Att göra skillnad kräver ett eget fordon… (reflektion Trolletdagarna vt2019)

Lika fylld av massa tankar och känslor som vanligt lämnar jag Trolletdagarna. Det är mycket att ta in, inspireras av och ställa i relation till den egna praktiken. Återigen slås jag av denna fantastiska organisation som det borde vara ett obligatorium för alla förskollärare och förskolechefer/rektorer att besöka.

Trolletpedagogerna levererar som vanligt förstklassigt och de sätter sprätt på tankar i våra huvuden. De visar på en förskola att längta till att få arbeta i och bygger en väg för oss andra att fundera kring. Men givetvis har vi olika färdmedel på den vägen och våra fordon är byggda av olika medel. Det vill säga att vi måste utgå från vårt eget fordon som vi färdas i annars kan det gå lite som med Titanic ”full steam ahead” och en isberg kan komma i vägen. Vi behöver bygga fordon som vi kan parerar och färdas långt med. Men nog nu med denna metafor…jag tror ni fattar min poäng – gör inspirationen från Trollet till något eget.

Trollets förskolor gör skillnad för förskoleSverige genom att dela sina tankar och erfarenheter på ett så generöst sätt som de gör. Med åren upplever jag också att de blivit mer delande än första gången jag var på Trolletdagarna. De pratade då väldigt mycket om att alla måste göra sin resa och sina ställningstagandet och inget delades. Detta gjorde många av åhörarna lite modlösa tror jag eftersom vi är många som är på jakt efter den ultimata förskoleorganisationen. I ett gott ändamål tänker vi att delandet kan visa vägen och att härmande ska förändra praktiken. Men det gör det inte…om man inte ställer det i relation till en egen resa. Det som de sa där på Trolletdagarna för många år sedan har gjort sin verkan i alla fall för mina tankar. För vi har nog försökt att göra det till eget genom att härma men jag ser också att vi i vår ambition, och önskan, om att komma dit där de är på Trollet också går vilse…och samtidigt så lär vi så mycket om vi får lite input. Därför är det också roligt när man famlar att relationera till andra, och lära och omforma till vårt.

Så vi behöver göra våra kullerbyttor och vi måste titta lika mycket på var vi är som vart vi vill vara, inte bara på var vi borde vara (självreflektion 100%).

Jag kommer som vanligt att ställa mina reflektioner och tankar från dagarna mot den egna praktiken och mina möten, erfarenheter, reflektioner och kanske särskilt i mitt arbete i Gråbo förskolor som pedagogisk samordnare eftersom vi är i starten på ett långsiktigt förändringsarbete. Då känns det så bra att Trolletdagarna inleds med…

Det tar tid

För tiden är vi lite frustrerade på…det är lätt att diskutera hur det skulle kunna vara och oftast har vi med ledaruppdrag eller chefsuppdrag mer tid att både få input och att reflektera kring förändringsarbete. Och det måste man ha för att kunna leda en verksamhet framåt och för att kunna göra ledarhandlingar som stödjer det vi vill utveckla mot. Då återkommer vi till det som det mångt om mycket handlar om…

Att ta ställning

Och det behöver föregås av diskussioner och tankar men kanske först behöver vi fundera över vad vi ska ta ställning kring. Frågorna ”Varför är vi förskolan? Vad är förskolan för en plats? Varför ska barnen komma till förskolan?” är frågor som är viktiga att lyfta och diskutera men kan också vara svåra när man erövrar uppdraget. Eller? Jag tycker i alla fall att de blir svåra och tar mycket tid som gör att man kanske fastnar i en process som absolut inte är oviktig men som kan bli för svår. Det leder inte till en praktikförändring. Men tankar behöver ta tid också…å andra sidan kan vi prata oss till döds om det inte blir någon skillnad för barnen. Och samtidigt – dessa frågor har kommit till under en lång tid och vi måste liksom förstå att organisationen har olika skeden och det tar tid att göra ställningstaganden – för de måste vara långsiktiga.

