Hur många tankar ryms i en volkswagen?

För ett tag sedan bjöd Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson in mig till Guldgruvan i Töreboda och när en föreläsning i Mariestad bokades in tänkte jag att det vore väl grymt att besöka Guldgruvan eftersom de ligger i samma trakter.

Vilken dag! Så mycket intryck och jag känner mig uppfylld av beundran för de fantastiska verksamheter vi fick ta del av tisdags.

För ett tag sedan bjöd Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson in mig till Guldgruvan i Töreboda och när en föreläsning i Mariestad bokades in tänkte jag att det vore väl grymt att besöka Guldgruvan eftersom de ligger i samma trakter.

Min pedagogistakollega, Linda Mjölner, som alltid är nyfiken och på, ville också åka med. ”Ska vi inte passa på och besöka en förskola också?” frågade hon. ”Absolut” sa jag och vips fick vi inbokat ett litet besök på Regattans förskola i Mariestad.

I samma veva blev jag kontaktad av en annan pedagogistakollega i Grästorp, Karin Almén Wångdahl, som ville få lite digital input. Sagt och gjort – henne plockade vi upp i Vara på vägen till Töreboda.

Så kom det sig att tre entusiastiska och bubblande pedagogistor körde en liten roadtrip uppåt landet i en liten volkswagen polo.

Första stoppet var då hos Eleonor och Susanne på det kreativa återvinningscentret Guldgruvan i Töreboda. Efter en lunch, där diverse riksomfattande frågor kring förskolan avhandlats och världens minsts färja ”Lina” beskådats, så fick vi då gå in i denna fantastiska lokal. Det känns som att jag tagit 100 000 bilder eftersom miljön både bjöd på intressanta ingångar kring lek och material men också var estetiskt tilltalande.

Man får inte förringa Eleonor och Susannes arbete bakom miljöerna. De är synkade och levererar med stor professionalitet och drivkraft. Den här fantastiska miljön kräver helt enkelt en förberedelse av fantastiska hjärnor. De var otroligt pålästa kring vilket material och hur man kunde använda det. Dessutom givmilda med delande av sin kunskap. Jag rekommenderar er att besöka Guldgruvan, helt enkelt en riktig Guldgruva. Tryck här om du veta mer om Guldgruvan.. Du kan också följa dem på Instagram eller på deras blogg.

Eleonor och Susanne var också generösa och skänkte oss lite material efter att vi fascinerat beundrat en lampa gjord av återvinning som stod i lokalen. När vi packade ihop oss i bilen önskade vi att vi hade haft en skåpbil för att kunna ta med mer saker men istället fick Karin sitta lite trångt i bakre delen av bilen.

Så for vi mot Mariestad för att besöka Regattans förskola i Mariestad. Där tog Laila med kollega emot oss i den varma eftermiddagen. Inspirerande miljöer mötte oss men framförallt ett lugnt och självklart välkomnande som vi fick av alla pedagoger vi träffade. Ni vet, en sån där förskola som känns trygg, grundad och balanserad – där man alltid är redo att visa upp sin verksamhet för det finns en öppenhet och medvetenhet om varför man gör det man gör. Trygghet men ändå eftertänksamhet. I like! Här kan du läsa mer om Regattans arbete.

En annan sak jag fascinerades av var förskolans arkitektur. Jag tyckte jag mig känna igen den…Den är särskilt uppritad för Reggio Emilia inspirerat arbetssätt och är ca 10 år gammal. Pedagoger och förskolechef var med i processen tillsammans med arkitekten – och tänka sig….jag visste ju vem arkitekten var – Jonas Kjellander. Jonas Kjellander har även ritat Hedlunda förskola i Umeå som jag fick möjlighet att besöka i höstas. Jag kunde se saker som jag minns att förskolechefen Helena Oscarsson och pedagogistan Benny Dahlberg berättade om i miljön från Hedlunda. Det är spännande hur saker går igen i miljöerna och veta varför – lika men ändå annorlunda. Här är en intressant artikel med Jonas och förskolemiljöer.

img_3676
Hedlunda förskola (bild lånad från SWECO)

Åter bubblande och sprudlande var det dags för en halvtimmas påfyllning med italiensk pizza i skuggan för att sedan bege oss till Tunaholmsskolans aula där jag mötte ett stort gäng pedagoger och förskolechefer i de kommunala förskolorna i Mariestad. Där föreläste jag med min föreläsning ”Digitala vär(l)den” med syfte att inspirera till meningsfullt och kvalitativt arbete med digitala verktyg. Utifrån feedback från förskolechefer och meddelanden från pedagoger tror jag att jag i alla fall inspirerat!

