Organisationsbrister som synliggörs av naturvetenskap

Det går runt många tankar i mitt huvud för närvarande. Tolkningar och intryck som jag försöker formulera utifrån min förståelse av världen och med min ryggsäck. Som vanligt är det lite småtjorvigt att få ut tankevirvlar på ett bra sätt så bara häng i till inläggets slut.

En av tankarna jag just nu bråkar lite med…och funderar över är det här med de yngsta barnen i förskolan. Inom såväl min egen praktik som förskollärare och som föreläsare kan jag finna en frustration över att föreläsningar oftast riktar sig till de äldre barnen i förskolan. Lite likt den frustration som uppstår när förskolans personal ska lyssna på föreläsningar om skolan och sedan applicera med förskolans arbetssätt. Det upplevs svårt att transformera det man hör till den egna praktiken.

Jag har ännu inte hunnit kolla upp statistik för hur Sveriges förskolor är strukturerade utifrån fördelning av grupper. Det vill säga – vilket är vanligast i svensk förskola? Att arbeta 1-5, 1-3/3-5 eller åldershomogent?

Själv har jag arbetat med alla versioner av ovanstående. Min absolut favorit var att arbeta åldershomogent utifrån min erfarenhet. Men den resa som jag gjorde som förskollärare, genom alla versioner, har gett mig erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan. Hur man organiserar sig och hur det ter sig i praktiken beror såklart på många olika faktorer som lokaler, kollegor, ledning och framförallt vilka barn man möter. Jag gillar åldershomogena grupper för det har medfört mest utveckling i min roll som förskollärare och i projektarbete. Men som sagt allt beror ju på!

När jag nu försöker ta mig an naturvetenskap på olika sätt så har det för mig uppdagats något som jag försöker förstå…

Naturvetenskap inom förskolan är svårt på grund av att vår kultur och tradition. Vi har lagt mycket tid på att arbeta med språk, drama, samspel och skapande men de där ämnena matematik, teknik och naturvetenskap är fortfarande ganska nya för oss även om vi har blivit bättre på att inkorporera dessa i vår utbildning på förskolan. Om jag inte minns fel, för det här är ingen ny forskning, så tror jag att man också lyfte att mycket av den förskolepersonal, som är verksam, själva kommer från en mer samhällsvetenskaplig utbildning. Vi behöver helt enkelt få in fler naturvetare i våra förskolor för att kunna få kläm på det här.

För det jag kan tycka mig se är att naturvetenskap förvillar oss till att koppla bort vår kropp och vi pedagoger fokuserar på tanken. Att förstå och formulera saker vi ser och fakta vi närmar oss utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv. Lite som att vi släpper drama, musik och dans för att vi arbetar med naturvetenskap. Vi glömmer av förskolans styrkor i arbetet med att försöka förstå naturvetenskap i förskolan. Detta var något Sofie Areljung, forskare, uppmärksammade och började arbeta med naturvetenskapliga verb för att påvisa att mycket av det vi gör till vardags med barnen också är naturvetenskap. Hennes artikel från Skolverket kan ni finna här och hennes avhandling här. Linda Linder har också skrivit om detta och att utforska verb i ett av hennes blogginlägg på Pedagogiska kullerbyttan.

Så varför blir verb så viktiga, förutom att upptäcka vardaglig naturvetenskap?

