”Oavsett vilken pedagogik man väljer att arbeta efter så har den en inbyggd syn på eleven, en syn som med tiden även eleven kan komma att betrakta som det riktiga sättet att se på läroprocesen. Varje pedagogisk praktik förmedlar oundvikligen en uppfattning om läroprocesen och den lärande. Pedagogiken är aldrig neutral eller harmlös. Den är ett medium som bär på sina egna budskap.”

Jerome Bruner

Pedagogiken är aldrig neutral eller harmlös…den har en inbyggd syn på eleven…

Ett fackspråk har under åren kommit att utformas inom förskolan. Vi pratar om kompetenta barn, miljön som den tredje pedagogen, ett vidgat språkbegrepp, vi pratar om barns delaktighet och inflytande. En svårighet när ett fackspråk,  inom denna typ av verksamhet, blir vardag är att man tillskänker språket ett värde, ett innehåll som efter ett tag tas för givet. Med tiden sker sedan en värdeminskning av ordet och det ordet innehåller. Det som tidigare fyllt ordet blir bara begrepp utan förankring i nuet och säger egentligen inte något om de värden som vi ursprungligen gett orden.

Begreppen har därmed blivit floskler som inte förankras varken i den verksamhet vi vill att de ska spegla eller i mig som pedagog.

Vi lyfter begreppet ”lust att lära” – egentligen kvittar det vilket begrepp vi väljer eftersom de alla går igenom samma värdeminskning när vi slutar att diskutera dem. Om vi lägger begreppet ”lust att lära” som ett utvecklingsmål – att stärka barns lust att lära – så måste jag börja med mig själv. Vad innebär lust att lära för mig och hur kan jag använda det som ett verktyg i mitt arbete med barnen? 

Om vi har lust att lära som utvecklingsmål på förskolan så måste vi på förskolan, i en kollektiv process, äga begreppet lust att lära för att kunna arbeta med det som ett utvecklingsmål. Vi, pedagoger och förskolechef, måste komma i process kring begreppet och skapa någon slags förförståelse för vad begreppet handlar om – för oss. Det handlar i slutändan om att vara i en process tillsammans med barnen – utan den kan vi inte vara medforskande – då är vi bara observatörer av en process och lärande.  Först då kan vi arbeta med lust att lära tillsammans med barnen. Har jag inte en egen bild av vad det innebär att lära med lust så blir begreppet bara en floskel som inte slutändan inte kommer att kunna stödja barnen i deras lärande.

Det värdearbetet måste göras om och om igen, orden/begreppen måste ”aktiveras” med laddning hela tiden. Det är som med ett batteri – det håller ett tag men sedan måste det laddas om.

Det är också viktigt att värdeladdning sker på alla nivåer – från individen, från arbetslaget, från förskolan, från förskolechefen. Att värdet skapas i vår organisation, att vi inte glömmer att vi själva är ett verktyg i en verksamhet. Jag tänker att begreppen måste reflekteras över, de måste teoretiseras men också praktiseras på olika sätt – inte bara med barnen och inte bara av pedagogerna utan även av förskolechef – för begreppens innebörd måste leva på alla nivåer om vi ska färdas på samma väg. Vi måste leva våra värden!

Så fundera över – hur lever du dina värden?