Tillbakablick o framåtblick – nyårskrönika tror jag de kallar det! 

Så rullar nu 2016 mot sitt slut. Jag har funderat över vad som varit årets stora höjdpunkter för mig. Jobbet som verksamhets- och kvalitetsutvecklare och bloggare/föreläsare går ihop många gånger vilket gör att även höjdpunkterna under 2016 blandas. 



EUansökningar och slurapport
Under 2016 skrev jag, för förskoleområdet i Västra Göteborg, två godkända EUansökningar (puh) och en slutapport för EUprojekt Futura. Mycket skrivande blev det och framförallt med ansökningarna. Men det var det värt med tanke på att det faktiskt skapar möjligheter för pedagoger att utveckla sin praktik och därmed göra skillnad för barnen på förskolorna. 



Formazione Citizen
Under våren blev jag och Linda Linder en del av föreningen Formazione Citizen som grundades av Tarja Karlsson Häikiö och Ina Furtenbach Lindén. Känns som en otrolig gåva att få vara med och arrangera fortbildning och kurser tillsammans med dessa tre. 

Fördjupning pedagogistautbildning
Hösten 2015 började jag läsa en fördjupningskurs för pedagogistor på Göteborgs universitet. Kursen avslutades med en fältstudie våren2016. Mycket litteratur och många tankar i mitt huvud om jag skulle orka skriva klart fältstudien men efter lite ”just-do-it” gick det galant! Det är jag glad för! Känns bra att ha den kursen i bagaget. 




Jordens egna hjärtslag
Under sommaren 2016 var jag projektledare för ett projekt med barn och pedagogerfrån Västra Göteborg och Norra Hisingen och en japansk bambukonstnär. Ett helt fantastiskt projekt där både projektgrupp, deltagande barn och vuxna möttes på lika villkor och fick möjligheten att konstruera med bambu. Efter projektet sammanställde och skrev jag en publikation baserat på dokumentationer och röster från projektet. Under SETTsyd föreläste jag och en av atelieristorna i projektet. 



SETTsyd 
SETTmässorna ligger mig varmt om hjärtat och i år fick jag möjligheten att under SETTsyd lansera en ny föreläsning; Att sätta sig själv på spel. Jag var rörd över den överfulla sal jag fick prata inför och den fantastiska feedback jag fick. 



Nätverk
Jag vill rikta ett stort tack till alla mina fantastiska nätverkare därute! Ingen nämnd – ingen glömd! Alla ni som jag möter fysiskt eller digitalt, i små eller stora sammanhang! Tillsammans gör vi skillnad! Låt oss fortsätta med detta under 2017! 



Inför 2017

Vad kommer jag att se fram emot och vad vill jag att 2017 ska ge? 


Mötesplats 2017 – Formazione Citizen
Jag ser fram emot att under våren få arbeta med mer riktad fortbildning tillsammans med tre fantastiska kollegor. Mötesplats 2017 kommer att bli spännande och utvecklande för såväl de som deltar som mig själv. 



Handledarutbildning
Förhoppningsvis kommer jag in på en kurs i handledning på Göteborgs Universitet. Kursen kommer förhoppningsvis att ge mig fler redskap, fler möjligheter. Jag tar denna kursen som en del av min masterutbildning i utbildningsledarskap som jag påbörjade 2011 och som jag nu försöker ta upp igen. 



Föreläsningar 
Under våren är flera föreläsningar inbokade med både äldre och nytt material. Föreläsningen Att sätta sig själv på spel utvecklas allt mer med mer material. Ett transformerat lärarskap är fortfarande en favorit och jag håller på att samla in material för en del två med nya tankar och exempel men den är fortfarande i sin linda. 



Parenthood
Ett av de EUprojekt som jag skrev ansökan för, i Västra Göteborg, Parenthood, kommer att starta upp på riktigt efter nyåret. Det är ett spännande projekt med ny organisation och struktur samt ett framväxande innehåll. Ska bli intressant att se hur projektet kommer att växa under året och med alla inblandade. 




Vad vill jag med 2017?

– utmana mig i att förundras av det märkvärdiga i det lilla
– bli bättre i min dialogkompetens
– utmana mig själv i mina ställningstaganden



Ett riktigt gott nytt år! 