Jo, för verben får oss att förenkla och visa på naturvetenskap utifrån förskolans utbildning. Verben hjälper oss att se det stora i det lilla. För det jag kan tycka mig se i förskolan är att vi applicerar en ganska abstrakt nivå av naturvetenskap i arbetet med barnen. Vi applicerar vår egna, ganska grunda förståelse, av naturvetenskap. Och var kommer då vår egen naturvetenskapliga utbildning ifrån som vi minns den…kanske från vår högstadietid eller gymnasiet? Skulle det då kunna innebära att vi gör det för svårt. I vår egen brist på förståelse av naturvetenskap kanske vi gör det alltför svårt för barnen vilket i sin tur kanske ger en konsekvens av att det är svårt att fördjupa vår undervisning och våra projektarbeten eftersom den är lagd utanför barnens proximala utvecklingszon. Då hamnar vi istället i vad Pihlgren skulle kalla den allmänna undervisningsmiljön (om vi har tur) annars kanske det blir rent av en upplevelsebaserad praktik där barn upplever saker men utan något som krokar an i en förståelse för naturvetenskapliga fenomen. Det leder till ett ytligt arbete med naturvetenskap i förskolan och vi riskerar att hamna i ett ytflyt. Om vi kan mer om naturvetenskap kan vi ju också lättare ta oss till stöttande undervisningspraktik.

Med handen på hjärtat; stor del av ovanstående baseras såklart på mig själv som förskollärare. Och jag inser att jag verkligen behöver läsa mer om naturvetenskap och fundera på vad naturvetenskap skulle kunna vara i förskolan. För om jag själv inte kan se naturvetenskapen i det vardagliga – hur ska jag då kunna undervisa barnen?

Så tillbaka då till åldersgrupper i förskolan, för hur passar den pusselbiten in i ovanstående problematik?

I min praktik och i mötet med andra, såväl utanför och i min egen organisation, så har det väckts en fråga inom mig. En tes som jag inte vet om den är välgrundad utan det är snarare just en fundering. En fundering som väckts genom fokus på naturvetenskap.

Då naturvetenskap är tydligt förknippat med fakta och förståelse så blir det också en stark relation till det verbala. Det gör att om man arbetar med de yngsta så blir det helt plötsligt lite svårt…för de yngsta kan ju inte verbalisera med ord sin förståelse. Det kräver en uppmärksam pedagog som ser det där vardagliga naturvetenskapliga utforskandet även i barnens andra uttryck, i ett vidgat språkbegrepp. Det krävs ett särskilt ”lyssnade” som måste övas och tränas på.

Och då slår det mig att det här med ”lärande” och ”kunskap” är generellt svårt att sätta ord på i vårt arbete med de yngsta. Det sociala och språkutvecklingen är vi trygga i, i motoriken likaså men det där med kunskap, utveckling och lärande. Hmmmm….det är svårt att prata barns kunskapsutveckling i de yngstas verksamhet.

Okej, nu sitter det säkert någon och absolut inte håller med och det är helt okej! För det här är bara funderingar jag delar och det kanske inte alls stämmer eller så kanske du känner igen dig i delar av mitt resonemang. Och håll i dig nu…för nu kommer den tes jag liksom landat i genom ovanstående.

Kan det vara så att, i arbete med naturvetenskap, uppstår något som synliggör en kultur och tradition. Något som påvisar en brist i vår organisation, något vi missat….

Jag tänker tillbaka på min egen praktik. Tillsammans med mina kollegor arbetade jag 1-5. Vilka lade vi mest omsorg på? De yngsta. Vilka lade vi mötte vi i reflektion och arbete med mer ”fakta” och ”kunskap”? De äldsta. Kan det vara så att de yngsta barnen bara åkte med på ett bananskal? Att läroplanen liksom var kapad i en halva för deras del. Att vi plockade bort alla strävansmål som hade med kunskap och göra vad gäller de yngsta? Och kan det då vara så att när man organiserar om sig och delar upp sig annorlunda, tex 1-3/3-5 så uppstår en förvirring. För hur ser man då kunskap och lärande bland de yngsta? Kan det vara så att vi försöker applicera en äldrebarnspraktik på de yngsta när vi försöker att vidga deras vardag från omsorg till också lärande? När vi arbetar i projekten? Kan det vara så att vi är lite mer ovana vid att prata om de yngstas lärande i relation till tex naturvetenskap? Att lärande inte handlar om att gå på toaletten själv, eller dra på sig överdagsbyxor…det handlar om att förstå verbet ”växa” eller ”rulla” för att senare möta begrepp som rörelseenergi.

