Hur skapa möjligheter för berörelse?

Så många tankar flyger runt i mitt huvud baserat på de veckor som passerat i möten med andra kloka hjärnor och tankar. Det är svårt att sålla dem och binda ihop dem i en tanke som snarare blir en önskan och som i sin tur blir en riktning att tänka kring men som också måste stötas med andra.
Har precis påbörjat boken ”Bygga en plats för möten” av Ewa Hedenkvis, Bettan Lorentzon och Camilla Meyer (Lärarförlaget, 2018) som jag fick av Lärarförlaget på SETT. Jag har just nu hunnit till sidan 31 och jag tvingas stanna hela tiden och tänka, drömma, fundera kring realisera, att vrida, att förstå…det är som små piruetter i mitt huvud.
Samtidigt så kommer jag från en berörande föreläsning med Farzaneh Moinian som berättade om digitala verktyg och flerspråkighet på konferensen ”Digitalisering i förskolan SYD”. Hennes ärlighet mot vilka fördomar vi har (omedvetet) kring språk och flerspråklighet, om identitetsskapande och att lyfta, lyfta, lyfta barnen och föräldrarna i språket, i kulturen. Det fick mig att fundera mycket på de viktiga frågorna, de ”livsviktiga” frågorna…som går utanför det bekväma. Frågor som ruckar, inte bara på det traditionella innehållet i förskolan utan som drabbar människan. Som drabbar dig! Som människa! Där innehållet tillsammans med barnen inte blir förmedling eller ett statiskt och bestämt innehåll över vad barnen SKA eller BÖR lära. Där vi pratar om värderingar, värden och världen.
(saxat ur Bygga en plats för möten, sid 24, Lärarförlaget,2018)
I vår verksamhet är mina tankar just nu riktade mot årshjul och kommande utvecklingsområde naturvetenskap. Jag ställer mig frågor (som pedagogisk samordnare); Hur får vi det till att gå djupare? Hur skapar vi ingångar som ruckar strukturer? Som inte blir en naturvetenskaplig kunskapsförmedling? Där vi ställer oss frågan om VAD naturvetenskap är i ett större men också djupare format snarare än att barnens ska kunna fåglar och olika träd. Att vi inte hamnar i mikroägg som står vid mosstationer och barnen ”tittar närmare” på naturen utan får möjlighet att binda en tråd mellan sina tankar och det man möter för att sedan bygga nya trådar. Så VAD är naturvetenskapens dilemman i vår värld? Att dekonstruera naturvetenskapsbegreppet utifrån våra tankar bland pedagogerna och barnen. Jag grunnar…hur skapar vi meningsfullhet i ett erfarande av naturvetenskap som går utanför den traditionella kunskapstraditionen? Hur når vi de ”där” frågorna?
Ibland får jag kritik för att mitt språk i verksamheten blir för avancerat eller svårt. Kopplat till barnen så finns det generell kritik över att det i förskolan läggs olika avancerade begrepp på barnens lärande som är förskönande men jag menar snarare tvärtom. Att uppmärksamma att barn utforskar avancerade fenomen är vad vi behöver göra för att lyfta barnets faktiska erfarande av världen. Det handlar om att ge barnens undersökande plats, status och värde. Men självklart – använder vi avancerade begrepp så måste vi också fylla dem med innehåll. Vad menar vi med densitet? Med hjälp av dokumentationens hjälp kan vi formulera oss, visuellt med bild och text, kring barns lärande. För det får inte finnas någon tvekan om att barn utforskar världen med en vetgirighet som vi ska avundas och sörja över att ha förlorat! Och som pedagog i förskolan måste du göra ditt yttersta för att fånga eller komma nära din egen vetgirighet. Annars kommer du aldrig komma ifatt barnens tankar.
Under en handledning möter jag pedagoger och vi pratar om att det är okej att vila i det man utforskar och försöker förstå. I vår välvilja att ge barnen många delar och tankar så kör vi på i ett supertempo och med det tappar vi vår egen inspiration och processen. Barnens utforskande tenderar att bli till en tunnel att passera igenom för att på andra sidan tunneln bara finna ett grönområde och en vilsenhet men ingen väg, måhända en stig om man har tur. En pedagog funderade över tanken och lyfte att det kanske är för att vi krockar med den gamla traditionella tematanken som fortfarande lever kvar i vår verksamhet där vi organiserar aktiviteter som checklistor så att vi kan vara säkra på att vi arbetat med allt. En bild och sedan klicka i ett läroplanscitat – check. Kanske ligger det något i det…
(saxat ur Bygga en plats för möten, sid 21, Lärarförlaget,2018)
Linda Linder myntade, under SETT-dagarna i Stockholm, ett begrepp i alla fall inte jag hört tidigare – ett undervisande förhållningssätt. Ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det! Snarare än undervisning, som vi lätt förknippar med den traditionella förmedlingen, så kommer här ett begrepp som för mig blir mer naturligt i munnen och och i tanke. Begreppet kan jämföras med ett projekterande förhållningssätt som alltmer förekommer i Reggio Emilia inspirerade verksamheter utifrån det italienska begreppet ”progettazione”. Ett undervisande förhållningssätt bär med sig tanken om lärande över hela dagen snarare än under en avgränsad projekttid och aktivitet. Begreppet undervisande förhållningssätt öppnar också upp för en flerstämmighet snarare än förknippat med en kunskapssyn som projekterandebegreppet är. Men vi måste stöta begreppet mot den egna verksamheten – vad skulle i så fall ett undervisande förhållningssätt betyda för oss?
(saxat ur Bygga en plats för möten, sid 30, Lärarförlaget,2018)
Till ett dilemma om reflektion kopplat till ovanstående – Hur får vi alla att VILJA reflektera? Och KAN man egentligen få välja??? Hur får vi med dem som tappat glöden eller som inte vill? Att vi organiserar för många olika slags reflektioner och, inte bara organiserar utan också att varje individ tar ansvar för att ha börjat vrida på sina tankar när man möts vid reflektion. Annars blir det som att lämna över tanken till någon annan och det gör att vi missar möjligheten att hitta ett djup tillsammans. För klok blir man inte själv. Och nyfikenheten…vad vore livet utan den? Hur hjälper vi varandra att hitta nyfikenheten på barnen? Med barnen? Så barnen möter vuxna med ett genuint intresse av att låta barnens röster höras!

