Meningsfullhet och enkelhet – bokrecension ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer” av Essén och Olsborn Björby

Under de år som jag på olika sätt och inom olika verksamheter (både med verksamhetschefer, förskolechefer och pedagoger/kollegor) arbetat med systematiskt kvalitetsarbete har det svåraste alltid varit att se detta arbete som något givande för den egna praktiken. Ofta har man redan tänkt och funderat ut utvecklingen i huvudet men när det gäller att formulera den får man skrivkramp och en känsla av att man inte skriver för sig själv utan för någon annan.

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

Så var det dags för en kort bokrecension av boken ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer”, utgiven av Natur&Kultur 2018 och skriven av Gunilla Essén och Leicy Olsborn Björby. Leicy och Gunilla har tidigare, tillsammans med Erika Björklund, gett ut boken ”Pedagogisk dokumentation – att utvecklas och lära tillsammans” (Natur&Kultur, 2015).

Nu har jag äntligen hunnit läsa klart boken och fått en hel del tankar som jag hoppas också kan komplettera Linda Linders recension på Pedagogiska kullerbyttan – visst är det bra med olika perspektiv!

När jag har funderat kring vad jag skulle vilja lyfta i min upplevelse av boken så märker jag att jag lätt hamnar i mitt eget perspektiv som kvalitetsutvecklare, lite mer formalianivå och det påverkar mig när jag läser. Under de år som jag på olika sätt och inom olika verksamheter (både med verksamhetschefer, förskolechefer och pedagoger/kollegor) arbetat med systematiskt kvalitetsarbete har det svåraste alltid varit att se detta arbete som något givande för den egna praktiken. Ofta har man redan tänkt och funderat ut utvecklingen i huvudet men när det gäller att formulera den får man skrivkramp och en känsla av att man inte skriver för sig själv utan för någon annan. Om det handlar om ovanan att analysera och formulera sig, att någon annan ska läsa och ”bedöma den”…ja, det är många delar som ställer till det och gör att det systematiska kvalitetsarbetet ofta blir krampaktigt utfört, med en övervägande stresskänsla och därmed upplevs som tidsödande och meningslöst för det egna arbetet. Det författarna gör i boken ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer” är att försöka göra det stora komplexa till något verksamhetsnära och enkelt (i allt det svåra), de vill påvisa att det faktiskt gör skillnad för verksamheten – för det gör det, om vi ger det möjlighet att göra det.

Det systematiska kvalitetsarbetet ska vara ”ett arbetsätt som stärker oss och hjälper oss att systematiskt skapa lust, glädje och kreativitet.” s.119

Jag tänker att den här stressen över systematiskt kvalitetsarbete som finns faktiskt minskar om vi hittar ett systematiskt kvalitetsarbete att luta oss emot, som känns meningsfullt och nära det vi är i. Här kan boken vara ett stöd och en styrka i det stödet för den tar sin utgångspunkt i verksamheten, det som sker varje dag i våra förskolor. Min upplevelse är att vi, i vår förskolekultur, lätt ser juni som en slags månad för ”punkterande” av året, ett avslut…istället för något som flyter på och där år går in i varandra, en process som ständigt är i rörelse. Den rörelsen vill författarna lyfta fram i boken med ett rhizomatiskt förklarande av det systematiska kvalitetsarbetet, att utmana det linjära tänkande som systematiskt kvalitetsarbete tenderar att hamna i.

(enligt Aristoteles) ”Kvalitet är inte en handling, det är en vana” s.7

Det här är en bok som kan öka förståelsen för att – det systematiska kvalitetsarbetet ska gynna den egna verksamheten. Författarna försöker göra det komplexa i arbetet med systematiskt kvalitetsarbete mer lättförståeligt. Just den här ”enkelheten” är det jag föll för i ”Pedagogisk dokumentation – att utvecklas och lära tillsammans”. Men i enkelheten finns också en komplexitet som lätt kan gås miste om när man bara läser boken rakt igenom. I boken finns stöd för reflektion och funderingar att lyfta i den egna verksamheten och de finns där för en anledning. För systematiskt kvalitetsarbete ÄR komplext och stort men behöver utgå från det som sker i verksamheten. Och det här försöker författarna att fånga i boken. Genom att härleda till rutinsituationer och det vardagliga arbetet som exempel vill författarna visa hur det systematiska kvalitetsarbetet är meningsfullt och utvecklande för det egna arbetet i förskolan.

