Att inte ta bort utan lägga till…

Det är så inspirerande att få vara i Bassa Reggiana och idag var vi på en av mina favoritförskolor Zenit i Boretto. Jag tror att detta var den tredje gången som jag fick möjligheten att besöka denna förskola. Det gjorde att jag kunde ta mig mer tid i mina egna tankar och fundera, omsätta det jag möter kring frågor jag bearbetar. 

Detta ljusbord väckte en gammal reflektion och tanke till liv. I första stadiet drogs jag till hur vackert det var för ögat, det finns en struktur och mönster. Någonstans finns en berättelse konstruerad här. 



Materialet på bordet består av flera olika returmaterial eller ostrukturerade som också förekommer som benämning. Det finns transparent material, det finns tätt material. Det finns material i olika färger och strukturer. Materialet tar sig olika former som tex runda eller rektangulära former. Det går att beskriva materialet mer ingående, vilket i sig kan vara ett bra sätt att se materialets möjligheter – vad ger detta material barnen möjligheter att utforska? Men det är inte det ”ostrukturerade” materialet jag reagerar på, eller rättare sagt som väcker en gammal slumrande reflektion. Det är det här:



Återblick

2011 återvände ett gäng kollegor till förskolan efter en studieresa ner till Bassa Reggiana. Innan de åkte arbetade vi mycket med att diskutera könsneutralt material och som i många snabba processer agerar vi utan tanke. Hos oss tog det sig uttrycket att ta bort att alla dockor ur förskolans verksamhet. Med självkritik – bilarna fick stanna. Oj, vad jag skulle kunna vika ut den delen av min berättelse men jag väljer att fortsätta på min första tråd. Vi hade rensat ur dockorna och jag tror vi var många som nog kände oss sådär lite genomtänkta och före vår tid – vilket vi kan skratta åt idag. När då kollegorna mötte verksamheten i Bassa Reggiana fick man se att här fanns dockor och plastleksaker. Det gjorde att frågan lyftes kring vårt borttagande av dockor, varför hade vi egentligen tagit bort dockorna och hade vi egentligen varit så genomtänkta som vi trodde? 

”…Vi ska inte ta bort utan lägga till…” 

Cristian Fabbi

Frågan ställdes till Cristian Fabbi, organisationens verksamhetschef, under ett studiebesök varpå han svarade att vi inte ska ta bort saker, vi ska lägga till. Denna reflektion togs med tillbaka till verksamheten. Dockorna plockades inte tillbaka men istället lades alltmer fokus på återvinningsmaterial som kunde öppna upp för mer tolkningar än en platsdocka. Kanske kan detta har varit ett sätt att komma runt problematiken som väckte många känslor inom oss alla med våra egna värderingar.

Sagt och gjort, naturmaterialet ökade på förskolan och mycket av det traditionella sorterade bort. Det var många leksaker som åkte ut under den perioden. Förutom möjligheten att öppna upp för mer kreativitet och möjligheter för utforskande angavs också att det kunde vara bättre för barnens fantasi att se en pinne som docka istället för att ha en platsdocka. Varje gång någon upplevde att det fanns en önskan hos barnen efter mer färdiga leksaker i form av dockor eller figurer beställdes alltid dessa med en viss känsla av att man gjorde fel och att man inte förstod problematiken. Med tiden luckrades dock detta upp men denna period finns kvar i min tanke, det är där med värderingar. Vilka är vi att säga att något är bättre för barnen och med det välja bort en sak på bekostnad av en annan?

Ljusbordet fick mig att tänka på Cristians ord om att lägga till, inte ta bort. Det handlar ju om att sätta den där dockan in en oväntad situation med en oväntad kollega i form av annat material eller att barnet kan använda dockan som ett medel för en aktivitet. I detta fall med ljusbordet kan figurerna vara dem man bygger för eller skapar för. Kanske är det en hel värld som ligger där på ljusbordet, vad vet jag jag kan ju inte italienska så jag kunde inte fråga tyvärr. Vad jag vill komma fram till är att det är så viktigt med balans. Det ena utesluter inte det andra. Men barnen kommer att fortsätta leka sina lekar oavsett om vi vuxna ger dem en pinne eller en docka. Båda kan behövas och båda kan fylla ett syfte i barnens tankar. Men det finns en fara när vi vuxna lägger in en värdering utan att problematisera. Slänger vi ut allt färdigt material för att ersätta med naturmaterial kanske vi gör någonting problematiskt… För mig som brinner för det där med att plocka fram och använda sig av barns populärkultur blir jag också stärkt i att de här figurerna också behöver en plats på förskolan. Det skulle lika gärna kunna vara Batman som en prinsessa. Kanske upplevs detta laddat men varför är det inte lika laddat om Pippi stått där på ljusbordet?

