2014 – året som gått

Ska försöka göra en sammanfattning av mitt 2014. Det har varit ett otroligt händelserikt år, speciellt hösten har varit intensiv, och det har varit ett år av nya bekantskaper och nätverkande. Många lärdomar har gjorts och nya tankar har väckts.

2014 inleddes med att lämna in det första utkastet av mitt kapitel i antologin ”Mediepedagogik på barnens villkor”. Det var det första utkastet av fem eller sex versioner. Det är första gången som jag skrivit för en bok och den process som pågår innan en produkt blir klar för tryck har gjort mig enormt ödmjuk mot skrivprocessen. Denna skrivprocessens kvalité har varit mycket tack vare Annika Claesdotter på Lärarförlaget som fördjupat, utmanat och konstruktivt bollat med oss i förfinandet av våra kapitel. Ett enormt tack också till redaktören Ulla Karin Lundgren Öhman som med tillit bjudit in mig med flera för att skriva i antologin. Jag minns så tydligt när Ulla-Karin nämnde antologin för första gången för mig – sittandes utanför ett klassrum i Väsby Nya Gymnasium – i samband med Så funkar det 2012.

Tänk att stå här över ett år senare med en enorm tacksamhet och stolthet över att få vara del av denna fantastiska bok.

Höjdpunkten under våren var såklart SETTmässan där jag hade möjlighet att föreläsa för andra året i rad. SETT har en speciell plats i mitt hjärta då det var mässan 2013 som satte mitt namn på kartan och som öppnade enorma möjligheter för mig att utvecklas och göra det jag tycker är så roligt – att möta andra och nätverka – dela erfarenheter. Och förutom de spännande och intressanta ”tysta” föreläsningarna av inpspirerande kollegor så var det nätverkandet som jag bar med mig från SETT2014.

Jag hade möjlighet att möta människor jag tidigare bara mött på nätet och jag gjorde nya bekantskaper som idag står mig enormt nära – dessa möten får mig att växa och glöda.

Hösten 2014 har varit en omställning… Jag har fått en större ödmjukhet mot att möta det smärtsamma i att förändras och omskapas med ett eko av växtvärk. Med ett nytt uppdrag som kvalitetsutvecklare för område förskola i Västra Göteborg inledde jag hösten. Det har varit omvälvande att förstå en ny yrkesroll och det har varit en omställning som inte alltid varit lätt men som skapat större förstelse över vem jag ur ett professionsperspektiv. Men jag trivs så enormt bra i min nya roll och är även här otroligt tacksam över att få vara i sammanhang som rör lärande i ett större perspektiv.

Min förståelse för att förändring tar tid, att människor och relationer kan överraska och hur många eldsjälar som finns för barnen har varit fantastiskt.

Föreläsningar att minnas under hösten är Lärarkvällarna med en inspelning (min första) – att fara runt och få möta alla er lärare ute i landet är så givande. Med värme i hjärtat minns jag framförallt stämningen i lokalen innan föreläsningen i Skövde. Det fanns en sådan glädje och nyfikenhet i rummet – det bubblade! Bokmässan i Göteborg med min första podcast ever med Skolsnack. Tack Ante Runnquist för att du med en van hand vägledde en supernervös jag igenom detta möte. Så funkar det 2014 har också blivit tradition – bra organisation och inspiratörer.

Jag vill rikta ett extra tack till Linda Linder, Martina Lundström, Maria Samrell, Ann&Fredrik Larsson, Markus Bergenord och Malin Ekberg – för alla diskussioner – vad gjorde vi innan messenger och twitter?! Till Pia Franzén, Mia Andersson, Marie Folin och Line Dovebris för bollplank. Till mina ”nya sammanhang” med Johanna Melkstam, Louise Hallebäck, Eva-Lill Thorsson, Ina Lindén, förskolechefer och ProgettInfanzia. Stort tack till er alla!

2015 vill jag ska innehålla mer nätverkande och fler kullerbyttor men också lite vila i de förändringar som sker. Jag inleder året med BETTmässan 2015 tillsammans med Markus Bergenord och Linda Linder – det känns som en bra start på nätverkande och lärande!