För mig, blev denna önskan om ett enkelt förklarade av något komplext, såväl bokens styrka som dess svaghet. Enkelt, för att det är lättare att ta till sig men det gör också att författarna tar något stort och försöker fånga det på väldigt få sidor och där de ”rutinnära” exemplen får mig att sakna en tydligare förankring till utveckling och lärande. Jag upplever att deras syn på systematiskt kvalitetsarbete fokuserar mycket på organisation och rutiner i de exempel som ges. ”Det systematiska kvalitetsarbetet handlar istället om att få syn på kvaliteter i vårt görande…” (s.33) Synen på det systematiska kvalitetsarbetet i boken krockar därmed ibland med min egen (jag märker att jag fokuserar mer på hur vår verksamhet gjort skillnad för barnens lärande i till exempel projekt), vilket gör boken intressant för det har fått mig att reflektera över min egen bild av det systematiska kvalitetsarbetet. Varför lyfter jag ut detta som något jag tycker är ”viktigare”. Vi behöver ju såklart ett systematiskt kvalitetsarbete som berör såväl rutiner (som lärandesituationer) som lärande i projektarbeten med barnen – båda är en del av det systematiska kvalitetsarbetet, båda behövs. Tankarna i boken får mig att vända och vrida på min egen bild av systematiskt kvalitetsarbete – härligt! Så ska det vara!

”Våra lärdomar, ord och erfarenheter måste förverkligas och få göra skillnad i vardagen, för barnen, för oss och för samhället.” s.111

Det finns ett kapitel med en metafor kring matlagning och systematiskt kvalitetsarbete och det kapitlet ställer till det för mig. Jag upplever att boken hade vunnit på att inte köra den kopplingen. För mig blir det mest förvirrande och jag märker att jag fokuserar mer på att förstå hur liknelsen hänger ihop med det som beskrivs än det som författarna vill förmedla. Och det är synd för det är viktiga delar som lyfts mitt uppe i den matglagningsmetaforen. Detta kan givetvis vara en ”smaksak” (tihitihi, gbgskämt) – men för mig blev det inte bra, kanske kan det vara det för någon annan.

Mitt absoluta favoritkapitel i boken är kapitel 3 – ”Mål, syfte och resultat på olika nivåer” därför att det är ett bra stöd i förståelsen för hur allt detta hänger ihop, mål, syfte och vad. Detta kapitel tar jag med mig in i mitt arbete som pedagogisk samordnare i vårt arbete med systematiskt kvalitetsarbetet. Vi måste till exempel veta vårt syfte innan vi kan sätta upp målet och innan vi kan finna våra strategier för att komma till målet. Jag tänker att vi är ganska ovana vid att både sätta ett syfte och ett mål i förskolan, görandet är vår styrka men att formulera ett ”varför” är svårare. ”Varför” står i relation till det författarna lyfter som ”överenskommelser”, underliggande och pulserande genom hela vårt systematiska kvalitetsarbete behövs det överenskommelser/ställningstaganden. Vilket är ett arbete som tar många år att först och främst bygga upp och sedan underhålla – och som också kräver en ledare som vet vad den gör och som tror på delaktighet i uppbyggandet av ett systematiskt kvalitetsarbete. I boken kan man lätt uppleva att det är just LÄTT men det är ju det som är det svåra eftersom det krävs många diskussioner och mycket tid för att komma dit. Det är ju de här överenskommelserna eller ställningstagandena som är grunden för det systematiska kvalitetsarbetet och jag hade nog velat veta mer om just dem…men det tror jag också är utifrån var jag står i mitt arbete som pedagogisk samordnare. För det är såklart så att när jag läser boken gör jag det utifrån mitt sammanhang och med mina ögon för vad jag står i och vad jag tycker är viktigt!

Jag tror att boken, i sin enkelhet, kan bidra till att förbereda en organisation för utvecklandet av en förståelse för det systematiskt kvalitetsarbete, vilka delar behöver vi ta med och titta på. MEN för att kunna fördjupa det systematiska kvalitetsarbetet – tänker jag att man behöver gå vidare till kompletterande litteratur. 

