Relationer som går utanför den egna kontexten

Söndagsbestyr innebär att arbeta med det jag gör utanför jobbet men som på något sätt också är jobbet. Igår arbetade jag med mina egna föreläsningar, idag arbetar jag lite adminstrativt för vår förening Formazione Citizen som arrangerar fortbildning och studieresor till Bassa Reggiana.

Delvis har jag börjat förbereda för Mötesplats 2018 då vi kommer att fokusera fortbildningen på den förändring som håller på att ske i förskolan. Vi närmar oss begrepp som undervisning, estetik och såklart digitalisering. Delvis har jag också gått igenom utvärdering och bilder från Mötesplats 2017.

Det är spännande hur bilder skapar länkar till minnet och kroppen känner vibrationer från det som varit till det som är.

Jag hittar ganska snabbt vilka bilder som är mina favoriter – interaktionen mellan deltagarna. När jag lyckats fånga ”den där känslan i stunden”! Älskar de bilderna jämfört med uppställda gruppfoton…

Jag vill gå in lite på varför vi i Formazione Citizen valt att kalla våra fortbildningar för Mötesplatser – eller snarare vad begreppet Mötesplats betyder för mig.

Jag reste till Bassa Reggiana första gången 2013 i en större grupp men jag reste med fem kollegor från vår förskola. Människan är trygghetssökande och handen på hjärtat behöver jag vår gruppbild för att komma ihåg vilka som åkte med. Jag reflekterade, åt lunch och gjorde studiebesöken med mina kollegor. Kanske att jag pratade några ord med de andra men snarare av artighet. Jag ska lägga till att mitt minne är i släkt med en guldfisks, kanske förlåter det mig lite…

Därför blev det väldigt viktigt för mig att skapa en annan möjlighet för pedagogerna i Västra Göteborg när vi arbetade i EU-projektet Futura och denna tanke, att möta andra, har vi även tagit med oss i de fortbildningar som Formazione Citizen genomför.

I ett stort rum på tex studiedagar så dras vi till våra kollegor eller de vi känner och likadant är det på fortbildning OM vi inte bryter mönster och strukturer. Lättast är att skapa en organisation som bjuder in (ja, till och med tvingar) till möten och det behöver göras av de som kallat eller leder mötet, det måste vara inbyggt.

Genom att bryta upp strukturer, genom att skapa andra möjligheter kan fler trådar dras mellan det som erfars, det som blir till reflektion och det som leder ut till en förändrad praktik.

Det innebär att alla delas upp, en slags gruppdekonstruktion kanske man kan säga. Vi ser deltagarna som EN grupp även om det finns mindre grupper i gruppen. De mindre grupperna behöver man inte vara orolig för, de lever på egen andning men den stora gruppen kan behöva en konstgjord andning i början. Därför delar vi upp gruppen i nya mindre konstellationer, med meningsfulla uppgifter i relation till ett gemensamt sammanhang kastas tunna spindeltrådar mellan den nya lilla gruppens deltagare. Spindeltrådarna blir till linor så starka att de även kan bära relationer till den stora gruppen. Det skapas nya strukturer som blir starka magneter i den stora gruppen.

Det är också det som gör det möjligt att skapa tanken om ett VI och relationer som går utanför den egna kontexten. Det är för mig essensen av en Mötesplats.

Att se de sammahang vi befinner oss i som ett tillfälle att möta andra kräver mod och nyfikenhet. Jag tänker att de här strukturerna av de trygga också lever ute på förskolorna. Observera hur dina kollegor placerar sig på en arbetsplatsträff…beblandar man sig eller hamnar man med de närmaste kollegorna? Det kan vara svårt av naturen att möta de kollegor man vanligtvis inte möter, eller känner, för det blir en nädvändighet att träda långsamt, att lyssna in eftersom du inte känner till ”er” kultur, kulturen är ny och fri. Den kräver arbete.

Men med mod och nyfikenhet, när man går utanför det bekväma, finns det nya världar att möta.

Så nu när en ny vecka börjar – vem vill du möta på riktigt? #idareyou

(Är du intresserad av Mötesplats 2018, gå in på hemsidan www.formazionecitizen, eller tryck HÄR!)

Ett lite rörigt inlägg om frustration

Jag är lite frustrerad ikväll…på många saker som sker och pågår. Kanske mest frustrerad på mig själv, tror jag. Jag försöker förstå det jag tycker jag förstår men som jag inte förstår.