Jag är stolt och lite nervös över den förändring som håller på att ske i Sveriges förskola och skola men jag är glad och tacksam över att få vara en del av den! Det tycker jag att du ska vara också!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/1f3/48924042/files/2014/12/img_1273.jpg

Betyder kaos samma sak som att vara redo?

”taking me in my role as a teacher from the competent expert to the worst teacher in the world having no clue what I was doing to being a coproducer of knowledge together with my pupils and colleagues and yes I’m actually starting to feel like an expert again”

Så avslutar Frida Monsén sin föreläsning på TEDxTallin 2013. Det Frida sammanfattar med en mening tror jag är vägen vi alla lärare måste gå förr eller senare idag. Vi måste uppleva att vårt korthus av erfarenhet om kunskap och lärande rasar för att sedan byggas om igen i en ovanlig och oförutsägbar konstruktion som inte kan rasa utan bara växa. Och det kommer inte att vara smärtfritt och vi kommer inte alla att klara oss igenom den processen.

Några kommer att byta arbetsplats för att man tror att det är en lösning, andra kommer att välja en annan karriär, media och politiker kommer att kritisera nya undervisningssätt och miljöer då man inte förstår att skolan som den är idag är en omodern och grå sten i den framtid som barnen kommer att leva i. Det kommer att råda kaos i förskola och skola – det kommer att splittra kollegor, verksamheter och föräldrar. Det kommer att splittra oss själva.

Det är en ganska dyster bild att måla upp men vi måste försöka förstå…

Förskolor och skolor som påbörjat denna resa, som tänker annorlunda kring hur en verksamhet kan vara uppbyggd, upplever en stor genomström av pedagoger, ofta friskolor. Det är arbetsplatser som tar mycket energi och är svårarbetade. Ofta får de kritik av föräldrar och media. Det är verksamheter där många yngre lärare arbetar, engagerande lärare som gör allt för barnen och där många blir utarbetade på grund av att annat arbetssätt. Verksamheterna ses som ostrukturerade och svårarbetade, annorlunda. Dessa olika delar gör att många arbetar en kortare tid i dessa verksamheter för att sedan söka sig tillbaka till mer traditionella verksamheter. Varför?

Kan det vara så att vårt förflutna, vår upplevda skolgång och vår erfarenhet gör det svårt att ändra dessa invanda mönster? Att vi faller tillbaka till vår egen experupplevelse av skola som en väg ut när vi är vilse? Det präglar och bakbinder oss när vi försöker förstå den värld vi lever i. Det är ett bakbindande där våra rep är så hårt åtdragna att våra handleder blöder när vi försöker lösa upp knutarna – det är smärtfyllt. Kommer vi att hinna lösa upp knutarna innan det är försent? Kommer vi att snubbla på våra egna fötter i vår jakt på ett gammalt samhälle?

Vilka modiga själar kommer att våga gå emot strömmen och utmana sig själva för att bygga den bästa förskola och skola där vi utforskar tillsammans med barnen?

God Jul & Gott Nytt År

Vill passa på att önska er en fridfull jul – ska försöka summera året i mellandagarna och göra en teaser på kommande evenemang 2015

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/1f3/48924042/files/2014/12/img_0550.jpg

Idag möter du ditt barns förskollärare – vad vill du delge?

Det förekommer många blogginlägg om förskollärarens uppdrag. På något sätt handlar inläggen om ett tillbakaerövrande av professionen. En profession som på många sätt är i svajning. En profession som vi förstår på många olika sätt beroende av utbildning, erfarenhet och vilka kollegor/verksamhet man verkar i.

Min förståelse av uppdraget speglar min yrkesroll – ser jag inte förskolans roll som viktig – så kommer jag inte heller att förstå att jag som pedagog är viktig i barns lärande och utveckling.