”Utan ett systematiskt kvalitetsarbete riskerar vi att oreflekterat upprepa och arbeta vidare, och vara nöjda eller onöjda med det uppdraget vi har.” s.25

Vill du skapa din egen uppfattning? Beställ boken från Bokus här: ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer” (Essén, Olsborn Björby, 2018)

Meddokumenterande – att få vara delaktig i sitt eget lärande som barn

Om vi istället skulle bjuda in barnen till att vi tar bilder och filmer gemensamt skulle vi kanske kunna få en annan bild av vad dokumentation kan vara. Jag tänker att här kommer vi runt problematiken med barn som objekt för vår dokumentation genom bilder och filmer. Genom att tidigt engagera barnen i att ta bilder tillsammans med oss kan vi synliggöra varför vi tar bilder som vuxna och att dokumenterande i övervägande del görs av barnen själva och vårt arbete med att följa barns lärande handlar snarare om att följa barnets tankar om sitt eget lärande genom deras egen dokumentation.

(Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus)

Hemkommen från en fantastiskt rolig föreläsning i Hammarös kommun där jag fick möjligheten att formulera mig kring pedagogisk dokumentation. (Inte lika fantastisk hemkomst dock för förkylningen slog till rejält så nu ligger jag i min soffa och skriver till er istället.) Intressant och spännande att binda ihop mina äldre erfarenheter av mitt eget arbete som förskollärare och pedagogisk dokumentation med de nya som jag gör tillsammans med våra pedagoger i Gråbo förskolor.

En av de saker som jag lyfte under föreläsningen är det här med dokumentation och bilder. Vi tar enormt mycket foton och filmer i verksamheten vilket blir ett problem inte bara för ”sparandet” av material utan också för att vi tappar vår ”hörstyrka” när vi har fullt upp med att fota och filma…nästan som att vi överskattar iPaden som ett mänskligt öra och öga. Det gör att vi missar stunder av närvaro i barnens lärande och utforskande som inte kommer tillbaka. Även om vi kan fånga något med kameran så är det fortfarande bara ett minne när vi går tillbaka till det, även om vi tittar tillbaka tillsammans med barnen, när vi egentligen kanske hade behövt vara där i stunden med barnet, hejat på och upplevt glädjen när det lyckas – vi, tillsammans med barnet, där och då.

iphone-338964_960_720
foto Pixabay

Jag tänker att vi måste dryfta etiken kring dokumentationen när vi pratar om pedagogisk dokumentation. Detta är en stor kritik mot pedagogisk dokumentation men egentligen mot dokumenterande och ibland behöver man fundera på var den kritiken kommer ifrån – men den är viktig att fundera kring.

Ett perspektiv som Anne-Li Lindgren lyfter i sin bok ”Etik, integritet och dokumentation i förskolan” är att vi, genom de foton vi tar, de filmer vi gör, skapar normer och normerande sätt för hur barnet ska vara. De bilder och filmer vi lyfter med barnen bär på ett signalvärde om vad vi lyfter som viktigt och meningsfullt och hur barnet ska uppleva sig självt. Vad ger vi värde genom våra dokumentationer? Det handlar inte om bilder på barn där snoret rinner eller ett barn som är ledset…det är icke-fråga – för de bilderna ska vi inte ta i förskolan. Det här handlar snarare om de bilder som vi till exempel sätter upp på en dokumentationsvägg, vid en station eller som vi skickar till vårdnadshavarna.

Vilka värden bär de bilder vi tar?

Ett sätt att börja försöka förstå är att använda sig av bildanalys. Vi lägger helt enkelt upp de bilder vi har på bordet och diskuterar vilka värden de signalerar. Vilken bild av barnet vill vi förmedla genom bilden och hur kan bilden uppfattas på fler sätt än det vi tar för givet. Detta borde vara obligatoriskt för varje arbetslag i förskolan att regelbundet göra – för att få syn på det vi tar som sanning. Detta är också ett moment i pedagogisk dokumentation – att utvärdera det egna arbetet.

Men om vi ska dokumentera utan att ta massa bilder och filmer på barnen…

Hur gör vi då? 

Jag tycker definitivt att vi måste filma och ta foton av vår verksamhet. Det är ett otroligt bra redskap för minnet, för att fånga tvärsnitt av det som sker och möjligheten att titta många gånger. När vi gör bildanalysen kanske vi också ska titta på när vi vuxna är med på filmer och bilder, eller undviker vi det? I så fall blir barnet snarare ett fotoobjekt – och den pedagogiska dokumentation, som ska utvärdera verksamheten och följa barns lärande, blir enögd och tittar bara på barnet. Så vi pedagoger måste också vara med såklart i dokumentationen annars blir barnet ett objekt för den.

En annan sak är att om vi pratar om oss vuxna som medforskande tillsammans med barnen så borde vi väl rimligtvis också bli meddokumenterande med barnen?

