Gästbloggare: Petra Green – ”Min resa till Reggio Emilia”

Min första, av flera (hoppas jag) gästbloggare är Petra Green. Petra och jag kommer från samma stad, lilla Hjo, där vi sjungit och spelat både teater och fotboll tillsammans. Petra utbildar sig till pedagogista och var nyligen i Italien. På Facebook har jag följt hennes reflektioner och bad henne därför att dela dem på denna blogg eftersom det är viktigt att dela för att lära, både för dem som får möta det delade men också ett lärande för den som delar. Vi förklarar saker på olika sätt, vi reflekterar på olika sätt, vi lär på olika sätt – vi gillar olika och vi gillar att vara olika tillsammans för olikheterna öppnar upp för flera sätt att lära och förstå. Vi är delarna som tillsammans är helheten, och varje del är lika viktig! Så här är Petras tankar som hon vill dela med oss…

Min resa till Reggio Emilia

Nu är det snart en vecka sedan jag lämnade Reggio Emilia för den här gången. Ett Reggio Emilia som för mig känns hemma.

När vi kom dit möttes vi direkt av värme, vänlighet, gästfrihet och inte minst en stad där barnen syns- en stad där barnen är viktiga. Ja inte bara barnen utan alla människor såklart, men barnen syns verkligen i staden. Det är något som Carla Rinaldi förstärkte genom att säga:

”När vi pratar om barn pratar vi om mänsklighet”

Mitt resesällskap i år var mina kurskamrater, som tillsammans med mig, läser Reggio Emilia Institutets pedagogista utbildning. Vi har tillsammans fått möta staden Reggio Emilia och dess stadsmedborgare på olika sätt.

Just det här med stadsmedborgare är en intressant sak. Redan när du föds är du en viktig person i staden och du skolas successivt in i de rättigheter och skyldigheter och det ansvar du förväntas ta och leva efter. Synen på människan som en viktig del i helheten är något som genomsyrar staden och det syns tydligt på de kommunala förskolorna i Reggio Emilia. Pedagogistan Titziana Filippini sa:

”För att bli en del av samhället behöver man ett utbyte med samhället”

Lika viktiga är vi som kommer på besök – våra frågor, tankar och reflektioner tas emot med öppna sinnen och vi fick många gånger höra hur viktiga vi var som kom och såg verksamheterna utifrån. Vi ingick och ingår fortfarande i deras lärande organisation.

Det kollegiala lärandet- utan rätt eller fel och där allas tankar är lika viktiga för att föra utvecklingen framåt pratades det mycket om. Vi fick höra att det i varje möte sker ett lärande som på olika sätt får oss och den verksamhet vi är i att utvecklas. Det gäller också hela tiden att sträva framåt. Pedagogistan Titziana Filippini sa så här:

”Att vara en pedagog innebär att inte fastna i sina egna spår utan hela tiden våga sig utanför sin box”

Hon menar att det är först när vi går utanför vår box (många gånger långt utanför vår Comfort zone) som vi får nya insikter och ett lärande sker – både för individen och gruppen. Det kollegiala lärandet följde oss som sagt hela resan.

Redan första dagen förstod jag vilken viktig roll pedagogistan har då vi under två presentationer blev applåderade när det nämndes att vi är blivande pedagogistor. Inte så att pedagogistan höjs upp på en piedestal utan pedagogistan har en viktig roll i att binda samman tankar och idéer. Tillsammans är vi starka hörde vi flera gånger. Varje pedagog, pedagogista och ateljerista är viktig för att utveckla varandra och den verksamhet de verkar i. Alla är lika viktiga för att helheten ska bildas. Det är också väldigt tydligt vad som förväntas av mig och jag är medveten om det ansvar jag behöver ta för att min verksamhet ska ha bra kvalité och utvecklas. Vi fick också höra att utvecklingen sker i takt med att samhället förändras och för att vi ska kunna fostra, utbilda och utmana framtidens världsmedborgare så måste vi pedagoger följa med i samhällets utveckling.

Ett tillfälle som jag kommer bära med mig så länge jag lever är den kvällen då vi tillsammans med stadsmedborgare fick titta på filmen ”Mannen från Reggio Emilia”. För mig blev det väldigt känslosamt för filmen tar verkligen upp själva grunden, en del av historian och så klart Loris Malaguzzi och hans tankar. Filmen visar på precis det jag känner när jag är i Reggio Emilia nämligen

framtidstron, hoppet, värmen, glädjen, strävan åt samma håll

och att man hela tiden ser till det man har och utgår ifrån det istället för att gräva ner sig över det man inte har. Att dessutom få dela filmstunden tillsammans med stadsmedborgare från staden gjorde det hela ännu djupare.

