Vågar du öppna dörren för de yngsta? Intryck och avtryck Lärarfortbildningars konferens ”Förskolans yngsta barn – hur blir Lpfö18 1-2-åringars läroplan” Göteborg

I mitten av maj fick jag möjligheten att gå på Lärarfortbildnings konferens ”Förskolans yngsta barn – hur blir Lpfö18 1-2-åringars läroplan” när den hölls i Göteborg. Föreläsaren under dagen var Lena Edlund, Emelie Moberg (inhoppare för Cecila Caiman), Sofia Hedin, Ann Åberg och Per Bernemyr. En otroligt inspirerande konferens som jag önskar att alla mina yngrebarnspedagoger hade fått gått på. Månag tankevändor, såväl bekräftande som utmanande. Jag kommer inte att återkoppla för varje föreläsare utan jag kommer att ge er konferensens innehåll i relation till mina tankar, vardag och vad jag tar med mig.

Först ett stort tack till Katarina Larsson som ledde oss mellan de olika föreläsarna med skratt och tänkvärda saker. Särskilt tack för att du lärde mig att vi är många maskmördare i förskolan (skratt). Katarina berättade att maskar inte kan vara i vattenpölar för då för dem och hon ställde oss frågan hur många gånger har vi inte lagt maskarna i vatten för det är det vi tror att maskarna vill. Den metaforen är lite liknelsen för hela konferensen – hur mycket är det inte vi ”tror” om de yngsta men där vi egentligen borde ”veta” att det finns något annat.

Jag vill nog ändå inleda med Per Bernemyrs (konsult vid Reggio Emilia Institutet) tankar om läroplanen. Det är alltid svårt att återge vad någon annan menade…så här kommer mina funderingar och förståelse utifrån det han delade.

”Att var bråkig handlar om att utgå ifrån att den man pratar med är intelligent.” Per Bernemyr

Pers ingång handlade om hur läroplanen har påverkat och påverkar förskolan. Vad är egentligen syftet med läroplanen och behövs det en läroplan? Per uppfyller sina egna ord om att vara bråkig för det är självklart att man reagerar när läroplanen ifrågasätts. Den är ju helig för många av oss i förskolan. Men som jag förstod det så menar han att det finns en risk i att läroplanen gör barnen till ett objekt att applicera den emot. Att vi genom att hänvisa till läroplanen på något sätt tror att det är en garant för att att vi gör det vi ska. Istället för att prata om läroplanens mål måste vi prata om vad barn har rätt till och där kan vi ha läroplanen som utgångspunkt. Vi vänder på steken helt enkelt – barnet går före läroplanen. Han lyfte också relationer, som vi är så himlans bra på i förskolan men att relationer inte ska handla om trygghet utan om vad vi ska bygga relationer kring; det vill säga det som skapar mening! I situationer kring undervisning är det det vi delar som är målet, innehållet, inte själva relationen.

Här känner jag igen mig så tydligt i dokumentationsarbetet i vardagen. Vi är grymma på att se relationer mellan barnen, det sociokulturella arvet vi bär med oss i vår vardag. Många gånger är det det första vi ser i en dokumentation – hur barnen relationerar till varandra. Eller…jag omformulerar mig! Vi ser hur barnen är mot varandra – som kompisar, socialt. Men inte VAD vi relationerar kring! Vad är det som blir viktigt mellan dig och mig att mötas kring? Och i det är som är viktigt, som vi relationerar kring, vad är det vi lär? Jag tar ett till citat av Per:

”Vi pratar inte för att komma överens utan för att bli berikade.” Per Bernemyr

Han lyfte också att vi behöver många saker att mötas kring för det bygger starkare relationer mellan oss. Återigen i praktiken så kanske vi sätter mål om att barnen ska samarbeta men det Per menar att vi måste tänka kring är VAD är det som det är viktigt för oss att samarbeta kring?