Många barn möts idag av stora iPads i ansiktet eller mobiltelefoner som filmar. Jag räcker upp handen och medger att jag är en del av den vuxenskara som tar bilder och filmer av barnen utan att fråga. Jag frågar om det är ett läge för det, annars finns det en risk för att vi stör barnet eller barnen i det de håller på med. Något viktigt vi vill gå tillbaka till tillsammans med barnet eller barnen.

”Hur kan vi närma oss barnets intresse utan att det ifrån barnet?”

Ebba Theorell, Förskolesummmit 2017

Om vi istället skulle bjuda in barnen till att vi tar bilder och filmer gemensamt skulle vi kanske kunna få en annan bild av vad dokumentation kan vara. Jag tänker att här kommer vi runt problematiken med barn som objekt för vår dokumentation genom bilder och filmer. Genom att tidigt engagera barnen i att ta bilder tillsammans med oss kan vi synliggöra varför vi tar bilder som vuxna och att dokumenterande i övervägande del görs av barnen själva och vårt arbete med att följa barns lärande handlar snarare om att följa barnets tankar om sitt eget lärande genom deras egen dokumentation. Till exempel när vi är i skogen och barnen fotar, kan vi ta hjälp av fokusramar för att stödja barnen i det de vill synliggöra och genom dessa bilder (som är en slags dokumentation)  samtala med barnen om det deras tankar följer. De bilder och de dialogerna kan ge oss ett annat perspektiv på barnens lärande än om vi vuxna bara fotar det barnet gör…

Det handlar inte om att vi inte ska stötta barnet i dess lärande utan mera om att ge barnet ett signalvärde genom att lyfta det hen upplever sig lära. Det ger oss pedagoger en bra grund för vilket lärande som faktiskt sker snarare än tolkningar av det lärande vi tror barnen gör. 

To be continued…

 

Hur många tankar ryms i en volkswagen?

För ett tag sedan bjöd Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson in mig till Guldgruvan i Töreboda och när en föreläsning i Mariestad bokades in tänkte jag att det vore väl grymt att besöka Guldgruvan eftersom de ligger i samma trakter.

Vilken dag! Så mycket intryck och jag känner mig uppfylld av beundran för de fantastiska verksamheter vi fick ta del av tisdags.

För ett tag sedan bjöd Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson in mig till Guldgruvan i Töreboda och när en föreläsning i Mariestad bokades in tänkte jag att det vore väl grymt att besöka Guldgruvan eftersom de ligger i samma trakter.

Min pedagogistakollega, Linda Mjölner, som alltid är nyfiken och på, ville också åka med. ”Ska vi inte passa på och besöka en förskola också?” frågade hon. ”Absolut” sa jag och vips fick vi inbokat ett litet besök på Regattans förskola i Mariestad.

I samma veva blev jag kontaktad av en annan pedagogistakollega i Grästorp, Karin Almén Wångdahl, som ville få lite digital input. Sagt och gjort – henne plockade vi upp i Vara på vägen till Töreboda.

Så kom det sig att tre entusiastiska och bubblande pedagogistor körde en liten roadtrip uppåt landet i en liten volkswagen polo.

Första stoppet var då hos Eleonor och Susanne på det kreativa återvinningscentret Guldgruvan i Töreboda. Efter en lunch, där diverse riksomfattande frågor kring förskolan avhandlats och världens minsts färja ”Lina” beskådats, så fick vi då gå in i denna fantastiska lokal. Det känns som att jag tagit 100 000 bilder eftersom miljön både bjöd på intressanta ingångar kring lek och material men också var estetiskt tilltalande.

Man får inte förringa Eleonor och Susannes arbete bakom miljöerna. De är synkade och levererar med stor professionalitet och drivkraft. Den här fantastiska miljön kräver helt enkelt en förberedelse av fantastiska hjärnor. De var otroligt pålästa kring vilket material och hur man kunde använda det. Dessutom givmilda med delande av sin kunskap. Jag rekommenderar er att besöka Guldgruvan, helt enkelt en riktig Guldgruva. Tryck här om du veta mer om Guldgruvan.. Du kan också följa dem på Instagram eller på deras blogg.

Eleonor och Susanne var också generösa och skänkte oss lite material efter att vi fascinerat beundrat en lampa gjord av återvinning som stod i lokalen. När vi packade ihop oss i bilen önskade vi att vi hade haft en skåpbil för att kunna ta med mer saker men istället fick Karin sitta lite trångt i bakre delen av bilen.

