”Att skapa smarta sammanhang där barn kan lyckas”

Jag har idag haft möjligheten att lyssna till två gamla kollegor, Linda och Kristina, föreläsa om estetiska läroprocesser kopplat till ett utvidgat språkbegrepp och pedagogisk dokumentation. En spännande dialog som väckte många tankar, förtydliganden och frågor. Ett av ämnena som kom att behandlas var begränsningar kontra fritt skapande och skillnaden mellan estetiska läroprocesser och estetiska upplevelser – och detta satte igång tankar hos mig. Framförallt med Reggio Emilia inspiration så finns det ofta en förutfattad mening om att barnet ska skapa fritt, utan styrning av en vuxen, allt kommer naturligt, barnet har skapandet inom sig med lite stöttning från den vuxne. Alla 100språk ska finnas tillgängliga för barnen – 100 språk som man kan uppleva alltid har funnits inom förskolevärlden (musik, drama, målande etc). Reggio Emilia inspirerad verksamhet skiljer sig inte mycket ifrån gammal förskoletradition – eller?

Innan jag fortsätter min diskussion vill jag koppla till Gunilla Dahlberg och Hillevi Lenz Taguchis konstruktioner av barnet, tolkat och nedskrivet av Marie Persson och Anna Nyman (uppsatsen hittar ni genom att trycka här).


Barnet som natur

Konstruktionen av barnet som natur bygger på Rousseaus romantiska idé om barndomen som en oskuldsfull period i livet och Fröbels teori om att barnet uttrycker sitt innersta i leken. I denna konstruktion föds barnet med allt inom sig, nedlagt av naturen. Barnet ska ges frihet att bearbeta och ge uttryck åt allt det som det har inom sig och därmed utvecklas. Denna barnsyn har genomsyrat förskoletraditionen, som i och med det värnat om barns fria lek och skapande. Ett ”normalt” barns utveckling ses som naturligt förutbestämd, den ska följa ett visst mönster. Dahlberg med flera skriver att man förenklat kan säga att barnet som natur är Piagets barn, då hans stadieteori haft stort inflytande över konstruktionen. Barnet ses inte som socialt, utan som standardiserat och avkontextualiserat. Varken barnets egen eller kulturens inverkan anses vara betydelsefull för barnets utveckling. Barndomen är endast ett steg på vägen mot vuxenlivet och barnets utveckling syftar till att bli vuxen, att nå full mänsklig status.

Barnet som kultur- och kunskapsåterskapare

För att inte varje samhälle ska behöva börja om på nytt, exempelvis uppfinna hjulet igen, krävs att människan överför både en viss kunskap och delar av den kultur som råder till nästa generation. Dahlberg och Taguchi kritiserar inte att barnet är delaktigt i samhället och kulturen, däremot kritiserar de den roll som barnet blivit tilldelat. Den vuxne ses som bäraren av kunskapen. Barnet ska lära sig den ordagrant och kunna återge den så likartat som möjligt. Den kompetens som prioriteras högst i detta synsätt är att tänka och göra lika som den vuxne. Konstruktionen av barnet som kultur- och kunskapsåterskapare kan förstås som Lockes barn. Det lilla barnet ses som ett tomt kärl, som en varelse som börjar livet med ingenting och från ingenting. Barndomen är fundamentet för att senare i livet utvecklas framgångsrikt. I barndomen är varje utvecklingsskede en förberedelse för att kunna uppnå nästa utvecklingsskede, som är ännu mer betydelsefullt. Livet är en resa av förverkligande, från barndomens ofullständighet till en mogen vuxen, med full mänsklig status.

Det kultur- och kunskapsskapande barnet

Förutom att barnet har förmågan att återskapa kunskap och rådande kultur, är det också deltagare i ett aktivt samspel med sina medmänniskor och delaktigt i skapandet av kunskap och gemensam kultur. Detta barn beskriver Dahlberg och Taguchi som det kompetenta barnet; ett barn som är nyfiket, kreativt och med lust att lära. Barnet är en tillgång i andra barns lärande. Från socialkonstruktionistiska och postmodernistiska perspektiv har en process av nytänkande när det gäller barn och barndom ägt rum framförallt i Europa. Skälet till detta nordeuropiska nytänkande kan vara att barns dagliga liv har förändrats påtagligt här under de senaste årtiondena. På grund av att barnet tillbringar en stor del av sin tid utanför hemmet till exempel i förskoleverksamhet, har det blivit viktigt att begrunda barnets egna relationer till staten. Barnet har egna intressen och egna rättigheter som individ. Det är en fullvärdig samhällsmedlem. Barndomen ses som lika viktig som andra stadier i livet. Från att ha betraktat barnet som ett objekt ses barnet i denna konstruktion som ett unikt, komplext och individuellt subjekt.