Vad den här tesen än innebär så blir det i alla fall så himlans tydligt för mig att jag behöver läsa mer om våra yngsta i förskolan. Att jag behöver tänka mer om vad lärande är för en 1-3åring och jag behöver också ställa detta i relation till naturvetenskap som jag också behöver läsa mer om. Likt frustrationen över över föreläsningar som inte möter de behov man har, behöver jag möta min frustration med ödmjukhet och försök till att förstå hur det här kan bli i min egen praktik.

Jag behöver lära mig mer helt enkelt….hela tiden!

Författarpresentation Emma Lewis

Jag kan inte hålla mig…för det här är så roligt och spännande! Så därför är det nu dags att presentera nästa intressanta författare och skribent i den kommande boken och det faktiskt ytterligare en ateljerista…

Emma Lewis arbetar som ateljerista i St Jörgens och Wieselgrens förskolor i Helsingborg. Hon har tidigare skrivit om ”Viktiga platser för viktiga barn” i antologin ”Att skapa språk och mening” som kom ut 2018. Projekterande arbetssätt, lärmiljöns betydelse och barnens roll ligger henne varmt om hjärtat.

För att skapa meningsfulla sammanhang i förskolan ser Emma en vinst i att förbinda barnens projekt med olika tekniker, material och verktyg i ateljén och låta projekten utveckla lärmiljöerna. Det innebär att det måste finnas ett syfte och en medveten pedagogisk-didaktisk tanke för att detta ska ske. Hur ska undervisningen ske och med vilka verktyg och varför? Genom att låta det digitala och analoga mötas i dialog ger det kraft och öppnar upp till fler sätt att språka.

I sitt kapitel i boken vill Emma bjuda in till projekt där digitaliteten får en naturlig roll i lärmiljön och i barnens berättande – med ett extra öga på våra yngsta.

Följ gärna Emma på instagram: @el.ateljerista

#emmalewis

#bok2019

#erikakyrkseger

#lärandeframtid

#författare

Pihlgren, Reggiobacklashen och begrepp som får oss i rörelse

En härlig vårpromenad med Förskolepoddens avsnitt med Ann S Pihlgren gällande undervisningmiljöer i förskolan och nu har jag lite tankar att dela med er…funderingar eller fundror…där jag försöker reda i det jag möter såväl i min egen verksamhet och i andra sammanhang runt om i Sverige.

Jag har varit ganska skeptisk gällande Pihlgren inte egentligen utifrån det hon skriver utan för att ALLA hänvisar till Pihlgrens undervisningsmiljöer. Ett exempel på detta är när jag på en konferens möter fem av åtta föreläsningar som går igenom dessa undervisningmiljöer med hänvisning till Pihlgren.

Jag menar inte att det är fel, Pihlgren är ju något på spåren MEN när alla refererar till Pihlgren så blir det alltför mycket en sanning. När en persons tankar blir tongivande behöver vi reflektera. Vi behöver ju såklart ta in många olika tankar om undervisning och då finns det faktiskt en hel del annan litteratur att läsa och jämföra för att skapa en egen förståelse av begreppet – annars blir det bara ett upprepande av någon annans tankar.

MEN med det sagt så är det något Pihlgren har på gång. Podden och hennes bokUndervisning i förskolan som kom ut 2017 ger ett bra underlag för att diskutera. Hon tar något nära och delar upp, sorterar och synliggör mönster som jag tror vi alla känner igen – Philgrens styrka är att hon gör det på ett enkelt och tydligt sätt. Texten och hennes berättarteknik är lätt att följa med i vilket gör att såväl boken och podden känns relevant och bred, den kan nå många i förskolan.