Det här är bara en liten del av det jag upplevt, men det är det som ligger först i min minnes- och reflektionsbank. Jag skulle kunna prata hur länge som helst, men jag väljer att ta ett steg i taget. Mina tankar och reflektioner kommer med tiden bli djupare och lättare att förmedla när de har mognat. Så är det ju med all fortbildning.

Vi fick höra detta i Reggio:
”Gå inte hem och försök kopiera vår verksamhet och vårt sätt att tänka utan gå hem och låt er inspiration som ni fått under den här veckan bidra till att just er verksamhet utvecklas och blir den bästa verksamheten för era barn i era kommuner- i ert land.”

Petra Green

20140529-111349-40429027.jpg

Apptips för processföljning

Fick ett tips om en app som heter Timeline 3D. Häftig app där man kan lägga in bilder och text som en processdokumentation. Tror att denna app kan vara ett bra verktyg i projektarbetet.

20140525-084314-31394501.jpg

Gästbloggare sökes

Tillsammans lär vi av varandra, i reflektion och dialog med den andre får vi nya perspektiv – tillsammans blir vi till något större. Mina tankar kan skapa en dynamik i dina – dina tankar kan vända upp och ner på mina – vi lär av varandra.

Jag har en bekant som nyligen varit nere i Italien och fått fortbildning kring Reggio Emiliainspiration – hennes bilder och tankar på Facebook har väck reflektion i mig. Jag har därför bett henne om att skriva ett gästblogginlägg på Lärande Framtid då jag vet att hon har många viktiga tankar att delge till oss andra. Så jag välkomnar Petra Green som förste gästbloggare!

Kanske vill du också gästblogga på min sida?

 

Jag vet att ni är många därute som har saker att delge! Ni är viktiga! Låt oss hjälpa, stötta och provocera varandra!

Skriv till mig om du är intresserad av att gästblogga: larandeframtid@gmail.com

Bild

(bild: http://diaryofascrummaster.wordpress.com/2012/06/17/10-drawings-about-promiscuous-collaboration/)

Förskola avgörande för PISA?

http://www.svt.se/nyheter/sverige/forskolelek-ger-battre-skolresultat

20140515-155847.jpg

Bloggat om min föreläsning SETT 2014

Linda Linder
http://pedagogikframtid.blogspot.se/2014/05/som-att-ha-alla-legobitar-i-varlden.html?m=1

Barnkulturen
http://barnkulturen.blogspot.se/2014/05/vad-hander-efter-och-vad-hande-sen.html?m=1

Ulla-Karin Lundgren Öhman
http://lekmit.wordpress.com/2014/05/09/sett2014/

Och här kommer ett bygge av vår förskola som ett barn gjort i Minecraft

20140514-214351.jpg

Värde och innehåll – pedagogisk dokumentation – en spagettiröra

Vaknade förra natten, full med olika intryck efter SETT2014 men också med en kvarvarande reflektion efter att vår förskola haft handledningen med Per Bernermyr från Reggio Emiliainstitutet. Det bara sa *pling* när jag vaknade och huvudet var en enda röra med tankar och frågor kring dokumentation. Jag tror att detta också kan ha att göra med Christian Fabbi och Simone Arminis föreläsning om pedagogisk dokumentation under SETT2014 – det är väl vad man kallar #settlaggad. Jag ska nu försöka dra isär denna spagettiröra av tankar…

 

Fabbi och Arminis föreläsning handlade om pedagogisk dokumentation och under föreläsningen berättade de om pedagogisk dokumentation ur ett historiskt perspektiv men också om frågeställningar runt omkring själva begreppet ”pedagogisk dokumentation”. 

 

”Dokumentation handlar om delaktighet, att synliggöra processer för att skapa delaktighet.”

 

De menade också att vi ständigt måste ha dialoger om vår dokumentation som; Varför dokumenterar vi? Vad dokumenterar vi? Och i detta även involvera barnen. Den pedagogiska dokumentationen gör att man får syn på sig själv, pedagogen och förskolan – den blir som ett fönster snarare än en spegel. Denna metafor känner jag kommer att påverka hur jag förhåller mig till dokumentationen. Jag tycker att vi alltför ofta skapar speglar snarare än fönster – detta är något som jag ska utforska vidare i vår verksamhet. 

