”…närhelst en teori verkar vara den enda tänkbara…”

Jag läser litegrann om SAS och den pågående strejken. Det är tydligt att något pågår i media där olika perspektiv framträder. Som utomstående har jag alldeles för lite kunskap för att säga någonting om vad som stämmer och inte stämmer, om det nu finns någon sanning. Detta för mig in på det här, som jag brottas med ofta – en vetenskaplig grund att vila sin verksamhet på…det ÄR svårt, låt mig förklara mina tankar…

Forskare förflyttar sig, nya tankar och vetenskap träder in och det gör det svårt för förskollärare och förskolechefer att hålla sig uppdaterad kring teorier. Att diskutera vetenskaplig grund är i vissa förskolor en fråga som är lika naturlig som att diskutera schema, i andra är det som ett annat universum – men det gör det ju inte heller precis lättare att förstå forskning om forskare förflyttar sig under tiden, eller för att vrida på det så kan man se det som att saker utvecklas!

Det som dock blir viktigt, om man hänger sig åt vetenskapliga teorier, är det här med förälskelse av olika perspektiv. För det jag kan uppleva, och själv hamna i, är att man ibland använder vetenskapliga teorier ur ett maktperspektiv. Att genom att hänvisa till teorier utnyttja de som inte har samma förståelse eller som inte är insatta i begreppen. Det innebär att man kan använda sin kunskap som makt för att värdera sina egna tankar högre – även om det kanske egentligen är så att man faktiskt inte har koll på de teorier man hänvisar till. Jag skriver om detta i min fältstudie ”…det gäller att förhålla sig…”  där tre förskolechefer beskriver begreppet beprövad erfarenhet ur sina perspektiv (som nu är inlämnad och klar, väntar på att jag ska kunna lägga ut den här). Det som tydligt framkommer är att man ställer perspektiv mot varandra och oftast med en distansering från den egna. I detta fallet, socialkonstruktionism mot utvecklingspedagogik.

Men det är som Karl Popper har sagt (även om han har en helt annan teori i grunden så gillar jag det):

…närhelst en teori verkar vara den enda tänkbara, se det då som ett tecken på att du inte förstått teorin eller problemet den var menad att lösa… 

För det som det egentligen handlar om är att, precis som med allting, när man tar saker för givet så måste man börja fråga ”varför” och som Harold Göthsson har sagt under en föreläsning ”att fråga varför på varför”. Man måste reflektera kring sina ställningstaganden och det är precis därför vi behöver andra tankegångar än de egna, andra teorier, andra sätt att tänka som går i ”motspråk”. Men vi måste möta dem på lika villkor där alla har samma tyngd – och det är inte lätt när man tror på det egna perspektivet väldigt starkt.

Men vi är skyldiga barnen och varandra…möjligheten att bli förstådda på många olika sätt, som Hillevi Lenz Taguchi skriver i sin bok Varför pedagogisk dokumentation?

Oavsett perspektiv – så är det i slutändan de ställningstaganden som vi gör i arbetet med barnen som blir den teori vi lever. De ställningstaganden som vi tar för varandra, tillsammans, på det sätt vi möter andra och den miljö vi bygger fram – som blir våra ställningstaganden som vi gör om och om igen och varje dag. Därför behöver vi olika perspektiv att stöta mot det vi tar för givet, vi behöver saker som går emot. Vi behöver skapa en önskan av ”motspråk” och inte bara bekräftelse.

Så det här med teorier handlar egentligen inte om att göra på ett rätt sätt utan snarare om att få möjligheter att försätta sig i situationer där mina egna perspektiv möter motspråk, med en vilja att förstå mig själv och omskapa mina ställningstaganden – igen och igen.  

kaleidoscope-1201308_960_720

Vi måste börja här och nu, och vi måste börja med de allra yngsta!

I slutet av maj fick jag möjligheten att gå på Lärarfortbildningars dag för de allra yngsta i förskolan. Föreläsare under dagen var:

Linda Linder, legitimerad förskollärare, teaterpedagog och atelierista som arbetar på REturen, ett kreativt återvinningscenter på Norra Hisingen i Göteborg och är aktuell som redaktör för antologin Pedagogisk miljö i tanke och handling (Lärarförlaget, 2016).

Emelie Westberg Bernemyr, licentiand och adjunkt vid Stockholms universitet som bland annat skrivit Ljud som samarbetspartners – En intra-aktiv studie om yngre barns ljudutforskande i förskolan (Stockholms Universitet, 2015).

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet som har forskat om nätets baksidor och mobbing samt skrivit flera böcker i ämnet. Hon har även varit aktuell i en debatt med en före detta barnläkare kring skärmtid som väckte stor uppmärksamhet.