Jag har funderat mycket idag över varför jag tänker som jag tänker. Ibland saknas orden mig och det gör mig frustrerad. När tankar ligger däruppe och trycker som på en ostädad vind så skapar det obalans inom mig. Att acceptera att någon annan har en annan tanke om vad som är bäst för barn och verksamhet blir då svårare för samtidigt som man försöker ta in den andres tankar så behöver man sortera sina egna för att kunna förklara de egna vägarna. Det blir svårt för man jonglerar flera bollar och varje boll ligger invirade i trasor av erfarenhet runt sig (från olika personer) vilket gör det lite svårare att få ett grepp om VAD man egentligen pratar om.

Ibland behöver man bryta upp, ta en paus, och fundera över varför jag tycker som jag tycker, varför gör jag som jag gör. Hur har jag formats av mina tidigare sammanhang? Frustrationen som väcks av den andres oförmåga att förstå det jag förstår och vice versa. Grundtanken är alltid barnens bästa men vem avgör vad som är barnens bästa?

Hur vet vi att de beslut vi tar – ÄR för barnens bästa och inte förgivettaganden hos oss själva? Och vems tanke om ”bästa” är sannast?

Förskolan har en stark tradition och vi har en tendens till att cementera in oss i val och beslut tagna tidigare och som slutat ifrågasättas. När nya personer kommer in i verksamheten bryts cementeringen antingen upp eller så tillförs ett nytt lager. Processen är svår för den väcker frustration och sorg för det som varit men ändå inte blivit. Eller så forsätter man i samma rutiner, samma tankar som har funnits i flera år på förskolan och ingen ifrågasätter varför vi alltid går till skogen på tisdagar, varför vi organiserar oss som vi gör, varför vi har de dokument vi har? Det är en lättare men en mer farlig väg att gå. Mycket lämnas över till förskolechefen att driva, att bevara, att införliva men det åligger oss alla i verksamheten – att ifrågasätta, att utveckla, att se andra spår – det åligger ALLA…dvs det åligger dig, mig och alla andra inom förskolans verksamhet.

Och varför måste vi förändras?

För att utvecklingen går framåt…för att ny forskning har kommit eller kanske för att barn 2018 har rätten att ses som demokratiska medborgare i den rätta bemärkelsen med rättigheter och skyldigheter. När barnsynen utvecklas så har redan förändringar börjat ske i de undre lagren och när vi kan börja sätta ord på det kan vi också förhindra att personer som inte har en relation till förskolans verksamhet får utrymme i den professionella kretsarna (vilket kan göra mig frustrerad, är det samma för dig?). Stannar vi kvar i den traditionella bilden av vad förskola är så kommer andra, populistiska strömmar, att börja äga den arena som med rätta tillkommer förskolans egna personal och forskare.

Vi ska lyssna på andra, det kommer tillföra förskolan kompetens, men röster utanför förskolan får inte ta över vad svensk förskola är och ska vara/göra 2018…tyvärr ingår media som en stor påivrare av detta.

När uttalanden görs i media om pedagogiska program, undervisning och skärmtid av personer som gör det till en marknadsföring av sitt eget varumärke, snarare än en bättre förskola, behöver vi röster från förskolans personal och forskare som tillbakavisar och berättar hur förskolan faktiskt arbetar. Och då krävs det att DU kan argumentera för de val och den struktur som är lagd på er förskola, i er verksamhet – och du ska kunna argumentera utifrån BARNS BÄSTA. Men barns bästa måste också kopplas till vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – du behöver kunnas sortera upp vad du tar för givet och vad som är forskning och vad som är din egen forskning (din egen erfarenhet som du kan stödja med dokumentation).

Och det här kan leda till frustration… för ibland hittar man inte orden och när frustrationen kommer från många håll kan det vara bra att ta ett djupt andetag och låta en god natts sömn skapa möjligheter för morgondagens formuleringar…

…eller så skriver man först ett ganska rörigt och ogenomarbetat blogginlägg som någon stackare kanske läser… #staytrue #daretospititallout

Erika

alone-513525_960_720

Med känsla och tanke för material

Just nu arbetar jag för fullt såväl praktiskt som i huvudet med en inspirationsmiljö i en nyrenoverad lekhall som jag håller på att bygga upp för våra förskolor i Gråbo.