 

Men vad hade då detta *pling*uppvaknandet med allt detta att göra? Jag hade fastnat vid följande tankar:

 

Under föreläsningen tog de upp att de just nu för diskussioner om ”publikationer” – när dokumentation blir till något statiskt och som blir upptryckt och i relation till att dokumentation aldrig är färdig – detta är motsatser som skapar tankar. När Per var hos oss hade vi diskussioner om värden och innehåll, att de lever i symbios, vi kan inte fylla något med innehåll utan att ha värden och vice versa. Jag har inte riktigt förstått hans tankar men det har väckt frågor. 

 

Jag började filosofera…

 

En dokumentation kan få en annan innebörd när vi förändrar värdet i den, alltså varför vi gjorde det här – innehållet förändras inte. 

 

När vi analyserar observationer och dokumentationer är det snarare tolkningar av det barnen gör, tagna ur våra diskurser – men hur kan vi se barnens diskurser? Vi bör inleda varje strof med ”vi tror oss se” snarare än ”vi ser” – dokumentation är föränderlig och bör därför inte innehålla några slutsatser. Det här kan skapa en bild utifrån av att vi som pedagoger är osäkra och att det är ”flum” vi gör – även om det vi faktiskt gör är att öppna upp för flera aspekter av lärande.

 

Att hålla dokumentationer filosofiska kan snarare skapa möjligheter för fler tolkningar och fler värden. Vi kan förändra värden på dokumentationen och det kan sin tur kan också ändra innehållet på det vi gjorde – det kan i sin tur förändra världen. 

 

En dokumentation kan få ett värde idag och ett imorgon – den är aldrig färdig. Därför innebär pedagogisk dokumentation också ett pärlband av tolkning och omtolkning – kanske går till och med pärlbandet sönder och vi lägger pärlorna i en skål och skapar nya pärlkombinationer. 

 

Det är vi som fyller dokumentation med värden, varje individ fyller värden… Så hur skapar man en dokumentation som är värderingslös men som samtidigt öppnar upp för värdering och med ett innehåll som förblir. Och kan den verkligen bli värderingslös? Och är det det vi efterfrågar?

 

Vi kan som pedagoger skapa ett innehåll som skapar speciella värden för oss men som säkert inte får samma värden som för barnen. Och vi kommer att få lika många subjektiva värden som individer. Därför måste barnen styra projektet och vi kan inte förrän efter ett tag börja tro oss se värden barnen utforskar utifrån ett innehåll vi tror oss ha skapat. Vi måste försöka skapa något gemensamt av alla dessa värden – vi behöver skapa något kollektivt som binder ihop gruppen och som skapar ett ”större” värde – en metanivå.

 

Vi kan däremot bestämma ett utgångsläge men det är barnen som för det framåt. Vi kan bestämma värden vi vill att barnen ska få erfara och bygga dessa i meningsfulla sammanhang men för att försöka förstå om barnen tagit med sig dessa värden eller andra måste vi observera och reflektera om och om igen. Vi skapar återkast för värden och potentiellt innehåll – en metanivå som förblir föränderlig. 

 

Och samtidigt måste vi veta vart vi vill…

Bild

 

Tekniska verktyg är inte lika med kvalité #sett2014 #settlaggad

Hemma, inte riktigt klar med mina reflektioner och inte heller sömn – det har varit en otroligt rolig men intensiv vecka. Jag blir varm i hjärtat av all denna energi och framtidstro som jag mötte på SETT2014.

Jag föreläste på onsdagen och det var annorlunda från förra året av flera skäl. Mässdelen var luftigare vilket skapade en miljö för mer möten än förra året, salarna för föreläsningarna var generellt större, min sal var dubbelt så stor och jag fick föreläsa på ett sätt som benämndes som ett ”tyst möte”. Tysta möten innebar att det fanns en transparens mellan mässdel och föreläsningssalar, mycket ljud och gick man förbi kunde man titta in i salen – men det häftiga och intimt stora var att alla som lyssnade fick ett hörlursset vilket gjorde att det var som att lyssna på en ljudbok när jag föreläste. Det var som att prata direkt in i örat på den som lyssnade. I början kändes det mysko så jag gjorde ett test och halvviskade i min mic och jag bad alla som kunde höra mig att vinka – ett hav av händer vinkade och jag fick världens härligast uppstart på min föreläsning. Tänk dig – att viska i en sal full av ljud och mötas av ca 500 vinkande händer som vinkar till dig… – coolt!

