Varför IT?

Bra artikel om hur IT påverkar skolan

http://mobil.computersweden.idg.se/computersweden/2.2683/1.552225/it-i-skolan-lyfter-elever-och-larare–om-man-gor-ratt#;article:1.552225

20140320-153225.jpg

Kan man bygga ett hus av dynamit?

20140318-184609.jpg

20140318-184619.jpg

Barnens fascination på Minecraft smittar överallt i vår miljö! Idag gjorde vi Minecraftkuber i lera, sand, pärlplatta och på och av papper. Matematik & geometri blandas in på ett lustfyllt sätt! Färglära – vad signalerar en färg? Fantasi! Kan man verkligen bygga ett hus av dynamit? Flöde – för vi utgår från barnen!

Och samlar…

Nu ska vi fördjupa! Ser fram mot reflektion med barn och vuxna!

Vad delar jag? – en fundra på fredagkvällen

Var går gränsen mellan privat och professionell? Hur har vårt digitala samhälle påverkat denna skiljelinje? Denna fråga diskuteras och bollas fram och tillbaka ofta och jag har gått runt och tänkt på den ett tag för den påverkar mig…

I personalrummet är det oftast Facebook som diskuteras och då vanligtvis av de som inte är så aktiva på detta forum eller digitalt. Det som diskuteras är vilka bilder man lägger upp, hur privat den uppdaterade statusen är, vilka åsikter som framhävs. Det ligger ibland något irriterande i luften hos alla dessa ”observerande” som diskuterar andras utförande.

”Jag vill inte veta det där om henne/han!”

De som jag upplever har mest kritik är de som själva värnar starkt om sin privata sfär och som på något sätt provoceras av alla som blottar sig, utlämnande i sin egen värld… och ibland även pågår det ett utblottande av barn eller andra människor.

Det finns en underliggande oro i vilken framtid barnen växer upp i, en framtid där det redan vid ett års ålder finns tusen bilder och ett nära antal av statusar på Facebook eller andra medier. Jag förstår att det handlar om respekt och kärlek, värnande om barnen – och det är en ädel tanke.

Men det finns också en realitet – det är i detta samhälle barnen växer upp… frågan blir snarare hur värnar vi om det goda virtuella nätverkandet och vem kan avgöra om det är av godo eller ondo? Där måste vi hjälpas åt!

Jag har själv mött mycket kritik för mitt virtuella engagemang på Facebbok, Instagram och Twitter. Foton eller statusar som kommenteras i och med att jag numer är en mer publik person än tidigare så finns det en tydlig uppfattning om vad jag borde och inte borde skriva/fota. Ifrågasättande som att jag kanske borde tänka vilka bilder jag lägger upp, vad jag skriver – tänk om någon framtida arbetsgivare läser mina tankar och det kostar mig jobbet eller om jag skulle lägga upp en stötande bild eller tanke. Jag blev orolig av allt detta ett tag och började plocka bort foton och statusar från bland annat Facebook i rädsla för den bild som någon skulle kunna skapa av mig – men den bilden är ju jag…

Jag tror också på att det måste finnas en gräns för vad man delar publikt men den gränsen kan bara jag sätta för mig själv, inte för någon annan eftersom jag inte vet den personens gräns. Vill jag inte delge vad som händer i mitt liv så är det ingen som tvingar mig och vill jag delge så måste jag få delge om jag vill. Men det måste alltid finns en respekt för andra oavsett! Där finns det ingenting att argumentera mot – respect is key! Där har vi något att jobba på i samhället… Men det jag kan se och som har blivit tydligare är att den privata sfären inte längre är så frånskild min profession. För mig finns det ingen tydlig linje mellan privat och profession, då skulle jag inte sitta här och skriva nu, klockan elva på fredagkvällen…

Jag är inte bara Erika…

Jag är Erika och lärare och författare och fotograf och sångerska och fru och lite galen och mycket mera! Och det vill jag dela med mig av till mina vänner och bekanta för jag kan inte skilja dem åt, lika lite som jag kan skilja huvud och kropp, och jag är alla dessa saker i en härlig röra.

