Words matter…brister eller styrkor?

I senaste tidningen Förskolan fanns ett tema med artiklar kring lek. Mycket intressant och spännande. Det pågår mycket diskussioner om lek sedan läroplanen återerövrade och tryckte på denna viktiga del av livet. Det är så bra att vi lyfter leken som lite hamnat i bakvattnet när vi försöker reda i vad undervisning är i förskolan. Vi måste jobba och bearbeta begrepp för att skapa starka relationer till dem, att vi pratar om samma saker.

Bild Pixabay

Med leken är det dock viktigt att också läsa på, läsa om och inte tro att kunskapen om lek är något som vi redan har eller redan vet. Vad innebär egentligen lek – har vi pratat om det på vår avdelning? Det är liksom med allt annat – vi måste friska upp våra äldre kunskaper och erfarenheter men också möta det som har hänt och nya perspektiv som tillförts sedan vi sist pratade om något – och vi måste göra det med våra kollegor. Beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund, att hålla oss ajour med forskningen och inte köra på i gamla spår med tanken om att ”detta pratade vi om för flera år sedan och att det kommer tillbaka”. Vi måste konstant vrida på begrepp och inte tro att något landar – för språk och begrepp handlar om förhandlingar. Det som gör det här svårt är också att vi har en tendens att bli lite tunnelseende i förskolan och ledda av det andra lyfter dvs att nu ska vi prata lek, tidigare var det undervisning. Skolinspektionen, media och vårdnadshavare påverkar oss ofta i vad som blir viktigt att prata om. Vi blir trötta på allt vi måste prata om och förenklar komplexa processer men har också svårt att bygga ihop det som vi behöver titta lite närmare på med allt det andra som sker. Att se att allt hänger ihop. Allt vi gör är beroende av något annat därför kan vi inte betrakta lek som enbart lek och lek som ska utvecklas utan lek som i relation till undervisning, utbildning, lärmiljö, demokrati och värdegrund.

”Ingen lek är fri. All lek är styrd av handlingserbjudanden som ges genom exempelvis rummet där leken ska ske och vilka saker som finns där…För att få leken mer jämställd krävs organisatoriska beslut om att exempelvis bidra med lekmaterial som utmanar eller som behöver tas bort.”

Mia Heikkilä

Liksom med allting använder vi begrepp för att förstå hur vi som pedagoger ska förhålla oss till lek. Läser vi böcker om lek finns det till och med kategoriseringar kring lek. Ylva Ellneby har tex tittat på detta i samband med sin bok ”Den livsviktiga leken”. I samband med att leken lyfts finns det också vägval i de ord vi använder. Jag hör tex ord som lekstärkande, att pedagogen stärker barnens lek. Vilket i sig absolut kan behövas i vissa sammanhang, att ge stöd i att tolka lekkoder men vi ska också vara medvetna om att det är ett begrepp som visar på brister hos barnen där den vuxne ska åtgärda något som inte riktigt fungerar som tex turtagning. Eller det kan åtminstone tolkas så. Jag föredrar heller lekberikande eller att vi arbetar med lekstyrka även om vi också ibland måste arbeta lekstärkande – men vilka ord väljer vi och när?

”Barn äger leken. Vi vuxna är gäster som kan låta oss bjudas in, komma med gåvor i leken så att den blomstrar, det vill säga fördjupas och utvecklas.”

Margareta Öhman
Bild Pixabay

Med det sagt om bristperspektiv kopplar jag detta också till Martin Gråfors föreläsning på Förskola 21 i oktober. Något jag tog med mig från hans föreläsning, som gick in som ett litet självkritiskt skav i mig, var tanken om hur vi ser på våra pedagoger (föreläsningen riktade sig till ledare i förskolan). Han lyfte bland annat om vi ser på våra pedagoger som kompetenta. Vi pratar ofta om hur våra reflektioner kring barnen, att se deras kompetenser, att barn vill lyckas, att det är vi pedagoger och vår organisation som skapar förutsättningar för detta. Gör jag det kring vårt arbete med våra pedagoger? Jo, det gör jag såklart – annars vore det hemskt. Men när det inte går så snabbt i utvecklingen eller att det här vi pratade om inte tar sig uttryck i aktion eller ett förändrat tankesätt – är jag lika trygg i det perspektivet – pedagogen som kompetent – när det inte sker på det sätt jag tänkt eller vill?

Kanske inte alltid med handen på hjärtat. Lite självutlämnande måste jag vara, för jag är lärande människa. Reflektionen gör mig klokare och ger mig möjlighet att göra andra val, bättre val. Jag är en utvecklingsbenägen person och är van vid att se på det som inte fungerar för att utveckla brister till förbättring i organisationen men hur arbetar jag styrkebaserat – på det som pedagogerna gör som är så jäkla grymt bra! Jag tror jag ser en del men jag skulle nog kunna se mer och lyfta detta mer än vad jag gör. Jag skulle kunna ha mer fokus på det…utan att släppa det som behöver utvecklas. Och ge saker tid att växa, bearbetas och göras om till det som skapar förändring inte bara ändring. En förändring med medvetenhet.

Jag behöver vara både kompetensstärkare och kompetensberikare i mitt arbete som pedagogisk samordnare och jag måste bidra till kompetensstyrka – och kompetensen finns i organisationen, vårt kunnande och våra tankar tillsammans – inte bara i mig. Vi blir liksom klokare tillsammans om vi pratar med varandra och ser, lyfter, stärker det som funkar bra – och använder det som funkar till att lyfta det som vi vill utveckla. Alla vill ju utvecklas och lära! Det är grundtanken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s