Transkulturalitet, nyfikenheten och lyssnandet

Tropisk värme drar över Sverige och jag flyr mitt kontor som är en bastu när jag under eftermiddagen börjar förbereda vår studiedag genom inläsning och tankar kring upplägg på en introduktion till naturvetenskap. Har en hel del tankar för att vidga perspektivet och komma bort från ren faktaförmedling eftersom det är lätt där vi hamnar när vi möter begreppet naturvetenskap, fakta, fiffiga experiment med goda intentioner men missar att det är större än så. Men jag kommer att återkomma till detta efter vi haft vår studiedag och kommer att dela mina tankar…när jag har fått dem i lite större ordning. 

Vi har idag haft dialogmöte med Gunilla Dahlberg i vår lilla Equipe som Gunilla valt att kalla oss. Det är alltid lika spännande att möta Gunilla på grund av hennes historia, de berättelser hon bär med sig men också de tankar som hon spinner igång i våra huvuden. Ibland är tankar tydliga och ibland är de svårare att formulera i ord men sakteliga bildar de en väv av system och knytpunkter. 

Idag inledde Gunilla med att hänvisa till den franske filosofen Gilles Deleuze. För de som använder begreppet rhizom i sin verksamhet kan det vara bra att veta att detta begrepp kommer från Deleuze. Hans fokus har bland annat varit kring identitet och hur skillnaderna mellan oss är det som skapar oss, det finns inga skiljelinjer mellan oss utan snarare ett flöde. Jag känner dock att jag behöver läsa på om Deleuze, fördjupa mig, så ursäkta denna ytlighet kring mr Deleuze, men…det Gunilla lyfte var tre saker som kommer från Deleuze; tillit, generositet och förmågan att inte klandra utan istället se en mening i det som sker. Vi lyfte också begreppet transkulturalitet, som innebär lite lätt förklarat att jag är öppen för förändring i mötet med den andre, att vi skapar och omskapar oss själva (och den andre) i mötet med varandra. Jag måste vara beredd att släppa mig själv och med mitt hela jag, försöka förstå den andre. Transkulturalitet lyfter jag också i min föreläsning ”Att sätta sig själv på spel”. 

Förtroende

Våra diskussioner under förmiddagen väckte många tankar hos mig. Dels en påminnelse om tidigare tankar och erfarenheter och det dels det förtroende jag har som pedagogisk samordnare där jag möter människor, barn och vuxna. Jag är en drivande person som gärna kör i 150 knyck men jag har också med tiden blivit bättre på att vänta in, men jag tränar kontinuerligt med mitt tålamod och framförallt mitt lyssnande på den andre. Jag är en verbal person och hyfsat snabb i tanken (inte alltid så bra) och därför behöver jag fokusera lite extra på den förmågan.

Jag tänker på transkulturalitetsbegreppet och länkar det till tilliten, generositeten och klanderlösheten. Jag är en människa, liksom den jag möter, och därför är jag såklart fylld med tankar och erfarenheter som jag bär med mig in i mötet med den andre. Det finns då också en vilja att mötas i dialog och byta tankar men i ett byte av tankar är det lätt att hamna i de egna tankarna. Det här inte första gången jag bloggar om det…för det är svårt. Jag vill lära mig att lyssna mer och jag tänker att de här begreppen; tillit, generositet och klanderlösheten kan ge mig ett stöd.

Att verkligen lyssna

I ett möte med den andre, i detta fallet till exempel en pedagog eller ett arbetslag, så måste jag ha tillit till att de här pedagogerna har tänkt och att de har tänkt klokt utifrån den erfarenhet och de tankar de har – att lyssna in hela det spektrat, att försöka ta deras perspektiv. Jag måste vara generös med att se och bekräfta det som är bra och inte klandra när jag ser något som jag (just det, MITT jag) tar för något problematiskt. När den ”andre” kan känna att man tar denna ingång så kommer det också öppna upp för ett större lyssnande från båda sidor. Det kommer också att göra att jag kan bli ett stöd i deras processer, utifrån vad de vill ha och det jag upplever att de uttrycker att de behöver. Jag vet att jag gör detta men inte alls i den mån jag skulle önska – för det är en träning och det är en dynamisk träning.

