Kurragömmans seriositet – tankar om toddlares strategier för utforskande

Denna terminen följer jag särskilt några av våra yngrebarnshemvister. Det är otroligt spännande och intressant att vara med de yngsta barnen på våra förskolor. För min del var det ganska längesedan jag arbetade med toddlarna. Jag har i min yrkeskarriär arbetat framförallt mot äldre barn men jag minns tiden på min 1-2 årsavdelningen med en särskild värme och hur vi utforskade verbet rulla utifrån barnen intresse för stora maskinerna vid bygget som låg granne med förskolan. Det är roligt att återkomma till toddlarna och det är ett särskilt intressant arbete att som pedagog följa dessa barn då det krävs mycket träning och en tillit till att när barnen utforskar med kroppen sker det saker i huvudet. Att kroppen är det som verbaliserar det som munnen inte ännu kan uttrycka. Och det är väl just den där låsningen vi har kring de yngsta ”de pratar ju inte”. Och den tanken behöver vi bli av med för det händer enormt mycket i de här ungarna hela tiden! Men vi måste skärpa vår blick lite extra.

Innan tecknandet ska sättas igång för dagen är barnen redan vid bordet. Bordet är en markering för det som ska ske, en mötesplats. Nästan som att barnen säger ”Godmorgon bordet, oj vad kul vi ska ha idag”.

Jag gör också massa kullerbyttor just nu kopplat till de yngsta och estetiska lärprocesser (dvs lärande genom sinnena). En av de hemvister jag följer har börjat introducera tecknandet utifrån barnens intresse för boken ”Alla får åka med” och en vilja att låta de yngsta få förutsättningar för att möta ateljé. Här gjorde pedagogerna ett val att börja med tecknandet. Jag försöker parallellt läsa på om barns bildskapande för att skapa förberedelse för det jag möter i mina observationer och i reflektionen med pedagogerna. Det har gjort att jag just nu försöker lära en del om tecknandet – och jag vill ha mer kunskap om det. Så jag försöker i den mån jag hinner hänga med i processerna (vilket inte alltid är lätt hahaha).

”Men de där cirklarna, de där kroppsliga uttrycken som Erika beskrev, de ser vi med, hela tiden, sida upp och sida ner med fokuserat, detaljerat och omsorgsfullt ”skrivna”cirkelkrummelurer.”
@forskoloristor på instagram

Det som jag sett och erfarit under de senaste veckorna är gemensamma sätt barnen utforskar på, som jag inte varit medveten om innan och som jag kanske vid första anblicken inte lagt så mycket fokus på. Men när någonting återkommer i olika sammanhang och kontexter, i mötet med andra barngrupper med annat fokus, pedagoger som oberoende av varandra beskriver liknande saker eller kollegor från andra enheter som visar på exempel som visar på samma slags utforskande så är det något jag känner att jag iaf behöver titta lite närmare på. En tes har börjat växa fram i mitt huvud och kanske slår jag in en öppen dörr. För dig som läser detta är det kanske en självklarhet men inte för alla så jag jag vill ändå dela de tankarna jag är inne i just nu.

De yngsta barnen har strategier för att utforska sin omvärld – ja, självklart tänker du, det har väl alla?

ATT FÅ GÅ FRAM OCH TILLBAKA

En sak som är viktig till exempel är ju att de yngsta barnen behöver kunna få gå fram och tillbaka i en aktivitet. Dvs att leran behöver få stå framme så man kan gå dit och arbeta lite, ta en tankepaus och bygga lite med klossarna för att sedan komma tillbaka. Där vi som pedagoger behöver hitta en organisation och struktur där vi också kan (och vågar) stanna kvar i den aktivitet vi presenterat även om barnen lämnar, att vi inte följer med barnen till klossarna utan stannar kvar i leran. Då kommer barnen också tillbaka, det kan räcka med att en kompis förflyttar sig tillbaka till leran för att barnet återigen får upp ögonen för den.

