Hur kan vi närma oss naturvetenskap med de yngsta…lite fundror

Höstterminen är i full ”blom” eller kanske ”fall” och det händer så mycket på våra förskolor både bland barn och pedagoger. Ni som följt mig ett tag vet ju om att vårt utvecklingsområde är naturvetenskap/hållbar framtid. På olika sätt försöker våra pedagoger i Gråbo förskolor att förstå vad naturvetenskap skulle kunna vara för just deras barn. För min del ser jag ett stort eget utvecklingsbehov hos mig själv för att förstå det här med naturvetenskap och vad det kan vara i förskolan. Jag har en stark humanistisk sida inom mig som glöder lite extra för språk, kommunikation och filosofi medan de här mer ”klara” vetenskaperna som till exempel matematik och naturvetenskap är svårare för mig. Det betyder att jag behöver läsa på kring naturvetenskap, jag måste hitta perspektiv för att i min tur kunna stödja pedagogerna i riktningar de försöker förstå tillsammans med barnen – INGEN PRESS! Det svåra är nog att sålla eftersom det ser så olika ut på alla våra avdelningar och alla håller på med olika saker – och naturvetenskap består ju av flera discipliner och vetenskaper.

Men när jag behöver stöd och lite fler perspektiv går jag ofta till böckerna…

(Något jobbar emot mig idag med länkar på wordpress därför finns en liten länklista längst ner i inlägget. Understrykna ord indikerar länk.)

Jag har dels tittat på en artikel från Skolverket som är skriven av Sofie Areljung (Örebro Universitet) kring naturvetenskapsverb och den fick mig att börja tänka på ett annat sätt kring hur man skulle kunna närma sig naturvetenskap. Att begränsa ännu mer…att börja i ett verb och leta på avdelningen – var återkommer ”droppande”, vad innebär ett droppande tex? Genom att titta på verben skulle vi också kunna närma oss de yngre barnen utforskande av naturvetenskapliga fenomen lättare. I artikeln finns bland annat referenser till Sofies artikel ”Sience verbs as a tool for investigating scientific phenomena – a pedagogical idea emerging from practitioner-reseracher collaboration” (2016, Umeå Universitet). I artikeln beskriver Sofie hur hon tillsammans med förskolepedagoger utvecklade en modell för att stödja pedagogernas praktik i ett naturvetenskapligt arbete samt produktiva frågor dvs frågor som leder till ett undersökande.

I Skolverkets artikel hänvisar Sofie även till ett kapitel av Jos Elstegeest ur antologin ”Våga språnget” av Wynne Harlen (1996), en gammal goding som tidigare användes på Lärarutbildningen i Stockholm. I kapitlet beskriver Jos olika produktiva frågor som kan vara ett stöd för att förstå hur frågor påverkar svaren man får. Och vilka frågor behöver vi ställa i ett utforskande arbetssätt? Här finns gott om stöd för att utveckla en praktik med reflektion i centrum.

”En bra fråga är en fråga som stimulerar och inbjuder till ett närmare betraktande , till en ny undersökning….Den riktiga frågan uppmanar barnen att visa fram sitt eget svar hellre än att rabbla upp något: de kan själva gå och kontrollera att det är rätt…I vetenskapliga studier följer de ofta ett bestämt mönster, eftersom möjligheten att kunna besvara den ena frågan ofta är beroende av vad man kommit fram till genom att bemöda sig om att besvara andra slags frågor.” (Våga språnget, 1996, s. 53)

I kapitlet lyfter Jos frågor som jämför som hjälper till att kategorisera, frågor som leder till hypoteser som ”vad händer om”, frågor som kan kontrollera det man undersöker. Författaren varnar också för ”varför” och ”hur” frågor eftersom de lätt kräver ett resonemang som också i sin tur kräver någon slags utforskande erfarenhet eftersom frågan i sig bär en förväntan på ett förklarande svar. Det kapitlet gav mig MYCKET i tankar kring hur vi formulerar våra frågor och hur de styr de svar vi får. Jag ber ofta mina pedagoger att tänka på detta men här fanns det lite praktiska tips (som vi också behöver ibland).

