Lpfö 2018? Vad händer?

Min resväg till jobbet är perfekt för att lyssna på poddar har jag kommit på och är det någon pod som jag försöker lyssna mer frekvent på så är det såklart Förskolepodden. Det är så grymt att kunna lyssna på samtal om lärande och om förskolan. Det blir väldigt tillgängligt! Sedan kan jag väl erkänna att jag har lite avsnitt att ta igen men man måste ju smälta det man hör och omformulera i sin hjärna innan man går vidare till nästa kullerbytta, eller hur!

Eftersom jag anmält mig till Skolverket för att vara med och tycka till om förslaget till den omarbetade läroplanen lyssnade jag på Förskolepoddens avsnitt nr 24 (lite som julafton alltså) där Josefin och Sofie intervjuade Magdalena Karlsson, undervisningsråd på Skolverket om just detta. För att lyssna – TRYCK HÄR

Det var väldigt spännande att höra de processer som det arbetas med och jag fick igår utkastet till den första delen av den omarbetade läroplanen. Den andra kommer senare i oktober/november. Jag har ännu inte hunnit titta på det men med ett skummande öga så har man bytt ut ord, tagit bort stycken och kompletterat andra (vilket kanske är ganska lätt att räkna ut såklart). Om du trycker TRYCKER HÄR så kan du ladda ner utkastet för att titta på det.

I podavsnittet betonar Magdalena att det inte är en NY läroplan utan en omarbetad. Hon lyfter också att det på ett sätt handlar om att komplettera det som man inte lyckades förtydliga 2010 i samband med att Skollagen började gälla även för förskolan och därmed också begreppen undervisning och utbildning. Vilket vi idag brottas med att förstå ur vår förskolekontext. Det som dock känns tryggt i det Magdalena säger är att det är fortfarande mål för verksamheten – inte barnen.

”Vi arbetar med läroplanen hela tiden!”

Jag funderar också på det här som är så lätt att säga; Vi arbetar med läroplanen hela tiden! Och jag tänker att det beror lite på hur man tolkar den där meningen. Jag upplever inte att vi arbetar med läroplanen hela tiden, eller jo.… Vi väljer ut saker att fördjupa eller för att följa upp det barnen intresserar sig för men vi ARBETAR inte med läroplanen hela tiden. Saker går ihop rhizomatiskt och det blir korsbefruktningar och allting blir en smältdeg ur vilken vi plockar upp delar att titta lite extra på. Jag tänker att det vi lyfter, är det vi arbetar med, medan smältdegen är det som alltid ska finnas tillgängligt i miljö och i tillgång, och då arbetar vi med allt men vi måste ha möjlighet att titta närmare på vår verksamhet för att utveckla. Vi måste plocka ur och synliggöra vissa delar för att det inte ska bli en ”läroplansligt utflyt” (mitt tillägg till Karin Nygårds uttryck ”digitalt utflyt”). Sedan handlar det givetvis om våra pedagogiska glasögon – vad ser vi för lärande i det vi ser? Kanske inte världens tydligaste förklaring men jag hoppas ni greppar vad jag menar!

Tillbaka till läroplanen…

Inbjudna i arbetet med läroplanen är Göteborgs universitet, Mälardalens högskola, Stockholms universitet och Malmö högskola. Dessa universitet är med och skriver bakgrundstexter. Själva ”huret” kommer fortfarande att vila på verksamheten men samtidigt så kommer det att finnas en riktning i det som finns i bakgrundstexterna. Magdalena poängterar att om ”huret” är tillräckligt är upp till Skolinspektionens uppdrag.

Arbetet kommer att ledas av Göteborgs universitet och Pia Williams och Sonja Sheridan har fått i uppdrag att arbeta fram en kunskapsöversikt kring utbildning och undervisning kopplat till lek och omsorg. Jag hoppas verkligen att läroplanen kommer att behålla sitt öppna tolkande och att den inte faller åt ett teoretiskt håll när den skrivs utan att den lyfter flera olika – det är nog min största oro.