KROPPEN SOM VERKTYG FÖR ATT UTFORSKA MATERIAL

Det som jag har funderat mycket på de senaste dagarna är hur barnens utforskande ser ut. Vi vet ju att de yngsta använder kroppen som ett verktyg för att förstå sin värld. Att det i barnens utforskande finns ett tempo. Som tex i torsdags tittade vi i vår pedagogistagrupp på en observation som min kollega Linda Mjölner hade med sig där de yngsta utforskade ett rum fyllt med papper av olika slag. Barnen går in försiktigt, tittar sig omkring, tar in rummet och försöker ”förstå” vad de möts av. Efter ett tag börjar de använda sina kroppar alltmer kraftfullt. De testar materialets gränser och använder sin kropp för att dra i pappret, lägga sig på pappret, slå på pappret. Sedan blir tempot lugnare igen.

”Hej! Vad är du?”
TEMPO

Samma sak har jag sett i arbetet med barnens tecknande. Tempot växlar i intensitet, från att försiktigt möta materialet och dra några streck, göra några krumelurer för att sedan använda hela sin kraft för att slå ner pennspetsen i pappret och sedan gå tillbaka till att rita streck. Jag tror att vi som pedagoger ibland blir lite förvirrade av tempot, eller kanske snarare stressade. Vi går liksom på helspänn när tempot går upp för vi vet inte vad som ska hända, eller vad som kan hända så ibland stoppar vi processer där men vad skulle hända om vi väntade inte nästa tempoväxling, vad hade hänt? Kanske har du upplevt samma sak?

KURRAGÖMMA

Det som jag upplever återkommer när vi tittar på olika observationer av barnens utforskande av ett material är att det förekommer en tittutlek som strategi för utforskandet. Tittut är en av de första lekarna vi leker med bebisar, det är en lek de i princip mött sedan de kom ut ur magen vilket innebär att det är en erfarenhet för dem, ett sätt att relationera till nya människor. Tittut-leken tar sig sedan uttryck i en slags gömma-lek. Där man tex gömmer pennorna i ett tyg eller bakom stafflit, i pappersexemplet gömmer barnen pedagogens fötter för att sedan ”hitta” dem igen. I fredags mötte jag en yngrebarnshemvist som arbetar med bollar och även de uttryckte att barnen också gömmer bollarna. Därför drar jag en egen slutsats att ett sätt att relationer till ett material kan vara att leka kurragömma med det. Kanske har du upplevt samma sak?

Ett barn börjar trycka in pennorna under tyget och pennorna ”försvinner”.
HÄLLA-ÖSA-PACKA

Hälla-ösa vet vi alla likaså att det är en lek de yngsta älskar att leka och det kan man såklart tolka på många olika sätt, att det handlar om att tex lära om utrymmen, volym etc . Det återkommer också som en strategi i barnens utforskande av tex tecknandet och pappret. I teckningsobservationerna plockar eller häller barnen ut pennorna ur sin burk för att sedan sortera tillbaka dem igen. I pappersobersvationerna häller barnen ut pappret och packar sedan tillbaka det i lådor och påsar. En annan yngrebarnshemvist jag mötte i fredags har arbetat med silkespapper och även de barnen har visat att de vill packa sillkespappret i kartonger. Kanske har du upplevt samma sak?

Jag tänker att vi gärna vill förenkla det barnen gör genom att säga att ”bara” är en kurragömmalek de leker, vi kanske till och med bryter de i den leken för att visa på var de tex ska rita med pennan. En annan sak vi måste förstår att när barnen tar pennan och springer fram och tillbaka så skapas även där en relation till pennan – även om vi kan uppfatta det som farligt och vi kanske måste finna ett sätt att locka tillbaka barnen till ”the scene of the crime” för att undvika olyckor med pennorna när man tex ramlar. Eller så kanske vi behöver se över hur miljön inbjuder barnen till att relationera till pennorna genom att springa, kanske vi behöver vi byta plats, flytta en hylla men också våga leda genom att ha en dialog med barnen om var pennorna behöver vara. Det finns så många olika twister och tankevurpor som vi kan rada upp här men allting behöver ju såklart hela tiden ställas i relation till de barn vi möter. Det finns inga rätt och fel bara olika aktioner som får olika utslag och konsekvenser – och vilka konsekvenser vill vi skapa?

Det första steget är iaf att inte förringa barns lekande utan istället se det som ett sätt att utforska, en strategi för att förstå något, även om vi tycker att det ser ut som en lek vi känner igen. När vi också identifierat vissa av dessa lekar som strategier så kan vi också börja se andra saker som barnen utforskar där dessa lekar tidigare stått i vägen för våra möjligheter att uppfatta det som händer i mellanrummen.

Med det sagt…återkommer med mer tankar! /Erika