Att gå från individ till kollektiv och till individ till kollektiv igen #komplext

Jag kommer att spinna vidare på mitt inlägg från tidigare i veckan kring organisation. Och idag vill jag resonera med er lite om det här med individen och kollektivet utifrån en fundering på hur vår resa och sammanhang påverkar oss.

Jag tror vi alla har erfarit, mött eller hört om den nyexaminerade förskolläraren som kommer ut i vardagen på golvet i verksamheten. Full av idéer och passion för sitt nya yrke. Energi och drivkraft framåt. Den förskolläraren, den nyexade, har fullt upp med att få teori och praktik att gå ihop. 

Och vi har nog alla hört om erfarenheter från de två sidorna kring mötet mellan den nyexade och de rutinerade. Den nyexade med energin och tanken om att allt är möjligt möter de måttligt intresserade som antingen säger testa eller som skapar en motståndsmur mot den energi som kommer in. Kanske hamnar man i en tremånaderskris och undrar vad man har valt för yrke (jag tackar mina gamla kollegor som fanns där när jag fick min). Men vad jag vill komma till är uppdelningen i det här scenariot där den nyexade möter på patrull av griniga kollegor – om vi ska överdriva. Men kanske finns det fler förklaringar.

Under lärarutbildningen får man jobba ihop som en förberedelse på att arbeta i arbetslag eller lärarlag. Nu kanske det har förändrats sedan jag gick lärarutbildningen men jag upplever att det enda samarbetet jag hade egentligen var under den sista kursen när vi skrev vår uppsats och vad är en uppsats jämfört med att arbeta i vardagen tillsammans med kollegor och barn. Annars var det individuellt men i ett kollektiv sammanhang – och är det i så fall en bra förberedelse på hur det är att arbeta i ett arbetslag tillsammans?

Jag tänker att den här energin och drivkraften som den nyexade kommer in med i ett arbetslag också har en annan sida. Kanske är det svårt att lyssna in sitt arbetslag när man är full av idéer om vad man vill göra och vad man vill engagera sig i. Att då möta kollegor som vill vara i dialog och som på ett, förhoppningsvis, respektfullt sätt försöker visa på vikten av att lyssna in barn, pedagoger, nuvarande organisation etc. kanske kan uppfattas som ett motstånd men som är en naturlig process i att lära sig ingå i ett arbetslag.

Att ingå i ett arbetslag, att vara i ett kollektiv och lösa saker tillsammans – är någonting vi tränar på varje dag när vi arbetar i ett arbetslag. Det är unikt för förskolan – att vara tre i stället för en. Det är mer komplext och kräver mer av människan.

Så efter tag kommer vi in i en kollektiv tanke. Då är det viktigt att vi behåller vår individualitet och vår unika kompetens, att den inte försvinner den här energin som jag tog med mig in som nyexad, men den får heller inte ta över arbetslagets process.

Efter några år har man koll på kollektivet och det finns en trygghet i professionen. Energin finns kvar men den pulserar lugnt och behöver inte ageras på direkt. Det är nu dags att gå vidare till att bli förskolechef. Det är nu det börjar krocka. För helt plötsligt ska du börja tänka på ”vem jag är som ledare”. Man får höra saker som att man måste vara trygg i sitt ledarskap, våga fatta tuffa beslut och att kunna stå pall, ensam, när det blåser och är minusgrader ute.

Krock nummer två – en gång i veckan så möts man i ett kollektiv igen tillsammans med sina förskolechefskollegor. Och då ska man vara i en gemensam process där man måste lyssna in, ta hänsyn och försöka förstå.

Att vara i dialog och vara sig själv, sin ledarkostym, trogen men ändå våga låta kollektivet gå före.

Att hoppa mellan att vara en stark individualist och samtidigt en del av ett kollektiv är en balansgång som är svår att kombinera och bemästra, men det är som med barnen. Vi vill ju uppmuntra varje barns unikhet, att se olikheter som styrkor, men samtidigt påvisa att vi är här tillsammans i ett sammanhang.

