Barnsyn-kunskapssyn-miljö är en!

Barnsyn-kunskapssyn-miljö går ihop och lever i symbios med varandra. I våra miljöer speglar vi vår barnsyn, i vår barnsyn förmedlar vi vår kunskapsyn och vår kunskapssyn påverkar våra miljöer.

Vi måste backa som vuxna, öppna våra öron och ögon, lyssna med hela vår kropp för att kunna försöka förstå vad det är barnen försöker förstå.

Den pedagogiska dokumemtationen handlar om att lyssna in, reflektera och sedan ge tillbaka till barnen genom att utmana och provocera deras tankar – då blir den pedagogiska dokumentationen en aktiv agent inte bara i barnens lärande utan även i vårt eget lärande som pedagoger.

Den pedagogiska dokumentationen gör också barnen delaktiga i sitt eget lärande och genom att ge den tillbaka till dem på olika sätt synliggör vi deras lärande, att se sitt lärande, deras lärande blir fördjupat, de får sätta ord på sitt lärande – precis som pedagogerna måste göra för att ge dokumentationen tilbaka till barnen. Det är vad det innebär att vara en rik och kompetent människa (barn som vuxen) som vill växa, som vill lära.

Att vara medforskande innebär att vi inte undervisar utan istället att vi i dialog försöker, i observation, förstå vad barnen vill utforska och hur vi på olika sätt kan ge dem resurser/provokationer för utforska vidare och utmana de tankar de har.

Miljön är den tredje pedagogen som genom sitt varande skapar möjligheter för barnen att hitta nya vägar i sina hypoteser och reflektioner, därför ska den vara rik på material och möjligheter. Vi står i relation med varandra, vi står relation till vår miljö och till material – lärande slutar inte för att man sitter själv i ett rum tvärtom fortsätter det som ett evigt hjul.

När vi pratar om 100 språk talar vi om att dansa, musicera, måla, bygga, läsa – listan kan bli oändlig men vi måste också ha en tillgänglig och tillåtande miljö som möjliggör att uttrycka sig i dessa språk under hela dagen och inte med begränsningen av en närvarande pedagog – för då är sannerligen miljön barnen och på barnens villkor.

20130530-181618.jpg

Fatta mod och omfamna dig själv så älskar också barnen sig själva

Den viktigaste delen för mig i mitt arbete med barnen är att låta dem växa och tro på sig själva, att känna att deras åsikt är viktig och att den behövs i samhället – och att det går att förändra och påverka. De människor som varit del av alla upplopp som pågått den senaste tiden i Sverige, kan inte ha känt så. Förskolor och skolor påverkar hur barnen växer i vårt samhälle, en av våra uppgifter är att synliggöra barn och ungdomar i samhället, synliggöra deras värde både för andra och för sig själva. Men hur ofta sviktar inte vi vuxna i vårt egenvärde? Hur många gånger låter inte vi oss påverkas av andras åsikter? Och om vi inte ser vårt egenvärde – hur kan vi då ge det till barnen? Och hur kan vi tänka en öppenhet för olikheter om vi inte själva har en öppenhet för olikheter?

”powermusik”

Ni vet sådan musik som gör att jag känner mig stark, att jag är värdefull och att mina tankar är viktiga. Jag tror inte att jag är den enda som tvivlar på mitt egenvärde ibland – men jag är medveten om det och jag jobbar på det. Här kommer låttextutdrag ur min powermusik:

Fatta mod, människa! Du är viktig!

Read all about it; Emeli Sandé

You’ve got the words to change a nation
But you’re biting your tongue
You’ve spent a life time stuck in silence
Afraid you’ll say something wrong
If no one ever hears it how we gonna learn your song?
So come on, come on
Come on, come on
You’ve got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Baby we’re a little different
There’s no need to be ashamed
You’ve got the light to fight the shadows
So stop hiding it away
Come on, Come on

I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
So put it in all of the papers,
I’m not afraid
They can read all about it
Read all about it, oh

Yeah, we’re all wonderful, wonderful people
So when did we all get so fearful?
Now we’re finally finding our voices
So take a chance, come help me sing this
Yeah, we’re all wonderful, wonderful people
So when did we all get so fearful?
And now we’re finally finding our voices
Just take a chance, come help me sing this

Olikheter är en tillgång och din förgyller världen!

True Colors; Cyndi Lauper

But I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that’s why I love you
So don’t be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow

Att göra misstag är en del av att vara mänsklig och i misstag växer man som människa
– och vem vet, ett misstag kan bli ett under!