Mycket av omarbetningen handlar om att förtydliga begrepp, framförallt utbildning och undervisning. Det förslag som tidigare i år kom ut föra in digitalisering i läroplanen drogs in för att användas i omarbetningen istället. Det kommer antagligen också att göras tillägg kring hälsa och livsstil, säger Magdalena. Då handlar det om hållbart lärande. Minoritetsspråk kommer också att lyftas bland annat.

Hur väcker man förundran? Hur gör man lärandet lustfyllt?

Det som gör mig nyfiken är att Magdalena lyfter att det ska komma texter kring barns rätt till förundran och det kommer jag verkligen att se fram emot. Hur väcker man förundran? Hur gör man lärandet lustfyllt? Det är viktiga frågor att reflektera kring.

I slutet lyfter Magdalena bildningsbegreppet och det känns som en annan viktig del vi behöver prata om. Vad menar vi med bildning och hur ger vi barnen möjligheter att utveckla och bli bildade? Hur ser vår utbildning ut för att skapa möjligheter för bildning? Den kommer jag ta med mig och fundera kring!

Glöm inte att lyssna på podden – det är inspirerande och lärorikt!

Allt gott! / Erika

colored-pencils-175263_960_720

Tema, projekterande och vem styr egentligen?

Min hjärna gå för närvarande på högvarv med många nya intryck och sållande i mina egna tankar och didaktik. Fann ett inlägg på Pinterest om tema kontra projekterande arbetssätt och översatte denna till svenska i en liten pdf. Kan vara en hjälp i tanken men jag inser också att den dels faktiskt inte säger allt och dels att den är präglad av en reggio-inspirerad författare och därför kan tema-delen upplevas väldigt fantasilös och okreativ. Jag vill inte tro på att den är så svart-vit.

Jag vill tro på att det finns många sätt att lära och att se på kunskap, på flerstämmighet – vilket är lättare att säga än att göra. Tar jag det perspektivet så måste jag också ge alla i dialogen samma rättighet att höras. Jag tycker egentligen att denna pdf kanske kan vara på snudden till orättvis. Det finns en annan sanning också såklart! Och någonstans i mitten kanske vi kan mötas…

Feedbacka gärna vad DU tänker när du läser den här.

Tema kontra projekterande – pdf:n

head-663997_960_720

Motståndshandlingar som förhandling av demokrati

Just nu preppar jag för fullt inför kommande föreläsningar under hösten. Jag håller på också på att färdigställa min nya föreläsning ”Digitala vär(l)den – med barnen i fokus” som jag kommer att förlansera på en föreläsning för förskolorna i Eslövs kommun och senare köra på SETTsyd i slutet av oktober. För att hitta ingångar, tillägg och material så använder jag flera olika inspirationskällor bland annat att gå igenom tidningar. Det gör att 50 000 andra tankar också ploppar upp i samband med det jag läser men det värsta (läses med positiv ton) är nog att jag får en sådan himlans lust att läsa ikapp mig, äldre böcker som jag vill läsa om och böcker jag redan införskaffat som länge väntat på mig – plus de böcker som jag vill beställa för framtida bruk.

En av dessa böcker som står och väntar i bokhyllan är Klara Dolks bok ”Bångstyriga barn – Makt, normer, delaktighet i förskolan” (2013). I Modern Barndom hittar jag en teaser för denna (som jag utgått i från i nedanstående text) och det börjar klia i fingrarna av förväntan på att kunna ta mig an den.

Klara Dolk uppmärksammar i boken hur delaktighet bland barnen verkar vara framförallt under styrda funktioner, så kallad villkorad demokrati, där delaktighet styrs av den vuxnes makt och inte egentligen bidrar till delaktighet. Dolk har tittat på ”valstunden”, ”husmodellen” och ”barnrådet” i sin avhandling. Det framkommer att till stor del handlar det om skendemokrati och att dessa olika former för delaktighet snarare synliggör maktskillnaden mellan barn och vuxna.