”Vår förskola ska präglas av lusten att lära, och vara baserad på barnens egna frågor, hypoteser och experimenterande.”

Bygga en plats för möten, sid 17, Lärarförlaget

Präglas av!!!! Präglas av lusten att lära – och att lära genom barnens ögon där vi finns som stöttande, påhejande och utmanande vuxna. Med örat riktat mot barnens tankar, snett stående bakom för att försöka förstå vad barnets öga riktar sig. En lyssnande pedagogik!
Jag fick en fråga under gårdagen – Var får du din energi ifrån? Jag svarade ”barnen och pedagogerna, att kunna göra skillnad” men jag har tänkt…absolut att detta är en laddande del av min energi men egentligen kan jag också bli lite egoistisk – jag gör det för att jag vill lära, jag vill förstå mer, jag vill kunna mer. Jag vill beröra och bli berörd – och det ger mig energi! I arbetet med barn och vuxna, människor!, i förskolans verksamhet blir jag berörd och det ger mig energi!

Problematiken är – hur skapa möjligheter för berörelse? Berörelse som förändrar, som förädlar, som växer till en kraft som rubbar strukturer…

(P.S…Och Ewa, Bettan och Camilla…nu ska jag ta tag i resten av boken!)

Trollet fyller mig med hopp…

Idag känns det som att det finns två sidor av förskolan som blir synliggörs i media; den ena lyfter stora barngrupper, ekonomi och tidsbrist och den andra snabba lösningar och tips/trix på en ganska ytlig pedagogik byggd på görande. Vi kämpar för att få utbildade förskollärare till våra förskolor, och egentligen inte bara ”förskollärare” utan kompetenta förskollärare, med en stark förankring i uppdraget, och människor som brinner för förskolan som plats. Som vill vara bland barnen, synliggöra och lyfta deras röster i samhället och som samtidigt är redo att förändras och ta steg framåt tillsammans. Förskolan som en arena för barns rättigheter, en förskola som tar barns lärande seriöst och fördjupat skiner med sin frånvaro i den förenklad och negativa bild som lyfts fram av svensk förskola i media. Där vi diskuterar mer pedagogernas arbetsmiljö än barnens. Där alla lösningar läggs utanför oss själva och där den absolut ultimata lösningen är mindre barngrupper trots att forskning visar att mindre barngrupper inte automatiskt leder till en högre kvalité i verksamheten.

