Gästbloggare Mia Andersson / Mina tankar och delande av intryck som sätter avtryck

Dialogdagar Södertälje

Hur kan vi tänka kontinuitet, förskola/ skola
Hur kan vi tänka om hållbar framtid och kontinuitet?

Efter en intensiv dag full med intryck och funderingar i dialog med andra – jag landar men kanske inte på båda fötterna. För som jag tänker så är det i dialog med andra jag får fördjupad insikt och då inser jag att jag förstår så mycket mindre. För i dialog med så väcks hela tiden nya reflektioner och dilemman. I min dialoggrupp lyfte vi bland annat hållbar framtid i ur en social aspekt, socialt ansvar och en socialt ansvarsfull framtid. Hur kan det se ut? Hur skapar vi ett globalt VI? Kan vi det? Vill vi det?

IMG_1261.JPG

En annan skrämmande ingång var – Är det så att en hållbar framtid redan är försent ? – vi har redan i september förbrukat vår framtid………vad återstår då? Är mänskligheten värd att bevara? Mänskligheten har ju försatt oss i denna situation…

svåra frågor som inte kräver svar men ett ställningstagande

I skillnader och motsättningar skapas ett motstånd och en kreativitet och skapar en rörelse framåt. Det behövs många olika delar politik, medborgare och profession i dialog gör skillnad. Det är då det kan ske något. Att landa i en gemensam idé en plan för framtiden. Det ter sig hoppfullt att vi samlats här och att hållbarhet får vara i fokus under två dagar. Att det inte handlar om att källsortera utan om att ta ett större ansvar att gå från källsortering till att föra in den sociala och rättvisans dimension, den ekologiska sociala och ekonomiska dimensionen – jämlikhet solidaritet och demokrati som viktiga hörnstenar. Att ta ansvar för vilka fotavtryck vi sätter i och på världen. Detta tänker jag är viktiga frågor att landa och utveckla tillsammans.

IMG_1260.JPG

Denna dag gav många ekon men också bärande idéer och tankar för framtiden, för förskolan och skolan. Om lyssnande och ansvar och alla aspeker som krävs för att skapa ett globalt icke värderande öga. Att minde säga med ord och mer handla och skapa en ömsesidig respekt. GÖRANDET som består i att göra MER just för att göra skillnad och inte för att bevisa sin egen förträfflighet.

Tack REI – för en fantastisk dag som satt avryck i mig…….

Tack Erika som vill att jag gästbloggar – Nu sätter vi i gång………framtiden börjar med barnen

Mia Andersson arbetar som verksamhetsutvecklare område förskola på Norra Hisingen i Göteborg. Hon undervisar bland annat på Atelieristautbildningen, Göteborgs Universitet, och arbetar nu med att bygga upp ett ReMidacenter på Norra Hisingen.

IMG_1248.JPG

(Foto: Mia Andersson)

Teorier som härskarteknik och avståndsskapare

Fundror om relation, ödmjukhet, profession och teorier utifrån input på kvällens pedagogistautbildning.

Till kvällens litteraturseminarium hade vi läst boken ”Om relationell pedagogik” av Jonas Aspelin och Sven Persson. En otroligt spännande och givande bok om relationens betydelses för lärandet – och som definitivt kändes aningen mer lättläst än Hillevi Lenz Taguchis böcker om interaktiv pedagogik och feministisk poststrukturalism…

Dessa begrepp kan för vissa kännas nära och förståelsebara, för andra helt okända och för en annan grupp en massa struntprat som inte relaterar till golvet och den verklighet som förskollärare arbetar i.

Maktstrukturer kring begrepp blev ett intressant ämne i en gruppdiskussion och jag gick verkligen igång på det som vi diskuterade kring.

Att vi använder oss av professionella begrepp och teorier är viktiga för professionen.