Sedan var det dags för hemfärd denna sensommarkväll i augusti. Lyriska över dagen diskuterades och skrattades det högt i bilen. Medan vi reflekterade över intryck, pedagogistarollen, handledning, kompetens och digitala verktyg så lyckades Karin starta ett instagramkonto och Linda instagramma. Själv njöt jag av en enorm tacksamhet över sammanhanget och alla dessa kloka människor jag lyckats möta och får möta i mitt liv och den jakt som vi alla delar. Jakten på meningsfullhet och viljan att göra skillnad med sig själv som verktyg…och i mitt huvud tänkte jag för mig själv…

”Det här måste vi göra igen”.

Hållbar utveckling handlar om berättelser som binder samman

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

Ett påbörjat inlägg innan sommaren som hamnade i utkast men här kommer det nu i början av terminen istället…

Innan sommaren hade vi studiedag i Gråbo förskolor och ca 85 pedagoger tillsammans med ledning samlades på Olstorps förskola för att dels återkoppla tankar från Trolletdagarna i våras och för att blicka framåt och in i höstens fokusområde naturvetenskap.

Min ingång var vidga tanken kring naturvetenskap, att det är mer än vår traditionella syn på naturvetenskap dvs att lära oss fakta. Jag tänker att det framförallt handlar om förståelse för VARFÖR vi ska arbeta med naturvetenskap och att det handlar om hållbar utveckling. Hållbar utveckling diskuterades redan i förarbete till förskolans revidering 2010 i revideringen men det skrevs aldrig in. Efter presskonferensen med Gustav Fridolin och i förslaget på ny läroplan är det tydligt att ”hållbar utveckling” är ett begrepp vi måste ta oss an och förstå. För mig har Sanne Björklunds bok ”Lärande för hållbar utveckling i förskolan” (2017) varit ett bra underlag bland annat för att beskriva bakgrunden till begreppet hållbar utveckling men den ger också praktiska exempel. Hållbar utveckling är inte bara ord utan står för ett innehåll, så stort tack Sanne för den historien.

Jag inledde med att visa filmen nedan, om valen som svalt ihjäl av den plast vi människor slängt i havet. Den berör…den får en att reagera – och förhoppningsvis agera.

Det var en bra ingång för att på något sätta oss på banan. Under eftermiddagen introducerade jag begreppet hållbar utveckling och varje arbetslag fick också diskutera och tänka kring tre dimensionerna (social/kulturell, ekonomisk och ekologisk hållbarhet). Det kändes som att många tyckte att detta var en ny ingång och som gav tankar inför höstens arbete med barnen.

Utifrån Julie Davies tre natursyner (som Sanne skriver om sin bok) arbetade vi med ”lärande i miljön” genom en workshop med land art. Land art uppstod på 60-70 talet som ett sätt motsätta sig kommersialismen och att uppmärksamma människans relation till naturen genom att skapa konst av naturen, med naturen och naturen naturliga skeenden. Land art går inte att köpa, sälja eller bevara…det blir snarare just mötet mellan natur och människa som blir det hållbara.

Det finns så klart inga rätt och fel men oftast utförs land art ute i naturen men eftersom vi behövde hålla ihop oss under dagen fick pedagogerna stora påsar och gick ut, tillsammans i sina arbetslag, för att samla in material i naturen för ta med tillbaka till förskolans gård där vi skulle arbeta. På förskolan hade vi förberett kasserade grönsaker och rotfrukter som vi fått från den lokala matvarubutiken i Gråbo som pedagogerna kunde komplettera sina skapelser med.