Parallellt med denna litteratur har jag också läst förstudien till ”Kan-själv; en naturupplevelse”. Jag har tidigare läst om Kan-själv utställningar och hade i våras möjlighet att besöka ”Kan-själv; en ljudupplevelse” när jag var i Hjo och föreläste. ”Kan-själv” utställningarna är särskilt designade AV yngre barn och FÖR yngre barn. Det vill säga att man gjort noggranna undersökningar och studier i bland annat förskolor för att se hur barnen förhåller sig till det som utställningen ska handla om och man gör även ”prov”utställningar för att testa hur barnen tar sig an dem.

Idag läste jag ur förstudien till Kan-själv; en naturupplevelse” och det fanns många spännande tankar och analyser av det som man observerade under förstudien. Och jag kan känna igen vissa delar och nedan kommer en blandning av analyser från studien och egna erfarenheter.

Utforskande ute kontra inne?

Ute visade observationerna att det skedde mindre samspel mellan barnen och ofta verkade motoriken utforskas. Jag tänker att detta är ganska spännande att ställa i relation till citat som ”Det är mindre konflikter i skogen”, kan det ha att göra med att det är mindre samspel??? Den vuxne blev väldigt central för de yngsta på gården och barnen rörde sig oftast kring eller med en vuxen.

Det innebär att de vuxne får en mer en stöttande och tryggande funktion ute på gården.

I observationerna tolkade man också det som att barnen inte stannade upp lika medvetet när de fann något intressant utan många gånger var det slumpen som avgjorde att man stannade. Och ibland kanske det också behövs en vuxen för att ”stanna kvar”.

Det verkar nästan som att de yngsta blir mer ”inaktiva” på gården och att utemiljön ”kräver” mer av barnen eftersom de utöver sina sinnen också utmanas mer motoriskt genom tex underlag etc. Jag vet att många avdelningar med yngre barn går till skogen just på grund av motoriken men att det också ibland upplevs som lite problematiskt för många barn blir ledsna.

Sällan ställer man frågan varför barnen blir ledsna, ofta hänvisar man till att barnen är små och trötta. Men är det så?

Eller kan det vara så att arbetet som krävs, både fysiskt och psykiskt, för att utforska motoriken i sig är tungt utforskande där man utforskar sin kropps maximala gränser – DET KRÄVER ENERGI! Vilket gör att när energin tar slut så kan det leda till frustration och trötthet, och då sätter man sig ner och kanske till och med blir lite arg…jag gråter jättemycket när jag är arg och frustrerad…jag tänker att det här är en mänsklig reaktion och inte barn som inte ”orkar”.

I studien tittar de också på klimat och temperatur och hur det påverkar barnen. Det som slog mig när jag läste, och som jag upplevde som lite nytt för mig, var att man som pedagog också behöver fundera på kyla/värme som en del av planeringen. Det vill säga att fundera kring hur kommer det påverka barnens utforskande på gården om det är kallt ute? Eller om det är varmt ute? De yttre förutsättningar påverkar också lärandemiljön. Till exempel kan kylan göra att utforskandet hamnar i bakvattnet för att man fryser och värmen till utmattning av solen – så hur vi planerar och riggar undervisning och utforskande på gården kräver att vi också tar hänsyn till väder (som också kan variera).

Inomhus verkade barnen mer självständiga, mer samspelssökande och lättare att stanna upp och fokusera under en längre period, att miljön blir den tredje pedagogen. Här tänker jag också på vikten att rigga en miljö för de yngsta som också erbjuder ”pauser” i utforskandet då de yngsta barnen behöver kunna gå ut och in i sitt utforskande. Har vi riggat en undervisningsituation kring lera så kräver det också att vi riggat en slags ”pausstation” när barnet känner att det vill pausa från till exempel leran. När vi inte har riggat en tydlig pausstationen kan det ibland upplevas som att gruppen med barn tappar intresset från leran i detta fallet och det gör att jag som pedagog måste släppa mitt fokus på de barn som arbetar med leran för att fånga upp de barn som lämnar. Miljön måste vara planerad för att kunna hålla fokus och kunna erbjuda självständiga pauser.

