Detaljer, proportioner, dimensioner och identitet – var ska vi börja?

Idag har jag fått vara med vid uppstarten av ett arbete kring Pokemon på en av våra avdelningar i Gråbo. Under måndagens planering och reflektionstid lyftes Pokemon som ett stort intresse hos barnen. Under reflektionerna väcks tankar hos pedagogerna kring materialet barnen använder när de bygger. Påverkar materialet barnens syfte med deras byggande är en av frågorna pedagogerna är nyfikna på. Det pedagogerna tidigare observerat är att barnen bygger Pokemons med två syften; för att leka med dem eller för byggandets skull vilket gör att man bygger flera efter varandra. Barnens byggteknik har väckt tankar hos pedagogerna därför bestämde vi tillsammans att dokumentera detta närmare de kommande veckorna.

För min del fick jag möjligheten att följa ett barns byggprocess för att återskapa Pokemonen Charizard. I dialog med barnet framkommer att det som gör att hen vill bygga just Charizard är för att den kan utvecklas två gånger, den är stark, den har vingar och för att den kan använda både vatten och eld. Jag känner mig som en novis för jag alldeles för dålig koll på Pokemons men en av pedagogerna som leder aktiviteten har full koll vilket märks på barnen som vänder sig särskilt till denna pedagog.

Materialet som de flesta barnen väljer att arbeta är ett material som heter Morphun. Pedagogernas teori är att barnen väljer detta material för att det är hållbart om man vill leka med sin Pokemon. Jag börjar titta på vilken strategi barnet har när hen bygger sin version av Charizard. Tekniken hen använder sig av är att lägga bitarna på bilden och sedan bygga sin Pokemon över bilden. Det blir svårt med detaljer för materialet är egentligen för stort för bilden men barnet har bestämt sig för att det är det här materialet hen vill använda.

Det som väckte mitt intresse var när hen började bygga genom att skapa vingarna på sin Charizard. Hen lägger bit för bit, tänker och ändrar bitarna för att de ska matcha bilden. När ena vingen är klar ska hen börja med den andra. När hen börjar bygga utgår hen återigen från bilden men också från den tidigare byggda vingen. På bilden är Charizards vingar i flygläge och därmed formade lite olika vilket gör att vingen får en annan storlek än den första. Detta gör att barnet får tänka igen, testa, jämföra och vid ett tillfälle lägger hen vingarna på varandra för att jämföra för hen har gjort ett val att bygga den andra vingen spegelvänd. Det krävs mycket tanke men till slut får hen till det. När vingarna är klara går hen över till att bygga vingarnas konturer men materialet påverkar återigen och proportionerna ställer till det.

Det väcks massa tankar hos mig som det ska bli spännande sätta i relation till barnen och pedagogernas tankar när jag möter dem nästa gång. Det jag tar med mig är materialet. Trots att materialet faktiskt ställer till det för barnen så är det detta material de använder, hur kan vi utmana dem i det? Materialet har vissa kvalitéer tex fäster bra och är hyfsat stabilt (konstruktion). Det finns i olika former vilket gör att man kan bygga med fler vinklar (geometri) men proportionerna (storlek) ställer till det. Det finns också begränsat med färger vilket gör att ett barn förslår att vi ska blanda färg och måla bitarna till rätt färg (färglära). Barnen bygger tvådimensionellt (dimension) och med samma teknik som de gör när de arbetar med pärlplattorna (erfarenhet) men Pokemonsen har flera förmågor (karaktär, identitet) och detaljer (mikro) som materialet inte släpper fram. Här skulle man kunna gå vidare och utmana barnen med att återskapa med nytt material snarare än det material barnen alltid vänder sig till. Det skulle ge dem möjligheter att gå över till ett tredimensionellt perspektiv (dimensioner). Material som lera, eller att skissa av ger oss förutsättningar att komma närmare detta och det ger ögat förutsättningar att fördjupa sig i detaljer och samtidigt komma djupare i vad en Pokemon egentligen är eller kan vara.