Missarna; Wille Crafoord

Ingenting blir som man själv bestämt
Drar man en vits, blir man själv ett skämt
Man är fel man på fel plats nästan jämt
Men ett felsteg på fel sätt som går snett
Kan bli rätt
Så rasar allt runt om dig
Visst blir man låg, men kom ihåg

Det är missarna som gör det
Missarna man minns
Och nu när de ju ändå finns
Vad kan man göra åt det?
Det må väl va’ förlåtet
Om segern inte alltid vinns
Och kysser du en groda
Kan kyssarna va’ goda
Fast det inte blir nån prins
Det är så lätt att man glömmer
Att det är missarna man minns

Just när man står som ett fån
I ett dån utav hån
Så klart man vill bort därifrån
Typ emigrera
Men tänk dig så trist för en perfektionist
Utan en endaste brist att korrigera
Nej allt det för korrekta, blir aldrig lika äkta
Som ett och annat litet spill
En enda liten blunder kan leda till ett under
Det var väl så man själv blev till
Columbus var en sopa, det vet vi allihopa
Han seglade till fel provins
Det är så lätt att man glömmer
Att det är missarna man minns

20130526-124625.jpg

Kraft att förändra – en ekonomisk drivkraft eller tron på något större

Tänker fortfarande på en reflektion från i fredags

fantastiskt hur delar av ett kollektiv kan bli en kraft till förändring,

tänker på trängelskatt, nattvandrare i turbulenta Stockholm – men min reflektion hamnar i varför?

Vad är det som skapar den här kraften?

Är det en tro på ett gemensamt gott? På att skapa en förändring? Eller är det när det påverkar min plånbok eller när det påverkar min ekonomi?

För hur kommer det sig att man lyckas protestera så högt mot trängselskatten men inte mot den stora barngrupp som bara växer där mitt värdefulla barn går?

20130525-133718.jpg

Att leva i symbios med nej

symbios

symbios [-o:´s] (grekiska symbi´ōsis ‘samlevnad’, av symbio´ō ‘leva tillsammans’, se vidare symbiont), varaktig samlevnad mellan olika typer av organismer. Vanligen avses bara sådan samlevnad som är väsentlig för båda parter. Mer vittomfattande är mutualism, som utöver verklig symbios kan innefatta också mer tillfälliga eller för endera parten oväsentliga men dock positiva relationer.
(ur nationalencyklopedin)

20130523-062727.jpg
Bild: Anna Andersson

Våra barn har utvalda appar att arbeta i på lärplattan. Dessa appar är noga utvalda och reflekterade kring, det är alltså inga ”spel” utan appar där vi anser att barnen får arbeta och vara aktiva kontra appar som är mer spel. Vi vill vara ett komplement till hemmet och erbjuda barnen appar de kanske inte arbetar med när de sitter vid surfplattor och smartphones hemma.

Det är dock väldigt vanligt som barnen går in där vi sparat appar som vi kan vilja använda i framtiden, en sida där mappar ligger med appar som barnen inte ska arbeta med just nu. Och där ligger också appar som TocaBoca. TocaBoca hade vi i början när vi fick lärplattan och det skedde mycket diskussion/reflektion mellan barnen kring det som hände i appen, sociala relationer, rollek. Vi kände dock att det var dags för barnen att bli mer utmanade kring lärplattan varpå vi plockade bort dessa och istället gav dem andra appar.

Igår var ett av barnen inne återigen på den sida som är till för de vuxna, vilket detta barnet är medvetet om. Ibland är man för snabb – vi hade en diskussion och hon återgick till de appar som vi vuxna bestämt att barnen får arbeta i. När jag sedan går iväg på min rast hamnar jag återigen i reflektionskris.

Ska vi ta bort de appar barnen vill arbeta i?
Har vi inte då frångått barnens tidigare erfarenheter?

Jag tänker att jag borde stannat upp, frågat vad det är med appen som hon gillade, varför ville hon arbeta i den appen? Hur har hon jobbat innan med den? Har hon den hemma? – med andra borde jag gjort en undersökning… för jag funderar på om vi gör fel som tänker bort barnens erfarenheter kring lärplattan…

symbios

Jag har lärarkollegor som har vitt skilda åsikter kring IKT och lärplatta. De som säger att vi ska ge all teknik till barnen och låta dem utforska den själva och de som säger nej till tekniken överhuvudtaget. Och jag tror att vi har mycket att lära av varandra, jag kopplar till mitt inlägg ”Demokrati eller anarki” – återigen handlar det om fostran, vi kan inte lämna barnen ute i ”nätet” men vi kan inte heller säga nej och inte låta dem simma – men vi måste vara en resurs i deras simmande – och jag tror att vi behöver leva i symbios kring detta, i reflektion med varandra.

öppenhet

Lyssnade på radion igår i bilen på ett möte kring tolerans och religion. Och en professor hänvisade till tre begrepp eller tre steg för att nå ett inkluderat samhälle (om jag förstod saken rätt):

1. Tolerans – jag vet hur jag tänker och hur du tänker och det är okej men du har fel

2. Pluralism – jag vet hur jag tänker och hur du tänker och det är okej

3. Öppenhet – jag vet hur jag tänker och jag vet hur du tänker och vi kan lära av varandra

Så hur ska jag knyta ihop detta?