Influerade av Trollet har pedagoger i våra förskolor i Gråbo gjort ställningstaganden för våra lärmiljöer inne och ute samt för IKT. Grupper har bearbetat och funderat kring ställningstagandena men inte alls i den mån så att dessa ägs av medförfattande pedagoger, och inte heller då av resten av våra pedagoger i Gråbo förskolor. Ibland känns det som att vi hamnat i ett formulerande och då är det lätt att börja ifrågasätta vad man håller på med. I relation Trolletdagarna så lyftes det under dagarna vikten av att ha det nedskrivet och då tänker jag att vi har börjat utifrån vår situation och vad vi önskar. Vi äger inte ställningstagandena (än) utan det är något vi också måste erövra och då har vi alla fall börjat någonstans. Vi har något nedskrivet att utgå ifrån när vi möts och reflekterar.

Ömsesidigt beroende

Begreppet ömsesidigt beroende är inget begrepp jag använder men detta lyftes flera gånger under Trolletdagarna. Det är ett begrepp spunnet ur en särskild kontext och sammanhang. Betyder det att vi ska börja prata om ömsesidigt beroende? Om jag skulle översätta det till gråboianska så skulle det nog kunna betyda ”vi hjälper varandra att lyckas”. För det är ändå så att när vi kommer till Trollet så översköljs vi av ord och begrepp som det pratas om utifrån deras kontext och processer. Många gånger känns dessa begrepp närvarande och som åhörare upplevs de kloka – därför väldigt lätt att ta med hem men det är såklart att vi måste förstå att begreppens innebörd har en bakgrund och vi kan inte ta över ett begrepp rakt av. Dels för att begreppet inte är skapat i vårt sammanhang och dels att det kanske inte är det begrepp vi behöver. Men vi kanske istället ska se begreppets funktion och fundera över vilka begrepp vi använder i vår organisation, vilka begrepp hänger kvar, vilka är vi splittrade kring, vilka begrepp vill vi fortsätta med och vilka begrepp saknar vi?

Organisation och pedagogik går ihop

En massa organisationstankar snurrar också runt såklart och jag har börjat revidera mitt eget årshjul och insatser som pedagogisk samordnare. När jag nu går in på mitt tredje år till hösten i denna tjänst tycker jag mig se att det blir tydligare vilka processer som behöver stärkas, vilka processer som måste styra upp, vilka processer vi måste släppa, vilka processer som blir för stora och vilka processer jag måste komma närmare – ett sammelsurium som i sin förvirring leder till en större förståelse. Här återkommer jag till Martinas bok ”Den synliga förskolan” och jag är sååååå taggad inför våra processer som pågår och som kommer att utvecklas till hösten. Lugnar mig med att ”förvirring betyder att man är på väg någonstans”.

Fokus som får oss att se

Vi har återkommande haft förmöte med val av fokus inför Trolletdagarna samt en eftermöte med våra pedagoger som deltar i Trolletdagarna. Att någonstans få ett fokus innan man är på Trolletdagarna kan upplevas lite styrt, borde man inte bara få upptäcka och uppleva? Nej, precis som med våra dokumentationer behöver ibland begränsa vårt fokus för att synliggöra bitar. Därför väljer vi alltid ut olika fokus på förmötet och processen om vilket fokus kan vara beroende av vad Gråbo förskolor behöver, vad vi inte har fokuserat på etc. Denna gången valdes det ut ett extra fokus på ateljén, vatten inne/ute och rollek. Detta ska vi följa upp när vi kommer hem och återkoppla till kollegorna som håller ställningarna medan vi är borta. Det är alltid lika svårt att begränsa fokus och ibland blir vi nog lite styrande men det är alltid lika gott när pedagogerna under lunchen berättar att de tyckte det var så bra att få ha ett fokus för det var många intryck att sålla i. Vi har hittat en bra strategi där för kompetensutveckling.