Självklart behöver vi också ha med oss, i bakhuvudet, att det är en förenkling av en komplexitet…men med det sagt – förenklingar skapar delaktighet och möjlighet för fördjupning längre fram…om vi tar den dit. Pihlgrens undervisningsmiljöer ger oss begrepp som vi gemensamt kan använda i våra pedagogiska reflektioner.

I Gråbo har vår ledningsgrupp, dvs alla arbetslagsledare (förskollärare), läst delar ur Pihlgrens bok bland annat ett kapitel om undervisningsmiljöer. I relation till att vi nu pratar mycket om produktiva frågor, frågor som leder vidare, som leder till handling och utforskande, så att vi inte bara hamnar i ett ständigt kartläggande av barnens intressen och upplevelser, lyfter en av förskollärarna just dessa undervisningmiljöer. Där Pihlgrens undervisningsmiljöer har hjälpt hen att förstå produktiva frågor i relation till dessa, hen kopplar alltså produktiva frågor och andra frågor till de olika undervisningmiljöerna vilket gör att skillnaden blir tydligare. Här blir litteratur, begrepp och reflektion det som ger hen förståelse för något som är komplext.

Vi måste använda många olika delar för att förstå – likaså med undervisningbegreppet.

Såååå här kommer en annan fundering… i Sveriges sfär av Reggio Emiliainspirerade förskolor har det sedan ett tag tillbaka diskuterats kring Reggio-backlashen – ja, det är faktiskt ett begrepp som används för att förklara att fenomen. Ett fenomen som skapat många missförstånd, konstiga tolkningar och bedömningar av en pedagogisk filosofi från Norra Italien. Dvs när ”Reggio Emiliainspirerad förskola” ska föreställa en kvalitetsstämpel men där man inte fått förståelse för grundfilosofin och historien i relation till ett pedagogiskt förhållningssätt. Där man tror att vissa miljöer automatiskt betyder att man arbetar ”Reggio Emiliainspirerat”. Där forskare tittar på ”Reggio Emiliainspirerade” förskolor och drar slutsatser som ifrågasätter saker som egentligen är försvenskade tolkningar som ibland mixas med en barncentrerad praktik med passiva vuxna. Alla dessa delar skapar stora missförstånd och ett motstånd mot något som egentligen vill välkomna olikheter.

Min fundering om Reggio-backlashen i relation till Pihlgren vill jag relatera till hennes undervisningmiljöer. Jag tänker, i min förståelse iaf, att det är den scaffoldingstöttande undervisningsmiljön, som en ”Reggio Emiliainspirerad” praktik eftersträvar. Givetvis, liksom alla, vandrar vi mellan alla undervisningsmiljöer men om vi fick önska och sträva efter något så är det den undervisningsmiljön vi vill erbjuda barnen. Såväl när vi arbetar basfärdigheter som baskunskap i så grundläggande saker som att förstå hur man blandar färg. Och såklart kan vi också gå lite vilse i våra strävande…

Jag undrar om det stora missförståndet är att man landar i en barnutforskande undervisningsmiljö vilket gör att det blir mer fokus på att låta barnen uppleva och erfara, pedagogen blir passiv och hamnar på något sätt i ett ständigt kartläggande av barnens intressen för att gå vidare men man förstår inte hur man kan stötta barnen för fördjupa och bearbeta det man har som intresse. Det leder inte till viktiga kognitiva processer utan blir mer en färdighetsträning, som Philgren menar. Och om det är så ett ”Reggio Emiliainspirerat” arbetssätt tolkas och utförs så förstår jag kritiken som framförs.

Och även att man behöver vara vaksam på vad vi ser som barnens intresse…vilket jag tycker är urvattnat ord. Barns intressen kan vara jättemycket, bilar, dockor, pinnar, maskar….listan är lång. Men ordet intresse kommer från det latinska ”intereʹsse vilket betyder ”att vara emellan” eller ”vara av vikt” så hur lyfter vi ordet till något meningsskapande – där vi försöker verbalisera en känsla av att ”det här är något jag måste förstå”!