Så for vi mot Mariestad för att besöka Regattans förskola i Mariestad. Där tog Laila med kollega emot oss i den varma eftermiddagen. Inspirerande miljöer mötte oss men framförallt ett lugnt och självklart välkomnande som vi fick av alla pedagoger vi träffade. Ni vet, en sån där förskola som känns trygg, grundad och balanserad – där man alltid är redo att visa upp sin verksamhet för det finns en öppenhet och medvetenhet om varför man gör det man gör. Trygghet men ändå eftertänksamhet. I like! Här kan du läsa mer om Regattans arbete.

En annan sak jag fascinerades av var förskolans arkitektur. Jag tyckte jag mig känna igen den…Den är särskilt uppritad för Reggio Emilia inspirerat arbetssätt och är ca 10 år gammal. Pedagoger och förskolechef var med i processen tillsammans med arkitekten – och tänka sig….jag visste ju vem arkitekten var – Jonas Kjellander. Jonas Kjellander har även ritat Hedlunda förskola i Umeå som jag fick möjlighet att besöka i höstas. Jag kunde se saker som jag minns att förskolechefen Helena Oscarsson och pedagogistan Benny Dahlberg berättade om i miljön från Hedlunda. Det är spännande hur saker går igen i miljöerna och veta varför – lika men ändå annorlunda. Här är en intressant artikel med Jonas och förskolemiljöer.

img_3676
Hedlunda förskola (bild lånad från SWECO)

Åter bubblande och sprudlande var det dags för en halvtimmas påfyllning med italiensk pizza i skuggan för att sedan bege oss till Tunaholmsskolans aula där jag mötte ett stort gäng pedagoger och förskolechefer i de kommunala förskolorna i Mariestad. Där föreläste jag med min föreläsning ”Digitala vär(l)den” med syfte att inspirera till meningsfullt och kvalitativt arbete med digitala verktyg. Utifrån feedback från förskolechefer och meddelanden från pedagoger tror jag att jag i alla fall inspirerat!

Sedan var det dags för hemfärd denna sensommarkväll i augusti. Lyriska över dagen diskuterades och skrattades det högt i bilen. Medan vi reflekterade över intryck, pedagogistarollen, handledning, kompetens och digitala verktyg så lyckades Karin starta ett instagramkonto och Linda instagramma. Själv njöt jag av en enorm tacksamhet över sammanhanget och alla dessa kloka människor jag lyckats möta och får möta i mitt liv och den jakt som vi alla delar. Jakten på meningsfullhet och viljan att göra skillnad med sig själv som verktyg…och i mitt huvud tänkte jag för mig själv…

”Det här måste vi göra igen”.

Hållbar utveckling handlar om berättelser som binder samman

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

Ett påbörjat inlägg innan sommaren som hamnade i utkast men här kommer det nu i början av terminen istället…

Innan sommaren hade vi studiedag i Gråbo förskolor och ca 85 pedagoger tillsammans med ledning samlades på Olstorps förskola för att dels återkoppla tankar från Trolletdagarna i våras och för att blicka framåt och in i höstens fokusområde naturvetenskap.

Min ingång var vidga tanken kring naturvetenskap, att det är mer än vår traditionella syn på naturvetenskap dvs att lära oss fakta. Jag tänker att det framförallt handlar om förståelse för VARFÖR vi ska arbeta med naturvetenskap och att det handlar om hållbar utveckling. Hållbar utveckling diskuterades redan i förarbete till förskolans revidering 2010 i revideringen men det skrevs aldrig in. Efter presskonferensen med Gustav Fridolin och i förslaget på ny läroplan är det tydligt att ”hållbar utveckling” är ett begrepp vi måste ta oss an och förstå. För mig har Sanne Björklunds bok ”Lärande för hållbar utveckling i förskolan” (2017) varit ett bra underlag bland annat för att beskriva bakgrunden till begreppet hållbar utveckling men den ger också praktiska exempel. Hållbar utveckling är inte bara ord utan står för ett innehåll, så stort tack Sanne för den historien.

Jag inledde med att visa filmen nedan, om valen som svalt ihjäl av den plast vi människor slängt i havet. Den berör…den får en att reagera – och förhoppningsvis agera.

Det var en bra ingång för att på något sätta oss på banan. Under eftermiddagen introducerade jag begreppet hållbar utveckling och varje arbetslag fick också diskutera och tänka kring tre dimensionerna (social/kulturell, ekonomisk och ekologisk hållbarhet). Det kändes som att många tyckte att detta var en ny ingång och som gav tankar inför höstens arbete med barnen.