Jag valde också ett eget fokus under studiebesöken och det var himlans intressant! Ofta försöker jag att ta samma fokus som pedagogerna men denna gången ville jag följa upp två saker i lärmiljöerna; bygg och konstruktionsmiljöernas progression och dokumentation/reflektionsväggarna. Jag försökte att hålla mig borta helt från den andra miljön och följde istället byggzonerna som en röd tråd mellan avdelningar och det var intressanta saker som synliggjordes. Tittade också en del på deras inspirationshäften kring olika basmiljöer. Dock behöver jag titta på bilderna i lugn och ro för att kunna göra en mer djupande analys. Men jag tror vi är något på spåren! Gick också igång på begreppet ”reflektionsvägg” kontra ”dokumentationsvägg”. Dokumentationsväggen kan bli statisk om vi bara sätter upp bilder medan reflektionsväggen, som begrepp, är aktivt. Så det tror jag vi behöver köra ett varv i Gråbo. Vad ska vi kalla det?

Kanske finns det något gråboianskt begrepp som kan bli vårt?

Andra saker jag tar med mig från Trolletdagarna:

  • Mimmi Brandéns berättelse om hur hon lämnade kullen för att lyssna på vad barnen säger
  • Ekologisk känslighet, begreppet, att vara lika mån om pinnen i skogen som penseln i ateljén som Mia Mylesand sa
  • Vikten av att ha något att prata kring och med; rekvisita för reflektion ex penseln som man målat med eller sig själv på ett laminerat kort
  • Mentala kartor dvs att barnen har en trygghet i strukturer och rutiner, där pedagogerna är organiserade och vet vad de ska göra, när och var, för att barnen ska kunna få jobba med det som är viktigt
  • PROJEKBERÄTTELSERNA!!! Man blir så förtrollad när man hör hur projekten växer fram genom barnen och åren på förskolan! Stort tack till Emma Edh, Lina Ljungbäck, Anne Wahlgren och Katarina Sandberg som bjöd så frikostigt på era projekt med barnen!

Och en himlans massa mer tankar som behöver ligga och dra lite innan jag delar dem….

Tack till alla fina och kloka människor på Trollet (barn, vuxna, pedagoger, chefer, vårdnadshavare) som tog emot oss! Ni är grymma – jag säger det igen – det borde vara ett obligatorium att besöka er.

Också roligt att träffa bekantskaper från andra delar av Sverige, pedagogistor, lite pedagoger som läser min blogg, reflektioner om min föreläsning på SETT, deltagare på våra Formazione Citizen-resor. Världen är så liten när det finns så många att dela den med ❤️

Nu blir det film på bussen – over and out! Trevligt helg!

Erika

Författarpresentation Ingela Åström

En speciell måndag – vad passar sig bättre än att presentera ett norrländskt inslag i boken. Denna författaren har jag längtat efter att få presentera för er!

Förskolläraren och ateljéristan Ingela Åström har arbetat med barn i Luleå kommun sedan 1991. Hon är medlem i Reggio Emilia Institutets ekonomiska förening och har ett koordinatoruppdrag för Norra Sveriges Regionala nätverk i Projektet Hållbar Framtid via Reggio Emilia Institutet.

Ingela medverkade 2014 i antologin ”Mediepedagogik på barnens villkor” och hennes kapitel är ett av det mest lästa i boken. Kanske för att Ingela var tidigt ute med de didaktiska tankarna bakom de digitala verktygen. I kaptilet ”Utmana tanken – varför, vad och hur?” uppmanades pedagoger att tankebrottas med sin föreställning om vad digitala verktyg kan tillföra förskolan som utforskande kontext. Ingela kommer att kroka i detta resonemang i sitt kapitel i höstens antologi och lägger denna gången fokus på vikten att nyttja de digitala verktygens fulla kapacitet för att göra något fördjupat, annorlunda och smidigare, vilket hon beskriver som ett ”nyttiggörande”. Hon anser att de digitala verktygens ofantliga potential gällande meningsskapande användningsområden behöver bli uppenbart för dem som ska använda dessa i förskolan.