Med en stor iver satte pedagogerna igång med sin land art. Mycket skratt! Under deras arbete byggs relationer upp mellan varandra, de möts kring ett naturmaterial. Att göra något tillsammans och med varandra skapar band. När jag pratade med pedagogerna lyfte de mycket tankar kring materialet, deras känslor inför materialet.

”Prestigelöst! Roligt!”

”Det var svårt att komma igång med samlandet men när man började konstruera och skapa så blev det lättare.” lyfte en pedagog efteråt.

Det är som att naturen som material talade till pedagogerna. Man startade ett mönster, en rörelse med hjälp av materialet, och sedan ledde materialet och den rörelsen in på nya sätt att gå vidare.  En person lade en kvist på ett visst sätt och det smittar till nästa person som gjorde likadant, kvisten böjer sig och skapar andra sätt att använda den. I början var det mer sporadiska delar eller en ram runt det man skapar. Ett nät blev en bro, pinnar blir till ramen… Löv och långt gräs skapar volym av olika slag.

Man skapar själv och man skapar gemensamt, ibland är man tillsammans i tanken och ibland är man i sin egen tanke…

När arbetslagen började känna sig klara erbjöds alla att gå på en vernissage på gården, mingel med chips och bubbel ackompanjerade vernissagen. En pedagog från varje grupp stannade kvar vid det man skapat för att berätta om gruppens tankar men också för att bemöta frågor från de andra.

I deras land art skymtar och framträder berättelser om de själva som människor, berättelser om förskolan, om naturen, om hus och vägar. Berättelserna blir sammanbindande som ett kitt kring det man skapat, kring relationerna i arbetslaget. Det skapar berättelser som går bortanför ordet och som också sätter sig i händer och hjärta. Det skapar relationer till oss som Gråbo förskolor, det skapar relationer till det arbete som vi gör med våra barn och arbete vi kan göra. Det framträder också ett gemensamt minne som blir en utgångspunkt framöver, något vi kan förhålla oss till – tillsammans.

Det ska bli spännande att se hur denna dag påverkar våra tankar i Gråbo förskolor och i vårt utvecklingsarbete. Jag hoppas att eftermiddagen bidrog till att vidga perspektivet, att det väckte lust, intresse men också en känsla av ”viktighet” över det vi gör.

IMG_3377

 

Vi väver den här väven tilsammans

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

”Idag är det hemmakontor som gäller på grund av blockerad väg utanför huset. Det ger dock tid för förberedelser inför våra studiedagar, torsdag-fredag, med fortsatt arbetet i att utveckla vårt systematiska kvalitetsarbete, Kompassen, och vår pedagogiska dokumentation som nu kommer att förstärkas med en processdagbok. Jag ser verkligen fram emot kommande år för att se vilka steg och riktningar vi kommer att ta i Gråbo förskolor. Och ”vi” gör det tillsammans; ledning, pedagoger, vårdnadshavare och BARN! ”Vi” lär och utvecklas tillsammans, beroende av varandra och med trådar som binder ihop oss, spänner, gungar och lekfullt dansande – TILLSAMMANS! Spännande, spännande!”

Inlägg på erika_k_seger_official på Instagram

Snart har två veckor gått sedan jag började arbeta igen. Jag har ett stimulerande arbete och jag är tacksam för de sammanhang som jag får vara en del av. Jag säger det ofta men det är faktiskt så. Jag är tacksam! Tacksam för att jag har ett jobb som jag längtar till och där jag omges av människor, stora som små, som utmanar och inspirerar mig. Det är inte alltid lätt men det är oftast roligt!

Idag har jag arbetat med det som ska presenteras och arbetas med på våra kommande studiedagar torsdag och fredag. Även om denna dagen särskilt tillägnats studiedagarna så har de tidigare också präglats av förberedelser inför kommande år. Allting som måste ligga på plats innan det delges pedagogerna för att minska förvirring och ändringar. Till exempel var jag ska vara under uppstarten, vilka arbetslag ska jag gå in i och när. Även om det såklart finns utrymme för förändring. Men det måste finnas en grund och den behöver vara förberedd innan vi börjar arbeta med den. Andra grunder, som ställningstaganden och innehåll går inte att planerar alltför mycket innan utan är saker vi måste diskutera och reflektera kring. Vad tänker VI? 

