Vad innebär en meningsfull förskola

Det har nog inte undgått någon att det finns ett stort missnöje över arbetssituation och förutsättningar för att utföra sitt arbete som förskollärare.

Detta missnöje tar stor plats i sociala medier och blir det viktigaste ämnet att diskutera för många. Olika forum som Twitter och Facebook fylls av missnöje efter missnöje.

En relation av missnöje skapas, vi känner oss stärkta av varandras situationer och missnöje – vi får en känsla av tillhörighet.

För mig, som söker inspiration och nya utvecklande tankar för min verksamhet i sociala medier har missnöjet blivit dränerande och en regerande kvarleva som sitter fast som en blodsugande igel efteråt.

Jag får en känsla av att hela förskolans verksamhet baseras på missnöje.

Verksamhetens förutsättningar avgör kvalitén? Nja, det är en del av problemet, ett av flera. Ett annat problem är kvalitén på pedagogerna, ett annat är kvalitén på miljöerna.

Men den största förutsättningen för kvalité är reflektion över verksamheten!


Vilka förutsättningar för lärande kan vi pedagoger, utifrån verksamhetens förutsättningar, ge barnen?
Vad lägger vi vår tid på?
Hur reflekterar vi? Över barnen eller över verksamheten? Över svagheter eller styrkor?

Jag ser också att många av missnöje (över just missnöjet) väljer att lämna dessa grupper på sociala medier, som med det har gjort att grupperna, som skulle stärka förskolan, alltså fått ett motverkande syfte. Det som binder ihop medlemmarna är missnöje snarare än pedagogisk stolthet.

Om det är missnöje som tar stor plats i sociala medier – hur ser det då ut i våra verksamheter? Vad diskuterar vi på vår reflektionstid? Rutiner, brister eller lärande?

Subgrupper har startats för att lyfta förskolorna. Här handlar det istället om att stärka varandra som pedagoger och människor – där uppskattning och bekräftelse av barn och andra vuxna är ett tecken på meningsfullhet.

För mig blir meningsfullhet i våra verksamheter något större. Meningsfullhet för mig handlar snarare om hur vi skapar meningsfullhet i barnens vardag, hur vi skapar ett meningsfullt utforskande för barnen, hur vi skapar meningsfulla miljöer, hur vi skapar mening för de barn som finns i våra verksamheter.

Vi måste ta tillbaka förskolans meningsfullhet utifrån ett lärandeperspektiv snarare än att luta oss tillbaka i ett missnöje.

När vi börjar diskutera lärande och barnsyn, kunskapssyn och möjligheter – det är då förskolan växer till en ljus plats där människor (små och stora) vill vara och verka. Det är då förskolan får mening!

IMG_0352.JPG
(snodd bild från nätet)

Frustration

Väldigt kortfattat inlägg men just nu är jag i ett lärande, inget kommer ut men tankarna virvlar, frustrationen är hög. Därför tänkte jag lägga ut lite talande bilder istället.

IMG_0138.JPG

IMG_0139.JPG

IMG_0140.JPG

IMG_0135.JPG

Föreläsningar som kommer

Måndag 13/10: Jönköping
Onsdag 15/10 : Skövde
Måndag 20/10: Trollhättan
Tisdag 21/10: Borås

Du kommer väl?

Lärarkvällarna 2014

IMG_0333.PNG

Tankerespekt – har vi det?

Under vår Study Week ska alla skriva i en loggbok på vår portal Hjärntorget, en loggbok som all pedagogisk personal i Västra Göteborg kan läsa, kommentera och också skriva i.

Det är en del av den transparens som är så viktig för att skapa delaktighet och förståelse.

För att skriva en logg måste jag tänka, jag måste reda ut vad jag menar, jag måste reflektera och bearbeta för att sedan som en slags utvärdering skriva ner det jag tänker. Som stoff för loggboken ligger gruppdiskussioner om föreläsningar och studiebesök.

Att i vanliga fall skiva reflektion för sig själv är en sak, man är ju lite mer förstående av det egna men när jag måste formulera mig så att någon annan ska förstå – då blir det svårare. Och ibland tror jag att vi kanske gör det lite för sällan – att formulera så någon annan ska förstå.

Loggen blir också ett slags foto i text, den blir till ett minne, en konservator av det vi tänkte när vi var här. Den blir en dokumentation av vår process. Någonting som vi kan gå tillbaka till längre fram, något vi reflektera till, något vi kan utvärdera emot.