Följ Ingela på sociala medier

Instagram: ateljeristansmummel

twitter: @Ateljeristan

#ingelaåström

#bok2019

#erikakyrkseger

#larandeframtid

Förvirring betyder att man är på väg – bokrecension ”Den synliga förskolan” av Martina Lundström

Efter tid sittandes i en skön stol i vårsolen tog jag mig igenom Martina Lundströms bok som jag fick efter SETTmässan – och jag njuter! Det är ingen svår bok att ta sig igenom – Martina skriver lättläst men hela tiden med teoretiska teasers (för den som vill ha mer teori) och det gör att det Martina skriver, inte bara är lättläst, det är också lätt att ta till sig det hon skriver om. Förleds dock inte av enkelheten. Det är en otroligt komplex bok på många sätt och där det som kan låta lätt på papper är otroligt svårt i praktiken för det kräver starka och medvetna ledare. Ledare med god kompetens inom pedagogik, didaktik, kollegialt lärande, arbetsmiljö och förändringsarbete. Men det är ju också för att förskolan är en del av ett samhälle och individer, kulturer och historia som det blir komplext. Det betyder ju inte att vi ska backa från något för bara för att det är svårt! Det är ju när vi bryter ner det svåra som saker händer…

I Den synliga förskolan har Martina återigen skrivit en bok för ett sammanhang, för en kontext där saker hänger ihop. En bok att hålla hårt i när man arbetar med förändringsarbete, särskilt när man känner att man bara pratar och inget händer eller när man börjar gå vilse och undrar vad man håller på med.

Den synliga förskolan är ett komplement till Martinas tidigare bok som släpptes 2016, Det synliga barnet (Lärarförlaget). Har man läst denna så kan man känna igen Martinas tankar och det gör att dessa två böcker tillsammans är en bra serie att förhålla sig till när man står i förändringsarbete och vill få syn på sina ställningstaganden, något Martina ofta lyfter i sina texter. Vikten av att göra ställningstaganden – och jag tycker det är spännande att båda böckerna är så lika men ändå olika. Medan Det synliga barnet tar sin utgångspunkt från praktiken för att förstå helheten gör Den synliga förskolan tvärtom, den utgår från helheten och lägger till praktiken.

För mig kommer Martinas bok Den synliga förskolan som en liten gåva skänkt i rätt tid. För någonstans är det ändå så att när vi läser facklitteratur så kopplar vi den till vårt sammanhang, vår förståelse av texten skapas i relation till den praktik vi står i. Därför sätter jag mina tankar som jag får från Martinas bok i relation till Gråbo förskolors utvecklingsarbete.

I Gråbo förskolor är vi i uppstarten av ett större förändringsarbete och det innebär att vi pratar just nu om mycket saker. Vi försöker brottas med nya begrepp och nya tankar samtidigt som vi också vill stärka det som är bra och som vi ska fortsätta att göra för att få vår organisation att växa, för att pedagogerna ska få möjligheter att utveckla sin praktik och teori men framförallt för att arbeta mot en mer likvärdig förskola för barnen i Gråbo. Men frustration kan också skapas i en tid när vi ”pratar” och det kan komma frågor om när större förändringar faktiskt ska ske och när sker det förändringar i arbetet med barnen. När blir det skillnad för barnen? Att sitta vid rodret i den processen kräver att man har tillit till att förändring och utveckling inte alltid självklart men att man ändå någonstans har en kurs att segla mot.