Det är också spännande i relation till företag. När förskolecheferna sitter i sitt ledningsmöte är det som att ett flertal företag, som säljer samma vara, skulle mötas och diskutera försäljningsstrategier av samma vara. Men när man möts på ett företag för att samverka så möts ofta chefer från olika avdelningar med olika ansvarsområden. Hur kan man samverka och skapa mening tillsammans om man samtidigt ska kunna vara den där individualisten som står med flaggan i topp på berget trots att det blåser kuling. Långt därborta skymtar jag dig på din kulle.

Hur ska vi komma ner på slättlandet för att mötas?

chess-316658_960_720

I organisationens tillblivelse

Organisation, organisation, organisation. Jag gillar verkligen att fundera över organisation och gillar att fundera över hur den påverkar oss, barn och vuxna, precis som den fysiska miljön påverkar oss. Vi ”blir” i en miljö liksom vi ”blir” i en organisation. 

Jag har under flera tillfällen mött en kollega i diskussioner om storarbetslagets vara eller icke vara, om 1-5 års avdelningar eller åldershomogena. Det har fått mig att fundera på varför vi tycker olika, kanske för att jag ursprungligen utgick ifrån att vi tänkte hyfsat lika. Jag har parallellt jobbat med mig själv i dialog, att lyssna in, att inte gå i debatt, kanske diskussion men närma mig dialogen. Att arbeta med min ”dialogkompetens” och just det här att lyssna utan motstånd. Det är först då jag inser det så uppenbart självklara. Vi har ju våra ryggsäckar och erfarenheter med oss (såååå spännande när jag kan lära mig av mina egna föreläsningar hahaha). Jag har positiva upplevelser där hen har negativa kring till exempel storarbetslag. Jag har arbetat i ett fantastiskt storarbetslag och hen hade arbetat i ett arbetslag där det uppstod problematik. Det bär vi med oss in i vårt gemensamma samtal. Jag förvånas också över att jag är så tydlig i min ståndpunkt kring åldershomogena grupper. Jag baserar min ståndpunkt på egna erfarenheter och på min teoretiska grund men när jag hör hen berätta om deras 1-5:års arbete inser jag att de verkar fått det arbetat att flyta på bättre än när hen arbetade åldershomogent. Och det är ju så det är…vi bär med oss erfarenheter in i våra diskussioner. Men för att ta det ett steg till, till min egen lärprocess i detta så åberopar jag ödmjukhet. För som jag i mina föreläsningar fastställer befinner vi oss i ständig tillblivelse, utan sanningar utan snarare konstruktioner där sanning i ett sammanhang inte är det i ett annat – så måste ju också jag inse att miljö, människor (barn och vuxna) och hur organisationen påverkar oss. Då blir ju slutsatsen att storabetslag kan fungera fantastiskt i ett sammanhang men vara förödande i ett annat. Med andra ord kan jag bara landa i att utifrån de sammanhang jag varit i så förespråkar jag åldershomogena grupper till exempel.

”Den är som en tågräls som bara går framåt”.

I ett samtal med en av vår stadsdels pedagogistor, Charlotte Geijer (Västra Göteborg), delade hon en tanke om att förskolans organisation är ganska linjär. Vi har en struktur och den följer vi slaviskt, mer eller mindre omedvetet. Ibland försöker vi bryta den men ofta hamnar vi tillbaka till utgångsläget men med en viss modifikation. Det gör också att våra organisationer rör sig otroligt långsamt framåt, förändringsmöjligheten är relativt liten. ”Att tänka nytt” blir ganska svårt att realisera. Men ändå så finns det de modiga som vågar kasta sig ut och försöka se med nya sätt på hur vi kan organisera oss.

Jag ska ta upp två exempel som jag fått nys om:

Exempel 1

Organisationen är ett storarbetslag med sex pedagoger där barngruppen delats in tre grupper. För varje grupp utses en ansvarig förskollärare. Denna förskollärare är huvudansvarig för dokumentation och gruppens utveckling. Den förskolläraren följer också sin barngrupp genom barnens år på förskolan.

Men vi sa ju att det var ett storarbetslag?! Vad gör de andra tre?