Så det jag delger, vill jag delge. Ibland vill jag ha respons – ibland inte! Men delger jag, får jag vara beredd på respons – såväl god som dålig men det är mitt beslut att delge och då är jag öppen när någon vill dela tillbaka – med respekt för varandra.

Om du inte vill läsa – så läs inte eller läs något annat som berör dig. Har jag skrivit något konstigt? Ibland gör jag sådant för jag är mänsklig! Och är det en framtida arbetsgivare, en förälder eller någon annan som jag kommer att möta i mitt liv, som läser det jag skriver idag, igår eller imorgon – så hoppas jag att det är människan Erika som de ser – i en härlig röra!

Jag är privat, jag är professionell – mitt yrke, mina tankar, mitt liv påverkar alla delarna varandra så jag kan inte, vill inte dela på dem utan istället dela med mig av dem. Jag är Erika hela tiden!

Återträffen tumlar mig runt

Återträffen tumlar mig runt

Ligger hemma i sjukstuga och tar igen mig i soffan när jag ser att Anna Odells film ”Återträffen” kommit ut på hyrfilm. Jag har funderat länge på om jag vill se den av flera skäl – dels för att jag tror att den skulle sluka mycket energi men också kanske av att jag har en rädsla för hennes mod/hennes syn på en tid som påverkat henne genom hela livet – genom att försöka visa sin syn på en tid i det förflutna.

Jag hyr filmen och ser den. Jag tänker inte göra en djup analys av den utan mera beskriva mina tankar. Jag måste säga att den berör mig, skapar tankar kring min egen skoltid och ger mig funderingar över min egen vardag som lärare. Jag tycker första delen är otroligt jobbig för såväl Anna som hennes klasskamrater. Jag upplever att Anna har ett starkt behov av att berätta om sin skoltid och att hon gör det i en sådan situation och på ett sätt som känns påträngande och jobbigt. Jag tycker hon att hon är modig men jag upplever att första delen snarare handlar om att få fram ett budskap än att få till en dialog. Senare i filmen beskriver hon dock att den bilden som förmedlas i del ett är den bild hon tror att hennes klasskamrater har av hennes närvaro på klassträffen. I skaran av klasskamrater finns alla element, de som snabbt hänfaller åt gamla mönster, de som vill försöka förstå, de som försöker skyla över och de som förnekar. Detta återkommer i hennes intervjuer med de ”riktiga” (skådespelare) klasskamraterna i del två. Hon utmanar och söker upp… Ibland känns det snarare som att hon vill ha bekräftelse på att de andra förstår henne upplevelser medan i andra stunder som att hon söker efter om hennes bild stämmer. Jag är ännu inte färdig med mina tankar…

Det som snarare påverkar mig är; fanns det någon under min skoltid som var som Anna? Som utsattes för kränkningar? Säkerligen! Visst har vi alla fått ta del av en summa mobbning men upplevelsen är subjektiv och berör oss på olika sätt. I vissa fall har den säkert upplevts som värre… Hade jag kunnat göra något? Såg jag något eller valde jag att titta bort? Vem var jag i skolan? Var fanns modet att stå upp för medmänskligheten? Eller är man bara ”ett barn”? Träffade en förälder en gång, vars son var mobbad så pass att han fick byta skola, han fick i trean – hon uttryckte det ”Barn kan visst vara elaka”.

Vår roll som lärare blir ytterst viktig, att skapa relationer till varandra som bygger på respekt för varandra och våra olikheter. Vi behöver inte hålla med varandra eller tycka samma men vi måste ha respekt för varandras åsikter och tankar. Med respekt kommer respekt. Vi blir föredömen – vi skapar relationer där respekt uppstår, det är en del av vårt uppdrag – och vi får ALDRIG backa när vi ser någon behandlas utan respekt – ALDRIG!

Jag saknar lärarperspektivet i Annas film. Vad gjorde lärarna? Såg de Anna eller var de lika blinda eller överseende som alla Annas klasskamrater? Vad gjorde föräldrarna? Anna nämner detta i filmen men följer inte upp…

Filmen berör mig – omtumlar mig – jag lär tumla ett tag till…

Hur påverkar ditt lärarskap elevers digitalitet?

20140306-152840.jpg