Månad: juli 2016

Efter en sommar som kan liknas vid monsunperiod i Göteborg kom så solen och därmed lite skön tid i hängmattan vilket resulterade i att jag äntligen tog tag i denna antologi som jag längtat efter att läsa under en lång tid, nämligen ”Pedagogisk miljö i tanke och handling” av Linda Linder m.fl. (Lärarförlaget, 2016). Här kommer mina tankar om boken…

Detta är inte en antologi för de som söker ett ”how-to” (även om man skulle kunna använda boken på det sättet), det är snarare en tillgång till flera perspektiv kring miljö, barn och organisation vilket snarare gör den till en ”what-if” bok. För de som är inspirerade av Reggio Emilias pedagogiska filosofi bjuder boken på mycket välbekant men också nya perspektiv kring miljö. Att Elisabeth Nordin Hultmans bok ”Pedagogiska miljöer och barns subjektsskapande” har haft stor inverkan på antologins författare framträder tydligt tillsammans med Gunilla Dahlberg och Hillevi Lenz Taguchis böcker om pedagogisk dokumentation och intra-aktiv pedagogik. Karin Hultmans inledning fångar bokens innehåll på bra ett sätt, jag finner många kopplingar i de kapitel som följer i boken.

Linda Linders inledande kapitel är ett personligt sådant där hon visar sin egen process i förståelse av att miljö gör något med oss, hon låter oss  få en inblick i hur ett torg på en förskola förändrade och sammanförde hennes pedagogiska tankar och de erfarenheter hon gjort inom teater och dans. Hon ger oss också en light-version av intra-aktiv pedagogik och Karen Barads tankar vilket gör att det är lätt att ta med sig de vidare in i boken. Hennes kapitel påminner mig också om en personlig synvända kring bord på avdelningarna, där bord gick ifrån att vara en plats att äta till en plats att vara på och använda under dagen, där fokus snarare låg på det senare än det tidigare.

Christian Eidevald och Agneta Wallander fortsätter efter Linda i kapitlet ”Synen på barnet påverkar miljön”. Det är bokens mer teoretiska kapitel, men är ändå väldigt lättläst. Eidevald och Wallander lägger grunden för de teorier som formar oss idag när vi pratar pedagogisk miljö och hur den syn vi har på barn faktiskt präglar oss och vilka miljöer vi erbjuder och utvecklar tillsammans med barnen. För den som vill fördjupa sig mer i teorier finns efter varje kapitel en litteraturlista och Eidevald och Wallander har ringat in många bra böcker för den som är intresserad.

Det finns trådar mellan kapitlen, trådar som kan ge ett annat perspektiv av samma sak eller ge ett fördjupat perspektiv. Ett av dessa som jag vill lyfta är Pia Franzéns kapitel ”Vi har ett rum och vad gör vi då?” där det för mig skapade en ny dimension om hur miljö kan utforskas för att framträda. Hon utvecklar ”lyssnandets pedagogik” till att gå utanför människan och tar in den intra-aktiva pedagogiken där lyssnandet även skärps för att fånga upp material och miljö. Det är nästan så jag skulle vilja säga pedagogisk miljö level 2. 

”Det är i praktiken som den verkliga värdegrunden bor.” Ann Kronberg Larsson s. 174