”Det gäller att vara uthållig och säkerställa att de utvecklingsområden man väljer att prioritera verkligen leder till ett förändrat kunnande hos varje medarbetare…Inte förrän medarbetarna börjar dra nya slutsatser kring sitt sätt att utföra arbetet med barnen och barnens aktiviteter kan man börja tala om reell utveckling.” s.26

Det som alltid är svårt är det där med delaktighet och riktning, det egna ansvaret, den tänkande och viktiga människan, respekten för att kunna tänka annorlunda men ändå tillsammans. Det är något jag själv är inne i och som jag fortfarande bearbetar från Martinas bok. För det är samma ambivalens hon skriver om men jag kan bli lite modlös i verklighetens ”hur göra”. Så vad är det jag är ute efter – jo! I en organisation har vi många människor med många tankar och olika bakgrund. Martina skriver om vikten av att synliggöra dessa (eftersom det påverkar vår praktik med barnen), hon skriver också om respekten för att saker får ta tid, att förståelse växer samtidigt som organisationens kurs är tydlig och att det inte går att resonera på sätt som inte går i linje med den riktning man som ledare skapat…jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för det går runt i huvudet samtidigt som jag skriver och jag vill heller inte förenkla det komplexa Martina skriver om i sin bok. Men utifrån min roll som pedagogisk samordnare kan jag tycka att det är svårt att ibland möta medarbetare som man vill ska få tänka och utvecklas men å andra sidan behöver den utvecklingen ske i linje med det som organisationen vill stå för. Alla ska med, alla ska respekteras, alla ska få ta tid men alla ska samtidigt vara tillsammans i samma process – det är inget lätt sammanhang!

”Det går en skiljelinje mellan att tänka olika och vara på väg åt olika håll” s.29

Under de (snart) två år som jag arbetat i Gråbo har vi arbetat med att försöka synliggöra, eller snarare kanske förtydliga vår organisation, och öppnat upp för att pedagogerna är mer delaktiga i den kurs som stakas ut. Det som är svårt med delaktighet är att den tar tid och det är många som ska tänka och den kan göra att det blir splittrat när man tänker åt många olika håll (detta skriver också Martina om i boken). Ledningen behöver såklart ha en tanke om vilken förskola man vill skapa och den behöver synliggöras för medarbetarna. I Gråbo har vi arbetat fram ställningstaganden för vad vi vill att barn ska få möta i vår lärmiljö inne och ute, digitalitet och är på gång utifrån vårt likabehandlingsarbete. Kanske är det inte ställningstaganden vi gjort, snarare riktningar mot vart vi vill och pedagogernas arbetssätt men det är bra för då har vi något att titta mot. Detta skriver Martina om i boken, att pedagogerna måste kunna relatera till den här ”målbilden” och att det faktiskt kan minska konflikter mellan kollegor, skapa förståelse för varför vi gör vad vi gör och skapa samsyn över arbetslaget. Då känns det lite gott att vi gjort de här ställningstaganden i Gråbo för de kommer att hjälpa oss i processen att göra skillnad för barnen men som Martina också skriver…

”…det är efter att man formulerat sig som själva förändringsarbetet börjar.” s.51

Under dagarna har jag suttit tillsammans med mina förskolechefer och vår specialpedagog för att titta på vårt systematiska kvalitetsarbete och för att skapa den där kursen har vi ett verktyg som heter Kompassen. Det vi har gjort under dagarna är att titta på vad som hänt under såväl detta år som föregående år, hur ser infrastrukturen ut, hur hänger saker ihop, vad uttrycker pedagogerna i sina uppföljningar, vad ser vi händer i arbetet med barnen och gör vi rätt saker för att utveckla vår verksamhet? Gör det vi gör skillnad för barnen? När jag läste ”En betydelsefull del i en förändringsprocess är därför att utmana det som är fast och stabilt, det som ser ut att vara hugget i sten.” (s.79) blir det som att vissa tankar om förändring landar. I arbetet, att tänka helhet och vad som faktiskt sker innebär också att göra förändringar i strukturer. Att göra förändringar i strukturer som funnits länge är alltid lite ovisst för man vad man har men inte vad man kan få. Samtidigt måste vi se till att det vi lägger tid på är det som gör skillnad för barnen. I boken citerar Martina Harold Göthson och Birgitta Kennedy:

”Det som är viktigt verktyg och uppgifter i ett skede kan bli förstelnande i nästa. Därför måste man både kunna ställa frågan om hur man kan säkerställa nya insikter man skapar, släppa tidigare övertygelser och gå vidare in i ett ständigt skapande av nya verktyg och insikter.