I denna slags ”uppdragsdialog” som sker inom verksamheter, inom universiteten och på sociala medier framträder en oförståelse av vad en förskola kan vara. I detta inlägg tänker jag framförallt på de vuxna – utan att glömma barnen – men jag funderar kring förskolan som arbetsplats. För som jag tidigare skrivit i flera inlägg möter jag en trötthet, bitterhet och människor som behöver bekräftas – och allt detta sker på bekostnad av barnen. Men jag väljer att lägga barnen åt sidan i denna tankebana och istället fundera kring förskolan som en arbetsplats. Det finns ett missnöje över förutsättningar som man upplever inte finns, det finns en bitterhet över att yrket kanske inte blev som man trodde, det finns ett behov av att uppskattas och glädjas tillsammans på arbetsplatsen.

Att synas, att få vara viktig, att få lära och le tillsammans.

Jag vet att vi måste prata om professionen – vi har ett uppdrag i vår tjänst. Jag som lärare har blivit anställd för detta uppdrag och det finns ingenting som jag kan göra för att säga emot det som står i vår läroplan – och motsäger jag mig att dokumentera, att utgå från de barnen finner intressant eller om jag inte vill reflektera över verksamheten – så måste jag söka mig ett annat yrke. Förskolan är ingen välgörenhetsinrättning där vi möter upp människor som inte längre vill jobba där men likväl kan det se ut så. Och jag vill slå ett slag för människan i detta. För den människa som känner att detta inte är något man vill göra och befinner sig i våra verksamheter kommer inte att må bra och det kommer att påverka våra verksamheter, barnens vardag, våra pedagogiska lärmiljöer med mera.

Vilken människosyn kommer jag att förmedla till barn och kollegor om allt jag vill är att gå hem igen för att det är för många barn eller för mycket krav på dokumentation? Och hur kommer detta att påverka mig som människa – hur kommer jag att leva fullt ut i glädje?

Jag känner mig tacksam när jag möter detta – för det är ynnest att få ha varit del av verksamheter där människor tvärtom längtar till jobbet, där man tillsammans lyfter professionen till något mer än bara ”passa barn”, där man tillsammans med barnen utforskar dagen och med dem möter livet med nyfikenhet och ständig förberedelse på det oväntade. Men jag blir också ledsen för de människor som en gång i tiden valde yrket av dessa anledningar men som fastnat någonstans på vägen – och där elden för yrket numer knappast är en glödande kolbit som passionslöst möter barnen som vill lära men som inte får en motpol.

Att ta tillbaka glöden och få igång elden igen kräver mycket arbete och tålamod – processer som inte lätta varken för ”pedagogen” eller för människan bakom pedagogen.

Det krävs många kullerbyttor och kroppen kommer att vara full av lärande och värkande blåmärken.

Men vi måste fånga dessa människor – för verksamheten faller annars med dem. Vi är inte starkare än den svagaste länken och det är ett kollektivt arbete att fånga upp kolbitarna och bygga en eld tillsammans. Det är inte bara chefens jobb – det är vårt gemensamma jobb – alla förskollärare och barnskötare. Slänger även in en liten passus – är det inte dags att revidera yrkesbegreppet ”barnskötare” – för de barnskötare jag känner, sköter inte bara barn utan utforskar med dem.

Vi måste också värna om framtiden för det är en enorm lärarbrist i förskolan, vi behöver människor som lägger ved på vår eld och veden hittar vi på universitetet – alltså våra studenter. Men om veden läggs på slocknat kol – kommer det inte att ta sig. Studenter kommer att välja bort förskolan om det är en bristande verksamhet. Om det är bara är bitterhet och trötthet som möter våra studenter när de kommer ut eller när de läser på social medier så väljer de inte att lägga sin ved på oss gamla kolbitar.

Vi verkande förskollärare har ett ansvar att förmedla ett fantastiskt yrke till dessa studenter.

Ett yrke med enorma möjligheter där vi som vuxna har (som en kollega till mig sagt) äran att få följa barnen i deras utforskande av världen.

Och kanske, just kanske…möter du studenten idag som utforskar med ditt barn eller barnbarn imorgon – så vilken förskollärare vill du ska möta ditt barn?
DSC01131