Detta får mig att tänka på Martina Lundströms föreläsning ”Barns inflytande i förskolan – så mycket mer än att välja frukt” samt Anna Rantalas avhandling ”Snälla du! Kan du sätta dig? – om vägledning i förskolan” som jag tänker går in och rör sig kring samma område och som skulle kunna komplettera Dolks bok.

Dolk menar istället att de bångstyriga barnens ”motståndshandlingar – deras protester, tystnader, avståndstaganden och skämt – kan förstås som pågående inlägg i en demokratisk ’diskussion’ eller ’förhandling’”.

Jag tänker att denna avhandling också fyller en viktig funktion nu i början av terminen när vi möts igen tillsammans med barnen. Det är ett guldläge då att nu i augusti/september faktiskt se över vilka sammanhang vi vill att barnen ska få vara i – nu när vi sätter rutiner och organisation runt barngruppen. Organisationen behöver få fokus i våra reflektioner eftersom det blir en slags ram runt oss och barngruppen och i den ramen kan vi sedan verka och fylla med en verksamhet som bidrar till delaktighet för alla, barn och vuxna. Att fundera över:

  • Vad är skillnaden mellan delaktighet och inflytande?

  • Vilken delaktighet vill vi att barnen ska ha i vår verksamhet? Vilket inflytande ska de ha?

  • Är det skendemokrati vi egentligen praktiserat och hur kan vi i så fall börja göra förändringar för att komma bort från det?

  • Om vi frågar barnen – vad är deras tankar? Vad vill de bidra med och vad vill de utforma?

Att ha överblick men ändå en inblick

En roll som både betyder att vara en del av något men också att ställa sig utanför sammanhanget, att ha överblick men ändå en inblick.

Idag har alla arbetslagsledare i Gråbo förskolor påbörjat en utbildningsinsats kring att leda samtal. Kursen arrangeras av EEU (Enhet för elevhälsa och utveckling) i Lerum och kursen kommer att pågå under hösten. Jag har fått förmånen att vara med då jag kommer att möta arbetslagsledarna i flera olika sammanhang men förutom att få en förståelse för den utbildning de går kommer även jag att få redskap för möten med pedagogerna. 

Att vara arbetslagsledare innefattar en komplexitet som vi kan finna i fler andra roller med ledningsansvar. Den stora skillnaden är kanske att arbetslagsledaren också är den nära kollegan vilket ibland kan påverka samtal men med fokus och viljan om att utvecklas kan det bli riktigt bra – men det är en svår uppgift.

Det handlar om en gemensam förståelse i arbetslaget om att arbetslagsledaren har fått ett extra ansvar för att leda samtal och att jag som kollega också låter mig ledas av denna person.

En arbetslagsledare kan inte delta på samma villkor i samtalet som sina kollegor och behöver dessutom ha ett lite mer skärpt öra och öga för att se till att alla får bidra och vara med i samtalen. Det här är en utmaning ibland när man leder samtal och blir engagerad för det finns en risk med att man snarare följer sin egen tankegång i det läget än att öppna upp för andra. Det gör det svårare att ställa öppna frågor. Men även det här går att träna på.

Vi fick i uppgift i slutet av dagen att skriva ner våra tankar kring frågan: Hur ser du på ditt pedagogiska ledarskap som arbetslagsledare? Mina tankar, även om jag inte är arbetslagsledare, kommer nedan. En bra uppgift att tänka kring.

”En roll som både betyder att vara en del av något men också att ställa sig utanför sammanhanget, att ha överblick men ändå en inblick. Viktigt att ha en gemensam förståelse i arbetslaget kring rollen som arbetslagsledare – att leda och att ledas. Arbetslagsledaren har ett extra ansvar i att se till att det är barnen och uppdraget som är i fokus.” Erika

Det är en svår roll MEN den har en viktig funktion för att kunna fördjupa det kollegiala lärandet och pedagogernas förståelse av sin praktik och därmed skapa förutsättningar och bättre möjligheter för barnen. Med tillägget att man också behöver stöd i verktyg för att kunna fördjupa, för att kunna leda och för att kunna förändra sin verksamhet (därav denna kurs). Därför tycker jag att kursen kommer att bli en intressant tillsats i höstens arbete på förskolorna, för arbetslagsledarna och för mig.

