Att nysta i en komplex framtid handlar om att tänka möjliga vägar (…om förskolans personalsituation)

Detta är en kort tanke…jag vet inte om den är en bra tanke och den täcker inte den komplexitet den väcker men det är en tanke så tänk med mig….

Bristen på förskollärare ökar i takt med att behovet av förskolor ökar. Det utexamineras varken tillräckligt många förskollärare och inte heller tidsmässigt efter behov. Tanken om att enbart fastanställa förskollärare ter sig mer absurd och idén om att det ska vara två förskollärare per avdelning börjar gå åt ett drömscenario. Många lediga tjänster på förskolorna leder till problem för såväl vardagen i förskolan med ständiga uppsägningar som i jakten på nyanställningar med löneanspråk som går i taket och högre mot vad förskolecheferna har ekonomi att lägga. Det gör att de förskolor som har gott ekonomiskt utrymme har bättre förutsättningar vid en rekrytering, de som inte har det…får anpassa sig. Det är förskollärarnas marknad idag. Denna problematik bidrar också till något jag kallar följdförflyttning, alltså att nyanställningar leder till förflyttning av redan befintliga förskollärare som med en bitter smak i munnen ser vad den nyanställda kollegan fått i lön.

Det här är inte bra – varken för förskolans utbildning, förskollärarnas möjlighet för undervisning och uppdrag, inte heller för arbetslaget men framförallt är det inte bra för barnen. Och värre kommer det bli….om vi inte börjar fundera på nya sätt att organisera oss.

Roller i förskolan har varit under diskussion ett tag men oftast landar vi i skillnad förskollärare/barnskötare och skillnaden däremellan. Vissa kommuner har börjat anställa förste förskollärare men det finns såklart också en viss del utvecklingstjänster (som oftast dock tenderar vara förskollärare med särskilt uppdrag). Jag tänker att vi behöver fundera kring de system som vi skulle kunna bygga upp, ett system som vid första anblicken känns ganska hierarkiskt men som ska ge oss, tillsammans, möjligheter att leva upp till läroplan och skollags krav.

Låt mig illustrera och förklara med min påhittade förskola ”Granen”.

Förskolan Granen är en av Rektorns tre förskolor. På Granens förskola består varje avdelning av en huvudansvarig avdelningsansvarig förskollärare samt två barnskötare. Barnskötarna skulle i sig kunna ha olika ansvarsuppgifter kring barnen, en skulle till exempel kunna stötta förskolläraren och en skulle kunna sköta mer kringuppgifter som dukning etc. Jag går inte in på mer detaljer utan bara lämnar ett förslag på en möjlig fördelning och en möjlig karriärväg även för barnskötare.

Tillbaka till avdelningsansvarig förskollärare. Denna förskollärare ansvarar för utbildning och undervisning på avdelningen – i samarbete med arbetslaget såklart såsom läroplanen skrivningar. Men för att kunna säkerställa kvalité och utvecklingsarbete, samt för att skapa förutsättningar för förskolläraren och arbetslaget att utföra sitt uppdrag, behöver då också avdelningen stöd. Något som många arbetslag uttrycker en önskan om, någon som har tid att observera och ge fler perspektiv på det som händer i mötet med barnen och organisering av undervisningen.

Detta stöd skulle kunna utgöras av en förste förskollärare som finns på enbart denna förskola. Det är en heltidstjänst och förste förskollärarens uppdrag är att stötta kollegorna i arbete, såväl vid planering som praktiskt. En personal som är i verksamheten men ändå lite utanför.

Denna förste förskollärare möter såklart också de andra förste förskollärarna på enheten och rektor för att bedriva det övergripande utvecklingsarbetet. Förste förskolläraren blir en del av ett distribuerat ledarskap för rektor och det ger också en möjlighet till karriärvägar för de förskollärare som har en utökad kompetens och vilja att leda processer – utan att de lämnar förskolan.

Jag vet, som sagt, att denna bild och fördelning kan kännas ganska hierarkisk och jag vill betona att en sådan tjänstefördelning fortfarande handlar om ett gemensamt arbete och med tydliga ansvarsområden för respektive tjänst – men det handlar om att försöka bidra till en skapa en kvalitativ helhet för den utbildning som bedrivs i förskolan.