I mitt arbete som pedagogisk samordnare arbetar jag i en större organisation med tre förskolechefer, en specialpedagog, en administratör och en vaktmästare som på olika sätt är stöd och vägledning, bollplank och service för våra pedagoger, barn och vårdnadshavare på sex förskolor. Det kräver sin organisation och det kräver tid att samsynka och samtidigt arbeta och bygga för en delaktighet som går utanför ledningsgruppen.

Som stöd i detta har vi arbetslagsledare som representerar sina arbetslag och som har i uppdrag att bedriva utvecklingsarbete men vi har också andra grupper med pedagoger som möts regelbundet för att problematisera och utveckla andra delar ex lärmiljö, IKT och likabehandling, som såklart hänger ihop med allt det andra. För allt hänger ihop!

Just nu är Gråbo inne i ett utvecklingsarbete för att stärka vår kvalité och likvärdighet mellan förskolorna och för barnen. En del av detta är att förstärka och fördjupa vårt systematiska kvalitetsarbete. Föregående år presenterade vi ett underlag för systematik i vårt kvalitetsarbete. Underlaget är delvis inspirerat av Martina Lundströms tankar (som finns att återfinna i hennes bok ”Det synliga barnet”) men också av mina erfarenheter som förskollärare och som kvalitetsutvecklare i Västra Göteborg.

Vi ville ha ett namn på underlaget/mallen och Kompassen blev vårt val eftersom det systematiska kvalitetsarbete ska vara vår kompass och riktning i utvecklingsarbetet.

Eftersom Kompassen måste vara en del av Gråbo förskolor och pedagogerna har vi också reviderat och ändrat, baserat på pedagogernas tankar, arbetslagsledarnas återkoppling, det förskolecheferna (som ansvariga för det systematiska kvalitetsarbetet) velat trycka mer på och vi har också bundit ihop arbetet med årlig plan för likabehandling – så allt går ihop och är ett sammanhang. Vissa delar har ändrats, andra har försvunnit och nu går Kompassen in på sitt andra år.

Jag har fått frågor om att dela materialet till Kompassen men vi har tagit ett beslut om att inte dela i detta läget…kanske längre fram. Det handlar inte om att vi snålar med våra tankar men att materialet är i ett implementeringsstadie och det innebär att det är viktigt att värna om denna tid och det som sker på våra förskolor. Vi är i ett större förändringsarbete. Att dela materialet innan vi känner att det är institutionaliserat, alltså att det har blivit en naturlig del av vårt systematiska kvalitetsarbete, gör att det vi delar i så fall inte är något som vet om det faktiskt är bra utformat – för oss. För vi har inte testat det tillräckligt länge och utvecklingsarbete tar tid. Vi har inte riktigt skapat en egen relation till Kompassen än, vi är än så länge bara bekanta med underlaget och vi vet inte hur denna vänskap kommer att utvecklas eller vilka steg vi behöver ta för att Kompassen ska bli det vi behöver – ett underlag som utvecklar vår kvalitet (utifrån förskolans uppdrag) och stärker likvärdigheten i våra förskolor.

”När implenteringen, utprövandet av det nya, pågått en rätt så långt tid – cirka tre till fem år – börjar det nya övergå i rutiner. När lärarna säger ”att det är väl så här vi brukar göra på vår skola” kan man sluta sig till att förbättringsarbetet har varit framgångsrikt. Institutionaliseringsfasen utmärks just av att det nya inte är nytt längre, det har blivit en vana. Det kännetecknas vidare av att konflikterna eller de mer intensiva diskussionerna kring förbättringsarbetet har upphört, till skillnad från hur läget är vid implementeringen som istället utmärks av förnyade diskussioner om syftet med förbättringsarbetet.”

Kompetens för samspelande skolor (Blossing, 2009;39)

Det som dock är viktigt i allt vi gör i våra verksamheter – är att inse att allting hänger ihop. Vi bygger den här väven tillsammans! Det gör inte bara förskolechefen, det gör inte jag som pedagogisk samordnare utan alla är viktiga i att göra väven stark och hållbar – vi har bara olika roller i det arbetet. Vi ska göra väven hållbar. Hållbar för att sitta och gunga på. Hållbar för att lekfullt och lätt gå balansgång på och vara trygg i att väven är så stark att den fångar upp oss om vi faller. Hållbar nog för att klippa vissa trådar eller tunna ut några andra medan vi väver starkare trådar på ett annat håll – men vi hänger ihop – för vi bygger den här väven tillsammans!