Loggen måste vara meningsfull, den måste få ett värde, en vikt för både de som loggar och de som läser.

En logg handlar också om att utelämna sig för andras tankar, i förskolechefernas ställning utelämnar de sig till sina pedagoger. Jag tror att ett sådant utelämnande är bra – det skapar ett ”vi” över processen. Pedagogerna ska också logga när de gör sina resor ner – och även de kommer att utelämna sig.

Om vi kan se ”blottandet” av tankar som ett redskap för att fördjupa det blottade, som ett sätt att skapa transparens även i det jag tänker – då är vi något på spåren.

Och som min kollega Johanna reflekterade över, vi gör samma sak mot barnen när vi vill att de ska blotta sig i sina reflektioner och sedan synliggör dem i våra arbetslagsreflektioner, i dokumentationer och på våra väggar – hur ställer vi oss till att vara i samma situation?

Kan det också skapa ett annat perspektiv eller en tankerespekt för barnen?

IMG_0045.JPG

FUTURA – lära för att lära

Introduction: Så rullar ett projekt igång!

Projektet, som tillhör område förskola i Västra Göteborg, heter FUTURA och finansieras till stor del av Erasmus+. Det är ett samarbete med Progettinfanzia som är den ”internationella” delen av Servizi Azienda Bassa Reggiana, Cristian Fabbi är organisationens chef.

Projektet kommer att pågå under två års tid och är en del av en stor kompetensutveckling för såväl förskolechefer, pedagoger och förskolorna i västra Göteborg. Under dessa två år kommer alla förskolechefer samt 60 pedagoger att vid olika tillfällen få möjlighet att delta i Study Weeks nere i Italien.

Idag anländer 23 förskolechefer från Västra Göteborg till Guastalla för att under fem dagar delta i en Study Week med föreläsningar och studiebesök på förskolor i Bassa Reggiana. De kommer att få möta pedagogistor och verksam personal på förskolor i Bassa Reggiana och de kommer att på olika sätt mötas i reflektion och bearbetning. De kommer bland annat att blogga så att all pedagogisk personal i västra Göteborg, kan följa dem och ställa frågor – vi vill ha en transparens i projektet – från områdeschef ner till pedagogerna.

Ina Lindén, områdeschef, och jag, i rollen som verksamhetsutvecklare, åkte tidigare ner till Italien för att möta upp Progettinfanzia och Cristian Fabbi för att diskutera och bolla projektet – och för att reflektera över hur vi gör det till ett fördjupat lärande. Det är spännande och utvecklande att möta denna pedagogiska organisation med en lång erfarenhet och kunskap av projekt och internationella utbyten. Det märks i våra diskussioner att den kunskapen kommer att vara en resurs i projektet, projektet transformeras till något större i våra reflektioner tillsammans. Det ska bli spännande att se hur projektet utvecklas från där vi är idag och se det som händer under processens gång.

IMG_0219-0.JPG

Jag och Ina hade under lördagen även möjligheten att delta i Piazze D’Infanzia, som är en slags happening där barnen får ta plats på stadens olika torg och deras familjer bjuds in till piazzan för att vara tillsammans. Som jag förstod det har barnen berättat om piazzan, reflekterat över vad man kan göra där… Piazzan – full av liv, aktivitet och glädje. Det var en härlig atmosfär, barn och vuxna – familjer – deltog genom skapande, barnteater och olika aktiviteter.

Att göra saker tillsammans som en familj är otroligt viktigt, att ”vara” tillsammans, att mötas i något tillsammans, att relationera.

IMG_0248-0.JPG

Transformerande dialog

Status: när projekt transformeras till något större genom samarbete – när vi möter en annan organisation och andra sätt att tänka så utvecklas och fördjupas projektets utformning.

IMG_0231.JPG

Vad kan en förskola bli och inte vara

Göteborgs stad har arrangerat en utbildning i systematiskt kvalitetsarbete för alla områdeschefer och enhetschefer inom område förskola. Idag föreläste Ingrid Pramling och Elisabeth Ingemarsson – två kontraster, en forskare och en verksamhetschef. Det var två givande föreläsningar som på olika sätt speglar den svenska förskolan.