När man genomgår en lärandeprocess behöver man reflektera men när det handlar om svåra begrepp och teorier kan det vara svårt att reflektera med sina kollegor som kanske inte deltar i den lärandeprocessen. Detta kan skapa ett avstånd till kollegorna som man av välvillighet vill reflektera med för att själv förstå. Det kan uppfattas som en härskarteknik där man svänger sig med fina begrepp men som man inte kan praktisera.

Det blir en rörelse där huvud och hand delas av.

Vi ska använda oss av professionella begrepp och teorier men vårt uppdrag är mer komplext än så. Vi måste också kunna formulera detta på ett ”enklare” och mer lättförståeligt sätt för att få andra att förstå vad vi pratar om.

Samma sak gäller när vi förtydligar vad vi arbetar med tillsammans med barnen. Är det densitet vi utforskar är det viktigt att begreppa kring ordet med föräldrar och inte nöja sig med att säga att barnen utforskar ”Flyta/sjunka”.

Det är en kompetens att icke förakta att hålla sig enkel, tydlig och professionell.

Som pedagogista påverkar denna reflektion mitt förhållande till dem jag handleder. Jag måste ha ödmjukhet och möta pedagogerna i deras processer – utan att förringa professionella begrepp. Det kan då vara svårt att förklara och dekonstruera begreppen när man själv inte är riktigt klar med vad man har förstått. Men det är viktigt! Att vi kan sätta professionella begrepp på vår praktik är en övning men något vi måste göra så att det inte blir just en massa begrepp vi slänger oss med utan att det når praktiken.

Men våra processer på förskolorna kanske inte ska börja med att dekonstruera begrepp som interaktiv pedagogik utan börja med något så enkelt (men svårt) som pedagogisk dokumentation då det är ett begrepp som används i vår verksamhet men som verkar förstås på väldigt många olika sätt.

Så dekonstruera era begrepp!

(Bild tagen från tidningen Lärarnas Nyheter)

En ständigt flöde in – fundror om ansvar

Som jag tidigare skrivit om är jag mitt uppe i min process av att förstå och hantera den nya yrkesroll jag befinner mig i som verksamhetsutvecklare och jag är tacksam för att jag har så många erfarna och professionella människor runt omkring mig på min arbetsplats och i mitt nätverk som stöttar och utmanar mig i denna roll.

Som verksamhetsutvecklare får jag många möjligheter att möta verksamheter i såväl Göteborgs som från andra delar av landet på olika seminarier. Lägger jag sedan till mina egna föreläsningar och på de mässor jag åker runt på så vidgas mina möten och nätverk. Oktober har varit en intensiv månad på såväl arbete som ute i landet – och under de senaste veckorna har jag haft möjligheten att lyssna på flera intressanta föreläsare såsom Per Bernemyr, Ulla Wiklund, Martina Lundström, Johannes Lunneblad, Lena Lindgren, Östen Ohlsson, Camilla Askebäck Diaz, Frida Gustafsson Wennö, Vania Tagliavini, Mascia Marconi, Linda Linder, Jenny och Veronica från Norra Hisingen, Susanne Palms förskolor i Landvetter, alla pedagogister i Bassa Reggiana, Cristian Fabbi, Elisabeth Ingemarsson, mina kollegor på pedagogistautbildningen, mina härliga språkpiloter och inte att förringa nätverkandet med det utvidgade kollegiet i sociala medier.

Allt detta ger så mycket reflektion och tankar samt ett ansvar att på något sätt vårda, bearbeta, reflektera, bevara, förändra, utmana men framförallt att på något sätt ge tillbaka av allt det jag får – att dela och lära med andra.

Hur detta ska gå till har jag ännu inte klart i mitt huvud och jag har heller inte hunnit sortera upp mina reflektioner för att det är mycket som behöver rulla runt innan jag vet vad jag ska sortera. Ulla Wiklund benämnde denna process som input-reflektion-nytt fokus-produktion. Hon betonade också vikten av att reflektion behöver minst lika mycket tid som allt annat i en process – så min reflektion måste få ta tid. Nu måste jag bara uppbringa tålamod!