Utifrån Julie Davies tre natursyner (som Sanne skriver om sin bok) arbetade vi med ”lärande i miljön” genom en workshop med land art. Land art uppstod på 60-70 talet som ett sätt motsätta sig kommersialismen och att uppmärksamma människans relation till naturen genom att skapa konst av naturen, med naturen och naturen naturliga skeenden. Land art går inte att köpa, sälja eller bevara…det blir snarare just mötet mellan natur och människa som blir det hållbara.

Det finns så klart inga rätt och fel men oftast utförs land art ute i naturen men eftersom vi behövde hålla ihop oss under dagen fick pedagogerna stora påsar och gick ut, tillsammans i sina arbetslag, för att samla in material i naturen för ta med tillbaka till förskolans gård där vi skulle arbeta. På förskolan hade vi förberett kasserade grönsaker och rotfrukter som vi fått från den lokala matvarubutiken i Gråbo som pedagogerna kunde komplettera sina skapelser med.

Med en stor iver satte pedagogerna igång med sin land art. Mycket skratt! Under deras arbete byggs relationer upp mellan varandra, de möts kring ett naturmaterial. Att göra något tillsammans och med varandra skapar band. När jag pratade med pedagogerna lyfte de mycket tankar kring materialet, deras känslor inför materialet.

”Prestigelöst! Roligt!”

”Det var svårt att komma igång med samlandet men när man började konstruera och skapa så blev det lättare.” lyfte en pedagog efteråt.

Det är som att naturen som material talade till pedagogerna. Man startade ett mönster, en rörelse med hjälp av materialet, och sedan ledde materialet och den rörelsen in på nya sätt att gå vidare.  En person lade en kvist på ett visst sätt och det smittar till nästa person som gjorde likadant, kvisten böjer sig och skapar andra sätt att använda den. I början var det mer sporadiska delar eller en ram runt det man skapar. Ett nät blev en bro, pinnar blir till ramen… Löv och långt gräs skapar volym av olika slag.

Man skapar själv och man skapar gemensamt, ibland är man tillsammans i tanken och ibland är man i sin egen tanke…

När arbetslagen började känna sig klara erbjöds alla att gå på en vernissage på gården, mingel med chips och bubbel ackompanjerade vernissagen. En pedagog från varje grupp stannade kvar vid det man skapat för att berätta om gruppens tankar men också för att bemöta frågor från de andra.

I deras land art skymtar och framträder berättelser om de själva som människor, berättelser om förskolan, om naturen, om hus och vägar. Berättelserna blir sammanbindande som ett kitt kring det man skapat, kring relationerna i arbetslaget. Det skapar berättelser som går bortanför ordet och som också sätter sig i händer och hjärta. Det skapar relationer till oss som Gråbo förskolor, det skapar relationer till det arbete som vi gör med våra barn och arbete vi kan göra. Det framträder också ett gemensamt minne som blir en utgångspunkt framöver, något vi kan förhålla oss till – tillsammans.

Det ska bli spännande att se hur denna dag påverkar våra tankar i Gråbo förskolor och i vårt utvecklingsarbete. Jag hoppas att eftermiddagen bidrog till att vidga perspektivet, att det väckte lust, intresse men också en känsla av ”viktighet” över det vi gör.

IMG_3377

 

Vi väver den här väven tilsammans

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

”Idag är det hemmakontor som gäller på grund av blockerad väg utanför huset. Det ger dock tid för förberedelser inför våra studiedagar, torsdag-fredag, med fortsatt arbetet i att utveckla vårt systematiska kvalitetsarbete, Kompassen, och vår pedagogiska dokumentation som nu kommer att förstärkas med en processdagbok. Jag ser verkligen fram emot kommande år för att se vilka steg och riktningar vi kommer att ta i Gråbo förskolor. Och ”vi” gör det tillsammans; ledning, pedagoger, vårdnadshavare och BARN! ”Vi” lär och utvecklas tillsammans, beroende av varandra och med trådar som binder ihop oss, spänner, gungar och lekfullt dansande – TILLSAMMANS! Spännande, spännande!”

Inlägg på erika_k_seger_official på Instagram

Snart har två veckor gått sedan jag började arbeta igen. Jag har ett stimulerande arbete och jag är tacksam för de sammanhang som jag får vara en del av. Jag säger det ofta men det är faktiskt så. Jag är tacksam! Tacksam för att jag har ett jobb som jag längtar till och där jag omges av människor, stora som små, som utmanar och inspirerar mig. Det är inte alltid lätt men det är oftast roligt!

