Håll musiken igång på våra förskolor

Jag har tidigare i ett facebookinlägg nämnt sången som ett viktigt instrument på förskolan. Jag har erfarenheten, den behöver inte stämma men den är min baserad på mina ringa erfarenheter, att det sjungs, rytmiseras och ramsas allt mindre på svenska förskolor.

Gitarr var inget obligatoriskt på min utbildning, tack och lov för jag har ingen simultankapacitet även om jag kan flänga iväg ett D, A7 och G på träinstrumentet. Jag har pluggat musik men med sång som huvudinstrument och piano som lite taskigt andrainstrument – och det var givetvis en repertoar riktad mot äldre människor än barn.

Jag kan botanisera och lära mig barnvisor så länge det inte sker alltför rytmiska invecklingar och om jag har ett piano till hands – rent fysiskt saknas dessa på förskolor. Men jag har däremot ett helt underbart guldpiano hemma som stöttar mig.

Jag hellre inte fått någon gedigen sångsamling från min lärarutbildning utan försöker snappa upp saker med åren och faller alltför ofta i att det blir de gamla vanliga Bä bä etc.

Jag saknar musiken på förskolan, inte form av CDskivor för de finns i överflöd, men jag saknar musicerandet tillsammans. Och när vi väl gör det, sjungandes samma sånger som när jag var liten, sjungs dessa alldeles för lågt för barnröster. Kollegorna tycker jag är jobbig som lobbar för att vi måste sjunga högre upp och resonerar att det är bättre att sjunga lågt än inte alls. Inte ens jag kommer ner på tonerna när vi sjunger tillsammans.

Vilka effekter kommer detta då få i framtiden? Att vi inte musicerar på samma sätt som förr när vi vet att rim, ramsor och sång är viktiga verktyg i barnens språkutveckling? Är det ens något att oroa sig för, det kanske löser sig? Jag vet inte men jag vet, utifrån min erfarenhet, att musiken i form av musicerande minskar på förskolorna. Och jag vet jag aldrig skulle kunna leva utan musik.

Tekniken har då sträckt oss en hjälpande hand.

Det finns nu appar där vem som helst kan spela ackord på såväl gitarr och ukulele. Finns säkert någon app för piano också. Det har i alla fall underlättat för mig som är superkass på gitarr med mina korta korvfingrar – nu kan jag också spela gitarr med barnen, och de kan också spela, tack vare lärplattan! Så om du kan läsa ackord – kan du lösa kompet. Du kan till och med få hjälp med komprytmen – återigen en otrolig vinst när jag tröttnar på att spela samma komprytm på varje sång.

Futulele heter appen jag använder med barnen. Koppla in den till datahögtalarna och du får grymt ljud. Ladda ner Futulele Remote och barnen kan kompa (även om du styr ackorden).

Så låt musiken flöda på förskolorna – låt barnen språka med musik och olika instrument. Hitta på egna sånger! Låt barnen spela och jobba med att skapa musik!

Om ni känner er laddade av detta – ladda ner Garageband och gör egen musik med stråk och trummor. Koppla in datamicen och vips har du en mikrofon.

Så ta dig en stund och hänge dig åt att använda Povel Ramel och Monica Zetterlunds vackra ”Håll musiken igång” som inspiration!

Ja, så hålls musiken vid liv av skilda förmågor
Så hålls musiken vid liv av varje talang
När du i ditt badrum själv du tar ton
Så hjälper du till….
hjälper du till….
En aldrig sjungen sång är som en hjälplös fisk på land
Men den är härligt ljuvligt så länge den pågår
Så håll musiken igång så länge du kan

20131024-212009.jpg

Att bli den ”bästaste” förskola man kan bli

Jag efterfrågar, eftersträvar hög kvalité i förskola. Min vision, handlar inte om att bli bäst av alla utan det ”bästaste” av mitt jag och det jag kan – jag kan bara vara bäst på en sak och det är att vara jag – likaså med förskolan. En förskola kan bara bli den ”bästaste” av sig själv. Och det är inte helt klart eller lätt. För allt landar i förståelsen. Förståelsen av mitt ”bästaste”. Och där kan vi behöva hjälp för att flytta ribban när vi omskapar vårt ”bästaste” till att bli bättre. Vi behöver ifrågasättas och ibland tvingas in i reflektion, givetvis med kärlek och ömhet och strävan efter något bättre.

Begreppet dagis undergräver denna vision och står för en ribba av vårt ”bästaste” som är alltför låg. Ribban har höjts avsevärt sedan 1998 men samhället ser inte höjden och höjdhoppet faller pladask. Allt landar i förståelse… Vi kommer aldrig höja förskolans status för politiker, samhället och världen förrän vi börjar i vår egen verksamhet och ger föräldrarna förtroende och kompetens att förstå och synliggöra vår ribba.

Grunden ligger i meningsfullhet.</strong> Vi reflekterar ofta över meningsfullhet – Hur gör vi mötet meningsfullt för barnen? Hur gör vi projektet meningsfullt? Hur gör vi miljön meningsfull?

Vi märker att trots vårt engagemang, höga ambitioner och inbjudande dialog saknas uppslutningen till våra föräldramöten. Jag ställer mig frågan om vad som gör föräldramötet meningsfullt för föräldrarna. Vad gör det värt att komma? Uppenbarligen saknas det något trots att vi översköljer dem med dokumentation av olika slag – eller har vi dränkt dem? Är inte ett föräldramöte i sig förlegat inom förskolan? Och varför har vi bara ett möte per termin? Vad särsklijer föräldramötet från vår dagliga kontakt förutom frånvaro av barn? Och varför får inte barnen vara med på föräldramötet och berätta om vårt projekt? Tänk om vi skulle döpa om det till projektmöte och bjuda in till dialog kring barnens projekt. Kanske skulle vi ändå ta oss en titt på Italien… Vad sägs om att bjuda in till temakvällar kring Lpfö, pedagogisk dokumentation etc. Ja, det kommer att kräva tid och jag tror vi måste ta den tiden för att föräldrarna ska få förståelse av vår verksamhet och det är då – när vi möter föräldrarna som vi börjar förändra samhällets syn på förskolan.
För vet ni, föräldrar pratar med varandra och andra människor.

Så tror jag att vi måste börja för att höja förskolans kvalité och föräldrarnas delaktighet.

Så tror jag att förskolan blir den ”bästaste” den kan bli – om och om igen

.

20131002-174711.jpg