En annan sak de kommer fram till i studien är att barnen var mest intresserade av saker som de själva kunde påverka.

Bland annat observerades barns agerande på Naturhistoriska museet i Göteborg (med djur bakom glas) och ett zoo där barnen kunde klappa djuren. Barnen tappade intresset snabbare när man inte kunde interagera med det man ville undersöka. Och det är här är superspännande! För vi vet ju att barnen vill uppleva med kroppen, att de måste få uppleva med sina sinnen…och då ägnar jag en liten tanke åt de traditionella sångsamlingarna där den vuxne håller i sångdjuren och barnen upplevs ointresserade och skruvande på sig…

Utifrån analyser och tolkningar av det som studien lyfter fram kanske man kan ta med sig en funderare på hur man ska göra för att erbjuda de yngsta barnen ett utforskande av naturen.

Kanske behöver vi plocka in naturen på yngrebarnsavdelningarna för att barnen ska få möjlighet att utforska närmare.

Kan det vara så att på gården, eller i skogen, så påverkas barnen dels av utforskandet av den egna kroppen och motorik och dels kanske av ett behov att känna trygghet vilket gör att man håller sig runt den vuxne och därmed inte har lugn att stanna upp. Kanske påverkar ytan barnens utforskande?

Visst är det spännande?!

To be continued!

Länkar:

Artikel Skolverket om naturvetenskapsverb

https://larportalen.skolverket.se/LarportalenAPI/api-v2/document/path/larportalen/material/inriktningar/7-teknik/Förskola/031-natur-teknik-o-sprakutveckling/del_01/Material/Flik/Del_01_MomentA/Artiklar/M31_fsk_01A_01_naturvetenskapsverb.docx

Sience verbs as a tool for investigating scientific phenomena – a pedagogical idea emerging from practitioner-reseracher collaboration; Sofie Areljung (2016)

https://www.journals.uio.no/index.php/nordina/article/view/2581/3329

Våga språnget; Wynne Harlen (1996)

https://www.bokus.com/bok/9789121147788/vaga-spranget-om-att-undervisa-barn-i-naturvetenskapliga-amnen/

Om Kan-själv

http://www.vastarvet.se/tjanster_och_projekt/pedagogik–utstallningar/kan-sjalv/

Kan-själv: en naturupplevelse förstudie

http://www.vastarvet.se/siteassets/vastarvet/tjanster-o-projekt/regional-pedagogik/kan-sjalv/rapport-forstudie-natur-1-och-2.pdf

Meningsfullhet och enkelhet – bokrecension ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer” av Essén och Olsborn Björby

Under de år som jag på olika sätt och inom olika verksamheter (både med verksamhetschefer, förskolechefer och pedagoger/kollegor) arbetat med systematiskt kvalitetsarbete har det svåraste alltid varit att se detta arbete som något givande för den egna praktiken. Ofta har man redan tänkt och funderat ut utvecklingen i huvudet men när det gäller att formulera den får man skrivkramp och en känsla av att man inte skriver för sig själv utan för någon annan.

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

Så var det dags för en kort bokrecension av boken ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer”, utgiven av Natur&Kultur 2018 och skriven av Gunilla Essén och Leicy Olsborn Björby. Leicy och Gunilla har tidigare, tillsammans med Erika Björklund, gett ut boken ”Pedagogisk dokumentation – att utvecklas och lära tillsammans” (Natur&Kultur, 2015).