Materialkännedom återkommer i flera kapitel som ett kompetens för att få miljön att öppna upp för utforskande. Flera kapitel ger exempel på hur man kan tänka för att förstå material som behöver tillföras eller hur material kan fungera i ett rum eller med andra material. Till exempel lyfter Maria Fabien, Lovisa Gustafsson, Anna Larsén och Erika Lewis det tydligt i sitt kapitel ”Att resa mellan öar är att lära” där de i miljön noga funderat kring vilka instrument som harmoniserar med varandra när dessa placeras i miljöerna. En annan sak jag tar med mig från deras kapitel är att tänka till ett varv kring avgränsningar. Jag har själv arbetat i stora lokaler där bingohyllor använts för att skärma av, avgränsa och förtydliga miljön men efter att detta kapitel lyft ”avdelningens ekologi” behöver jag fundera lite till – och egentligen prova! Fabien m.fl. menar att barnen själva finner miljöns rörelse och att stationer och avgränsningar snarare handlar om vuxnas behov av att avgränsa. Jag funderar på hur jag som pedagog skulle agera i när i så fall avgränsningar inte är där…hur påverkar det mig? Kommer jag att uppleva miljön som mer ”rörig” utifrån min norm av miljö? Jag återkopplar till Franzéns kapitel där hon gör rörelseschema över rummet för att ser hur barn förflyttar sig, var mötesplatser finns och knytpunkter och hur dessa påverkar rummets utformning….mmm jag skulle gärna vilja besöka Fabien m.fl. och se mer hur det fungerar och hur det i så fall påverkar mina tankar om miljö.

För den som söker inspiration kring material och hur man kan arbeta upp en organisation som skapar synvändor på miljö finns också flera inspirationer, allt ifrån Botkyrkas övergripande satsning till förskolan Syrenens ingång i att bygga upp de pedagogiska miljöerna. Organisation är också ett återkommande ämne och boken ger flera perspektiv, jag tyckte till exempel det var intressant att få en inblick i Christina Nilssons yrkesroll som Torgetpedagog. Hon skriver också i sitt kapitel om en organisation som tar ansvar vilket jag gillar. Jag tänker att denna bok riktar sig mot så många roller inom förskolan, den kan läsas av förskolechef, pedagogista, specialpedagog och pedagoger – den är mångsidig. För det är ändå så att organisationen måste förstå vikten av en pedagogisk miljö, i tanke och handling, för att kunna utveckla verksamheten (med en liten hänvisning till att det inte bara gäller barnen utan verksamheten måste också ta sig en synvända över pedagogernas övriga utrymmen på förskolorna).

Dokumentationen är ett av nyckelredskapen i arbetet med att förstå, problematisera och utveckla lärmiljöerna, vårt eget tänkande och såväl barns lärande. Carina Lindblad och Anna-Karin Jansson skriver i ”Den gör så att en lampa lyser” om hur projektarbetet gick från att vara exkluderat till inkluderat i verksamheten och hur dokumentationen varit viktig del i det arbetet, tillsammans mellan barn och pedagoger. Dokumentationen är lika viktig i miljön som klossar…den signalerar och gör saker med oss. Återkommer till Fabien m.fl. som skriver om närheten till dokumentationsredskap är viktigt för att barnen ska kunna arbeta med den och kopplar detta till att många förskolor idag har en skrivare separerad från barnens verksamhet och förlagd i personalutrymmen (detta är kanske någonting som behöver lyftas?!).

Jag tycker att det är intressant att bokens författare, där majoriteten har något slags handledaruppdrag, lyfter reflektionen men inte vikten av en handledare därför bidrar Ann Kronberg Larsson med ett friskt inslag i boken där hon utgår ifrån att handledning kan hjälpa oss att få fatt i våra normer, föreställningar och diskurser, i mötet med andra blir jag synlig för mig själv, med dokumentation får vi fatt på det vi inte ser men det vi gör. Att hon också bidrar med ett specialpedagogiskt perspektiv gör att hennes kapitel blir extra viktigt i boken. 