Jag vill inte kalla mig teoretisk – jag bearbetar och försöker också förstå dessa konstruktioner själv och hur de avspeglas i min praktik. Jag tror att vi alla återskapar dessa tre konstruktioner i olika sammanhang även om vi vill förhålla till den sista som mest ”rätt”. Så ödmjukhet i mitt resonemang och som vanligt – detta är mina tankar som väckts, ingen sanning bara en fundra.

Jag funderar över just 100språkligheten – jobbar man 100språkligt och med ett utvidgat språkbegrepp bara för att man har penslar och färg framme, eller för att man ger barnen tillgång till trummor, när man tänker ”fritt skapande”? Är man klar där? Genom att ge tillgång? Eller har vi då hamnat i att se barnet som natur – att barnen kommer att ta sina chanser att använda olika språk? Eller blir det en krock mellan de olika konstruktionerna?

En av deltagarna i gruppen lyfte det som att i det fria kan det bli torftigt. Torftigt tänker jag i form av att det inte finns någon utmaning, det finns ingen som är nyfiken på barnet läroprocess, det finns inget sammanhang där barnet kan utvecklas och utmanas eller stöttas i sitt lärande. Å andra sidan kan vi svänga pendeln åt andra hållet där det finns en närvarande vuxen som styr för mycket med frågor och organisation av aktiviteter – men å tredje sidan… en viss stöttning i att skapa sammanhang ligger på den vuxne.

Det är komplext och inte helt enkelt…

Mina kollegor lyfte kloka saker som att det inte handlar om att få tillgång till 100språk utan att lära känna 100språk – och lära känna dem så pass bra att du utifrån den kunskapen kan göra val ibland dem och använda det som passar mitt uttryck – först då kan man bli kreativ och rik på uttryck. Till exempel lyftes målande – vad innehåller målande för (vad jag vill kalla) dialekter? Är det penna, papper, pensel? Nej, det är så mycket mer! Vad är det för papper jag behöver? Då måste jag veta att det finns olika sorters papper och de samspelar på olika sätt med färgen, jag måste veta att det finns olika tjocklekar etc. Jag måste veta vilken pensel jag behöver och hur den kan fånga färgen, hur precis är den? Vilken färg ska jag använda? Är det akvarell? Eller kanske passar det bättre med färgpennor? För att kunna tänka innovativt! All denna kunskap behöver jag som barn få erfara på förskolan – inte bara att det finns en sorts papper, två sorters färg, blyerts och tuschpennor samt samma penslar som används till alla färger.

Jag måste få uppleva en mångfald och jag måste som barn få möta vuxna som organiserar för ett sådant lärande, som skapar ”smarta sammanhang” där man som barn kan lyckas. Vuxna som är nyfikna på barnet och barnets lärande tillsammans med andra, en vuxen som inte styr utan snarare stöttar i fokusering utan att ta över processen och förmedla processgången.

(bild tagen från http://www.pixabay.com)

SETT2015

Dagarna går och SETT närmar sig. För tredje året i rad har jag fått möjligheten att delta som föreläsare 

Denna gången i min yrkesroll som kvalitetsutvecklare för område förskola i Västra Göteborg. Tillsammans med min chef, Ina Lindén, ska vi berätta på torsdagen om vårt stora EUprojekt Futura – lära för att lära och hur projektet bygger upp ett kollektivt lärande och delande. Det kommer att vara ”tysta” förelsningar i år också – känns skönt att man har gjort det tidigare.

Här är info om vår föreläsning och här finns en intervju med oss som Linda Linder gjort.

Dessutom kommer jag att föreläsa på ”golvet” i mässhallen med min nya föreläsning ”Ett transformerat lärarskap” i Förskolearenans monter under torsdagen. 

Mer info kommer men just nu läggs det mycket tid på förberedelser. 

  

Det kommer att vara ett späckat program i år – så många bra föreläsare! Många från boken ”Mediepedagogik på barnens villkor” bland annat. I år har jag också fått möjligheten att gå på ledarspåret under tisdag-onsdag vilket ska bli grymt spännande! Jag har inte hunnit sätta mig in i programmet ordentligt men tänkte redan nu kolla över vilka jag vill lyssna på för av erfarenhet vet jag att man måste vara ute i god tid även om salarna är stora.

Förra året var det framförallt nätverkande som stannande kvar efter SETT, #settlaggad. Jag vet att jag kommer att få träffa så många härligt engagerade människor som är där för att utvecklas och lära i sin profession. Längtar efter spännande tankar, reflektioner och kullerbyttor i dialog med andra. Nätverkande!

Om du är där – fånga mig med en kullerbytta! Kanske skulle vi kunna ta en groupie under mässan? 