I våra reflektioner kring IKT behöver vi öppenhet för vi har mycket att lära av varandra – och vi behöver både ja och nej i våra reflektioner.

Demokrati eller anarki

Var inne på Facebook ikväll och läste ett inlägg av Linda Linder. Många parallella tankar spinner i mitt huvud, hjulen därinne rullar igång lite extra…

20130521-225615.jpg

Demokrati eller anarki?

Jag tror jag förstår vad Linda menar, jag har letat ord för detta, för jag har också sett vad hon syftar på.
I sin jakt på ett demokratiskt förhållningssätt är det en fin gräns innan det går över till anarki – när barnets rätt att bestämma blir viktigare än att vara en del av ett kollektiv som fattar beslut tillsammans och respekterar varandra, och när det pedagogiska ledarskapet faller. I all välmening tänker man att barnen faktiskt har inflytande och bestämmer över sin egen vardag – men det handlar inte om demokrati. Som Carla skriver att demokrati är något som måste fostras. Jag tror att vi återigen hamnar i att plagiera något från Italien, i detta fall demokratiska värden, vi plagierar utan vare sig reflektion eller kritiskt tänkande. Missförstå mig rätt – självklart ska barnen få bestämma över sin vardag men jag har sett verksamheter där det faktiskt är barnen som bestämmer över pedagogerna, där barnen lämnas själva i att reda ut demokratibegreppet och där det inte har gått så bra – där gruppen består i första hand av starka individer (där de starkaste dikterar verksamheten) istället för en känsla av att vara en del av något större, ett kollektiv.

20130521-231941.jpg

Jag tänker på min resa till Italien – hur väl förberedda pedagogerna var på att möta barnen. De lämnar inte processer åt slumpen, de är förberedda och de ansvarar för ett pedagogiskt ledarskap! Återigen verkar vi inte vara förberedda att möta barnen ur ett demokratibegrepp. Hur har vi undersökt demokratibegreppet?

Och likaväl kan det ju faktiskt vara tvärtom, att vi tycker oss ha en tillåtande verksamhet, där barnens åsikter lyft som viktiga – i våra teorier men i praktiken fallerar det och barnen styrs istället av vuxnas förväntningar och dolda ”regler”. Svårt, svårt…

20130521-231606.jpg

Jag kopplar till hur vi använder IKT; dator, lärplatta etc. Hur lämnar vi barnen i tekniken? Är det okej att låta barnen klicka runt på youtube utan en vuxen i närheten? Vilka processer uppstår vid tekniken när vi vuxna försvinner? Är det goda processer eller blir det något annat? Demokrati betyder inte att vi lämnar barnen, det betyder att vi vuxna finns som resurser för barnen och deras läroprocesser – och resurser som är viktiga – ur såväl demokratibegrepp som ur ett pedagogiskt ledarskap/fostran. Och det handlar om fostran – men med ett demokratiskt utgångsläge istället för ett auktoritärt. Hmmmm… Låter lite invecklat men jag hoppas ni hänger med i mina tankar.

Erika

Ljus/skugga – attraction

Fredagsreflektion i sinnlig kreativ form…

Ljus/skugga

”ET phone home”

E.T. är min inspiration till dagens inlägg.

20130516-185829.jpg

E.T. som en metafor för teknik och Elliott, pojken, en metafor för människorna.

På flera håll hör man frustrerade pedagoger som nästan anklagande hänvisar till lärplattan som en kaosskapare. Nästan i personifierande ordalag.

”iPaden skäl fokus från barnens lek”

Vi har kommit närmare tekniken de senaste åren, det digitala gränssnittet har förändrats. Vi behöver inte längre tangentbord, mus eller konsol för att styra tekniken. Ett finger, en rörelse – ”and the world is yours”. Och det ÄR häftigt! Mäktigt! Och skapar tekniken kaos i våra verksamheter behöver vi fundera kring varför! Och är det ett lärorikt kaos? Kan vi vrida tärningen? Kan vi skapa ett kreativt och positivt kaos istället för ett negativt? Kan vi använda teknik för att gå framåt i lärandet?

så talar en del av mitt hjärta…

Och samtidigt finns det något klokt i att vara kritisk.

Vad händer med det mänskliga snittet?

Att mötas öga mot öga, hand mot hand, fysiskt fattbart skapande? I mig finns, liksom hos många andra, ett naturligt motstånd mot teknik för jag är en digital immigrant och i mitt inre ligger ett tvivel. Ett tvivel som väckts av reflektioner kring ”upplevandet” – vad hände med att vara i nuet, i flow, mindfullness? Att alltid fota, att alltid blogga, att alltid kolla facebook – teknik slukar tid och tanke – eller?

Blicka inte bakåt på den väg du redan gått

Rikta blicken framåt där du inte gått

Framtiden är mycket mer spännande