(Nationalencyklopedin)
(Nationalencyklopedin)

Spännande är också hur vi präglas av ord och innehåll, eller hur? Likaså kan jag se, i vår verksamhet där vi valt att fokusera på naturvetenskap, att just begreppet naturvetenskap kopplar vi som vuxna lätt till faktakunskaper vilket på något sätt förför oss in i en allmän undervisningsmiljö där vi också separerar kropp och själ från hjärnan…trots vårt bättre vetande och en gedigen erfarenhet av att koppla ihop allt till en helhet.

Många tankar en onsdagkväll! Tack till Ann S Pihlgren, Josefin Malm och Sofie Källhage för en bra podd och för bidrag till kvällens tankar!

Författarpresentation Mia Mylesand

Så var det dags att börja presentera författarna i den kommande boken som jag är redaktör för.

Först ut är Mia Mylesand. Mia arbetar som ateljerista på förskolan Ringdansen i förskoleenheten Trollet (Kalmar) där hon arbetat sedan många år tillbaka. 2007 skrev Mia boken ”Bygg och konstruktion i förskolan” vars text påverkat många pedagogers medvetenhet kring barns konstruerande och lärmiljö.

I sitt arbete i ateljén har hon under åren inkorpererat digitaliteten i sitt arbete tillsammans med barnen och pedagogerna, ett arbete som handlar om förbindelser och en ateljé där digitala verktyg finns lika tillgängliga som analoga. Men hur? Och vilka verktyg?

På enheten Trollet har pedagogerna utvecklat en miljösäkring med tankar om basmiljöer utifrån vad barn har rätt att möta, vilket också innefattar en digital basmiljö. I sitt kapitel vill Mia lyfta värdet av när det digitala möter det det analoga. Där öga och hand och teknik befruktar varandra.

Följ gärna Mia på instagram: @ateljeristamiamyle

#bok2019

#erikakyrkseger

#lärandeframtid

#författare

Digital magi = quick fix?

Digitaliseringen är nu inskriven i lpfö18 och bok efter bok produceras och trycks nu upp för att ge tips och trix för att klara av denna övergång.

Förlagen går man ur huse – den nya skrivarbebisen är här. Begreppet undervisning har tryckts ner på andra plats på skrivartoppen lista.

Det som jag fascineras av är att flera av böckerna som ges ut just nu är till stor del bestående av ”how-to”, fyllda med apptips och förklaringar för användande av digitala verktyg. Uppeppade versioner av liknande böcker som gavs ut runt 2013 när iPaden slog igenom ordentligt runt om i landet. Nästan som att tipsen ska leda till digital magi av sig självt i verksamheten.

Testa den här appen, gör så här, spara såhär, in med dokumentation – check!

Bra utifrån en praktik och ett erfarenhetsbaserat lärande men hur enskild pedagog sedan tar det vidare, fördjupar, förbinder – och gör det som INTE står i boken dvs en reflektion och aktion kopplad till den egna verksamheten – det är där kvalitén på digitala arbetet uppstår.

Eftersom jag själv är mitt uppe i ett redaktörande och skrivande av en egen bok för Lärarförlaget kring förskolans digitalisering så håller jag såklart ett öga öppet på det som ges ut kring ämnet. I mitt arbete som redaktör och skribent hoppas, önskar och vill jag erbjuda en bok, en antologi, där en annan bild av det digitala erbjuds. Inte en bok fylld av apptips och allmänna kopplingar till läroplanen. Jag vill erbjuda dig något annat, en annan bild.

En bild som hänger sig åt hållbarhet, meningsfullhet och syfte! Inte fylld på tips utan tankar som bidrar till ett såväl fördjupat som ett vidgat perspektiv av det digitala.

Så håll ögonen öppna under våren då jag kommer att presentera mina författare som kommer att bidra till denna bild!

Boken kommer att publiceras framåt hösten.