Klockan är nu väldigt sen så kanske blir mitt inlägg lite osammanhängande men vad jag vill komma fram till är att vi inte bara kan kasta ut saker utan vi måste lägga till. Låta det färdiga materialet komplettera det ofärdiga och vice versa för sådan är världen, kompletterande. Och kanske kan Batman få barnet motiverat att utveckla sin kompetens kring konstruktion och berättande och då kan (behöver inte) Batmanfiguren behöva finnas där. Det kan skapa ett flöde i ett kompletterande kaos!

Hon utforskade…

På REmidacentret i Reggio Emilia får material hämtas till olika verksamheter inom staden Reggio Emilia, bland annat förskolan. Denna lärare kom för att hämta material under tiden vi var där. 


Jag slogs av, och fascinerades av hur hon utforskade materialet. Hon sökte svart material kunde man förstå. Hon testade att stapla och bygga med materialet, hon provade hur böjligt materialet var, hur det kunde passa in i varandra och hur det kunde användas. Det fanns en idé om vad hon letade efter. Hon tog heller inte en hög av materialet. Hon tog sparsamt. 

Otroligt spännande att observera! 

  • Hur ofta undersöker vi material på det sättet? 
  • Kan det vara så att vi ibland är för giriga med material? 
  • Att vi kanske har för mycket material för att uppskatta det? 

Att gräva där man står

Hur ser kompetensutvecklingen ut där du arbetar?
Går ni på gemensamma storföreläsningar eller finns det möjlighet för mer individanpassat?
När det är föreläsningar är det då oftast externa föreläsare eller tar ni även in lokala föreläsare eller föreläser ni för varandra?

Jag har förmånen att arbeta i en stadsdel där man vill satsa på interna kompetenstutvecklingsinsatser, dvs att lyfta goda exempel inom organisationen, parallellt med externa perspektiv. Enligt min erfarenhet satsas det annars väldigt lite på interna kompetensutvecklingsinsatser. Det är sällan som kollegor får föreläsa för varandra eller att man delar och lär av andra enheter. Det läggs ett mer veto i ett externt perspektiv, att någon kommer in och kanske ger ett nytt perspektiv eller bemöter en gemensam problematik med nya ord – vilket i sig också kan vara viktigt!

Jag kan se i nätverk som jag deltar i att det här delande och lärandet på lokal nivå inte är lika attraktivt som när någon föreläsare kommer utifrån, trots att man  förespråkar delande och lärande lokalt. Lite som att man redan vet vad de där borta håller på med så varför ska jag lyssna på det? Att man förväntar sig att en extern föreläsare kan ge mig något jag inte kan få inom den inre organisationen. Och det kan ju vara sant i och för sig…men hur vet jag vad jag behöver om vi inte också ser på vad vi har?

Men det här med nyfikenhet och på att verkligen förstå den där andra avdelningen eller enheten – finns den? Eller tar vi varandra för givet? Kan ett externt perspektiv avgöra vad som är rätt och fel i vår verksamhet? Det kanske är så att det ena inte utesluter det andra.

Vi behöver mötas med helt nya perspektiv men också fördjupa oss i våra egna.

Ett exempel där det för mig framträdde att vi, åtminstone jag i detta fallet, värderar saker olika beroende på vem det kommer ifrån var på den senaste resan till Italien med våra pedagoger från Västra Göteborg inom vårt EU-projekt Futura 2.0. Ett av projekten som skulle presenteras av pedagogistorna under våra dagar i Guastalla var ett projekt om födelsedagar. Redan innan reagerade jag på laddningen i begreppet födelsedagar. Begreppet ”födelsedagar” som projekt gjorde att en liten varningsklocka ringde i mitt öra. För i min tanke var inte födelsedagar ett projekt, jag lade alltså en ganska stark värdering direkt utan att vara öppen för vad detta kunde vara för projekt. Projektet de presenterade var såklart fantastiskt! Hur de kring födelsedagarna hade utvecklat ett projekt med bland annat matematik, inlyssnande och diskussioner genom att förbereda varje barns födelsedag. Det som för mig blev en ögonöppnare var att om detta projekt hade presenterats i en svensk kontext och av svenska pedagoger kanske jag inte hade varit lika fascinerad, kanske inte lika nyfiken. Precis som om detta projekt var mer spännande för att det kom från Italien…

Detta exempel applicerat på externa och interna exempel – kanske kan grannavdelningens födelsedagsprojekt lära mig något om mig själv och mina egna perspektiv om jag vågar öppna mig för att förundras och vara nyfiken på det!

architecture-1868547_960_720