Ur en föreläsares perspektiv

Klockan är 22 på kvällen (som jag lite skrattande för mig tänker 22 alltid är) och jag sitter i mitt rum på ett litet mysigt pensionat i centrala Töreboda. Imorgon och på fredag kommer jag, Martina Lundström och Linda Linder sluta upp med Guldgruvans experter Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson för att leverera ett spännande konferensprogram gånger två. Vilket ska bli så himlans roligt!

Det är intressant när man som föreläsare/fortbildare och kollegor möts upp kring upplevelser och tankar i det som händer runt omkring oss och i det vi gör. Vi pratar föreläsningsinnehåll, delande och begrepp. Många gånger kan det utifrån se ut som att vi har det lätt att skapa föreläsningar och i skrivandet av böcker och bloggar.

Det kan upplevas som att vi har talang för det eller att vi är mer utåtriktad, tryggare och mer säkra på det vi lyfter men det ligger mycket arbete bakom.

Jag kan såklart bara tala för mig själv i detta forum men många gånger kommer föreläsningar, böcker och blogginlägg inte alls enkelt. För mig är byggande av nya föreläsningar förknippat med ganska stor prestationsångest – vad har väl jag att säga som inte redan är sagt? Vem är jag att stå här och ta plats? Det kan pågå i flera veckor och ligga som en tung filt över en innan det släpper.

Välkommen till min hjärna. Man läser något, känner sig förvirrad, försöker strukturera tankarna, tror sig förstå och en ny tanke väcks. Kan du känna igen dig?

Blogginlägg som ska ligga och marineras, bearbetas och djupas är inget jag är bra på. Jag är en flowmänniska vad gäller skrivandet – det går lättast en kväll som denna när huvudet är fullt med tankar som försöker göra sig hörda. Skriver jag inte när tanken är levande så kan jag lika gärna strunta i det för min skrivarglöd falnar ganska fort. Att skriva mina kapitel i vår antologi ”Digitalt meningsskapande i förskolan” var väldigt intressant ur det perspektivet. Ibland gick det som supersmidigt och vissa perioder tog det emot som bara den.

I framställandet av uttryckta tankar (genom föreläsningar, bloggar) finns också en stolthet i att kunna erbjuda något som kanske även den som är mottagare kan ta med sig.

Att man får dela sina tankar med andra och att det kan stötta någon annans arbete! Det är jättekul men i delandet finns också en baksida…när någon tänkt något bra så vill man gärna fortsätta använda den tanken – vilket är såååå kul men det är viktigt att vi också hänvisar till våra inspirationskällor om vi har möjlighet.

Det bästa som finns är när man hittar en ingång som är ny för en, som förklarar något man inte trodde man förstod men som man kanske nu gör. Eller gör man det? Tveksamheten i att berätta om något man tror man förstått eller håller på att förstå är alltid lite utlämnande. Och vad händer om man upptäcker att det där som jag trodde jag hade kommit på var något som någon annan redan tänkt? Eller har jag omedvetet reproducerat någon annans tanke? Vem äger kunskapen – gör vi inte alla det? Grundregeln är alltså att vet jag att jag ”lånar” något jag hört från någon, eller läst för den delen, så måste jag givetvis referera till den personen/boken även om allting hör ihop på något sätt tänker jag.

Att föreläsa i en timma kan ses som en liten sak men bakom den timman ligger såväl dagar, månader och år av tankar, kreativ ångest och upplysta tillfällen hos den som föreläser. Att sedan leverera den här timman på ett sätt som rycker tag i dig som lyssnar, att finna en melodi i föreläsningen som tilltalar såväl dig som föreläser och dig som lyssnar är ett ständigt testande eftersom alla ”publiker” är olika och jag som föreläsare är olik mig själv varje gång. Vi blir ju tillsammans i de sammanhangen – inte bara är. Jag har haft föreläsningar som jag genomfört med en undran om vad som egentligen hände och andra föreläsningar som lämnat en sådan eufori i mig att jag kunnat fortsätta föreläsa hela natten.

Bild Pixabay

Det är nu man i skrivandet av detta blogginlägg undrar vart jag är på väg…för så funkar tanken hos mig. Den vandrar ibland.

Kontentan är att jag egentligen vill berätta att den där timman när du lyssnar på mig, kanske till och med imorgon, är en timma jag lagt tid och tanke i för att ge dig en gåva i något jag tänker på, tror på, paketerat i en förpackning som jag ägnat mycket omsorg om. Och jag hoppas såååå att du ska gilla den (även om jag kanske bråkar med dig lite, eller inte).

/Erika

2 svar till “Ur en föreläsares perspektiv”

  1. Så fint du sätter ord på hur det är!
    Jag tänker att det på grund av det du beskriver är så viktigt att visa respekt för dem som har modet att ställa sig upp och dela med sig av sina tankar.
    Lyssna färdigt, inte börja plocka ihop sina saker innan det är slut osv, för det krävs en hel del av den som står där. Även om jag inte tycker lika eller håller med om det som sägs så förtjänar föreläsaren alltid min respekt som lyssnare, för det ger någonting till mig som lyssnar även om jag inte håller med, då får jag kanske tydligare syn på mina egna tankar och ställningstaganden.

    Så, all respekt och tack för att ni delar med er alla modiga där ute!

    Med vänlig hälsning Katarina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s