Det är som att gå till gymmet och lyfta vikter men utan att veta hur många kilon du får på stången denna dagen. Ena dagen är det 5 kg, nästa dag 20. 

Det är också en balans kopplat till processer och uppdrag. För om jag tar samma perspektiv i mötet med pedagogerna, som jag gör med barnen, så är det viktigt att även pedagogerna får vara i sin process och att utmana utifrån den proximala utvecklingszonen (Vygotskij). Och samtidigt så har jag ett uppdrag att fördjupa och driva utvecklingsarbete – utifrån styrdokument och skollag – och hur tillåtande för processer kan man vara i det arbetet? Och vilka processer? Och med en viss vaksamhet så att inte pedagogernas processer blir viktigare än barnens rättigheter…dynamiskt, inte lätt men otroligt utvecklande!

Hur och när styr jag?

Det är lätt att hamna i ett överförande av en tanke, en riktning, en slags styrning utifrån en förberedd väg. Det är ironiskt att handledning, för att problematisera till exempel förmedlingspedagogik, blir just i sin handledning, en förmedling av ett värde och innehåll som kanske inte alls stämmer överens med tankarna hos de pedagoger som man möter. För handen på hjärtat, så kan jag ibland hamna i detta som pedagogisk samordnare men jag är också i situationer där jag faktiskt upplever mig bra på att lyssna in och släppa fram pedagogernas process och utmana lagom. (Det blir väl upp till våra fantastiska pedagoger i Gråbo förskolor att avgöra om detta stämmer. *blink blink*)

Oavsett är min ambition att bli bättre på att lyssna in mer, att verkligen lyssna, att jobba på det! För det är så otroligt viktigt! Och nyfikenheten! Nyfikenheten på vad barn och pedagoger har att berätta! Att deras berättande blir något berikande för alla!

Vad gäller styrning eller snarare tanken om att det inte finns en rätt väg men vi måste ändå hitta någon slags tanke om vart vi vill och då har jag dels Martina Lundström och dels Trollet i Kalmar att tacka för deras ständiga ställningstagande för ställningstagande när jag mött dem. Det har tagit mig några år att låta ställningstagandet växa. Jag har alltid arbetat med ställningstaganden men kanske inte i den mån att det faktiskt varit ett ställningstagande, snarare gemensamma tankar utifrån verksamheten. Dessa tankar har såklart gjort mycket för arbetet med barn och kollegor men när man verkligen ser på det som ställningstaganden så är dessa man måste vila sig mot när vi möts i dialog om verksamheten för självklart finns det också delar som inte är förhandlingsbara eller processvänliga.

Ställningstaganden måste man förhandla och arbeta fram tillsammans för det är först då de kan bli riktiga ställningstaganden som vi kan luta oss emot. 

Som ni hör är det många tankar igång i mitt huvud som vanligt…jag ber om ursäkt för att jag inte hinner blogga lika mycket som tidigare men ni som följer mig på instagram (erika_k_seger_official) eller på facebook (Erika Kyrk Seger/Lärande Framtid) vet att jag uppdaterar regelbundet med små inputs från mina dagar! Så hoppa gärna in där för mera tankar…om du gillar en snurrig hjärna som min det vill säga!

Allt gott

Erika 

Fullbokad hösten 2018

Fullbokad för hösten 2018 vad gäller uppdrag som medför längre resor och övernattning. Förfrågor i närhet till Göteborgsområdet är fortfarande möjligt att genomföra, dock enbart sen eftermiddag/kväll.

/Erika

Ska vi utgå från barns intressen?

Länge sedan inlägg här på bloggen men ni som följer mig på instagram vet om att det är fullt ös och en massa tankar som snurrar…men jag har inte riktigt haft tiden att reflektera och formulera mig i detta forum.