Det kan göra att man tappar hoppet, att man ställer sig frågan om det är i den här verksamheten man ska vara, borde man göra något annat? Visst har vi kanske alla fått den tanken ibland…att överge skeppet.

Så åker man iväg på Trolletdagarna som arrangeras av förskolenheten Trollet i Kalmar. I enheten arbetar och har arbetat flera förskollärare som på olika sätt satt sina spår i förskoleSverige; Birgitta Kennedy, Mia Mylesand, Christina Nilsson med flera (och jag tror vi har en röst på G hos förskolläraren Mimmi Brandén som briljerar med kollegor när hon berättar med en sådan enorm stolthet och samtidigt självdistans och humor om verksamheten).

Trollet består av fyra förskolor som ända sedan början av 80-talet började ta ställning för vad förskolan ska vara för en plats i samhället. De tog också ställning för att arbeta utifrån en riktning och en tanke, i detta fallet att arbeta Reggio Emiliainspirerat, och sedan hållit sig till denna riktning och tanke. Detta otroligt viktigt att veta för att försöka förstå mer om deras organisation och tankar. Under Trolletdagarna fick vi berättat för oss om deras tankar och ställningstaganden men jag kommer inte att kunna göra allt det som berättats och visats för oss rättvisa så jag ska inte ens försöka. Är du intresserad av att förstå mer om Trollet – besök Trolletdagarna som arrangeras en gång per termin! Jag kan starkt rekommendera detta.

Istället tänker jag fokusera på den känsla som jag lämnar Trollet med. Min känsla av stolthet över den bild av förskolan som visas upp av Trollets pedagoger. En bild där det finns ett stort allvar över det arbete som man har anställts för att utföra men som också går utanför en anställnings format där man arbetar 8 timmar-om-dagen-punkt. (Jag vill bara förtydliga att det inte handlar om att pedagogerna arbetar en massa övertid, jag menar förhållningssättet där man går till jobbet för att man vet att man är viktig.) Det syns på pedagogerna i deras berättelser att det är inget arbete de tar lätt på – de har tagit ställning för att förskolan är en plats för barnen och det innebär att alla beslut, alla frågor, alla tankar och organisationen sätter barnen först. Det gör att det i slutändan blir lättare att fatta beslut för det är alltid barnen som kommer först, inte pedagogernas livspussel eller bekvämlighet. De har tagit ställning – för barnen!

Jag önskar att den bild som Trollet visar upp hade varit den dominerande bilden av svensk förskola. Om den bilden hade synts mer så tror jag att vi hade haft lättare att påvisa varför vi ska ha en bättre löneutveckling, varför vi behöver titta på barngruppsantalet, varför vi behöver finna lösningar på rektyreringsproblematiken. För jag tror att man då skulle förstå varför förskolan behöver prioriteras i satsningar.

Bakom det vi fått berättat för oss finns en stor komplexitet som bara kan finnas hos en organisation som arbetar i många år tillsammans. Vi var nog många som kom in i ett slags ”Mood Japan” i alla bilder vi tog på det som visades upp. Mallar och tankar, strukturer och värdeord. Bilder hjälper oss att minnas men vi måste vara medvetna om att det inte hjälper oss att förändra. För det är viktigt att förändringar och reflektioner ställs i relation till den egna verksamheten. Jag inspireras såklart av all organisation, tanken med kontinuitet, en tydlig struktur att vila sig emot, den grundtanke som förmedlas till oss och jag fotar för att stoppa det i mitt minne men arbetet för att någonstans närma sig den struktur, som Trollet visar upp, kräver många år av gemensamma reflektioner och beslut som förändrar och skakar om den traditionella förskoleorganisationen där vi nog ofta tittar på vad som är bäst för oss som vuxna snarare än barnen. Så vi måste börja smått, börja med något som är en kärna hos oss, vad tar vi ställning för och hur ska vi se till att det syns i vår verksamhet?