Markus Bergenord, digitalista och föreläsare som arbetar på Reggio Emiliainstitutet i Stockholm. Markus är aktuell som författare i såväl Pedagogisk miljö i tanke och handling (Lärarförlaget, 2016) samt Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014) som även jag har skrivit i.


När jag nu suttit och grottat ner mig i mina anteckningar från föreläsningarna slår det mig hur individuella de fyra föreläsningarna var, att jag vid första ögonskastet har svårigheter att få dem att hänga ihop men efter ett tag hittar jag en metatråd, en genomgående tråd i alla fyra föreläsningarna, som sätter arbetet med sökandet efter just denna metatråd i perspektiv med sig själv – att utmana mina erfarenheter och det jag tar för givet. Men låt oss börja från början…

Skärmavbild 2016-06-06 kl. 21.48.22.png

Linda Linder inleder dagens föreläsningar och hon gör det med utgångspunkt från sig själv. Hon berättar om hur hon hamnade i förskolan och det som slår mig är hur hon bär med sig den erfarenhet och att den gör henne stark i sitt val att arbeta i förskolan. Hon bär också med sig en utbildning som teaterpedagog och allt detta formar henne – och fortsätter att forma henne.

De erfarenheter vi bär med oss speglas i vårt förhållningssätt gentemot barnen, våra erfarenheter speglas, men vad händer om det vi tror om barn inte stämmer? Linda hänvisar till forskning som visat att barn är mycket mer komplicerad än vad vi trott och hon lyfter det i relation till miljön. För precis som vi människor omformas så måste den pedagogiska miljö som barnen vistas i också omformas. Den måste vara subjektiv i relation till de barn som befinner sig i den, här och nu, och den kan inte se likadan ut i fem år, den och materialet måste förändras – precis som vi förändras. Vill du läsa mer om detta kan jag tipsa om Elisabeth Nordin Hultmans bok Pedagogiska miljöer och barns subjektsskapande (Liber, 2004). 

Linda hänvisar till begreppet kaos – vad gör kaos med oss vuxna och vilket potential har kaos för barn. Är kaos något barn förhåller sig till som en motor i processer och som vi vuxna försöker kontrollera – vad skapar det för konsekvenser? Jag uppfattar det som att Linda menar att vi måste sätta oss i osäkra situationer, med kaos i material, i miljö – för att på något sätt skapa en relation till den process barnen befinner sig i. Vi måste utforska material och miljö för att skapa fler möjligheter för barn.

Vi måste utmana våra erfarenheter och det vi tar för givet, vi måste utmana vår diskurs.

Linda lyfter vikten av att vi antar ett forskaröga på vår verksamhet och med ett forskaröga tränar på att observera och iaktta utan att direkt börja tolka. Ett forskaröga där man försöker att inte värdera (även om det är svårt) utan bara beskriva innan man börjar analysera och tolka. Det är nu Emelie Westberg Bernemyrs föreläsning tar vid, utifrån ett forskarperspektiv.

Emelie backar tillbaka till miljö och hennes forskning att se miljö och material som samarbetspartners till människan, ur nymaterialistiskt perspektiv och vad som benämns som intra-aktiv pedagogik. Detta kan du kan läsa mer om i Hillevi Lenz Taguchis bok Pedagogisk dokumentation som aktiv agent : Introduktion till intra-aktiv pedagogik (Gleerups Utbildning AB, 2012).

13389058_10154058389715630_25924390_o
Emelie Westberg Bernemyr

När man ser på miljö och material som samarbetspartners händer det något med dokumentationen, dokumentationen blir också en samarbetspartner. Återigen går vi tillbaka till att ingenting är statiskt; miljö, material och människa omskapar sig själv kontinuerligt och i en spagettiröra – och här bekräftar Emelie Linda – barnens miljö måste vara föränderlig. För mig var det också spännande att lyssna på ett verksamhetsnära exempel på ett teoretiskt perspektiv som jag själv försöker att greppa.

Att försöka se med forskarögon, att våga provocera befintliga diskurser och vara medvetna om att vi gör tolkningar.

Apropå att se med forskarögon – det är nu Elza Dunkels träder in och tar vid. Elzas föreläsning var min favorit under dagen. Dels för att hon berör ämnen jag brinner starkt för och dels för att jag blev otroligt inspirerad av hennes föreläsning. Jag har träffat Elza tidigare men aldrig lyssnat på henne föreläsa – det gav mig mycket! Men hur står hennes föreläsning i relation till dagens fokus – de yngsta? Elza var för något år sedan aktuell i en debatt med en före detta barnläkare kring faran med skärmtid för yngre barn vilket Elza ställde sig starkt emot då det inte finns någon forskning kring detta. Detta rörde upp många känslor hos människor som eskalerade till något av en hatstorm som Elza upplever fortfarande idag kring detta heta ämne. Men det som framträdde för Elza var hur mycket känslor som läggs in i diskussioner om digitala verktyg och hur mycket som skylls på dessa verktyg utan forskningsbelägg. Elza menar att den debatt om små barn och nätet styrs av känslor snarare än av forskning och rationellt tänkande.

