Tillsammans blir vi mångkompetenta

Bakgrund; Idag var jag på en föreläsning idag kring flerspråkighet i förskolan och där frågan lyftes hur man kan hantera frågan kring modersmålsstöd i förskolan. I diskussionen lyftes komplexiteten i hur man kan planera för arbetet med modersmålsstöd – kan man anställa pedagoger med det modersmål som behövs i verksamheten? Men å andra sidan går barnen vidare och att bygga en rekrytering enbart på modersmål låter varken hållbart eller en garanti för kvalité. I den stadsdel där jag arbetar har jag förstått att man vid något tillfälle ”lånat” ut en pedagog med ett eftersökt modersmål för att stötta upp vid introduktioner av barn på förskolor. 

I diskussionen lyftes då arbetsmiljöfrågan – hur känns det att vara den som blir förflyttade efter behov, att inte få landa i ett arbetslag? Och hur blir det med lön efter den kompetensen? Får jag mer betalt om jag har ett till språk som jag kan använda i tjänsten? Fokus hamnade på arbetsmiljö istället för på möjlighet…

Där gick tankarna igång hos mig… 

Jag förstår perspektivet och samtidigt inte. Först och främst behöver man givetvis förhandla kring en sådan tjänst eftersom den blir lite annorlunda utformad för mig som pedagog. Jag kan se en stor fördel med en sådan tjänst, någon som är specialiserad på att stötta såväl pedagoger som barn under en period som kräver extra närvaro, inlyssnande och förståelse! Det känns som ett sätt att tänka övergripande och som ser till barnens perspektiv – det finns en person som förstår mina ord och som kan kommunicera med mig när jag kommer in i en värld där allt är nytt. Jag tänker att det är ett helhetsgrepp man tar om det går att samordna alla våra språkliga kompetenser och problematiken ligger inte varje enskild förskola – vi gör det tillsammans!

När det kommer till lön vill jag problematisera litegrann och här lägger jag självklart in att jag också vill att vi alla ska få högre lön men följ med mig i min diskussion!

Klart är att flerspråkighet ska räknas som en kompetens men är den viktigare än att ha en musikalisk kompetens? Eller att du har en kompetens kring skapande? Eller att du är dramapedagog? Jag tror att om vi ställer kompetenserna mot varandra är vi fel ute! Din kompetens är viktig och den skall lyftas – men går det att lönesätta de olika kompetenserna? Vem avgör vilken kompetens som är viktigast? Vem avgör om din kompetens håller måttet, att den är av kvalité? Att vara organisatorisk är också en kompetens och många gånger utvecklas de kompetenser vi har genom vår fallenhet och kompetensutveckling.

Varför inte istället se din kompetens, till exempel som flerspråkig eller musikalisk, som ett verktyg för barnen och en del av din professionella roll? Din styrka! 

Så låt oss istället se våra olika kompetenser som tillgångar, tillgångar för barnen, tillgångar för våra kollegor, tillgångar för förskolan – tillsammans blir vi mångkompetenta!

   

Relationer, hierarkier och avstånd

Under de senaste dagarna har jag funderat mycket kring relationer, hierarkier och avstånd kopplat till organisation och ledning. Att leda kan ses som ett projektarbete och vi vet som pedagoger att om vi ska kunna följa barnen och vara medforskande måste vi finnas i närheten av barnen och vi måste befinna oss i relation till barnen och deras utforskande – en ärlig och stark relation. Och det är precis lika med ledarskap…

Men varför finns det då fortfarande så starka hierarkier inom ledarskap? 

Min upplevelse är att det är relationer som saknas, att vi personifierar oss mer med nivå i första hand snarare än som människa och medforskare. Jag har mött olika ledarskap och jag talar enbart utifrån en egen reflektion – vi kan säga att det är erfarenhet. När ledarskapets kärna är nivå, vilket blir tydligt i skarpa lägen, finns det större avstånd från kärnverksamheten. Det är ett ledarskap som är effektivt men inte särskilt självgående. Plocka bort den övre nivån och verksamheten behöver hjälp med att komma vidare – om den övre nivån snarare leds utifrån relationer och medforskande blir verksamheten mer självgående, medarbetare känner tillit från ledning och empowered. Ledarskapet blir snarare vind i seglen som gör att du som ledare kan ta ett steg tillbaka och njuta av resan istället för att desperat kasta in ved på elden för att få den fortsätta brinna. 

Så vad vill jag komma fram till… Att ett nära ledarskap minskar avstånd från golv till styrning och att om det nära ledarskapet praktiseras på alla nivåer kommer ”golvnivån” få mer vetorätt inom högre nivåer eftersom avstånden är mindre. Beprövad erfarenhet får mer påverkan!

Bifogar en skiss på hur jag tänker…är dock ännu inte klar med tanken så jag måste få återkomma längre fram men reflektera gärna med mig!

  

Dokumentationens fokus – att reflektera kring mikro och makro

Jag har fått en upplevelse och erfarenhet av att dokumentationens fokus ska riktas mot process inte produkt. Det är ett viktigt ställningtagande som pedagog att göra, dokumentera process eller produkt, då det är genom det ställningstagandet vår teoretiska grund synliggörs. 

