Uppfinn inte hjulet – bokrecension ”Pedagogisk dokumentation – utvecklas och lära tillsammans”

Efter lite trädgårdsarbete bestämde jag mig för att unna mig en stund i hängmattan med en bok. Av en slump hittade jag en bok som jag letat efter ett tag, gömd under ett par tidningar vid soffan. Ni vet hur det är, man plockar hem böcker för att läsa och lägger dem på random ställen och sedan glömmer man av! Boken som så passande dök upp var boken ”Pedagogisk dokumentation – utvecklas och lära tillsammans” av Gunilla Essén, Erika Björklund och Leicy Olsborn Björby.

bokrelease_23_nov

Det är en nätt och lättläst liten bok om pedagogisk dokumentation. I sin nätthet och lättlästhet döljer sig dock komplexa frågor som gör att jag efter varje stycke tvingas ta en paus och ställa mig frågor som: Vad innebär det här för mig? På vilket sätt har jag närmat mig pedagogisk dokumentation? Vad menar vi med observation kontra dokumentation? För så är det med denna fantastiska lilla bok – ett stycke kan vara ett potentiellt underlag för djupa reflektioner och tankar där den egna verksamhetens syn på barn, pedagogisk dokumentation och pedagoger dekonstrueras och byggs upp på nytt.

FullSizeRender 3

Fokus ligger på reflektion i boken och den lämpar sig för såväl nybörjare som den bevandrade. Den ger handgripliga tips och övningar men där fokus i övningarna ligger på det egna förhållningssättet och verksamhet. Det innebär att det finns stora potential att utveckla verksamheten om man verkligen tar sig an dessa övningar.

Jag vet också av egen erfarenhet att många efterfrågar den där absolut perfekta mallen för observation tex och mitt svar på det är väl att det egentligen måste utgå från den egna verksamheten när man bygger upp ett förråd av mallar annars tenderar fokus hamna på att förstå någon annans mall.

Här är några av mina inlägg kring det:

Men jag vet också av mig själv att jag gillar att se en variation av mallar för att sedan formulera en egen baserat på hur jag fungerar. Det som författarna i den  här boken gjort så bra är att de delar de mallar de använder i sin egen verksamhet och de går igenom mallarna i boken (du kan ladda ner dem här). Det innebär att om man är en av de där som letar efter en mall eller något underlag att förhålla sig till – så finns här en vägvisare. Och just det här att det hänvisas till mallarna i boken gör att man kan få lite perspektiv på de mallar som presenteras.

Jag har rekommenderat denna bok till flera av våra förskolechefer eftersom den är komplex och enkel på samma gång. Mycket ryms i boken och det går att utgå från de processer som varje förskola är inne i.

Så unna dig en dag i hängmattan som jag och läs den här boken! Använd den! Testa mallarna! Gå tillbaka till grunden och skapa flera perspektiv på ert arbetat med pedagogisk dokumentation. 

 

Leksaksförbud – för vem?

Läser senaste numret av Modern Barndom (nr 2/2017) om hur man inom ett interkulturalitetsprojekt mellan Sverige och Italien närmat sig Transformers som utgångspunkt för uttryck och utforskande av förvandlingar. Artikeln heter ”Transformers och förvandlingar” och jag blir påmind om vårt Minecraft-projekt som vi arbetade med på förskolan. Här finner du länken till det blogginlägget. Det som framkommer i artikeln är igenkännande, barnens populärkultur blir en gemensam referensram som vi kan ta vidare, djupare.

”M, en egyptisk pojke, tar med sig Transformers, som han har ett särskilt intresse för. De blir snabbt en kommunikativ bro, en attraktiv magnet att dela med andra….De utgör en gemensam referens och kanal för denna barngrupp vars familjer har så olika berättelser och geografiska ursprung.”

Även om denna artikel handlar om ett interkulturellt och transkulturellt förhållningssätt så blir jag bekräftad i att vi måste problematisera leksaksförbuden på våra förskolor. Vad är syftet? Är det för att minska konflikter? Orättvisor? Eller kan vi se det som möjligheter? När vi istället för att sätta upp ett stopp kan använda den kanal av erfarenhet och tankar barnen erbjuder oss genom sina leksaker för att förstå och lyssna in deras tankar om världen.