Nu har jag äntligen hunnit läsa klart boken och fått en hel del tankar som jag hoppas också kan komplettera Linda Linders recension på Pedagogiska kullerbyttan – visst är det bra med olika perspektiv!

När jag har funderat kring vad jag skulle vilja lyfta i min upplevelse av boken så märker jag att jag lätt hamnar i mitt eget perspektiv som kvalitetsutvecklare, lite mer formalianivå och det påverkar mig när jag läser. Under de år som jag på olika sätt och inom olika verksamheter (både med verksamhetschefer, förskolechefer och pedagoger/kollegor) arbetat med systematiskt kvalitetsarbete har det svåraste alltid varit att se detta arbete som något givande för den egna praktiken. Ofta har man redan tänkt och funderat ut utvecklingen i huvudet men när det gäller att formulera den får man skrivkramp och en känsla av att man inte skriver för sig själv utan för någon annan. Om det handlar om ovanan att analysera och formulera sig, att någon annan ska läsa och ”bedöma den”…ja, det är många delar som ställer till det och gör att det systematiska kvalitetsarbetet ofta blir krampaktigt utfört, med en övervägande stresskänsla och därmed upplevs som tidsödande och meningslöst för det egna arbetet. Det författarna gör i boken ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer” är att försöka göra det stora komplexa till något verksamhetsnära och enkelt (i allt det svåra), de vill påvisa att det faktiskt gör skillnad för verksamheten – för det gör det, om vi ger det möjlighet att göra det.

Det systematiska kvalitetsarbetet ska vara ”ett arbetsätt som stärker oss och hjälper oss att systematiskt skapa lust, glädje och kreativitet.” s.119

Jag tänker att den här stressen över systematiskt kvalitetsarbete som finns faktiskt minskar om vi hittar ett systematiskt kvalitetsarbete att luta oss emot, som känns meningsfullt och nära det vi är i. Här kan boken vara ett stöd och en styrka i det stödet för den tar sin utgångspunkt i verksamheten, det som sker varje dag i våra förskolor. Min upplevelse är att vi, i vår förskolekultur, lätt ser juni som en slags månad för ”punkterande” av året, ett avslut…istället för något som flyter på och där år går in i varandra, en process som ständigt är i rörelse. Den rörelsen vill författarna lyfta fram i boken med ett rhizomatiskt förklarande av det systematiska kvalitetsarbetet, att utmana det linjära tänkande som systematiskt kvalitetsarbete tenderar att hamna i.

(enligt Aristoteles) ”Kvalitet är inte en handling, det är en vana” s.7

Det här är en bok som kan öka förståelsen för att – det systematiska kvalitetsarbetet ska gynna den egna verksamheten. Författarna försöker göra det komplexa i arbetet med systematiskt kvalitetsarbete mer lättförståeligt. Just den här ”enkelheten” är det jag föll för i ”Pedagogisk dokumentation – att utvecklas och lära tillsammans”. Men i enkelheten finns också en komplexitet som lätt kan gås miste om när man bara läser boken rakt igenom. I boken finns stöd för reflektion och funderingar att lyfta i den egna verksamheten och de finns där för en anledning. För systematiskt kvalitetsarbete ÄR komplext och stort men behöver utgå från det som sker i verksamheten. Och det här försöker författarna att fånga i boken. Genom att härleda till rutinsituationer och det vardagliga arbetet som exempel vill författarna visa hur det systematiska kvalitetsarbetet är meningsfullt och utvecklande för det egna arbetet i förskolan.