Resterande tre pedagoger är inne i varje grupp utifrån ett schema som rullar. Så dessa tre personer möter alla barn och alla pedagoger i arbetet under dagen. I vanliga fall, är min erfarenhet, att man delar upp sig två och två om varje barngrupp men det som uppgavs som en problematik i det var att storabetslaget delades upp i tre arbetslag istället. Det vill säga att man motverkade tanken kring storabetslag. Fördelen med ett storarbetslag är (bland annat) att kunna organisera sig mer efter barnen och få fler perspektiv på det pedagogiska arbetet. Jag har aldrig haft så dynamiska samtal som när jag arbetade i storarbetslag jämfört med när man arbetade tre. Så denna lösning med ambulerande pedagoger gör att varje barngrupp faktiskt får fem perspektiv – ansvarspedagog, de tre ambulerande och barnens, när det gäller att planera och utforma verksamheten. Spännande va?!

Exempel 2

Vikarier är en ständig problematik i förskolans värld idag. I alla fall i Göteborg. Att hitta bra vikarier är inte längre en huvudfråga (även om vi vill det) för idag handlar det mycket om att hitta vikarier överhuvudtaget! Därför finns en ny slags strategi där man istället överanställer personal så det är kända personer som redan finns i verksamheten som går in. Det gör att man inte längre är lika beroende av vikarier utifrån och man säkra verksamheten lite mera. Jag har förstått att de som arbetat med denna tanke har fått goda resultat båda vad gäller det pedagogiska arbetet samt för budgeten. Det verkar som att det är billigare att överanställa än att ringa in vikarier. Men vidare till exemplet.

På en förskolan jag hört talas om har man valt att överanställa ett arbetslag till, alltså tre personer som bildar ett arbetslag. Detta arbetslag är likt de andra men har inte en barngrupp att ansvara för utan istället är de huvudansvariga för utemiljön och deras ”avdelning” är gården. Det innebär att när någon är sjuk så används gården som ett stöd för att får dagen att rulla. Det som är spännande här är att barnen, trots att en pedagog är sjuk, möter en strukturerad organisation som inte faller för att en pedagog är borta. OCH det ger också en kvalitetssäkring på utevistelsen för som vi alla vet, med handen på hjärtat, våra gårdar ligger efter när vi pratar miljömässigt och jämför med vår insida.

light-bulbs-1125016_960_720Det här är exempel på att tänka annorlunda, att våga testa någonting nytt. Som kan gå bra eller som kan behöva slipas lite på. Men hur ska vi få vår beprövade erfarenhet om vi inte testar? Och så länge det är bra för barnen och att vi gör det FÖR barnen så måste vi våga testa.

Man kan alltid hoppa på tåget och tågrälsen igen om inte annat.

En kollektiv eldsjäl 

Just hemkommen från en AW med andra intresserade av att diskutera förskolefrågor. Det är Anna Stigsdotter och Tim Mighall som initierat träffarna som nu varit flera gånger. Man möts helt förutsättningslöst och lyfter frågor som är aktuella eller helt enkelt bara nätverkar med andra. Idag har till exempel lärarlönelyftet, karriärstjänster och pedagogista/artelierista-rollens ursprung diskuterats. Det är lika kul varje gång att mötas, dels för att jag har flera vänner som kommer men också för att det är eldsjälar som kommer. Pedagoger som är intresserade av att få kontakt och diskutera förskolefrågor utanför sitt eget sammanhang. Otroligt roligt! 

Foto från kvällens träff / Tim Mighall

Det här med eldsjälar går jag igång på. För en av de positiva delarna med att det finns nya karriärstjänster i våra verksamheter är att de är ett sätt att fånga upp eldsjälar som vill testa på något nytt men ändå inte vill gå vidare till att bli förskolechef. Eldsjälar som kanske riskerar att lämna verksamheten eller kontinuerligt byta tjänst för att finna en utmaning i arbetet. 

Säkerligen tänker nu någon att man kanske inte kan ha det roligt och utmanade på jobbet hela tiden eller att det är upp till varje pedagog att finna sin motivation i arbetet, härda ut litegrann. Det kanske stämmer i vissa fall men jag tror att det finns en drivkraft att vilja göra mer för barnen och att den också måste få utlopp någonstans och där är karriärstjänster ett sätt. 