Pramling hänvisade till forskning om förskolans kvalité och påvisar att det finns stora brister i den förskola som vi så stolt lyfter fram. Och hon har rätt – vår förskola är inte likvärdig och det finns stora skillnader i hur förskolorna arbetar och i den kvalité som förskolorna har. Hon lyfte också det spännande fenomenet att de lärare som skattar sin verksamhet högt är oftast den som har behov av utveckling medan en välutvecklad verksamhet snarare skattar sig lågt – materialet som använts som bas för denna forskning är ECERS (Early Childhood Environment Scale). Men hur mycket visar en självskattning av verksamheten – vari ligger kvalitén? Var ligger anlaysen? Som med allting handlar det oftast inte om verktyget för utvärdering utan snarare om lärarna som utvärderar och hur de analyserar de frågor som väcks.

Hon pratade också mycket om dokumentation, att det ”gamla sättet” (socialpedagogiskt) att dokumentera utifrån mognad ofta finns underliggande i dagens dokumentation på förskolorna,

oftast lite omedvetet förhåller man sig till två olika teoretiska ställningstaganden samtidigt i dokumentationen

vilket dels kan skapa en känsla av att det har ”lagts på” arbete men också en kvarlevande normering av hur ett barn ska vara – vilket snarare blir en utvärdering av barnet och inte verksamheten.

När Pramling sedan presenterar utvecklingspedagogiken som hon talar för, finns det en tydlighet i hur man ska arbeta i förskolan. En tydlighet som jag tror efterfrågas i tider som florerar av olika sätt att se på lärande. Läraren bestämmer vad ett barn ska lära och hur – förpackat på ett lustfyllt och lekfullt sätt – finns det inte ett intresse så är det lärarnas arbete att skapa ett intresse för det som ska läras. Linda Linder skrev ett blogginlägg om detta tidigare i veckan. Det är lätt att förhålla sig till ett utvecklingspedagogiskt synsätt, att charmas av att bestämma, utföra, analysera och checka av istället för att ha ett öppet sinne för det lärande som kan formas i en process hos barnet utifrån det som uppmanats av barnets eget intresse och där vi lärare stöttar barnets utforskande snarare än att berätta och styra mot vad som ska läras. Att i stället förhålla sig till lärande ur ett socialkonstruktionistiskt perpsektiv handlar snarare om att spränga det utvecklingspedagogiska synsättets gränser och krossa ramverket för vad lärande är och snarare öppna fantasin för vad lärande kan bli och inte vad det är.

Såsom en människa aldrig är – utan en människa blir…

På eftermiddagen hade vi förmånen att få lyssna på underbara Elisabeth Ingemarsson, förskolechef och skolledare, från Lidköping. Hon berör, hon har stor självdistans och bjuder på sig själv, vi fick oss en hel del skratt av henne, hon berättar om såväl sina lärdomar under åren som det viktiga i att göra ställningstaganden och att våga kasta sig ut i det som kan ses som lite galet, att bryta normer. När till exempel Elisabeths förskola Råda Mosse byggdes var ett av kriterierna att den inte skulle passa in – den skulle spegla olikheter vilket har gjort att den mötts med viss misstänksamhet. Verksamheter och verksamhetschefer som Elisabeth behövs därute – de som vänder upp och ner på förgivettagna och i tider som denna är det extra viktigt att skapa den reflektionen.

Elisabeth är genomtänkt, hon problematiserar och skapar samsyn i sin verksamhet genom just problematiseringen. Hon utmanar och är ”nära” verksamheten vilket syns tydligt i dokumentationer och händelser hon berättar om. Hon är ödmjuk mot sina medarbetare och bjuder på sina egna reflektioner och kullerbyttor hon gjort under åren.

Hon är inte rädd för att bli ifrågasatt utan möter istället kritiken med en utsträckt hand för att kunna motta den lärdom som utdelas.

Det är den ödmjukheten som gör henne till en reflekterande chef – som kan ta ett steg ut från verksamheten och se ”the big picture” utan att förlora sin integritet och tillit till personalen.

I en värld som idag har snabb förändringstakt behöver vi tänka annorlunda kring lärande – Elisabeth skapar möjligheter för det i sin verksamhet. Hon ställer sig frågan om vilken förskola vi vill att barnen ska möta, vad behöver man egentligen kunna i sitt framtida liv? Behöver man veta namnet på varenda fågel i skogen? Eller kanske är det viktigare att lära sig för att lära – att lära sig hur vi tar reda på saker vi inte vet. Ett projekterande förhållningssätt där vi i meningsfulla sammanhang skapar meningsfullt lärande – inte bara för att klara skolmålen utan för att kunna möta världen.

”give people facts and you feed their minds for an hour – awaken their curiosity and they feed their own minds for a lifetime” Ian Russel