I praktiken kommer den här konferensen mitt under en avrundning av terminen och året samtidigt som vi bygger ramar för hur hösten ska se ut. Ramar som ska ge oss stöd på att kunna fokusera på det där vi möts och ska relationera kring. Eller snarare som vi ska ta ta reda på – alltså ”vadet”!

Vad är det som det är viktigt för oss, som grupp, barn och vuxna, som människor, att mötas kring?

Här ligger hamnar mitt fokus för där rör jag mig mycket just nu. Introduktioner och preprojekterande (en slags kartläggning av vad barnen är intresserade av som görs under juni-september). Och egentligen är inte det så konstigt att detta blir ett fokus för mig och för stora delar av föreläsningarna eftersom det är just våra 1-2 åringar som vi introducera till förskolan.

Lena Edlund (utvecklingschef Pysslingens förskolor) lyfte under sin föreläsning vikten av att ”göra läroplanen”. Alltså att det måste finnas saker för barnen att göra (att mötas kring). Som pedagog räcker man inte till under en introduktion och därför måste det finnas en miljö som intresserar barnen och ur det barnen gör måste du som pedagog översätta och tolka barnen i relation till läroplanen. Det kräver ännu mer kunskap och kännedom om läroplanens innehåll och hon menade också att man måste våga bli lite pretentiös – att göra det barnen gör märkvärdigt. Lena lyfter att det inte handlar om att hitta rätt intresse (eller läroplansmål) i det barnen gör utan istället fundera kring hur barnen kan fortsätta sitt utforskande.

Till exempel – hur reflekterar en 1,5 åring? De pratar ju inte… för de yngre barnen är mer multimodala än vi vuxna. De kombinerar olika ”teckensystem” för att ge och skapa mening kring sin vardag. De använder sin kropp och röst när de reflekterar så Lena ställer frågan ”så varför sitter vi ner och reflekterar”. Hon hänvisar detta till ”bodymind” (vilket det skrivs om i boken ”Barn och naturvetenskap”). Lena kommer med kloka tankar som ger mig nya ögon. När barn kliver i och ur lådor behöver vi ställa oss i relation till

”Vad är det för barnen rent hypotetiskt ställer sig när de kliver i och ur lådorna?” Lena Edlund

Tips och trix lockar även mig och när Lena visade upp exempel på stationer som man kan rigga för att möta barnen så har jag lånat dessa för att stötta upp våra pedagoger i Gråbo. Min tanke är att titta på dessa och att vi testar för att ställa oss i relation till de här stationerna och att vi inför nästa års introduktioner skulle kunna utveckla våra tankar mer. För jag tror att vi ofta lägger lite för lite tid på det där med introduktionens innehåll. Vi hamnar så lätt i att möta vårdnadshavaren och alla möten, papper och det som ska organiseras runt introduktionen att vi glömmer vem det är som ska introduceras och att vi även faktiskt behöver en organisation kring innehållet redan i juni. För vi vet alla hur det är de första veckorna efter semester. Vi som pedagoger körs direkt in i en verksamhet som ska vara genomtänkt från dag ett även om vi som kollegor inte hunnit prata ihop, eller att ens alla har kommit tillbaka från semestern. Och där i dörren står det helt plötsligt nya barn och vårdnadshavare.

Då gäller det att ha en struktur för introduktionen och det tar jag med mig från Ann Åbergs (pedagogista Bromma) tid på scenen. Denna gigant av giganter… jag skulle vilja ha Ann som mentor. Klok människa det där! Hennes föreläsning inleds med att hon ställer oss frågan om vad vi vill att barnen ska bära med sig från sin tid i förskolan – glädje såklart! Per Bernemyr kallade det under sin föreläsning för livsaptit. Det gjorde att jag utvecklade detta processhjul för pedagogerna att kunna förhålla och arbeta med under introduktionen, och även äldre barn som kommer tillbaka kan detta användas till. Detta är ett ihopkok av input från Ann Åberg, Lena Edlund och Sofia Hedins föreläsningar. Notera att det är ett arbetsmaterial som jag delar…