Jag har kallat projektet/processen och rummet för Rumspirera. På mitt instagram (erika_k_seger_official) har jag lagt ut lite bilder under hösten från arbetet med att skapa en grund till det här rummet under #rumspirera. Det kommer att komma ett större blogginlägg om detta längre fram för det är många tankar som ska sammanfogas och faktiskt också verbaliseras genom skrift – som en dokumentation av arbetet.

Tanken med rummet är att det ska finnas möjlighet att få praktisera pedagogisk miljö och utforskande hands-on. I rummet ska det bland annat finnas möjlighet att inspireras av kreativt återvinningsmaterial och faktiskt få testa att arbeta med det själv som pedagog. Min upplevelse är att vi ganska ofta introducerar material till barnen som vi själva inte utforskat eller som vi inte tillåter oss själva att fördjupa oss i.

Hur ofta pratar vi om vad just ”det här” materialet bidrar till för lärande möjligheter? Om vi arbetar med toalettrullar – vad kan man utforska med en toalettrulle?

Det kommer också finnas en del i rummet där man kan få komma nära något genom till exempel mikroskop och ljusbord som kan ge andra perspektiv på det vi ser. Tillgängligt ska det också finnas möjlighet att kunna skissa och avbilda det ögat urskiljer. I rummet ska det finnas ett flöde där material kan vandra mellan de här olika stationerna. Det ska kunna gå att förändra rummet utifrån en tanke med hjälp av projicering och ljus – och med tillägg av olika material.

Skärmavbild 2018-01-04 kl. 21.58.37

Det ska vara ett rum som är tillgängligt på det viset att det ska kunna gå att återskapa med enkla medel på den egna förskolan, på den egna avdelningen, men tanken är också att inte bara återskapa utan också att bana väg för reflektioner om hur vårt material påverkar barns möjligheter att lära och hur vår miljö kan stödja lärande.

Fas två i Rumspireraprocessen är nu att introducera det här rummet för barn och pedagoger och därför går jag nu i tankar om HUR detta skulle kunna göras på bästa sätt. Jag vet att när vi var i Kalmar på förskoleenheten Trollet blev jag starkt påverkad av när några pedagoger berättade om hur de förberett sig inför ett projekt kring tidningspapper. De hade stängt in sig i ett rum med bara tidningar. Vi vuxna är ganska tråkiga – om vi inte utmanas – och det var precis vad de gjorde. Efter 10 minuter  i rummet var man hyfsat klar med det man kom på att man kunde göra med tidningspapper men istället för att lämna rummet och vara ”klar” (med det man egentligen redan visste) så stannade de kvar i rummet.

När de tänjde på sin egen comfort zone så lyftes de av en kreativitet som växte ur tankarnas tystnad.

Alltså, när de väntat ett tag återkom tankar om vad man skulle kunna göra. Nya tankar som de inte hade tidigare. Genom att våga utsätta sig för det obehagliga, ett slags nålsöga av ljus i ett mörker, så hände det saker som fick de att se på materialet med nya ögon och nya tankar.

Så nu när  jag ska introducera rummet till pedagogerna så står jag och funderar på om vi ska våga vara i tankarnas tystnad, i det lite obekväma, eller om det blir lättare att förstå och tänka om man först får ett meningsfullt sammanhang genom en uppgift som står i relation till något. Kanske kan jag hitta någon mix…jag har mycket tankar och det ska bli otroligt roligt att få möta pedagogerna i de här processerna! Jag är mycket nyfiken och längtar till våra diskussioner när rummet introduceras – vad tänker pedagogerna?

Nu tänker någon säkert – men barnen då?

Skärmavbild 2018-01-04 kl. 21.58.54
De barn som har sina avdelningar i anslutning till rummet kommer att ”äga” det här rummet med sina tankar och de processer de är inne i. Och även de ska introduceras till rummet för att kunna sätta spår i miljön, innan dess är rummet ganska själlöst. Mycket av det material som finns i rummet är sådant material som inte finns på barnens avdelningar och som jag tror att barnen inte arbetat med speciellt mycket. Det ska bli otroligt spännande att se med vilka strategier och sätt barnen kommer att ta sig an rummet och rummets möjligheter.

Det är barnens processer som kommer att bygga det här rummet men för att de ska bli möjligt krävs det pedagoger som själva vågar utforska tillsammans med såväl med barnen som med varandra.