Det är inte så att förskolläraren enbart är den som skapar utbildning för barnen – det gör arbetslaget tillsammans och vi är alla viktiga i det arbetet.

Men förskolläraren har ändå ett mer uttryckt ansvar för utbildningens helhet och behöver, för att göra detta, steppa upp. Samtidigt har uppdraget förändrats de senaste åren och utan att egentligen ge varken förskollärare eller arbetslag ökade förutsättningar för att kunna utföra det.

Så vi måste börja tänka om…det här skulle kunna vara en tanke samtidigt som den fortfarande bygger på treenigheten i ett arbetslag och kanske är det även den delen som vi skulle behöva nysta i…

Författarpresentation Linda Mjölner

Dags att berätta för er om nästa intressanta människa vars text jag vill att ni ska möta i boken till hösten och det är Linda Mjölner.

Linda Mjölner arbetar som pedagogista i Floda utanför Lerum och för henne är de digitala verktygen ett viktigt stöd i mötet med pedagogerna kring barnens processer. Arbetet blir både roligare och effektivare med molntjänster som skapar tillgänglighet för alla. Det bidrar till en gemensam pedagogisk berättelse där allt finns på samma ställe digitalt. Linda vill också lyfta utmaningarna som uppstår i en digital handledning när erfarenheter och förutsättningar för digitalt arbete ser olika ut. Men kanske kan det digitala vara ett redskap som främjar en reflektion- och delarkultur på förskolan som utvecklar och leder oss framåt i dokumentationer och processer?

Följ gärna Linda i sociala medier

Instagram: @pedagogista_berghult

Hemsida: Aktör i barnens värld

#lindamjölner

#bok2019

#erikakyrkseger

#lärandeframtid

Författarpresentation Elza Dunkels

Skärmtid lyfts vitt och brett just nu – kanske kan en forskares tankar kring detta vara intressant i sammanhanget? Så låt mig presentera Elza Dunkels som nästa skribent i boken som kommer ut till hösten.

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Hon är ämneslärare men har de senaste 20 åren hon ägnat åt undervisning och forskning vid lärarutbildningen. Hennes huvudsakliga områden är barns säkerhet på nätet, barns informella lärande och strategier mot nätkränkningar. De senaste åren har Elza intresserat sig särskilt för förskolebarns villkor under digitaliseringen och ett av hennes aktuella forskningsprojekt handlar om yngre barns egen kulturkonsumtion och produktion på nätet. I det sammanhanget blir det också intressant att studera vuxnas reaktioner på barns nätanvändning. I sitt kapitel kommer Elza att bidra med ett forskningsbaserat synsätt, som ett alternativ till alarmistiska framställningar av barns skärmtid. Hon vill göra det lättare för förskolepedagoger att navigera och göra genomtänkta val i sitt arbete med barnen.

Följ gärna Elza i sociala medier

Instagram: @dunkels

Facebook: Elza Dunkels Nätkulturer

#elzadunkels

#bok2019

#erikakyrkseger

#lärandeframtid

Berätta inte för oss hur vi ”gör” – prata med oss! (om tyckare och tänkare kring det digitalas varande i förskolan)

Så var det då dags igen för nästa alarmerande svärm mot skolan och förskolans digitalisering. Här kommer en avreaktion i blandad kompott…

Hjärnforskare slår på stora trumman och varnar för skolans digitalisering, att det digitala får oss att minnas sämre, att vi får mindre fokus och lätt blir distraherade av den smarta tekniken som på något sätt gör oss osmarta…och medier av olika slag lyfter hjärnforskare som ska berätta hur vi ska arbeta i skolan och i förskolan måste vi leka mer, inte använda det digitala. Debattörer skriver inlägg med en blandning av orolig förälder/skapa debatt…och detta blir en sanning som sprids runt om i Sverige. Det gör mig trött och jag försöker att inte lägga mig i debatten, jag tänker ”låt dem hålla på” för jag vet ju vad jag gör och jag känner mig trygg i det. Jag hoppas också att min bok som kommer till hösten kan visa på en annan bild av arbetet med digitala verktyg i förskolan.

