”Dåm såm har snippa får bestema”

Hittade en ny bok i bokaffären idag… Ett sätt att träda in i barnens tankar. (Dåm såm har snippa får bestema; Katrin Sundberg)

20130829-181035.jpg

Vad ska vi kalla den?

– Jaha! Och det här är en data alltså?
Expediten nickar. Men blir sedan tveksam och skakar istället snabbt på huvudet.
– Ja…eller, ja, alltså det är en iPad. En del kallar den ”tablet” och andra kallar den ”surfplatta”. Det finns olika sätt att se på det där…
Ove tittar på expediten som om expediten precis tilltalat honom baklänges.
– Jaha!
Expediten nickar villrådigt.
– Jaaa…
Ove skakar på kartongen.
– Är den bra då, den här?
Expediten kliar sig i hårbotten.
– Ja. Eller…hur menar du?
Ove suckar och börjar prata långsamt. Artikulerar orden som om det enda problemet med den här diskussionen vore att expediten lider av nedsatt hörsel.
– Är. Den. Braaa? Är det en bra data?
Expediten kliar sig på hakan.
– Alltså…ja…den är jättebra…men det beror ju på vad för slags dator du vill ha.

(Ur boken ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman)

iPad, surfplatta, lärplatta, läsplatta…

Vad ska vi kalla den? Är det viktigt? Ja, det ÄR viktigt! För ordet signalerar ett innehåll, ett syfte – det är ett begrepp för det tekniska verktyget. Det handlar också om hur vi som vuxna, pedagoger och föräldrar, förhåller oss till verktyget.

Surfplatta? Surfar vi bara?
Läsplatta? Läser vi bara?
Lärplatta? I hope so!

Kallar man verktyget för iPad blir det ett märkesnamn, ett namn på en spelmaskin, ett sätt för barnen att leka själva. iPaden som uppehållare är vanligt förekommande – och det är inte så den ska fungera på förskolan. Den ska vara lika genomtänkt som våra miljöer. Det ska vara en lärplatta, ett verktyg för lärande.

Under SETT lyssnade jag på Markus Bergenord, digitalista på Katarina Västra förskola i Stockholm. Han berättade att genom att välja bort de typiska spelen som Toca Boca, att arbeta i Word och andra riktiga program på datorn – försvann ifrågasättningen av tekniken och de behöver inte förklara syftet. Men jag ställer mig fortfarande frågande till det… Förstår han ståndpunkt men jag tror också att vi måste ta in barnens erfarenheter – även i den digitala världen. Eller som Christian Fabbi säger: ”Vi ska aldrig ta bort, vi ska lägga till.”

Införandet av teknik har alltid varit ett laddat ämne – beroende på våra egna erfarenheter som vi tar med in i diskussionen. Motstånd mot teknik, hur vi själva använder teknik, att vi faktiskt inte förstår hur den kan vara ett verktyg för lärande i ett större perspektiv, hur det är vår skyldighet i förskola och skola att ge barnen tillgång till teknik. När datorn kom skedde samma sak men skillnaden är att inom förskolans värld slog datorn aldrig riktigt igenom – i alla fall inte på samma sätt som lärplattan. Därför har vi aldrig tidigare behövt diskutera eller arbeta med hur vi förehåller oss till teknikens möte med barn, eller oss själva.

Lyssnade på radion häromdagen, kommer inte ihåg vem som pratade utan snappade upp bitar. De diskuterade kring teknikens utveckling kontra ett ”vi”. Har för mig att de pratade om att de scannat in texter och sökt på återkommande ord. Spännande men oroande är att ju mer teknik vi får desto mer individualiserade blir vi. Innan dagens teknik kom så skrev man texter utifrån en gemenskap, ett vi. Men idag är det mer ”jag”. Det verkar alltså som att det enkla i att ta kontakt nu hindrar oss från att tänka som ett kollektiv.

Tekniken har skapat många nya frågor…men som med allting annat måste vi ha en dialog med tvivlet när vi står mellan förnuft och känsla och på den skakiga grund som uppstår däremellan försöka finna en väg som är rätt för oss, men framförallt det som är rätt gentemot barnen.

20130828-221125.jpg

(Bild Skolverket)

Mod att avvakta för att möta en kreativ process tillsammans med barnen

Första veckan på terminen har gått. Det är så roligt att träffa barn och medarbetare efter ett långt uppehåll. Så många nya intryck, erfarenheter och spännande äventyr som passerat våra liv under en väldigt kort tid.

Uppehåll och pauser kan vara bra för det kreativa sinnet. Jag tror inte att det alltid är så lätt att utifrån se den lust, glädje och kreativitet som brinner hos förskollärarna efter sommaren. Att varje år i augusti starta upp eller komma tillbaka till en verksamhet, en verksamhet där det krävs mycket kreativitet. Jag ser hur mina kollegor från dag ett är laddade och fulla av idéer för att kunna möta de barn som kommer till avdelningen, med kraft och mod förändrar och förfinar de miljöerna. Några avvaktar, några kastar sig in i förändringen – tillsammans vill de skapa en miljö som är utmanade och inspirerande för barnen. Lösningsinriktade trollar de med det som finns och använder sin kreativitet till att återanvända något uttjänt och göra en skatt av det. Den kraft som används till detta är otrolig, och efter sommaren så slår den alltid till med full kraft!

Det pågår en egen aktiv liten ReMida-verksamhet på förskolorna.

Att se på när en stark kreativ kraft brusar kan vara svårt och det är lätt att dras med i den. Den kreativa kraften att vilja förändra och utveckla är en styrka men det finns också ett mod i att avvakta, att vänta in och att inte stressa fram en förändring. Precis som i våra projekt. Att vänta in de barn, den grupp som kommer att förhålla sig till miljön. Allt för ofta tror jag att vi införlivar barnen i en fast kultur – utan en tanke eller nyfikenhet på det som varit, det som finns i barnets ryggsäck när det kommer till förskolan. Visst finner vi en nyfikenhet på barnet men den nyfikenheten utgår från det sammanhanget barnet befinner sig i på förskolan och i barngruppen. Hur kan vi ta vara på barnens ryggsäckar? Hur blir förskolan till en gemensam kultur som skapas och omskapas – inte fast värld dit barnet kommer? Hur bjuder vi in barnets historia? Dess familj? Det som inte sker på förskolan men som till fullt är lika stor del av barnets liv?

20130811-144257.jpg

(Bild: http://www.barnresebutiken.se/varumärken/littlelife/littlelife-alpine-4)