 

Föreläsare jag lyssnade på: 

Catharina Schill/Henrik Sallinger från Lund – om SKA (systematiskt kvalitetsarbete)

Markus Bergenord från Stockholm – om barnen och virtualiteten

Ulla-Karin Lundgren Öhman från Piteå – om berättande, kreativitet, fantasi och skapande med IKT i förskolan (Ulla-Karin är redaktör för den antologi som kommer ut i höst där jag är medförfattare tillsammans med flera som till exempel Markus Bergenord)

Christian Fabbi/Simone Armini från Italien – om pedagogisk dokumentation likt en dynamo för pedagogisk utveckling (jag kommer att skriva ytterligare ett blogginlägg om min reflektion som väckts i samband med denna föreläsning)

 

Men vad tar jag med mig? Tankarna är många och därför lite spretiga… Kanske hittar du den röda tråden i dem – och om inte – inspireras liksom jag blev!

 

Nätverkande

Linda Linder, min härliga roomie samt officiell bloggare för SETT2014, sammanfattade SETTdagarna på ett helt fantastiskt sätt i sin blogg Pedagogiska kullerbyttan (klicka här för att läsa) – det är nätverkandet som stannar kvar i mig efteråt. Jag träffade många inspirerande människor – nya som gamla. Jag fick en glimt av vad som finns bakom den tillrättalagda fasaden som presenteras i föreläsningar – och det är det som väcker min glädje – att vi alla brottas med problematik kring teknik men vi möts i relation till möjligheter. Det bubblar och knyts samman en väv av lärare som brinner för utveckling och lärande – de vill dela och lära av varandra. Vi är alla i våra egna processer men med nätverkandet kan vi fördjupa oss desto mer i dem – inspirerade av varandra. Vi får syn på möjligheter, vi utlämnar oss inför våra svårigheter och vi söker svar men möts av att alla är i processer.

Barnens tolkningsföreträde

Dagarnas abslolut viktigaste citat kommer från Ulla-Karin Lundgren Öhmans föreläsning: att låta barnen få tolkningsföreträde till sin egen värld – därför måste vi ta in populärkulturen i förskolan, vilket till stor del är teknik. Vi måste ta steget från att barnens kultur ses som något dåligt  (ett äldre blogginlägg om detta hittar du här). Ulla- Karin lyfte också en aspekt på teknik som jag inte förut reflekterat kring; att tekniken ger de barn som inte vanligtvis tar plats i verksamheten möjligheten att få en röst. Jag har inte tänkt på det tidigare men med eftertanke kan jag relatera till min egen verksamhet. Kring teknik kan jag se att det inte är inte samma hierarkier som vanligtvis verkar i gruppen.

Kvalité

Christian Fabbi och Simone Armini, från Italien – tog upp en viktig punkt att ta till sig och diskutera. ”Teknologi ger inte kvalité men kvalité kan stärkas av teknologi.”Det finns inget likamedtecken mellan kvalité och teknik. Den ena är inte beroende av den andre – därför måste vi diskutera och reflektera kring teknik och vilka möjligheter teknik kan ge. Jag tog även upp detta på min föreläsning – jag kan uppleva att det finns en tanke om att satsning på digitala verktyg är en kvalitétssatsning – men utan reflektion, implementering och nätverkande blir den kortvarig om inte till och med utebliven. Catharina Schill och Henrik Salling nämnde också rättigheten att få arbeta med olika tekniska verktyg, av olika märken, och att inte fastna i ipad som teknik. En kollega till dem hade uttryckt det som: ”Vi ska inte bara lära oss att köra ett bilmärke utan vi ska lära oss att köra bil.”

Livslångt lärande – bygga broar är nödvändigt

Att reflektera kring teknik över skolverksamheters gränser är något som jag tror vi måste göra mer. När barnen kommer från förskolan in i skolan – vilken relation till teknik tar de med sig och vilken relation möter de. Schill och Salling tog också upp tanken av att barnens lärande ska vara en progression och inte en regression – det innebär att vi måste samarbete mer med skolan. Hur skapar vi en övergång från förskola till förskoleklass – från att vara störst på förskolan, sedd som kompetent och självständig till att vara minst och ny, kanske till och med sedd som okunnig… Vi måste mötas – förskola och skola – för det är barnens rättighet att mötas med respekt.