När jag lade ut bilder på mitt instagram från dagarna fick jag en fråga, eller kanske snarare ett konstaterande, att även om man vill närma sig en liknande organisation i den egna enheten så saknas tid och pengar. Jag tänker att tid har vi alla och det är inte så att Trollet har mer tid däremot kan de ha riggat en organisation som ger de mer tid för reflektion till exempel. Det är inte så att de har mer personal, de har bara organiserat sig på andra sätt. Så tid handlar nog snarare om organisationen och där finns möjligheter att förändra i den egna enheten – dock med en förberedelse för att det tar tid och att förändringen måste vara delaktighetsgörande för alla. Vad gällde ekonomi – tja, jag upplevde inte att de har mycket mer pengar än alla andra men däremot så lyfte förskolechefen tydligt att de är en stor enhet och det finns fördelar och baksidor med det såklart men en klar fördel är att det finns en annan slags budget för att man är så stora. Så ekonomi…handlar också om organisation. Så kanske ska vi sluta titta på det vi inte har i vår egen verksamhet utan istället finna möjligheterna i det vi faktiskt har och kanske börja fundera på att tänka utanför boxen, att sätta barnens rättigheter först (innan vi organiserar oss) och våga förändra inbyggda strukturer som bygger på äldre och mer traditionella strukturer. Frågan kanske snarare blir – är du modig nog att bryta upp?

Trollet sticker ut hakan och de roddar en organisation med ett syfte – barns rätt.

Den bild Trollet ger skapar en känsla av stolthet hos mig över att det också finns denna sida av förskolan. Den enorma glädje och tacksamhet för det fyller mitt hjärta (för att vara riktigt sentimental). Jag ska inte sticka under stolen med att min längtan efter en lika genomtänkt och utvecklad organisation gör mig lite frustrerad men jag tror att det mest handlar om mitt eget tålamod och min tendens att stressa…man är ju inte liksom precis själv i en organisation och som sagt – de har arbetat i många år, reviderat och utvecklat sina tankar. Dock känner jag hur det bubblar i mig för det jag ser i våra pedagogers ögon, det jag ser i förskolechefernas ögon när vi lämnar Trollet är att vi nu börjar titta på frön som vi ska plantera i vår egen jord och med näring, vatten, sol och omtanke kommer det här att spira av växtlighet i Gråbo förskolor.

P.S. Apropå att spira…är du intresserad av att växa och utmanas i en organisation som just nu är i ett förändringsskede och där det finns stora möjligheter att påverka sitt sammanhang? Här finns en annons ute för förskollärare i Gråbo förskolor! Nyfiken på mer information om vad Gråbo förskolor är för en plats -kolla in vår Facebooksida: Gråbo förskolor. Spana också in denna filmen!

Ett avslutande litet tack…

Jag är ju lite sentimental som sagt efter alla intryck så jag slänger in ett litet tack här. Jag vill tacka Trollets ledning för arrangemanget och alla pedagoger, föräldrar och barn som tog emot oss med leenden och som med stolthet berättade om sin verksamhet och med tålamod över alla våra frågor. Tack till Agneta, Josefin och Lotta, mina fantastiska chefer som tagit sig an en kamikaziepilot som mig i organisationen. Tack till alla Gråbos pedagoger som åkte med på resan för att ni är så öppna, nyfikna och reflekterande. Tack till alla Gråbos pedagoger som höll ställningarna på hemmaplan så att vi kunde samla in nya tankar till vår verksamhet, återkoppling kommer! Tack till ni andra förskoleenheter som åkte med och för skratt och reflektioner under dagarna – vi fortsätter nätverka. Tack till Christina Nilsson för att du är så klok och för att du tog dig tid att mötas upp oss innan kalaset och med stor omtanke tog emot alla våra frågor!