Lera som process eller produkt?

Funderar kring begreppet alster/produkt kontra process. En produkt är slutet av processen, det som sätter punkt. Hur en produkt sen produceras kanske kan bero på produktens material. 

Jag vill jämföra bygg- och konstruktionsarbete med lera. 

I bygg- och konstruktionsarbetet finns en större tolerans mot arbetet som ett pågående, en process av konstruktion, som visserligen kan bli en produkt, ex ett bygge, men där vi också accepterar att byggmaterialet sedan sorteras och skapar andra processer efteråt. Byggen må sparas på förskolan men förr eller senare kommer materialet att återanvändas i andra processer. 

Lerarbete kan ibland handla mer om produkten än om processen – om vi utgår från riktigt lera och inte play-doh. Vi är vana vid att arbete med lera slutar i en produkt som vi sedan sparar eller visar upp innan den sedan tryggt och säkert skickas med barnen hem. Vi arbetar inte med den som en process, som ett material som återskapar och omformar sig i olika processer. 

Varför ser vi lera som ett produktsskapande material och byggmaterial som något återanvändbart? Kan det här finnas en kulturell krock av gamla traditioner och arbetssätt eller om vi vänder på det – vad gör leran med oss som skiljer sig mot hur byggmaterialet påverkar oss?

Om jag vill försöka förstå leran och byggmaterialet som subjekt i processen…

Leran vill formas, leran vill knådas och tryckas på, den är mjuk och mångsidig i sitt formande, leran skapar spår som sparas…

Byggmaterialet sammanfogar och bygger ihop olika beståndsdelar, skapar helhet, men byggmaterialet rasar och är känsligt….

  

Kuben och barnen som subjekt projekterar kojor

Barnen bygger en koja, barn vill bygga kojor, barn har alltid byggt kojor…

Vad är en koja? 

En koja att bygga, en plats där man kan gömma sig, skapa avskildhet, ett rum att använda i leken och där relationer och lek samspelar men mycket mycket mer. Kojans plats i förskolan är helig – för barn har i alla tider velat byggt kojor. 

Men vad händer om vi ökar begreppet av koja till kub – iaf i vårt vuxenperspektiv? 

Vad händer om vi ser kojans materialitet som ett projekt – alltså kojan blir ett projekterande av något annat? Jag menar om kojan är ett projekt kopplat till kuben som ett subjekt. Vad gör kuben med oss och med det särskiljer ut koja som ett projekt som kuben influerar till att skapa? Blir kojan ett sätt att utforska kubens materialet?

Vad händer med våra observationer och dokumentationer om vi istället börja dokumentera projekterande av kojor som en effekt av kuben OCH barnen som subjekt – som samspelar och samvarar?  

(Bild tagen från bloggen Mamá Sarita)