/Erika

Parenteser

 Från engelskans ”parents” och det svenska ordet ”parantes”. Används ofta i en något ironisk eller nedlåtande mening; föräldrarna är en parantes i ens liv. (Slangopedia.se)


Hur ser du på föräldrar i förskolan? Är de ett hinder och extra jobb i verksamheten eller en kraft och hjälp i vardagens arbete med barnen? Är de parenteser i verksamheten eller ser vi dem som viktiga?


Lyssnade på Cristian Fabbi i måndags där han berättade hur de arbetar för att välkomna familjer och jag har reflekterat över min egen upplevelse av arbetet med föräldradelaktighet i min praktik. 

Vårt upplägg var att om föräldrar hade ett intresse för just vår förskola, fick de ringa till oss och boka ett besök på bestämd tid. När de sedan sökt förskolan och fått en plats, bjöds man in för ett möte innan sommaren där förskolans grundtankar synliggjordes tillsammans med presentation och information om var barnen skulle placeras, vilka avdelningar. Samverkan med föräldrar skedde sedan genom dagliga samtal, dokumentation, föräldramöten (ett per termin), utvecklingssamtal, brukarråd, gemensamma festligheter etc. Jag upplevde också att arbete på kvällstid inte uppskattades av personalen utan istället fanns en organisation där tidsapekten togs i akt när man planerade sammankomster – där föräldrar fick anpassa sig efter förskolan istället för att vi som pedagoger stöttar föräldrarnas vardag och förlägger möten på kvällstid. Föräldrar bjuds in att vara delaktiga men vilket reelt deltagande blir det om vi bestämer vadet/huret och näret för föräldrarna? 

När jag sedan hörde Cristian berätta om deras introduktioner och rutiner ökade min förståelse för varför de är kända för sitt arbete med att få föräldrarna delaktiga. Till exempel bjuds föräldrar i hela området in till förskolan – oavsett om de sökt sig till förskolan eller inte. Brukarrådet är planerande och ansvariga för sammankomster på förskolan – sammankomster kring barnens vardag på förskolorna, det kan handla om mat eller andra frågor som upplevs viktiga. Man möts inte en gång under en termin utan flera. Man ser föräldrarna som otroligt viktiga i förskolan och inte bara föräldrar vars barn går på förskolan utan ALLA föräldrar. Förskolan är en mötesplats inte bata för barn utan även för föräldrarna.  Förskolorna arrangerar också dagar då barnen tar plats i offentliga miljöer som på torgen. Man arbetar alltså medvetet för att göra föräldrarna delaktiga i förskolans arbete, medvetet och på olika sätt. 

Om vi ser föräldrar som onödigt ont – så kommer det att speglas i vår verksamhet – och vi kommer uppleva en större konflikt med våra föräldrar eftersom relationen inte kan byggas upp när en grupp ser ner på den andra. Att bjuda in föräldrar innebär en förståelse och acceptans från vår sida som pedagoger över att föräldrar är viktiga i barnens liv. 

Och om vi inte bjuder in föräldrarna med en ärlig intention och med nyfikenhet på dem – hur kan vi då kräva att de ska ta större ansvar gentemot förskolan? Hur kan vi göra föräldrar delaktiga om vi bara låter dem ta del av vår verksamhet, aktivitet kontra passivitet…


Så hur arbetsar ni med er familjesamverkan? 

 


Digital kompetensutveckling i Norra Hisingen

I Norra Hisingen har man använt sig av min föreläsning ”I de digitala fotspåren växer ett nytt lärarskap fram” via nätet. 

Med hjälp av bikupor (diskussionsgrupper) och post-it har man bearbetat föreläsning som delats upp i två. 

En pedagog uttryckte ”Det känns som om hon har varit här!”

Som komplement har man även köpt in vår bok ”Mediepedagogik på barnens villkor”. 

Jag tycker att det är otroligt roligt att föreläsningen kan användas för att fördjupa och inspireras i arbetet med digitala verktyg på våra förskolor runt om i landet! 

Föreläsningen hittar ni här

(Foto Carina Lindblad, pedagogista Norra Hisingen)   

     

Hur skapar du estetik av strävansmålen? 

Det har varit en händelserik start på veckan i mitt jobb som kvalitetsutvecklare för område förskola i Västra Göteborg. Vi har bland annat fortsatt vårt arbete med vårt EUprojekt och startat upp ett nätverk. Vill ni läsa mer om det har vi nu en Facebooksida där man kan följa arbetet i Västra Göteborgs förskolor, tryck här. Det är så roligt att få vara en del av denna process, att få möjligheten att reflektera och göra kullerbyttor i de möten som sker är otroligt inspirerande och roligt. Bland annat har Cristian Fabbi föreläst för våra pedagoger och förskolechefer.

I dialoger under de senaste dagarna har det väckts fundror hos mig kring läroplanen och vad som kan påverka oss i vårt förhållningssätt till barns lärande. Stanna med mig i mitt resonerande, måhända att det slinter iväg, men försök! 