För det första – det är inte så att jag säger att hjärnforskarna har fel. De lyfter viktiga saker som vi, både inom utbildning och som samhälle, behöver ta till oss. Det handlar dock inte om att sluta göra saker utan snarare vara medvetna om risker och arbeta för att motverka dem. Såååå viktigt att dessa aspekter lyfts och att vi lyssnar på dem men såklart handlar det ju alltid om mottagarens kontext. Och här har media en viktig roll – be hjärnforskarna berätta om forskningen men be dem inte berätta om hur vi ska arbeta eftersom det många gånger inte handlar om det pedagogiska.

För det andra – läggs det fram en bild av att det digitala slänger ut det analoga. Att barnen på förskolan hamnar vid en skärm utan pedagogisk tanke och att det går före att göra det vi alltid har gjort. Att vi slutar att läsa ur riktiga böcker för barnen…Och må så vara att detta kan vara en del av implementeringen av de digitala verktygen, att göra, gå en omväg för att hitta rätt där det inte blir så. Där vi istället tar med de digitala verktygen till skogen OM det passar in i vår undervisning. Men det kommer inte betyda att barnen enbart kommer att arbeta med digitala verktyg utan snarare (som det står i den nationella digitaliseringsstrategin) använda dessa verktyg när det är lämpligt!

Vi har mycket att lära om hur de digitala verktygen kan vara en resurs i vår utbildning men det kommer inte ske av sig självt och det kommer inte att ske genom att en förälder, en hjärnforskare eller debattör skriver ett inlägg om hur dåligt det digitala är och hur man är förskräckt över att det digitala skrivs in i läroplanen. Det behövs reflekterande pedagoger som vågar granska sin verksamhet och hur det digitala stödjer undervisning och lärande.

Att möta digitaliseringen inom sin utbildning är en demokratisk rättighet!

Den smarta tekniken slog igenom i förskolan runt 2013-2014 när flera kommuner massatsade och köpte in iPads till förskolorna. Det pedagogiska arbetet lämnades till pedagogerna och det saknades kompetensutveckling och därför har vi det bakslag som finns i förskolorna idag. Appträsket är på väg tillbaka…men vi måste ju få träna och lära!

Forskningen är viktigt, vi har en skyldighet att förhålla hos till vetenskaplig grund enligt vår skollag. Tyvärr finns det inte så mycket forskning än men den kommer och dessutom måste vi alltid hålla i tanke att forskningen är tudelade. Den lyfter fram det forskaren vill lyfta fram och olika forskare kommer att söka efter forskning som bekräftar deras tes. Vi måste titta på NÄR forskningen gjorde och om den är relevant utifrån det digitalas snabba framsteg. Forskning som gjordes på smarta verktyg i förskolan 2012 kanske inte stämmer överens med dagens arbete (iPaden lanserades 2010). Det vi som pedagoger måste göra är att läsa forskning som både lyfter det digitala såväl som kritiserar det. Det ingår i ett vetenskapligt förhållningssätt. Därför måste hjärnforskarna med antiteser också läggas mot andra. Ex Siri Helles forskning som visar att det är VAD vi gör vid skärmen som spelar roll och att tiden vi möter det digitala kan vara både bra och dåligt.

I skollagen står också att vi ska utgå från beprövad erfarenhet och det är den vi just nu utvecklar kring de digitala verktygen och liksom forskares tudelade tankar kommer också pedagoger runt om i Sverige att tycka och se olika saker. Några kommer att kasta sig ut i detta med kanske lite för mycket entusiasm vilket gör att man kanske tappar den pedagogiska tanken och konsumerar teknik, andra kommer att gå balansgång och en tredje grupp kommer streta emot med hälarna – det är så vår profession funkar, det är så det är att vara människa.

Tillsammans kan vi förstå detta och utveckla en balanserad praktik men vi kan inte bara lägga det åt sidan för då kan vi inte ens tänka eller relatera – och vi lever i ett digitalt samhälle.