Liksom Lena lyfte Ann vikten av att visa respekt för det barnen försöker berätta för oss. Med hjälp av praktiken beskriver hon ett exempel på när barnen hela tiden plockade ner dokumentationen från väggen. Pedagogerna blev frustrerade och såg det som ett problem, ett problem som jag tror vi är många som känner igen oss i. Hur ska vi göra för att dokumentationen ska få sitta kvar och vara tillgänglig för barnen? Ann menade att vi måste vända på problemet så att det inte längre är ett problem att barnen tar ner dokumentationen. Att vi istället funderar kring vad det är barnen försöker berätta för oss när de plockar ner dokumentationen och hur kan vi säga ja till det. Pedagogerna ifråga gjorde dubbletter på dokumentationerna. Ett ex som satt på väggen och ett ex som barnen kunde bära med sig.

”Vad är det som vill göra sig själv hört?” (Ann refererar till Gunilla Dahlberg)

Eftersom det är introduktionen som är i mina tankar blir Anns föreläsning också konkret i ett görande. Tankestrukturer under de första veckorna, ett sommaruppdrag som redan innan vi möts på förskolan har satt igång tankar hos barn, pedagoger och vårdnadshavare. Som får våra tankar i rörelse, ett hav av tankar som vi sedan kan guppa runt i när vi möts i augusti och september innan vi bestämmer oss för en ö, av många, att kliva ur båten för att utforska tillsammans.

”Barns lärande är alltid ett svar på lärandets möjlighetsvillkor.” Ann Åberg

Jag kommer nu att gå in lite i organisationen i mötet med barnens tankar som de för med sig till förskolan. ”Öppna dörrar, dörrar på glänt eller dörrar som ska stängas” lyfter Sofia Hedin (pedagogista Linköping) under sin föreläsning och dessa begrepp som introduceras blir en inspiration i struktur för mig. När jag tittar tillbaka i mina anteckningar lyfter även Ann detta men det är konstigt hur man ”hör” saker. Oavsett är det ett begrepp som kan göra saker synliga för oss och som håller oss i flöde. Så vad menas med dessa dörrar? Barns lärande, nej människors lärande, är rhizomatiskt, och det gör att ett dokument med löpande text inte kan synliggöra våra tankevägar och därför är tankekartor/mindmaps ett bra verktyg för att se en helhet och utan att göra ett val för tidigt i processen. När vi skriver i dokument och mallar har våra tankar tendenser att påverkas till att forma våra processer in i linjära spår och då ser vi inte alla vägar som kan vara möjliga. Sofia lyfter in att vi måste vara kreativa även i våra egna processer som pedagoger och där är ett sätt att arbeta med tankekartor. När man väl skissat på tankekartan, alltså skrivit upp det vi ser barnen möts kring eller som verkar vara viktigt för de att berätta för oss, kan vi använda oss av begreppen ”Öppna dörrar, dörrar på glänt eller dörrar som ska stängas” för att utveckla det vi ser. Om vi tar exemplet med lådorna ovan, verkar det vara ett stort intresse hos många barn så är det en ”öppen dörr” och här lägger vi vårt projektfokus där vi dokumenterar och fördjupar innehållet, skulle intresset vara lite halvsvalt men ändå lite intresse för det så är det en ”dörr på glänt” som vi ska hålla lite koll på och med tiden kanske vi ”stänger dörrar”. Men när vi har allting uppskissat på en tankekarta är det lättare att kunna gå tillbaka till såväl dörrar på glänt som stängda dörrar med tiden för att se vad som kan användas för att gå vidare med barnen eller kanske ser vi saker som gör att dörrar på glänt blir vidöppna dörrar.