Vårt uppdrag som förskollärare är att koppla vår verksamhet till vår läroplan – vi har våra strävansmål och det är en del av förskolans form och som en del av utbildningsväsendet. Allt mer och mer lyfts strävansmålen – nästan till den grad att det inte längre är strävansmål utan faktiskt mål vilket innebär att verksamheter blir allt mer skolifierade och vi börjar prata om att mäta barns kunskaper. Barnen tänker inte läroplan – de tänker utforskande, de är i sitt nu, vår uppgift som pedagoger är sedan att sätta in barns utforskande i ett större sammanhang, strävansmål. Hur man sedan formerar detta, att sätta upp strävansmål innan eller efter, är en fråga om teoretisk ansats som jag inte tänker gå in på i just detta inlägg.

Att gå fran ”vad” till ”hur”

I en av Cristians föreläsningar dialogerade han om vår uppgift att som pedagoger att inte ställa oss frågan om VAD barn lär utan försöka skapa förståelse för HUR barn lär. Han pratade om att det kvittar hur mycket vi än försöker fånga ett ”vad” så kommer vi alltid att ligga efter barnens ”vad” därför blir vårt fokus snarare att fånga ett ”hur”. Han pratade om estetik i betydelsen harmoni, att verksamheten ska eftersträva i första hand harmoni bland barn, pedagoger, miljö, föräldrar med mera.
 IMG_1045-0

Att skärpa sin ögon för ett ”hur” kan ibland lida för att våra ögon letar efter ett ”vad”.

Vad jag funderar kring är om läroplanens strävansmål påverkar oss i vårt förhållningssätt till barns lärande, att den lurar oss in ett ”vad”sökande som tar över ”huret” nästan omedvetet eftersom vi tror starkt på vår läroplan och arbetet medvetet med den. Att barnens utforskande (huret) inte blir huvudakten utan produkten (vadet) är viktigast – som en följd av läroplanen. Hänger ni med? Om det är faktiskt är så, kommer detta att speglas i våra dokumentationer, i vårt förhållningssätt till barnen – även om vi tror att utgår från barnen utforskande.

Vad jag tror att jag försöker reda i är: om läroplanen i sin goda vilja slår krokben för oss?

Hur vi än förhåller oss till barns lärande – måste vi ta läroplanen i aktning och jag tror att om man inte är medveten som pedagog om sina tankar kring processer och produkter, kan läroplanen tyvärr styra in oss på produktion. Vi påverkas av behovet av mätande och resultat för samhället stärker dessa som kvalitetsinstrument. Men hur mäter man ett utforskande? Hur mäter man ett lärande om man inte ska mäta ”vadet”? Hur mäter vi kvalité? Kan vi det? Vill vi det? Vad är kvalité? Läroplanen blir något att mäta verksamhetens kvalité emot – men om strävansmålen är kvalitetsindikatorer så måste vi ju mäta, eller?
IMG_1046-0
Förskolan ska sträva efter att varje barn utvecklar sin förståelse för naturvetenskap och samband i naturen, liksom sitt kunnande om växter, djur samt enkla kemiska processer och fysikaliska fenomen. Lpfö 98/10

Vi måste analysera vår läroplan!

Alltför ofta är det lätt att slänga in ett strävansmål som ovanstående, men det pedagogiska finliret handlar om att sätta detta i ett sammanhang där det får mening för barnen och inte något vi checkar av. Vi måste diskutera vad detta innebär för barnen och för oss. Vi måste ta det inledande styckena i läroplanen, diskutera och analysera fram vår barnsyn och vårt förhållningssätt till barns lärande och skapa ett slags avtal med varandra som kollegor och gentemot barnen. DÄREFTER kan vi börja arbeta med strävansmålen för då har vi en gemensam pedagogisk grund att stå på och den påverkar vår tolkning av läroplanens strävansmål, den påverkar vårt förhållningssätt gentemot barnens utforskande och lärande, den påverkar hur vi arrangerar vår verksamhet. Detta är stor del av arbetet med att skapa en estetik i verksamheten.

Hur skapar ni estetik på era förskolor?

Lärstämma Härryda

Idag har jag haft förmånen att få vara med och föreläsa på Härryda förskolor och skolors årliga lärstämma. Otroligt kul att mötas och fundera kring vad vi behöver för att möta barnen med digitala verktyg och om det transformerade lärarskap som följer det digitala. 

Det är så viktigt att skapa möjligheter för delande och lärande – en lärstämma som denna skapar dem. Och genom att lyfta interna goda exempel lyfter man också organisationen. Precis på samma sätt som Ale gjorde tidigare i veckan. Mer sånt!

#lärstämma    #härryda      

#IKT                   #delaRE