”Pedagogik är aldrig neutral eller harmlös”

  

Late-night blog

Som kvalitetsutvecklare brottas man alltid med kvalitetsbegreppet. Vad är min bild av kvalité? Och är den bilden faktiskt kvalité? Är den realistisk? Har jag för höga krav på vad en förskola av kvalité 2016 ska innebära? Och hur mycket tolerans för avvikelse av den kvalitén har man…



Bra verktyg är att möta upp de som varit med och bygga den bild jag har av kvalité. De som arbetar med barnen, de som strävar åt samma kvalitéhåll – de gamla kollegorna!

Jag har genom livet mött så många fantastiska pedagoger, och några av dem fick jag äran att möta över en After-Work! 

I våra samtal om barnen, miljöerna, projekten finner jag kärnan i det jag försöker realisera. Min bild av kvalité är inte för hög utan fullt uppnåelig men den kommer inte gratis och utan en inre strävan av en bättre förskola. 

Men det är givetvis inte så enkelt att det bara handlar om drivkraft – det är ju givetvis mer komplext än så. 

Vilka är mina kollegor, har vi kompetensen att föra varandra mot en bättre kvalité för barnens lärande? Om jag inte kan förstå det som jag måste kunna greppa behöver jag hjälp och viljan att ta emot den – jag måste inse att den andra har något klokt att ge och att jag har något klokt att ta!

Har jag en chef som tror på mig och mina kollegors tankar och ideér? Får jag förutsättningarna för att driva kvalitén framåt? Har vi en gemensam bild av kvalité – om vi inte har det hur vet vi vart vi ska? 

Sist men inte minst – har jag viljan att arbeta mot en bättre förskola? Vill jag vara med i barnens utforskande? Är det där jag glöder av lust för lärandet? Eller vill jag stödja kollegor i lärandet tillsammans med barnen? 

Med den erfarenhet jag tilldragit mig under de senaste åren blir det allt klarare för mig var jag vill vara – någonstans måste jag ha den självinsikten för att växa och bidra till förskolans kvalitetsskapande. 

Jag måste veta om det är barnens processer, pedagogernas processer eller ledarnas processer jag vill befinna mig i relation till även om de hör ihop – allt annat är halvhjärtat. 

I detta ligger något ärligt – när jag ser förskolläraren som inte ser sig i någon annan roll yrkesroll än som förskollärare i förskolan. Eller förskolläraren som vill lite mer kanske lite senare i yrkeslivet…

Att färdas på en yrkesväg – farten växlar, det finns många vägar att köra in på. Några är mer uppskyltade än andra och några krävs det lite arbete för att köra in på. Ibland finns till och med en person som hjälper oss in på en ny väg man inte trodde man kunde köra på. En person som tror på just mig och som skapar möjligheten att köra på den där tidigare omöjliga vägen. 

  

Bakom snökaos väntar vi

Ja, så kom snön till Göteborg – i stora mängder och mer än vad som kunde hanteras. Norrlänningar skrattar åt ”kaos”utropen, reporter sätter årets bästa replik och själv blev jag utskottad, fastkörd och insnöad för att sedan ägna majoriteten av tisdagen till skottning. (Kroppen värker litegrann – om jag ska erkänna…)

winter-629759_960_720
(bild Pixabay)

Detta snökaos väckte säkerligen frustration hos många, lång väntan i köer och på lokaltrafik som inte dök upp i kylan, möten missades och arbeten inställda. Andra njöt för fullt av en dag i soffan när vädret slog till med sitt mest magiska slagträ.

Men frustration är bara första steget…

När frustrationen lagt sig, när ilskan och tröttheten över att dagen inte blev som det var tänkt – det är då vi börjar om med att vara i nuet. När alla upprörda känslor viker av för acceptans så blir livet en hel variant av ”NU”. När man inser att man inte kommer någonstans, jag finns här och nu och här får jag vara. Det blir nästan som en påtvingad mindfullness – som jag tror är bra för oss alla.

Det är också snökaos som väcker, för min del i alla fall, hoppet om att medmänsklighet ibland behöver en liten knuff. För det är i snökaos som vi börjar bry oss om den andra. Kvinnan, som på kryckor hoppar fram till taxin och möts av en omtanke från förbipasserande om hur det går. Bilen som kört fast och där flera stannar för att hjälpa till att få upp den igen. Grannarna som spontant och skrattandes tillsammans skottar vägen när snöröjningen inte fungerar som den ska.