Trevlig helg!

Erika

Att hitta hem

Nya jobbet fortsätter! Just nu arbetar pedagogerna för fullt med barnens lärmiljöer och för mig är det lite som att hitta hem. Eller kanske hitta den där grejen som man letat efter utan att ha vetat om det.

Mitt huvud snurrar kring litteratur, frågor och hjälp jag kan erbjuda pedagogerna om de behöver. Varje kväll förflyttas ett antal av mina gamla ”pedagog-böcker” från min bokhylla (som nu börjar gapa lite tom) över till en tygkasse som jag på öm axel släpar till mitt kontor. Jag måste ju vara beredd!

Det är så fantastiskt kul att vara vid golvet, vid barnen och pedagogerna. Vilket förtroende jag har fått! Och vilka människor jag får äran att möta, stora som små. För det är ett privilegium när ett barn möter upp och säger hej eller grabbar tag i en och frågar om vi kan läsa en bok – tio minuter efter att jag kommit in på förskolan. Den tilliten och den vänskap barnet erbjuder måste vårdas av vuxenvärlden.

En annan sak som jag glädjer mig åt är det lilla – att kunna låna jobbets inköpta tjänstecykel för att cykla den där kilometern till nästa förskola. Att vara ”nära” samhället på ett annat sätt. Det gör mig glad! Stora sammanhang har vissa fördelar och mindre sammahang har sina!

Jag har såååååå många tankar som far runt i mitt huvud – men det tyder ju på att saker bearbetas och att jag nog är någon kunskap närmare. Och som ni märker så är det som vanligt en stor spagettiröra av allt!

Efter uppvaknande med huvudet fullt av typ 50 böcker är det nu dags att sova – man ska ju orka cykla till nästa förskola imorgon

Keep up the good work!

Allt gott

Erika

Att gå från utforskande till avvaktande

Så har terminen kickat igång. Jag håller på att etablera mig på ett nytt jobb och mina föreläsningar för hösten har börjat. Jag ser verkligen fram emot det kommande året och räknar med att lära mig mycket nytt samt kunna bidra till olika processer. Nåväl, med terminens uppstart och möten med andra uppstår frågor och tankar. Under mina senaste föreläsningar har jag fått olika frågor från deltagarna som fick mig in i en speciell tankebana och det är hur barn och vuxna förhåller sig till förändring och nya saker. 

Jag brukar säga att det inte handlar om kompetens eller ålder för att arbeta med digitala verktyg – det krävs vilja och nyfikenhet för med det kommer vi långt. Vi behöver absolut kompetensutveckling och kanske att vissa har en längre startsträcka (som inte heller är beroende av ålder) men övertygelsen av att erövra kunskap är nödvändig och måste finnas.

Och tanken som slog mig är hur vi går in i livet så annorlunda jämfört med barn. Barn ser något nytt och går direkt in i utforskandet, en vetgirighet av att förstå och undersöka det nya. De ställer frågor och hypoteser;

”Vad är det här?”

”Vad kan man göra med det?”

”Hur kan jag använda det?”

”Varför ser det ut som det gör?”

Medan vi vuxna, blir direkt misstänksamma, avvaktande. Nästan som att vi direkt ställer oss frågan;

”Hur kommer det här att förändra min världsbild så jag måste återskapa den igen…jobbigt! Det är så skönt när allt är klart, varför ska man ändra på ett vinnande koncept!”

Bara det att barn direkt skapar frågor och hypoteser medan vi skapar bilder av harmagedon…om man nu vill överdriva det hela. Jag undrar när brytpunkten inträffar…när sker den? Eller i alla fall när avvaktandet väger tyngre än utforskandet.

För någonstans inträffar det, gradvis…när…?

EFBABA5D-0D9B-419D-8A35-E7BBD0E6C3EA kopia