Med tid kopplar jag till Jenny och Veronica från en förskola på Norra Hisingen som föreläste på stadsdelens utvecklingsmässa jag fick möjlighet att besöka. Jenny och Veronica berättade om deras arbete med digitala verktyg med de allra yngsta. Jag var starkt rörd över hur de de lät barnen utforska och vara en del av de digitala verktygen. Två otroligt duktiga pedagoger som med starkt tilltro till barnens utforskande möjliggjorde pedagogiska lärmiljöer där digitalitet och material fick mötas i barnens läroprocesser. Just att digitalitet får smälta ihop med vårt andra material på förskolan iscensatte även Agnebäckens förskola i Härryda som under en nätverksträff med pedagogistanätverket Kalejdoskop, berättade om sitt arbete med IKT. Där fanns en tydlig organisation för uppbyggnad och implementering av digitala verktyg – kommunen hade valt att 2010 göra en storsatsning på just IKT och vi fick möta en genomtänkthet och ett arbete som fortfarande är inne i ett stort lärande för såväl barn som pedagoger.

Genomtänkt får mig att tänka på Martina Lundstöm som jag tidigare bara twittrat och ”messengerat” med, som jag idag fick möjligheten att möta IRL. Hon föreläste under Förskolans Rikskonferens och pratade om många viktiga saker, om ställningstaganden, om att formulering av verksamhet sker genom de mål vi sätter upp. Målens dynamiska karaktär påverkar verksamhetens kvalité. Hon visade detta exempel:

IMG_0205.JPG
Andra saker som jag fastnade för:
Varför börja arbeta med cirklar när det klot, i form av bollar, som oftast är det barnen möter först i sitt liv? Att använda barnens befintliga kunskap för att skapa nytt lärande.
Vill vi att barnen ska lära sig att lära eller reproducera? Reflektera eller svara?
Barnen lever i en lika färgdynamisk värld som vi så varför enbart erbjuda dem basfärger?

Dagens tankar och reflektioner ligger såklart närmast mig men det hände en sak idag under föreläsningen som har pyrt inom mig ett tag, det var en påminnelse om en fundra som jag bär inom mig sedan länge. Under föreläsningar upplever jag att i barns utforskande finns en stor glädje och när vi skrattar vid iakttagande av detta allvarliga utforskande barnen är mitt uppe i behöver vi ibland reflektera över varför vi skrattar.

För jag kan uppleva att vi ibland faktiskt skrattar åt barnet, ur ett perspektiv av söthet, gullighet – vilket blir en stark förminskning av barnens utforskande.

Men skrattar vi med barnet i glädjen av att lyckas – så är det annorlunda. Tanken kom åter upp idag när Johannes Lunneblad visade en nedskriven reflektion om mångkultur mellan tre kollegor i ett arbetslag. Reflektionen kunde ses som enkel och väldigt ”oreflekterad” och i pedagogernas tankeprocesser ingick även snedsteg när man försöker leda tanken dit man vill. Det är ett minst lika stort utlämnande som vi gör mot barnen – dessa pedagoger öppnar upp sig för forskning, att dokumenteras, nedskrivas och sedan föreläsas om. Och en sal fylls av skratt – och givetvis förstår jag att det inte är av ren elakhet – men det gör mig i alla fall illa berörd och får mig att tänka vidare på hur vi bemöter dokumentation i våra förskolor. För om vi skrattar här – ser vi det viktiga på ”hemmaplan” i förskolan? Kan vi se längre? Förbi skrattet? Kan vi se på dessa pedagoger/barn/människor med respekt om vi förminskar deras processer genom skratt?

Det är något jag kommer att fundra vidare på…för vi har ett stort ansvar att vårda det vi får dela i lärandeprocesser…

IMG_0204.JPG
Bild från Jenny och Veronicas föreläsning