 

 

Att vänta in sig själv

Jobbar för fullt med sammanställningen av min nyaste föreläsning ”Rumspirera mera” inför kommande föreläsning på måndag i Tanums Hede.

När man arbetar med uppbyggnad av föreläsningar går det i vågor och bitvis kan det vara ganska pressande. Ibland bara rullar det på och klaffar helt. Ibland måste man vänta in sina egna tankar och då hjälper det inte att sitta vid datorn. Då kan man behöva skissa på en servett som ligger lägligt till, ta fram mobilen när man står mitt i disken för att skriva upp något som man vill få med – helt enkelt göra något annat än arbeta med föreläsningen. När idéerna sen ploppar upp är det som ett svalkande regn en varm sommardag och känslan i kroppen kan liknas vid doften efter regnet. Man kan likna det vid att vänta in sig själv…

Ett annat grepp som behöver tas vid uppbyggnaden är föreläsaren, dvs en själv. Det är så viktigt att inte gripas av pressen som ”den allvetande” utan istället bidra med ett (av många) perspektiv.

Jag kan enbart dela min förståelse, mina tolkningar utifrån min kompetens och erfarenhet – och att våga vila i det.

Jag vet att jag inte är ensam i mina upplevelser som föreläsare. Jag tror vi alla, som någon gång presenterat något för andra, känner igen ansvaret och nervositeten som medföljer ett delande av tankar.

Att då tro på vilandet i det egna perspektivet – som några kommer att tycka är gammal skåpsmat, andra som utmanade, några kommer finna det inspirerande medan andra kanske inte förstår överhuvudtaget – är nyckeln.

Vi bidrar alla med unika tankar.

Men egentligen…..är det inte vad JAG säger, som är det viktigaste utan snarare HUR den som lyssnar använder det för att utveckla sin egen praktik i mötet med barnen.

/Erika-in-working-mood

Forskningsprojekt – ”lekvärldar”

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

Denna bok dök upp i mitt flöde på Instagram. Eftersom jag själv har ett intresse av att fördjupa mig i lekteorier och tankar kring lek gjordes jag nyfiken på innehållet så nu ligger den beställd hos Bokus. Har du läst den? Kommentera gärna med dina tankar om bokens innehåll. 

”Lek, lärande och lycka”

Författare: Monica Nilsson, Beth Ferholt, Anna-Karin Granqvist, Elin Johansson, Jeanette Thure

”Vad händer när lek, som inspireras av kultur, estetik och pedagogers rollgestaltningar, möter utforskande projektarbete? Vilka utmaningar och möjligheter till växande, lärande, glädje och samvaro innebär det för barn och pedagoger i förskolan? Vilka möjligheter till utveckling av förskolans verksamhet kan det innebära och kan det förstås som undervisning? I den här boken beskrivs hur förskollärare och forskare tillsammans planerar, genomför och reflekterar över en förskoledidaktik som önskar leva upp till läroplanens intentioner om en verksamhet som är rolig, trygg och lärorik för alla barn, men också för pedagogerna. Boken är en beskrivning av ett forskningsprojekt där vad som kallas lekvärldar introducerades i en förskola vars verksamhet är starkt inspirerad av Reggio Emilia-pedagogikens utforskande arbetssätt. Författarna ger en översikt av internationell forskning om lek inom olika discipliner. De diskuterar lekens ställning i förskolan och beskriver olika former av lek. Forskning om pedagogers olika förhållningssätt till lek redovisas och problematiseras också.”

(från Bokus hemsida)

9789140697356_200x_lek-larande-och-lycka-lekande-och-utforskande-i-forskolan_haftad

Är du också intresserad av att läsa den – klicka på länken nedanför så kommer du till bokens beställningssida på Bokus.

Beställ boken genom att trycka här!