En spagettiröra av röster, om en förskolas förändringsarbete; Göthsson & Kennedy, Liber, 2015 s.161

Vi jobbar inte riktigt på det sätt Martina skriver om i sin bok men ändå på något sätt är det i de tankarna vi brottas och det är något jag tänker att man måste ta med sig som läsare av Martinas båda böcker. Att det är ett perspektiv som Martina bygger fram utifrån sin erfarenhet, utbildning, litteratur och möten hon har gjort i sin yrkesbana. Detta väver hon ihop, på ett grymt sätt, till något som jag vill kalla sammanhang snarare än metod – för det är ingen metod hon bygger fram. Det som gör skillnad är hur man själv tar till sig Martinas tankar och idéer och ställer dessa i relation till den egna verksamheten. Hur påverkas jag och de processer vi är inne i av Martinas tankar? Vad kan vi ta med? Vad håller vi inte med om? Allting måste ju också bearbetas, reflekteras och skapas i en egen kontext.

Det är ju där i det där mellanrummet det händer.

Jag kommer att bära med mig Martinas bok Den synliga förskolan, precis som jag även gör med Det synliga barnet. Det är böcker att finna styrka i när man är inne i ett förändringsarbete eller när man försöker förstå varför det blir som det blir ibland. När det är sådär lite förvirrat och hjärnan känns nästan som en cirkus och man kan inte förklara det party som pågår därinne. Jag vill avsluta med det jag framförallt tar med mig från Martinas bok (och böcker):

”Vi behöver ta klivet ut i det ovissa, vilket kan upplevas som skakigt. Man kommer att gå igenom stunder och ibland dagar av tvivel då man undrar vad man håller på med och känner sig helt inkompetent. Man kommer att ifrågasätta om man är på rätt väg. Då gäller det att ha siktet inställt på vart man är på väg, men också intala sig att ”förvirringen” snarare är ett tecken på att man är på väg än att man håller på att tappa kontrollen.” s.47

Författarpresentation Lena O Magnusson

Söndagstreat! Dags för en ny författarpresentation! Flera av er undrar när boken kommer ut och om allt går som planerat är det hösten som gäller. Men låt oss nu titta närmare på bokens femte författare; Lena O Magnusson.

Lena är en av bokens forskare men hon är också utbildad förskollärare och ateljerista som har arbetat med att driva pedagogiskt utvecklingsarbete under många år. Hon har en magister i bildpedagogik och disputerade i Göteborg 2017 med den otroligt intressanta avhandlingen ”Treåringar, kameror och förskola – en serie diffraktiva rörelser” som utgår från ny materialistiska perspektiv (länk finns längst ner). Hon har också bidragit i flera antologier.

Idag forskar hon om den digitala teknikens möjligheter och kapacitet i relation till förskolans ateljéer. Vad tillför den digitala tekniken i skapande processer, vilka estetiska möjligheter öppnar digital inspelningsutrustning, digital kameror, webbkameror webbägg, datorplattor, datorer och projektorer för i relation till de aktiviteter som pågår i ateljéerna – och detta kommer hon skriva om i sitt kapitel.

Vill du veta mer om Lena? Tryck här!

Länk till avhandlingen

”Treåringar, kameror och förskola – en serie diffraktiva rörelser”

#lenaomagnusson

#bok2019

#erikakyrkseger

#lärandeframtid