I jakten på att frångå produktion och gå till process har dokumentationens processfokus gått alltmer till att fokusera på händer, görande och ett mikroperspektiv. Personligen älskar att dokumentera ur ett mikroperspektiv – speciellt lera och händer är för mig en fantastisk kombination som jag dras till. 

  
Men mikroperspektivet har gått från att vara ett perspektiv till huvudtema. Jag hör runt mig att vi inte ska ha med ansikte på barnen bland annat för att fokuset ligger på processen och vi kan använda bilder som en grupprocess utan att utmärka särskilda barn. Jag tror också att det ligger som en  motreaktion mot de ”fotoalbum” med söta bilder på barn som förskolan försöker jobba sig bort ifrån då dessa har fått ”dagisstämpel”. 

Ur mikroperspektiv som huvudtema går barnet, i motsats till intentionen, från subjekt till objekt…om det inte sätts i relation till makro!

Om vi ska försöka förankra mina tankar i teorier så går jag till Hillevi Lenz Taguchi och hennes teorier kring intraaktiv pedagogik. Jag är ute på lite djupt vatten här – Hillevi är svår – men om jag förstått henne rätt så är allt en salig röra. Allting påverkar som samspelar i ett sammanhang, i en tid, med rummet, med stolen, med leran, men kompisen brevid, med det man bär med sig. Allt påverkar!

Man skulle, ur Hillevis teori, kunna se varje dokumentation som en forskningsavhandling.

Om vi utifrån det, säger att vi ska dokumentera processen och då fastnar i mikro, utan att ta med makro, blir det som att se med ett öga. 

Såklart att barnets/barnens hela väsen måste finnas med i dokumentationen! Om barnet/barnen ska vara subjekt. Men mikro och makro samspelar och skapar flera variabler i dokumentationen. Perspektivet bestäms av vad du fokuserar på! Ibland måste mikro få vara först och ibland makro – men båda måste finnas med i en dokumentation. 

Att det sedan blir ett problem när dokumentation ska publiceras blir en svårighet. Jag vet att man av säkerhetsskäl suddar ut barns ansikten på dokumentationer – det stör mig om jag ska vara ärlig. Något tar emot även om jag vet anledningen och då tänker jag att mikroperspektiv är bättre än att sudda ut en viktig del ur makro.

Vad tänker du? Ur vilket perspektiv dokumenterar ni mest? Mikro eller makro? Varför? Är ni medvetna om vilket perspektiv ni väljer och varför? Har ni reflekterat kring det i arbetslaget? Ta fram kort och analysera hur ni förhållt er till det ni dokumenterar – vad kommer fram? Använd det för att jobba vidare och fördjupa! 


Ni glömmer väl inte SKAråden?

Ibland behöver vi påminnas om Skolverkets skrifter. I boken ”Systematiskt kvalitetsarbete – för skolväsendet” från Skolverket finns mycket stöd i arbetet med systematiskt kvalitetsarbete. Mycket att reflektera kring och material för att förbättra vårt systematiska kvalitetsarbete. 

Som till exempel…

Det är verksamheten och inte barnen som ska utvärderas. s22  

Vad skillnaden mellan uppföljning och utvärdering är. s47

 
Att jobba utifrån vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – vad innebär det? s48

 

Innehåll viktigare än tillgång

Jag kan uppleva att många verksamheter fokuserar mer på tillgång och mängd IKTverktyg än på VAD som ska göras med dem. Det är viktigare med antalet iPads på avdelningen än att jag som pedagog vet hur jag kan använda den för att fördjupa barns lärande. IKTavdelningar blir tillhandahållare snarare än inspiratörer och handledare. 

Läste följande artikel (klicka här) imorse som bekräftar detta – på ett mätbart sätt – för det känns som att mätning gör något mer sant tyvärr. 

Och som de skriver i artikeln – barn i Sverige har tillgången, de har tekniska kunskaper!

Låt oss nu stötta dem i att använda sig av den kunskapen för att fördjupa sitt lärande! 

  
(Bild Pixabay)

Förskoleklass och övergångar

Ny litteratur i posten. ”Förskola och skola” av Dahlberg och Lenz Taguchi (SOU 1994:45). Skrevs i samband med diskussioner om/när sexåringarna skulle in i skolan och de pedagogiska möjligheter och risker som kunde bli som följd. 

Ska bli spännande att läsa och göra en analys av de möjligheter och farhågor som det reflekterades över blev sanning eller ej. 

Tänker att denna är viktig för alla inom förskola och skola – hur kan två traditioner mötas?! Var kommer barnen ifrån och vart är de på väg? 

/Erika
  

Meningsfull förskola #republish

Har av olika anledningar ”hittat” ett av mina gamla blogginlägg – gör republish på det inlägget, känns viktigt i början av terminen. 
https://larandeframtid.com/2014/10/18/vad-innebar-en-meningsfull-forskola/