Idag har jag arbetat med det som ska presenteras och arbetas med på våra kommande studiedagar torsdag och fredag. Även om denna dagen särskilt tillägnats studiedagarna så har de tidigare också präglats av förberedelser inför kommande år. Allting som måste ligga på plats innan det delges pedagogerna för att minska förvirring och ändringar. Till exempel var jag ska vara under uppstarten, vilka arbetslag ska jag gå in i och när. Även om det såklart finns utrymme för förändring. Men det måste finnas en grund och den behöver vara förberedd innan vi börjar arbeta med den. Andra grunder, som ställningstaganden och innehåll går inte att planerar alltför mycket innan utan är saker vi måste diskutera och reflektera kring. Vad tänker VI? 

I mitt arbete som pedagogisk samordnare arbetar jag i en större organisation med tre förskolechefer, en specialpedagog, en administratör och en vaktmästare som på olika sätt är stöd och vägledning, bollplank och service för våra pedagoger, barn och vårdnadshavare på sex förskolor. Det kräver sin organisation och det kräver tid att samsynka och samtidigt arbeta och bygga för en delaktighet som går utanför ledningsgruppen.

Som stöd i detta har vi arbetslagsledare som representerar sina arbetslag och som har i uppdrag att bedriva utvecklingsarbete men vi har också andra grupper med pedagoger som möts regelbundet för att problematisera och utveckla andra delar ex lärmiljö, IKT och likabehandling, som såklart hänger ihop med allt det andra. För allt hänger ihop!

Just nu är Gråbo inne i ett utvecklingsarbete för att stärka vår kvalité och likvärdighet mellan förskolorna och för barnen. En del av detta är att förstärka och fördjupa vårt systematiska kvalitetsarbete. Föregående år presenterade vi ett underlag för systematik i vårt kvalitetsarbete. Underlaget är delvis inspirerat av Martina Lundströms tankar (som finns att återfinna i hennes bok ”Det synliga barnet”) men också av mina erfarenheter som förskollärare och som kvalitetsutvecklare i Västra Göteborg.

Vi ville ha ett namn på underlaget/mallen och Kompassen blev vårt val eftersom det systematiska kvalitetsarbete ska vara vår kompass och riktning i utvecklingsarbetet.

Eftersom Kompassen måste vara en del av Gråbo förskolor och pedagogerna har vi också reviderat och ändrat, baserat på pedagogernas tankar, arbetslagsledarnas återkoppling, det förskolecheferna (som ansvariga för det systematiska kvalitetsarbetet) velat trycka mer på och vi har också bundit ihop arbetet med årlig plan för likabehandling – så allt går ihop och är ett sammanhang. Vissa delar har ändrats, andra har försvunnit och nu går Kompassen in på sitt andra år.

Jag har fått frågor om att dela materialet till Kompassen men vi har tagit ett beslut om att inte dela i detta läget…kanske längre fram. Det handlar inte om att vi snålar med våra tankar men att materialet är i ett implementeringsstadie och det innebär att det är viktigt att värna om denna tid och det som sker på våra förskolor. Vi är i ett större förändringsarbete. Att dela materialet innan vi känner att det är institutionaliserat, alltså att det har blivit en naturlig del av vårt systematiska kvalitetsarbete, gör att det vi delar i så fall inte är något som vet om det faktiskt är bra utformat – för oss. För vi har inte testat det tillräckligt länge och utvecklingsarbete tar tid. Vi har inte riktigt skapat en egen relation till Kompassen än, vi är än så länge bara bekanta med underlaget och vi vet inte hur denna vänskap kommer att utvecklas eller vilka steg vi behöver ta för att Kompassen ska bli det vi behöver – ett underlag som utvecklar vår kvalitet (utifrån förskolans uppdrag) och stärker likvärdigheten i våra förskolor.

”När implenteringen, utprövandet av det nya, pågått en rätt så långt tid – cirka tre till fem år – börjar det nya övergå i rutiner. När lärarna säger ”att det är väl så här vi brukar göra på vår skola” kan man sluta sig till att förbättringsarbetet har varit framgångsrikt. Institutionaliseringsfasen utmärks just av att det nya inte är nytt längre, det har blivit en vana. Det kännetecknas vidare av att konflikterna eller de mer intensiva diskussionerna kring förbättringsarbetet har upphört, till skillnad från hur läget är vid implementeringen som istället utmärks av förnyade diskussioner om syftet med förbättringsarbetet.”