Fråga: Hur gör ni med leksaker på er förskola?

FullSizeRender 2

Stärker programmering ett linjärt tänkande? #fundra

Jag är otroligt nyfiken på att förstå den nya modeflugan programmering som nu är inskriven i läroplan för grundskola och gymnasiet. Även om jag börjat förstå hur programmering kan ses i många sammanhang, med andra ord skulle man kunna säga att vi egentligen bara synliggjort en viktig kunskap i samhället men som också är en del av demokratiarbetet. Där man som medborgare blir medveten om den värld vi lever i och hur stor plats och infomation det digitala tar och ger. 

I förskola ser vi framförallt de små bluebots och beebots i första hand när vi pratar programmering. Man kan programmera digitalt och analogt. När jag pratar med pedagoger som kommit igång med programmering i förskola så är de ofta lyriska och otroligt inspirerande att lyssna till. När jag hör de berätta om att programmering finns i allt så förstår jag att det finns ett större syfte med programmering, ett syfte jag vill greppa, förstå och känna mig förankrad i. Inte bara i tilltro men också till styrdokment och didaktiska tankar.

”…Att ta sig från A-Ö och tänka den logiska och smartaste vägen dit…”

Ibland kan jag dock få en känsla av att det linjära tänkandet (det vi ständigt matas med där det är slutresultatet som är det viktiga) är det mer styrande sättet att arbeta med våra små bots. Att ta sig från A-Ö och tänka den logiska och smartaste vägen dit. Till exempel kan man köpa grids till botsen med bokstäver, siffror och kartor. Jag ser också banliknande arbete med start och mål, med lite inklämda hinder på vägen. I arbetet med barnen kommer det mycket att handla om att kunna tänka banan, att visualisera och förstå hur man ska göra för att komma till målet.

”…Där fokus inte ligger på att barnen ska lära sig programmering för programmeringskunskapens skull utan där programmering används för att utforska sin värld och aktuella frågor…”

En oro kan då infinna sig hos mig kring hur man får ihop det, hur man lämnar utrymme för det outforskade, för det man inte kan veta. Att skapa ett kreativt tänkande där processen inte är linjär, när det inte finns någon slutprodukt eller mål. När programmerigen stödjer det barnen utforskar. Där fokus inte ligger på att barnen ska lära sig programmering för programmeringskunskapens skull utan där programmering används för att utforska sin värld och aktuella frågor. För jag tänker givetvis att programmering i sig är viktig men hur får vi ihop det med ett transdiciplinärt och multimodalt lärande? Där det inte finns gränsdragningar eller färdiga svar. Där vårt tänkande lutar mer åt det rhizomatiska hållet, utan att för den delen tappa styrfart
För att få lite input vände jag mig till Karin Nygårds (eftersom hon är den jag vänder mig till för att få koll på det här med programmering). Hon menade att programmering visst kan vara kreativt och öppet. Att vi ofta gör det för svårt med programmeringen, antagligen för att vi själva lär oss mer.

”…För att programmering ska gå från happening till verktyg krävs att pedagogerna har en digitaldidaktisk kompetens…”

Jag tänker att i grunden så hamnar mycket på de enskilda pedagogernas kompetens och förståelse. För att programmering ska gå från happening till verktyg krävs att pedagogerna har en digitaldidaktisk kompetens. Vilket återigen ska vara genomsyrande i allt vi gör som lärare – den didaktiska kompetensen som problematiserar och reflekterar kontinuerligt i verksamheten vare sig det är papper och penna eller en beebot. Superviktigt att inte vika från de didaktiska frågorna.

  • Hur får ni till det med programmeringen?
  •  Sammanfogar ni programmering med andra pågående tankar i barngruppen? 
  • Eller är det ren programmering ni är i? 
  • Hur tar ni programmeringen ett steg vidare? 

Berätta! Dela med er!

Skriv i kommentarsfältet!

Bild: Pixabay