Möjligheter

På min föreläsning tog jag upp min egen frustration kring teknik och hur den kan ställa mig blind för det vi faktiskt gör och att det är något som vi kan bygga på. Ulla-Karin pratade också om att se möjligheter snarare än svårigheter. Hon sammanfattade sina funderingar i en film. Jag reflekterar ofta kring vad det är som gör oss så osäkra på teknikens möjligheter och varför det är så lätt att fokusera på det osäkra – hur påverkas vi av samhällets värderingar om teknik och varför påverkar dessa värderingar oss så mycket att vi tvivlar på vår kompetens som lärare och att vi faktiskt har tänkt.

Förankrat

För mig är det de föreläsningar med en tydlig förankring i verksamheten som stannar kvar. Det är lätt att stå och prata om teknikens möjligheter på ett informativt sätt men hur är det nere på golvet? Jag upplever frustration och svårigheter även om jag hellre vill utgå ifrån det vi gör. Att se hur andra arbetar och tacklas med tekniken, vilka möjligheter som är realistiska i ett tajt schema som på förskolan. Hur viktiga relationerna mellan oss lärare är för att tekniken ska vata ett genomtänkt verktyg i verksamheten.

Bekräftelse

Vi hamnar alla i reflektionskaos ibland. På vår avdelning har vi fördjupat oss i Minecraft och vi kan se en massa lärande hos barnen, något jag berättade om på SETT2014 men det finns ett visst motstånd mot Minecraft vilket jag tror påverkat hur vi har lyckats fördjupa oss. Vi har helt enkelt låtit andras värderingar styra mer än våra pedagogiska reflektioner och observationer. Det var därför en fröjd och lyssna på Markus Bergenord som fördjupade Minecraft åt mig – djupare än vad vi vågat gå på min avdelning. Helt fantastiskt att se ännu fler möjligheter än de flertalet vi redan sett. Det blev en slags bekräftelse på att vi har är något att fortsätta bygga på. Eftersom jag hade möjligheten att reflektera med Markus och andra twitterfriends på onsdagskvällen så kunde jag också få en kompletterande bild, till den som förevisats på föreläsningen, av deras arbete med barnen. Jag fick möta några av deras svårigheter men också ett enormt engagemang i barns lärande och för Minecrafts möjligheter. Citat ”Minecraft är som lego fast man köpt alla legobitar i hela världen.”

Genusfundra

Under SETT2014 har jag haft möjligheten att möta en massa härliga och engagerade lärare, förskolechefer, skolledare, områdeschefer och IKTutvecklare. Majoriteten är givetvis kvinnor men fördelningen av män respektive kvinnor på mässan var ändå ganska jämn – kan det bero på att vi pratar om teknik? Alla jag mött på SETT2014 är otroliga människor, kompetenta och väl värda sina positioner så jag vill därför inte på något sätt förolämpa dem men jag ställer mig frågan – hur kommer det sig att när det kommer till förskolans IKTutvecklarroll – är det en majoritet av män…trots att män är en bristvara i förskolan. Är det för att vi kvinnor inte tar plats som tekniskt kunniga? Är det för att hålla kvar männen? Är det en slump? Det väcker ändå en fundering som jag tänker ta med mig och försöka förstå.

Minitänkare…

Varför inte kalla SKA för skolutveckling – kan det vara lättare att förhålla sig till begreppet skolutveckling snarare än systematiskt kvalitetsarbete? Schill/Salling

Tillägnan

Ett av de möten som stannar kvar är mitt härliga möte med Anne. Anne har tidigare föreläst om genus på vår förskola i Göteborg. Anne är en fantastiskt reflekterande pedagog och arbetar som barnskötare på en förskola i Stockholm och hon ville visa upp sitt och barnens projekt – deras olika möten med vad konst är – hon ville möta mig i reflektion kring denna film. Jag fick se en otroligt vacker och sinnlig film som var helt underbar! Anne reflekterade kring att göra val, att våga låta barnens tankar få komma fram och att få låta dem vara bestämmande över sina kooperativa processer i ett kollektiv. Vi pratade om nätverk där kan man dela och lära – där man får säga ”Hej, vi behöver hjälp med det här”. SETT är ett sådant nätverk – SETT sätter praktik på vår teori!

 

Vi syns väl på SETT2015?

bente1