Det finns så mycket att lära av barnens utforskande och när vi faktiskt försöker förstå, vilket vi måste göra tillsammans med varandra och med barnen, fundera kring vad det är barnen arbetar med och vad de är inne i för tankar. Det ska bli så otroligt intressant att följa det här arbetet som bara är i uppstarten och utifrån både barn och pedagogers tankar känns det som att vi är något på spåren.

Nu ska vi fortsätta lyssna, fråga och utmana för att se hur vi ska gå vidare!

”Jag tycker att små barn är kompetenta men det kanske jag inte gör… ”

De yngsta barnen i vår förskola ställer ibland till det för oss för det är i arbetet med dem som vår barnsyn och tillit till barns kompetens verkligen blir synlig. Ja, det blir det i och för sig även med de äldre men med de yngsta blir det så tydligt för när vi börjar prata lärmiljö som framträder den synen genom de begränsningar vi ger barnen utifrån en tanke om att det inte går.

Till exempel – vi ser ett material som glasstenar och tänker att ”det där kommer inte att fungera hos våra barn för de kommer bara stoppa de i munnen”. Den reflektionen leder lätt våra ögon vidare till annat material som INTE fungerar med de yngsta. Genom att följa den reflektionen med blicken har vi redan begränsat våra tankar för vi ser det som ett fast material snarare än en idé för ett materials kvalité. Det gör att vi inte ser potentialen i ett möjligt blivande.

Låt mig förklara vidare…att istället för att se glasstenarna som ett material försöka se se deras genomskinlighet, klarhet, färgen och ja, givetvis också storleken. Det handlar också om mängden och att glasstenarna är släta och samtidigt lite formade. De kan kombineras med en mjölkkapsyl på en oh och en annan form av glasstenen framträder. När man börjar försöka få syn på glasstenarnas kvalité så kan man också börja vandra vidare i sitt eget sökande efter material som skulle kunna erbjuda en liknande kvalité men som kanske är större – om vi nu pratar om de yngsta.

Men betyder det att glasstenarna inte kan användas hos de yngsta?

På den frågan finns inget svar som är lika för alla. Det beror ju givetvis på vilka barn som är i barngruppen, vilken introduktion som sker och framförallt om du som pedagog tror att de ”fixar” det eller inte. Miljöns utformning påverkar ju också givetvis. Mängden…ja, det finns många saker som påverkar.

Glasstenarna har varit och är ett spännande material att fundera kring. Under våra workshops i Rumspirera är glasstenarna ett material som väcker mycket tankar hos de som arbetar med de yngsta. Glasstenarna räknas snabbt bort som något som inte fungerar i barngruppen och många gånger handlar det just om säkerheten, rädslan för att ett barn ska svälja en sten. Och säkerheten måste absolut gå först men kanske finns det en mellanväg…

Det viktiga är egentligen inte glasstenarnas vara eller icke-vara utan snarare vad våra reflektioner säger om vår barnsyn och vilka möjligheter vi ger barnen i våra barngrupper – glasstenarna är ett tacksamt material på det sättet för det utmanar oss i våra tankar om vad ett barn klarar och inte klarar.

Våra tankar begränsar oss om vi inte vrider på dem och letar efter flera perspektiv därför behöver vi kontinuerligt läsa litteratur eller att arbeta i en workshop, eller lyssna till en föreläsning men framförallt reflektera med andra – det är att låta våra reflektioner flyga runt ett innehåll och fundera utifrån ”ena sidan å andra sidan”. Och sedan fundera på varför det kan vara si eller så, vad vägleder mina tankar och mina ställningstaganden. Kanske vi får syn på oss själva och en tanke som ”Jag tycker att små barn är kompetenta men det kanske jag inte gör…” leder till nya frågor och tankespiraler som i sin tur skapar en förändrad praktik där begreppet kompetens vidgas.

Att våga vila i processer…

”Välj ett vardagligt ting. Det kan vara något du hittar på gatan eller något du redan har. Titta på övre delen av tinget i femton minuter. Dokumentera allt du ser i detalj. Gör samma sak med tingets undre del. Ju längre du tittar, desto mer kommer du att se. Om något är tråkigt efter två minuter, prova i fyra minuter. Om det fortfarande är tråkigt, åtta minuter, sexton minuter, trettiotvå minuter. Till slut upptäcker man att det inte är tråkigt alls.”