De tredjedelar som jag tagit med mig från Trollet lyfter både Ann och Sofia i sina föreläsningar. Många gånger lägger vi så mycket fokus på själva genomförandet så när vi sedan följer upp det vi gjort blir det efterkonstruktioner. Sofia lyfte vikten av att alla delar är lika viktiga. Planeringen och förberedelsen är det som vi måste titta emot när vi lyfter såväl själva genomförandet som efterarbetet. Nyckeln ligger i att ge värde åt alla tre delar för de påverkar varandra. Utan en av dem blir lärandet för såväl barn som pedagoger fattigare. Jag tänker att det också har att göra med att (i alla fall i Reggio inspirerade kretsar) med missförståndet om den passiva pedagogen som hela tiden följer barnet. Som pedagog behöver processerna ske i växelverkan mellan barn och pedagoger – det är först då vi pratar undervisning. Jag tänker också på begreppen målrelationell (som Per lyfte under sin föreläsning) kontra målrationellt. Det som också skiljer olika teoretiska perspektiv från varandra. Att vara målrelationell handlar om värdet i det vi möts kring medan målrationell handlar mer om att uppnå kunskapsmål. Kopplat till Sofias tankar om tredjedelar handlar det om att det ska finnas en jämvikt. Min tolkning av ett målrationellt arbete är att man lägger mycket vikt på planeringsdelen – vad är det barn ska lära medan i ett målrelationellt arbete handlar det om att i en aktivitet förhåller vi oss till dels varför vi gör något (värdet) och det vi lär genom detta.

Sist men inte minst vill jag lyfta in Emelie Moberg som arbetar på Stockholms Universitet tillsammans med Cecilia Caiman (som skulle föreläst). Hon binder ihop det här blogginlägget eftersom det hon gör, liksom de andra föreläsarna, lyfter relationens vikt men i detta fallet barns relation till naturen. När vi pratar miljö med barnen menar Emilie att barnen pratar om natur och för barn är naturen allt som finns utanför fönstret. Hon uppmanar oss att utgår från barnens närmiljö när vi arbetar kring hållbarhet och naturvetenskap i förskolan. Att skapa relationer till den i första hand. Emelie hänvisar till Cecilia när hon berättar att barn tidigt har en empati för djur och natur, på ett sätt vi vuxna kanske tappar med åren. Det gör barnen kreativa i att hitta lösningar om naturen och djuren när dilemman uppstår och är det då något som finns där, utanför förskolans fönster så finns det redan en relation att bygga på.

Och det sammanfattar egentligen konferensen för mig – att vi behöver skapa relationer till de yngsta, till våra tankar om de yngsta. Kanske göra en sån där tankekarta med hur vi tror att barn lär, observera och se vilka dörrar stängs framför vår näsa och vilka dörrar är vidöppna och kanske, kanske finns det en hel del dörrar på glänt som bara väntar på att slängas upp…om vi vågar!

---

Litteraturtips:

Lyssnandets pedagogik; Ann Åberg

”I Lyssnandets pedagogik beskriver Ann Åberg arbetet med att utveckla den pedagogiska praktiken i en förskola. Med hjälp av inspirerande exempel ur sin egen vardag beskriver författaren gruppens erfarenheter av förändringsarbetet. För att ge ett teoretiskt perspektiv på frågeställningarna har Hillevi Lenz Taguchi, lektor på lärarhögskolan i Stockholm, bjudits in som gästförfattare i boken. Resultatet är en rikt illustrerad bok som väver samman beskrivningar av ett konkret vardagsarbete med ett teoretiskt tänkande.”

Läroplanen och de yngsta; Lena Edlund

”Alla pedagoger ska arbeta utifrån förskolans läroplan – men hur omsätter man innehållet i praktiken med de allra yngsta barnen? Hur kan man förstå barns kunnande och lärande innan de kan prata? Kan ettåringar arbeta i projekt eller vara med och bestämma hur verksamheten ska se ut? I De yngsta barnen och läroplanen ger Lena Edlund praktiska exempel på hur arbetet kan förankras i läroplanen och delar med sig av sina erfarenheter och tankar när det gäller till exempel introduktion, förskolans miljö, pedagogisk dokumentation och undervisning med de yngsta. Hon ger också tips och verktyg som underlättar pedagogernas viktiga arbete.”