Demokrati, delaktighet och nätverk lyfts också i boken. Anna-Maria Andersson och Cristian Fabbi lyfter båda i sina kapitel hur viktigt synliggörandet av barn och barndom är i samhället. Barns röster måste få ta plats i samhället och synliggörandet av barnen måste vi alla verka för eftersom barn behöver röster som förstärker deras. Fabbi skriver bland annat att för att barnen ska vara en del av beslutsfattarna medvetande så måste de synas och när Andersson skriver att även förskolans byggnad kommunicerar så blir det tydligt att miljö påverkar oss mer än vad vi tror, omedvetet. Linda Linder och Markus Bergenord rundar av boken med ett kapitel om kubens framväxt och hur sociala medier bidrar till att synliggöra även den inre verksamheten på våra förskolor på ett helt annat sätt än tidigare. Den delarkultur som Linder och Bergenord också lyfter i sitt kapitel sätts på pränt genom denna antologi som, liksom Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014), delar processer och lärdomar ur flera perspektiv, från flera förskolor, och som kan berika dig där just du befinner dig – för det är inga ”how-to”böcker utan snarare ”what-if”böcker som ska stimulera dina tankar, få dig att funderar ett varv till, diskutera med dina kollegor och utveckla din praktik. 

”När vi ser eller hör hur någon annan har gjort kan vi ofta se våra egna möjligheter.” Linda Linder och Markus Bergenord s. 231

Under våren har förslaget om en nationell IT-strategi stått i fokus vilket gjort att (åtminstone jag) har missat att det även skett andra saker inom riktlinjer och styrdokumentsarenan. Visserligen ligger det i allas ansvar att hålla sig uppdaterade men ibland missar man. Det är många revideringar som är på gång men för förskolan gäller följande…

Allmänna råd för förskolan

”Kommentarerna till rådet om barngruppernas storlek och sammansättning reviderades 2016.” Här behöver i alla fall jag ta mig en liten sommarläxa och läsa igenom extra.

Reviderad läroplan – Lpfö rev 2016 (gäller från 1 juli)

”Läroplanen reviderades 2016, i och med förändringen blev övergången mellan förskola, förskoleklass och fritidshem  tydligare. Det som har förtydligats att information om innehållet i utbildningen ska föras över vid barns övergångar från förskolan till förskoleklassen. Det har även förtydligats vem som är ansvarig för att föra över information om innehållet i utbildningen vid övergångar” (Skolverket, hämtad 2016-07-01).

Förslag på ytterligare revidering i läroplanen med utgång från förslaget nationell IT-strategi

Här ligger förslaget och förändringar är markerade med blå text. Det som framförallt lyfts är att det inte längre handlar om att digitala verktyg och medier KAN användas utan SKA användas i förskolan. Medie- och informationskunnighet lyfts in med såväl de möjligheter som finns men också att skapa medvetenhet kring risker. Förskollärarens ansvar lyfts in under 2.2.

Förskolläraren ska ansvara för att…arbetet i barngruppen genomförs så att barnen får stöd och stimulans i att använda digitala verktyg på ett sätt som främjar deras utveckling och lärande.

Äntligen! säger många, så finns det inte längre någon möjlighet att backa från att digitala verktyg och medier har en plats i förskolan. Det kräver dock en rejäl satsning på kompetensutveckling för såväl pedagoger som för chefer för att kunna kvalitetssäkra detta arbete i organisationen och på den enskilda förskolan. Det kräver också att vi höjer upp förskolans digitala arbetsområde från appar och istället diskuterar förhållningssätt för att kunna möta upp det krav som ställs kring MIKbegreppet.

Eftersom jag alldeles nyligen skrev en fältstudie kring begreppet ”beprövad erfarenhet” i förskolan tar jag med mig mina lärdomar och glädjer mig åt att man också skärpt och stärkt kraften i nätverk och dela/lära-kultur genom att förtydliga förskolechefens ansvara att se till att: ”personalen kontinuerligt får den kompetensutveckling som krävs för att de professionellt ska kunna utföra sina uppgifter och kontinuerligt ges möjligheter att dela med sig av sin kunskap och att lära av varandra för att utveckla utbildningen”.

Det känns, för mig, som att förskolan verkligen går framåt. När revideringar kommer – förstärker dessa vikten av vårt arbete. Revideringarna synliggör brister som varje förskola behöver ta sig en funderare kring – Hur gör vi då? 

Det är med spänning jag inväntar hösten för att se hur revideringar och förslag kommer att påverka våra verksamheter.