Till er från mig;

#dontforgettodoyourthing
#shineandbeproud
#slutaaldriglekaellerskratta

Stora kramar!
Erika



God Jul & Gott Nytt År

Härma eller tänka-själv

Förskolan är på stark frammarsch. Genom sociala medier har förskolans pedagoger kunnat mötas upp nationellt och skapa gemensamma aktioner för att till exempel förbättra arbetsmiljön för pedagogerna, diskutera frågor som uppstår i verksamheten, forskning och inlägg i samhällsdebatten kring förskolan. Sociala medier har gett förskolans pedagoger en röst – en röst som säger ”jag är inte ensam, vi är många”. Allt fler mässor för skolutveckling börjar ta förskolan på allvar, de börjar inse vilken kraft förskolans pedagoger har, vilken törst på att såväl dela och lära som finns.

Med forum som ger möjligheter för flera röster av tankar och åsikter och med en förskola med hög förändringstakt har det också synliggjort att vi tolkar uppdraget olika ibland. Det är inget dåligt att tolka uppdraget olika, det skapar flera starka röster och perspektiv kring barnen. Men jag tror att man ibland är så starka i sin egen tolkning, sin egen mall, att man ibland har svårt att ta in hur andra tolkar uppdraget och att det faktiskt kan skapa ett nytt perspektiv på min egen ”mall”.

Jag upplever att pedagogerna delats i två läger; de som efterfrågar tips och råd, mallar som kan hjälpa till på vägen (jag kallar dem praktikerna) och de som vill att pedagogerna ska börja tänka själva, att lämna mallar och utgå från barnen (låt oss kalla dem teoretikerna). Och det kan bli väldigt svart och vitt i många diskussioner. Ibland finns en nedvärderande ton mot de som härmar, det skapar motsättningar – men varför är det så? Vilar något annat under ytan?

Jag förespråkar själv ofta att man måste tänka själv, att utgå från sin egen barngrupp, sitt eget sammanhang. Jag fick en tankevända när ett av årets mest populära blogginlägg (här på min blogg) var just tips om bra filmer som man använda på förskolan med projektorn. Mitt syfte med inlägget var dels att dela ett tips men jag ville också förtydliga att det inte bara är att ta något och utföra i barngrupp utan reflektion. Men majoriteten av de som kommenterade inlägget fastnade för tipsandet ändå. Min strategi slog bakut. Det gjorde mig lite beklämd. Man kan inte bara härma, man måste tänka…eller? Det tvingade mig att tänka igen.

Jag hade en dialog med en kollega kring mallar (jag har tidigare skrivit ett inlägg om mallar här). Den enhet som hen kommer ifrån har haft strikta mallar som alla skulle använda men de har nu gått över till att släppa mallarna mer fria utefter varje avdelnings behov. Hens upplevelse var att det gör pedagoger vilsna för man vet inte var man ska börja så man famlar, att det är precis nu man skulle behöva en mall att starta i att utgå ifrån. Men om mallar ses som något dåligt, var ska man börja då? Om det finns en rädsla för att ”göra fel” så skapar vi ju snarare hinder för utveckling.

Jag reflekterade över hur jag själv närmade mig pedagogisk dokumentation. Vi gick från kalendern på väggen, till fina intetsägande bilder på barnen, till synliggörande av barns processer. Jag kommer än idag ihåg min första dokumentation där jag faktiskt ställde mig lyssnande till barnets process. Vi hade börjat ifrågasätta de ”fina” lekbilderna på barnen och letade efter att synliggöra barnens processer och under ett tillfälle på gården blir ett barn intresserat av kameran jag bär i min hand. Jag vänder kameran och tar, vad vi idag kallar, en ”weefie”, hon och jag. Jag vänder kameran och vi tittar på bilden. Hon tittar på mig, bekräftande att det är vi som är på bilden. Hon säger sitt namn.

Det var genom att härma, sen tänka, sen testa mallar, härma igen, tänka igen, testa nya mallar, bearbeta, omarbeta, skapa egna mallar, testa, härma som jag lärde mig. Att härma är inget fult, att härma är att lära. I härmandet lär jag mig ett nytt språk, jag lär mig tekniker som jag kan använda för att uttrycka det jag vill förmedla. Härmandet är okej men härmandet får inte stanna vid att man testar nya roliga saker för att det var ett roligt tips på facebook, utan att man faktiskt stannar upp, funderar, reflekterar, analyserar.

Men splittringen mellan praktikerna och teoretikerna ligger inte i ett motstånd mot att härma, även om det är så det kan tolkas. Nej, oron ligger i att härmandet, i tipsen och trixen, gör att man slutar vara nyfiken på barnen. Att man inte förundras över de tankar barnen redan har och utgår från dem.

Om man hela tiden härmar utan att göra en egen tankevända i relation till de barn och sammanhang man är inne i så blir det en vuxenstyrd verksamhet och man tappar lyssnandet på barnen processer, på barnens röster och deras delaktighet i sitt eget lärande.

danbo-1870370_960_720