Kompetens för samspelande skolor (Blossing, 2009;39)

Det som dock är viktigt i allt vi gör i våra verksamheter – är att inse att allting hänger ihop. Vi bygger den här väven tillsammans! Det gör inte bara förskolechefen, det gör inte jag som pedagogisk samordnare utan alla är viktiga i att göra väven stark och hållbar – vi har bara olika roller i det arbetet. Vi ska göra väven hållbar. Hållbar för att sitta och gunga på. Hållbar för att lekfullt och lätt gå balansgång på och vara trygg i att väven är så stark att den fångar upp oss om vi faller. Hållbar nog för att klippa vissa trådar eller tunna ut några andra medan vi väver starkare trådar på ett annat håll – men vi hänger ihop – för vi bygger den här väven tillsammans!

 

 

Att vänta in sig själv

Jobbar för fullt med sammanställningen av min nyaste föreläsning ”Rumspirera mera” inför kommande föreläsning på måndag i Tanums Hede.

När man arbetar med uppbyggnad av föreläsningar går det i vågor och bitvis kan det vara ganska pressande. Ibland bara rullar det på och klaffar helt. Ibland måste man vänta in sina egna tankar och då hjälper det inte att sitta vid datorn. Då kan man behöva skissa på en servett som ligger lägligt till, ta fram mobilen när man står mitt i disken för att skriva upp något som man vill få med – helt enkelt göra något annat än arbeta med föreläsningen. När idéerna sen ploppar upp är det som ett svalkande regn en varm sommardag och känslan i kroppen kan liknas vid doften efter regnet. Man kan likna det vid att vänta in sig själv…

Ett annat grepp som behöver tas vid uppbyggnaden är föreläsaren, dvs en själv. Det är så viktigt att inte gripas av pressen som ”den allvetande” utan istället bidra med ett (av många) perspektiv.

Jag kan enbart dela min förståelse, mina tolkningar utifrån min kompetens och erfarenhet – och att våga vila i det.

Jag vet att jag inte är ensam i mina upplevelser som föreläsare. Jag tror vi alla, som någon gång presenterat något för andra, känner igen ansvaret och nervositeten som medföljer ett delande av tankar.

Att då tro på vilandet i det egna perspektivet – som några kommer att tycka är gammal skåpsmat, andra som utmanade, några kommer finna det inspirerande medan andra kanske inte förstår överhuvudtaget – är nyckeln.

Vi bidrar alla med unika tankar.

Men egentligen…..är det inte vad JAG säger, som är det viktigaste utan snarare HUR den som lyssnar använder det för att utveckla sin egen praktik i mötet med barnen.

/Erika-in-working-mood

Forskningsprojekt – ”lekvärldar”

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

Denna bok dök upp i mitt flöde på Instagram. Eftersom jag själv har ett intresse av att fördjupa mig i lekteorier och tankar kring lek gjordes jag nyfiken på innehållet så nu ligger den beställd hos Bokus. Har du läst den? Kommentera gärna med dina tankar om bokens innehåll. 

”Lek, lärande och lycka”

Författare: Monica Nilsson, Beth Ferholt, Anna-Karin Granqvist, Elin Johansson, Jeanette Thure

”Vad händer när lek, som inspireras av kultur, estetik och pedagogers rollgestaltningar, möter utforskande projektarbete? Vilka utmaningar och möjligheter till växande, lärande, glädje och samvaro innebär det för barn och pedagoger i förskolan? Vilka möjligheter till utveckling av förskolans verksamhet kan det innebära och kan det förstås som undervisning? I den här boken beskrivs hur förskollärare och forskare tillsammans planerar, genomför och reflekterar över en förskoledidaktik som önskar leva upp till läroplanens intentioner om en verksamhet som är rolig, trygg och lärorik för alla barn, men också för pedagogerna. Boken är en beskrivning av ett forskningsprojekt där vad som kallas lekvärldar introducerades i en förskola vars verksamhet är starkt inspirerad av Reggio Emilia-pedagogikens utforskande arbetssätt. Författarna ger en översikt av internationell forskning om lek inom olika discipliner. De diskuterar lekens ställning i förskolan och beskriver olika former av lek. Forskning om pedagogers olika förhållningssätt till lek redovisas och problematiseras också.”

(från Bokus hemsida)

9789140697356_200x_lek-larande-och-lycka-lekande-och-utforskande-i-forskolan_haftad

Är du också intresserad av att läsa den – klicka på länken nedanför så kommer du till bokens beställningssida på Bokus.

Beställ boken genom att trycka här!