Det som jag tror gör mig mest förbannad, vad gäller diskussionen om det digitalas varande eller icke-varande i förskolan, är att man inte tagit in förskollärare från förskolan in i diskussionen. Man intervjuar folk på stan (vuxna som ger sin bild på det digitala utifrån SIN relation), hjärnforskare och om vi har tur förhoppningsvis en lärare i skolan Skola och förskola behöver givetvis stå samman i denna fråga men våra praktiker skiljer sig åt, undervisning i förskolan ter sig annorlunda än i skolan även om vi har likheter finns det också skillnader…och någonstans är förskolan kanske till och med en hetare potatis än skolans digitalisering…Elza Dunkels kan förklara mer varför – läs hennes blogg! Kolla även in hennes instagram! Men kontentan är att dessa människor INTE VET HUR VI ARBETAR utan gör en slags generell orosbild av förskolans arbete och kanske utgår man ifrån en tanke om hur det ”nog” går till och i värsta fall utvärderar man sitt eget föräldraskap när ungarna sitter klistrade vid iPaden hemma och vägrar gå ut…utan att söka lite närmare barnen och deras tankar.

Och det är en annan sak…forskning kommer också kring att tex vuxna inte har ögonkontakt med barnen, att de vuxna själva är klistrade vid skärmen men det är ju forskning som riktar sig mot vårdnadshavare. Jag skulle vilja se den pedagog som kan sitta och surfa runt i sin padda eller telefon i 30 min under arbetstid med 23 barn som vill lära och utvecklas…ja, tjena…och sedan appliceras denna forskning på förskolans kontext fastän det är forskning som gjort utifrån ett föräldraperspektiv…det är som med anknytningsteorin (som är en helt annan debatt i sig).

Många gånger upplever jag att det är den egna relationen till sin telefon som präglar diskussionen om det digitalas varande eller icke-varande men det är inte så vi arbetar i förskolan. Vi behöver definitivt kompetensutveckling men förändring tar tid. Vi kommer att brottas med att få det digitala till en komponent och inte en huvudperson i verksamheten. Men så är det också att lära nytt…det måste få stå lite i fokus för att sedan läggas i verktygslådan tillsammans med allt det där andra vi utvecklat under åren.

Kontentan är att jag känner mig trygg med mitt arbete som förskollärare och där använder jag digitala verktyg om det på något sätt kan förstärka processen eller om det kanske handlar om att utveckla en erfarenhet, en slags förberedelse inför en kommande utmaning. Jag vet också att vi behöver fundera över vilka appar vi introducera och varför, jag vet att det också utvecklats en slags slentrianprojicering i våra förskolor, jag vet att vi har pedagoger som tycker själva tekniken är svår och därför inte använder digitala verktyg, jag vet att vi har ett stort arbete framför oss för att komma ur passiva pedagoger kring ”skärmen” men…

jag vet också att det finns fantastiska projekt och arbeten i förskolan där barn skapar berättelser, relationer, förbindelser, förståelse och uttryck med hjälp av digitala verktyg. Där barn får en stark röst som hörs och synliggörs!

Långt inlägg som nog snarare handlar om min upprördhet över en icke-fråga som känns så självklar för mig att jag undrar vad som händer….

Min uppmaning till dig som känner en oro…kontakta en förskola, kontakta en förskollärare eller pedagog, kontakta en förskolechef – maila någon du vet är lite insatt INNAN du avgör om det digitala har en plats i förskolan eller inte….och egentligen finns det inget att avgöra för det finns liksom ingen back på den digitala utveckling – just deal with it! Hjälp oss tänka istället för att såga…

Och till dig som arbetar inom förskolan – steppa upp! Berätta om ert arbete för era vårdnadshavare – visa dem en annan bild än den som byggs upp utan grund. Se till att ta makten över er egen praktik där ingen kan diktera hur ni arbetar utan där ni istället visar ert ”hur” men också att ni tar till vara på hjärnforskning (och forskning generellt) och problematiserar den gentemot er praktik.

Då sprider vi en bättre bild av vårt arbete!