John Cage
Ur boken How to be an explorer of the world s.48-49 (Keri Smith, 2008)

Jag tror vi alla har varit i situationer när processer tillsammans med barnen upplevs dö ut. Till exempel när vi arbetar i projekt med barnen och helt plötsligt finns det liksom inget som drar tanken framåt. Den glöd vi hade tidigare har falnat och alla längtar efter att få ny energi in i arbetet med barnen. Ofta tror jag att det lätt händer där någonstans i mitten av hösten, kanske runt slutet av oktober, och i februari. Då har startenergin gått ner eller så har juluppehållet skapat distans till det vi höll på med.

Ett lätt (och ofta gjort val) är att börja om med något nytt. Det blir liksom lite enklare att sätta igång och med något nytt tänker vi att ny energi blåser in i arbetet. Det är som att ”börja om” och det ger oss vuxna en fräsch nystart där det bara finns en massa möjligheter.

Och det är här vi ska stanna upp…

När vi tappar styrfarten i arbetet med barnen har vi ofta antingen gått för fort fram eller så har vi slutat lyssna (och ibland är det rättfärdigat att gå vidare men inte utan ett tankestund innan). Det är nu vi måste plocka fram alla gamla dokumentationer och lägga upp dessa på bordet. Vad har vi missat? Var är vi? Har barnen tappat intresset för de processer vi är inne i eller är det faktiskt så att vi inte gett de möjligheter att hålla kvar intresset?

Det krävs mod att våga pausa processer med syfte att fånga dem igen. Att ta uppehåll en vecka för att lyssna in det som pågått och pågår. Att kasta ut nya bollar till barnen men som ändå kommer från samma korg som tidigare… Att reflektera genom återblickar tillsammans med barnen och i arbetslaget.

Annars tror jag att vi dels missar möjligheten för både barn och vuxna att faktiskt fördjupa sig och dels att det lätt leder till tuvhoppning och saker som inte får en meningsfullhet i ett stort perspektiv. Det kan också bli en vana och skapa en läggning åt just byte av tanke ofta när det börjar kännas lite som att processer tappar styrfart.

Och ur barnens perspektiv – har vi rätten att helt plötsligt släppa något för att VI tappat intresset…för vems processer är det vi pratar om?

Kanske behöver man titta igen på ingångarna i det man håller på med – varför valde vi att gå vidare med just med denna process? För någonstans är det vi vuxna som gör de valen och vad var i så fall våra argument för de valen? Hur står de sig idag?

Det handlar inte om att man inte ska följa barnens tankar och funderingar, för dem måste vi fortfarande kunna fånga, men som pedagog måste vi ha en övergripande tanke om vad det är vi är i för tankar. Vad är det vi utforskar tillsammans med barnen och hur står det som sker i relation till det vi valt att titta närmare på?

I mitt arbete i Rumspirera (som jag kommer att berätta mer om i ett annat blogginlägg) tillsammans med pedagoger kan jag till exempel se hur en zon har iscensatt just tanken om att våga vänta in och vila i osäkerhet. Det är en ljus/skugga/färgzon där pedagogerna fått i uppgift att utforska ett ting i relation till ljus och färg. Pedagogerna har olika erfarenhet av just detta arbete och det syns tydligt i deras utforskande. Det är lätt att hamna i ett slags paralyserat tillstånd där man ganska fort blir ”klar” och när man sedan har i åtanke att man ska arbeta i samma zon i trettio minuter börjar det bli lite krampaktigt. Men när man väntar in ett tag och vågar befinna sig i det där ”vad ska vi göra nu” skedet så släpper det och helt plötsligt börja man utforska igen och andra saker dyker upp. 

Att våga vila…

Så när saker ter sig lite slut, överlämna dig till kaoset, ställ dig i perspektiv och börja reflektera ett varv till! Med hjälp av fiffiga kompisar, barn och vuxna, kan det som tidigare känts lite trött få ny styrfart och leda in er i en fantastisk värld där det finns stora möjligheter för ett fördjupat lärande!

fantasy-3026478_960_720