Men tillbaka till eldsjälar…

Eldsjälar kan också vara en fara för verksamheten. De kommer in med idéer och en stark passion. En kraft som kan vara oemotståndlig men som också måste vårdas ömt. Och kanske någonstans behöver man vara medveten om att eldsjälar snarare kan vara som tornados. Många gånger är de här ett kort tag sedan går de vidare eller så går de in i väggen. Tornados skakar om, utmanar men kanske också ger en kick energi in i verksamheten. 

För att tornadon ska bli en bris i verksamheten, eller en luftpuff som driver verksamheten framåt och inte en tsunami krävs att verksamheten fångar upp den energi som eldsjälen/tornadon kommer in med och gör den elden/vinden till något kollektivt. 

Vi ska lyfta våra eldsjälar och låta dem ta plats men vi måste också se till att våra verksamheter inte står och faller med de eldsjälarna. Att det blir en kollektiv tornado, eller en kollektiv eldsjäl som skapar en förändring i verksamheten. Att förändringen i verksamheten bärs tillsammans och inte av en eller två individer för då kan tornados bli förödande när de passerat förbi. 

Bild tagen från Pixabay

Var finns förskolan? #digIT

Bläddrade igenom Lärarnas tidning nr15 med temat digitalisering. Jag förstår att ämnet har blivit alltmer högaktuellt med tanke på de nya riktlinjerna som ska in i skolans läroplan. Men till förslaget kom även ett till förskolan, som för övrigt även du kan tycka till. HÄR är remissen och HÄR är ett inlägg från Horisonten om hur du gör. Inom kort kommer detta säkerligen även att vara inskrivet i förskolans läroplan. 

För mig som föreläser om digitala verktyg i förskolan så vet jag att det pågår fantastiska saker runt om i landet på förskolorna. Jag känner en hel del IKTutvecklare och pedagoger som gör arbetet med verktygen pedagogiskt och meningsfullt. Men det vi inte kan komma ifrån är att förskolan och skolan förhåller sig olika trots att båda är skolformer. Det finns en skillnad i hur vi förhåller oss till styrdokument men också digitala verktyg. Vi tar utgångspunkt i ett kollektiv kring de digitala verktygen medan skolan kör på sin one-to-one satsningen. Men i det senaste numret nämns inget om detta och inte heller räknas förskollans pedagoger in i den fakta som presenteras. Skolan står i fokus. 


Kanske kunde Lärarnas tidning varit en länk i att synliggöra att förskolan, liksom skolan, har mycket att berätta om sitt arbete och tankar inför de nationella riktlinjerna. Kanske hade detta numret haft möjlighet att skapa förståelse eller en bro för hur vi förhåller oss till verkygen i de olika skolformerna.

/Erika

#settlaggad och trött

Berörd och trött lämnar jag Malmö och SETTsyd. Ögonen fulla av grus men är så nöjd! 
Att starta dagen med applådbattle med Markus Bergenord i salen bredvid gav dagen en fantasisk start! 

Kastade mig ut med en helt ny föreläsning i år, nervös för om det jag ville lyfta kom fram. Med en fullsatt sal och med folk längs väggarna, vilken tacksamhet från mig till er som ville lyssna!!!! Det kändes bra och fint! Tack för att ni öppnade upp er för motspråk och olikheter! Tack!

Tack till Ulrika Kärnfelt för teamwork med Jordens egna hjärtslag! Vi gjorde vårt bästa för att berätta om ett projekt som är så stort i hjärtat att det är svårt att förmedla! Det kändes som vi lyckades! 

Osså ni – ni fina nätverk! Fantastiska ni! 

Tack till Marie Folin, Kajsa Envall, Markus Bergenord, Elza Dunkels, Linda Sternö, Förskolepodden, Monsénarna, Moa Backlund, Fredrik Sandström, Jacob Möllstam, Mia Smith, Petra Green, Vera Rojas, Christina Nilsson, Lärarförlaget, Heidi Maran Lundberg med flera! Tack!!!