”Nu klagar man inte på tv utan på att man tittar på fel tv.”

Elza Dunkels

Elza menar att detta är återkommande i historien, att när ett nytt medium introduceras går det hand i hand med med känslomässiga reaktioner och som leder till ett speciellt samtalsklimat utan rationella argument, där man ser på det nya utifrån den gamla världen. Det som gör det än mer problematiskt är att dessa nya medium ofta attraherar unga, vilket gör det ännu mera känslomässigt. Det nya kan antingen fördärva eller göra att de unga får mer makt vilket bidrar till maktförskjutningar.

13405351_10154058389410630_1657778280_o
Elza Dunkels

Elza lyfter begreppet ”childism” vilket innebär att man ser på barn och unga utifrån en stereotyp. Maktbegreppet blir så talande när Elza visar en artikel där titeln lyder ”Ungdomar skräpar ner” men där det i artikeln inte finns bevis för att det är ungdomar utan snarare något man utgått ifrån. Elza vrider på artikeln och där det tydligt framgår att hade det stått något annat där, tex kvinnor eller en annan grupp med människor, så hade vi reagerat medan vi inte reagerar lika starkt på begreppet ungdomar.

Återigen – vi måste utmana det vi tar för givet, de diskurser vi tar för givet.

Sist ut för dagen är Markus Bergenord som först ger en kort historisk tillbakablick, där uppfinningar som utmanat den tidens värld idag är taget för givet, men det är han som för oss tillbaka till utgångspunkten för dagen – barnen och metatråden att våra erfarenheter formar oss. Markus lyfter att vi vet att barnen på något sätt kommer att arbeta med digitala verktyg i framtiden. Vilka krav ställer det på oss som vuxna i vårt tänk kring miljön, när det det digitala är lika naturligt som krita, papper och penna för barnen?

13405187_10154058396340630_249404833_o
Markus Bergenord

Precis som Linda lyfter begreppet kontroll blir det tydligt när Markus problematiserar innehåll, nyfikenhet och tillgänglighet. Till begreppet nyfikenhet har han en bild av en bomb – för vi vuxna tror att vi måste kunna allt först innan vi börjar undersöka när detta istället blir en motor för barnen där de undersöker och lär parallellt. Jag tänker på Linda och det hon lyfter kring kaos, där kaos är barnens motor i processen. Det hör ihop…

Vi behöver befinna oss mer i kaos,

mer i ovisshet,

mer i tillit,

mer i utmaning.

Varför?

För att ska vi skapa erfarenheter för barnen, måste vi utmana vårt sätt att se på barn och miljö, våra erfarenheter och de diskurser vi tar för givet – och vi måste börja här och nu…

och vi måste börja med de allra yngsta!

Analys för filmvisning av Ida Nordborg #delarkulturen

Barnkulturen (i detta fall Maria Samrell) bloggade nyligen om delarkulturen i inlägget ”Delarkultur -cover eller original” om vikten av att hänvisa till källan om du vet var du tagit inspiration. Som bloggare och föreläsare är det otroligt roligt att se när andra inspireras av det som man själv gör, att något växer. För ett tag sedan medverkade jag i boken ”Mediepedagogik på barnens villkor” (Lärarförlaget, 2014) och i den försökte jag dela med mig av min appanalys som jag tillverkade för att få bukt med appträsket.

appanalys bok.001
co Erika Kyrk Seger

Jag har förstått att många har fått stöd ifrån den vilket är fantastiskt roligt. Det är också fantastiskt roligt när man får mail där pedagoger utvecklat idéer vidare. Jag kontaktades för ett tag sedan av Ida, förskollärare och pedagogista i Malmö, där man utvecklat appanlaysen till att gälla kring film. Jag har fått Idas tillstånd att lägga ut den här – kanske kan den stödja er där ni är –  i sann delaranda!

Hej Erika!
Här kommer analysen inför filmvisning som (jag nyss fick veta skickats ut till samtliga områden i Malmö stad under förmiddagen!) 😀 Jag skickade även ett foto som jag tog på bilden i boken av din appanalys till min förskolechef som hon spred vidare till sina förskolechefskollegor i vårt område. Jag hänvisade till att det är din ur boken Mediepedagogik på barnens villkor. Jag tycker det är viktigt att det är du som får kred som upphovskvinna! 😀 Hoppas många tycker lika bra om den som jag och börjar tänka enligt den kring sina lärplattsappar.

Ida Nordborg
Leg. Förskollärare/ Pedagogista

co Ida Nordborg
co Ida Nordborg