För mig, blev denna önskan om ett enkelt förklarade av något komplext, såväl bokens styrka som dess svaghet. Enkelt, för att det är lättare att ta till sig men det gör också att författarna tar något stort och försöker fånga det på väldigt få sidor och där de ”rutinnära” exemplen får mig att sakna en tydligare förankring till utveckling och lärande. Jag upplever att deras syn på systematiskt kvalitetsarbete fokuserar mycket på organisation och rutiner i de exempel som ges. ”Det systematiska kvalitetsarbetet handlar istället om att få syn på kvaliteter i vårt görande…” (s.33) Synen på det systematiska kvalitetsarbetet i boken krockar därmed ibland med min egen (jag märker att jag fokuserar mer på hur vår verksamhet gjort skillnad för barnens lärande i till exempel projekt), vilket gör boken intressant för det har fått mig att reflektera över min egen bild av det systematiska kvalitetsarbetet. Varför lyfter jag ut detta som något jag tycker är ”viktigare”. Vi behöver ju såklart ett systematiskt kvalitetsarbete som berör såväl rutiner (som lärandesituationer) som lärande i projektarbeten med barnen – båda är en del av det systematiska kvalitetsarbetet, båda behövs. Tankarna i boken får mig att vända och vrida på min egen bild av systematiskt kvalitetsarbete – härligt! Så ska det vara!

”Våra lärdomar, ord och erfarenheter måste förverkligas och få göra skillnad i vardagen, för barnen, för oss och för samhället.” s.111

Det finns ett kapitel med en metafor kring matlagning och systematiskt kvalitetsarbete och det kapitlet ställer till det för mig. Jag upplever att boken hade vunnit på att inte köra den kopplingen. För mig blir det mest förvirrande och jag märker att jag fokuserar mer på att förstå hur liknelsen hänger ihop med det som beskrivs än det som författarna vill förmedla. Och det är synd för det är viktiga delar som lyfts mitt uppe i den matglagningsmetaforen. Detta kan givetvis vara en ”smaksak” (tihitihi, gbgskämt) – men för mig blev det inte bra, kanske kan det vara det för någon annan.

Mitt absoluta favoritkapitel i boken är kapitel 3 – ”Mål, syfte och resultat på olika nivåer” därför att det är ett bra stöd i förståelsen för hur allt detta hänger ihop, mål, syfte och vad. Detta kapitel tar jag med mig in i mitt arbete som pedagogisk samordnare i vårt arbete med systematiskt kvalitetsarbetet. Vi måste till exempel veta vårt syfte innan vi kan sätta upp målet och innan vi kan finna våra strategier för att komma till målet. Jag tänker att vi är ganska ovana vid att både sätta ett syfte och ett mål i förskolan, görandet är vår styrka men att formulera ett ”varför” är svårare. ”Varför” står i relation till det författarna lyfter som ”överenskommelser”, underliggande och pulserande genom hela vårt systematiska kvalitetsarbete behövs det överenskommelser/ställningstaganden. Vilket är ett arbete som tar många år att först och främst bygga upp och sedan underhålla – och som också kräver en ledare som vet vad den gör och som tror på delaktighet i uppbyggandet av ett systematiskt kvalitetsarbete. I boken kan man lätt uppleva att det är just LÄTT men det är ju det som är det svåra eftersom det krävs många diskussioner och mycket tid för att komma dit. Det är ju de här överenskommelserna eller ställningstagandena som är grunden för det systematiska kvalitetsarbetet och jag hade nog velat veta mer om just dem…men det tror jag också är utifrån var jag står i mitt arbete som pedagogisk samordnare. För det är såklart så att när jag läser boken gör jag det utifrån mitt sammanhang och med mina ögon för vad jag står i och vad jag tycker är viktigt!

Jag tror att boken, i sin enkelhet, kan bidra till att förbereda en organisation för utvecklandet av en förståelse för det systematiskt kvalitetsarbete, vilka delar behöver vi ta med och titta på. MEN för att kunna fördjupa det systematiska kvalitetsarbetet – tänker jag att man behöver gå vidare till kompletterande litteratur. 

”Utan ett systematiskt kvalitetsarbete riskerar vi att oreflekterat upprepa och arbeta vidare, och vara nöjda eller onöjda med det uppdraget vi har.” s.25

Vill du skapa din egen uppfattning? Beställ boken från Bokus här: ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer” (Essén, Olsborn Björby, 2018)