Just nu är jag i Guastalla, Bassa Reggiana, med mina kollegor från Formazione Citizen och våra deltagare i Mötesplats 2018 – en förskola i förändring, om undervisning, estetik och digitalitet. Sök och följ #möteplats2018 för mer info om detta eller gå in på hemsidan http://www.formazionecitizen.se för att de upplägg på våra mötesplatser.

I söndags hade jag och Linda Linder workshop i Gustalla med deltagarna och idag har Tarja K Häikiö föreläst. Deltagarnas processer fördjupas och deras reflektioner blir mer dynamiska, vi badar i undervisningsbegreppet med raster av estetik och digitalitet. Idag kommer vi bland annat få lyssna till en föreläsning om hur de arbetar med digital storytelling – det ser jag fram emot! Många tankar far redan runt!

Men tillbaka till dagen igår. På eftermiddagen föreläste Cristian Fabbi och ett citat fastnade hos mig.

Jag tror att det här citat kan vara ett stöd när vi tittar på observationer. För att hjälpa oss att inte hamna i ett beskrivande av görande utan snarare komma åt reflektionen kring barns nyfikenhet. Att vi är många som tittar och tolkar. Det är lätt att hamna i beskrivande texter kring dokumentation. Ibland känns det som att vi lägger så mycket krut på att beskriva vad som gjorts så att när vi väl kommer till reflektion, tolkning och analys så försvinner den sista energin och vi går raskt över till att gå vidare än att stanna, titta en gång till, titta ännu en gång och fortsätta tolka det vi tolkat.

Detta för mig in på citatet i förslaget på ny läroplan:

”Utbildningen ska också ta sin utgångspunkt i det barnen visar intresse för samt i det kunnande och de erfarenheter som barnen tidigare har tillägnat sig. Den ska kontinuerligt utmana barnen vidare genom att inspirera till nya upptäckter och kunskaper.”

Att sin ”utgångspunkt i det barnen visat intresse för” kan nog ibland förvilla oss och när andra delen av meningen också lyfter att vi ska utgå från barns kunnande och erfarenheter så kanske det ställer till det ännu mer – OM vi inte reflekterar.

Barns intressen kan bli en statisk tanke baserat på framförallt pedagogens erfarenhet av vad barn BRUKAR intressera sig för. Detta gör att de erbjudande vi ger barnen bygger på en oföränderlig tanke. Tex barn brukar intressera sig för bilar = vi erbjuder bilar. Och ”intressen” tenderar också att hamna i ett material eller i en lek. Vi skapar ett innehåll och en miljö utifrån våra egna normer av barndom och lärande. Det gör att vi blir blinda om vi inte sedan börjar titta på vad barnen gör och försöker tolka det för att sedan göra återkast eller utmaningar tillbaka till barnen. Begreppet ”intressen” landar i så fall i ett konserveringslager snarare än att faktiskt ge barnen utrymme för att förstå något de bearbetar.

Jag hade nog velat byta ut begreppet ”intresse” till ”nyfikenhet”:

”Utbildningen ska också ta sin utgångspunkt i det barnen visar nyfikenhet för samt i det kunnande och de erfarenheter som barnen tidigare har tillägnat sig. Den ska kontinuerligt utmana barnen vidare genom att inspirera till nya upptäckter och kunskaper.”

För jag tänker att om vi pratar om nyfikenhet så ligger det en dragningskraft framåt i begreppet, det finns en frigörande rörelse för att förstå något. Att ”intressera sig” för något tenderar bli lite lamt och utan en drabbning.

Jag tänker att begreppet ”nyfikenhet” kan ge oss pedagoger en riktning om barnens fokus. Vi tittar istället med ett utforskande öga för att försöka tolka det barnen gör än letar efter en bekräftande känsla av att barn får leka med det som de tycker är roligt.

Så jag uppmanar er – vad menar vi egentligen när vi pratar om att vi utgår från barns intressen i verksamheten? Vad är ett intresse?