Vi pratar så mycket om att människorna idag är självcentrerade och att man tänker på sig själv före alla andra. Att lyckan kommer genom att själv få mest… Att jaget är större än viet.

Men jag funderar – är det verkligen människorna eller kan det vara så att vårt samhälle formar dessa egocentriska jag? Jag vet inte… klart är dock att lite snökaos inte skadar när det förstärker ett vi.

MER KAOS ÅT FOLKET!

Härmande kräver tanke

Förändring sker genom inspiration och härmande av andra. Det är en fin tanke när idéer, om hur man kan stödja barns lärande, sprids. Många gånger kan man förstå ett perspektiv genom den process man genomgår i att härma. Härmandet som metod för att lära är vida spridd och förankrad bland annat i Piagets teorier om lärande. Att härma för att sedan omsätta till egna erfarenheter är en grund för att lära, ett sätt att öppna upp för något nytt. Härmandet i sig sätter ord på den process man befinner sig i.

Man får aldrig förringa härmandet men måste vara medveten om att det i samband med härmandet krävs en tanke eftersom det är reflektionen som är nyckeln till att härmandet blir till en förändring och ett lärande.

Eftersom jag själv har min pedagogiska grund i Reggio Emiliainspirerade verksamheter kan jag se att härmandet spelar stor roll när man genom görandet försöker förändra sin barnbyn och kunskapssyn. Många gånger syns just REinspirationen i miljön. Men ibland faller härmandet platt eftersom det inte finns en reflektion och förändringar blir istället provisoriska och blir till en skenbild eftersom pedagogernas förhållningssätt återgår till det som var innan eftersom man inte kan omsätta det man har gjort i miljön till tanke. Det ironiska i detta är, enligt min erfarenhet, att dessa förskolor i Emilia Romagna , som många kritiserar för att vara en modefluga och som förskolor i Sverige härmar – är noga med att poängtera att det man upplever i Italien ska man ta med sig tillbaka men göra till sitt eget och inte härma.

Härmande kan också benämnas som återskapande och ibland återskapar vi saker vi inte inser. Till exempel när vi återskapar vår egen förskola eller skola. När vi vilar vår undervisning idag, inte på ny forskning och kunskap, utan på hur jag själv lärde mig i förskolan eller skolan för 20 år sedan. När jag återskapar den didaktik som min egen lärare hade under min skolgång för att mina didaktiska kunskaper och erfarenheter inte räcker till – och ibland är jag inte ens medveten om att det är detta jag gör.

child-830988_960_720
(bild Pixabay)

Ett annat exempel är när man arbetar med ett ensidigt lärande där man tror att barn lär sig en sak i taget, till exempel bokstäver, istället för att se den komplexitet och sammanhang en människa verkar i vilket innebär att bokstäver hör ihop, inte bara med ord, utan också former, mönster och kreativitet. Men trots det återskapar vi ett ensidigt lärande genom till exempel veckans bokstav eftersom vi själva blev lärda på det sättet.

I våra förskolor kan detta synas när miljöer inte förändrats utan fortfarande ser ut som förskolor gjorde på 1990:talet. När pedagogernas teorier och handlingar är förankrade i en äldre utbildning och som inte tar in ny forskning för att smälta ihop den med den erfarenhet man har skapat sig under åren. När äldre kunskap och ny kunskap inte möts för att sammanvävas till ett. När nya lärare kommer ut på förskolor för att arbeta kan man möta dessa kollegor och då är det lätt att själv bli offer för ett återskapande. Förskolans utveckling blir då ett ständigt återskapande eftersom man blir kollegor i detta vilket gör det svårt att ifrågasätta gamla metoder med anledning av att det är just återskapelser – som kanske faktiskt aldrig tidigare ifrågasatts.

Det svåra i ett sådant återskapande är att det ibland kan vara svårt att hitta vägen tillbaka till att arbeta med en modern och aktuell pedagogik eftersom föräldrar berömmer den ”återskapade” förskolan då den symboliserar trygghet – det vill säga föräldrarna ser på sin egen förskoletid som trygg och lustfylld vilket de önskar sina barn och som i sin tur gör att de uppmuntrar det som stödjer den bilden men kanske inte en förskola 2016.

Problematiken uppstår när vi härmar utan att fundera på varför, återskapar utan att ifrågasätta – när teori och praktik inte är sammanbundna…

 

 

 

 

 

Keep calm and glitter on

Lite glitter idag? Det är ju ändå Trettondagsafton…

Det kan ALDRIG bli för lite glitter i livet! Så hur ni än gör – fortsätt glittra! Don’t stop!