I subjektskapande processer blir besjälandet av yttersta vikt

Hade ett spännande möte i fredags då kollegor berättade om föreläsningar de varit på i förra veckan. Vi diskuterade bland annat hållbarhet, besjälande och antropocentriskt förhållningssätt.

En kollega kom ihåg en tidigare utbildning kring naturvetskap och teknik där föreläsaren förespråkade barnens och vårt besjälande av väsen och ting inte var ett sätt att arbeta med naturvetenskap. Vi fann att vi inte höll med – utan att besjälandet visst är ett sätt att utforska naturvetenskap.

Detta stannade kvar i min reflektion efter mötet. Jag upplever att borttagandet av besjälning förminskar barnens erfarenhet och tankar. Vi måste ju utgå från barnen – där barnen är subjektet och inte ett lärandeobjektet där lärandets hur och vad är förutbestämt.Och i denna subjektskapande process blir besjälandet av yttersta vikt.

Besjälandet är barnens sätt att närma sig naturvetenskap. De utgår från sin erfarenhet och vardag när de försöker förstå sin omvärld och i den också naturvetenskap och teknik såväl som sociala relationer och språkande. De har ett antropocentriskt förhållningssätt – de utgår från att deras värld är normen. Hållbarhet, handlar om att besjäla för det vi besjälar ger vi värde och det värnar vi om.

Barnen besjälar allting, det är ett identitsskapande. När de tittar på film – ”den är jag, du är den”. Det är ett av barnens verktyg för att förstå världen. De filmer barnen ser, som är en del av barnens populärkultur, är ett ständigt besjälande av djur och ting. Det är deras värld som de får till sig och som förstärks – att säga att naturverenskap inte är involverat i den leken är att lämna barnens ryggsäck utanför förskolan. Det är ju precis därifrån, barnens värld som vi SKA börja! För i det utforskandet och experimenterandet lägger vi grunden för den forskning barnen senare gör i livet. Besjäla översätts som ”animate” på engelska. Animerade filmer finns runt om oss och är en del av vår kultur och litteratur. Att animera lerfigurer, teckningar, animerade filmer etc är ett sätt att besjäla material.

Det handlar inte bara om barnen. Människan har i alla tider använt sig av besjälandet som ett sätt att förstå och problematisera sin omvärld. Den drivkraften har funnits sedan tidernas början. Den fanns när vi berättade sagor runt elden. Den lever konstant! Berättande, besjälandet av händelser i människors liv. Se på alla myter, fabler. Alla antropromorfiska väsen, se på alla skapelsemyter. Det är sätt att försöka förstå sin verklighet. Vi människor drivs av berättandet, kommunikationen – att besjäla saker blir då en självklarhet.

De ligger också en spirituellt/andlig aspekt i besjälandet. Det handlar om att ge väsen och materia ett värde, ett uppmärksammande.

”Kärleken är naturens pulsslag; allt från lnsekten till den Seraf, som skådar den Eviges anlete, genomträngs af den och af den besjälas. ”

Så avlutningsvis tror jag att vi är på rätt väg med att besjäla! Vi måste fortsätta besjäla – det föder såväl fantasi, kreativitet men också demokratiska värden och hållbarhet. Men framförallt en grund för att förstå omvärlden, inte bara ur ett naturvetenskapligt perspektiv men 100 perspepektiv som vävs samman i lek och besjälande.

20131102-000402.jpg

Håll musiken igång på våra förskolor

Jag har tidigare i ett facebookinlägg nämnt sången som ett viktigt instrument på förskolan. Jag har erfarenheten, den behöver inte stämma men den är min baserad på mina ringa erfarenheter, att det sjungs, rytmiseras och ramsas allt mindre på svenska förskolor.

Gitarr var inget obligatoriskt på min utbildning, tack och lov för jag har ingen simultankapacitet även om jag kan flänga iväg ett D, A7 och G på träinstrumentet. Jag har pluggat musik men med sång som huvudinstrument och piano som lite taskigt andrainstrument – och det var givetvis en repertoar riktad mot äldre människor än barn.

Jag kan botanisera och lära mig barnvisor så länge det inte sker alltför rytmiska invecklingar och om jag har ett piano till hands – rent fysiskt saknas dessa på förskolor. Men jag har däremot ett helt underbart guldpiano hemma som stöttar mig.

Jag hellre inte fått någon gedigen sångsamling från min lärarutbildning utan försöker snappa upp saker med åren och faller alltför ofta i att det blir de gamla vanliga Bä bä etc.

Jag saknar musiken på förskolan, inte form av CDskivor för de finns i överflöd, men jag saknar musicerandet tillsammans. Och när vi väl gör det, sjungandes samma sånger som när jag var liten, sjungs dessa alldeles för lågt för barnröster. Kollegorna tycker jag är jobbig som lobbar för att vi måste sjunga högre upp och resonerar att det är bättre att sjunga lågt än inte alls. Inte ens jag kommer ner på tonerna när vi sjunger tillsammans.

Vilka effekter kommer detta då få i framtiden? Att vi inte musicerar på samma sätt som förr när vi vet att rim, ramsor och sång är viktiga verktyg i barnens språkutveckling? Är det ens något att oroa sig för, det kanske löser sig? Jag vet inte men jag vet, utifrån min erfarenhet, att musiken i form av musicerande minskar på förskolorna. Och jag vet jag aldrig skulle kunna leva utan musik.

Tekniken har då sträckt oss en hjälpande hand.

Det finns nu appar där vem som helst kan spela ackord på såväl gitarr och ukulele. Finns säkert någon app för piano också. Det har i alla fall underlättat för mig som är superkass på gitarr med mina korta korvfingrar – nu kan jag också spela gitarr med barnen, och de kan också spela, tack vare lärplattan! Så om du kan läsa ackord – kan du lösa kompet. Du kan till och med få hjälp med komprytmen – återigen en otrolig vinst när jag tröttnar på att spela samma komprytm på varje sång.

Futulele heter appen jag använder med barnen. Koppla in den till datahögtalarna och du får grymt ljud. Ladda ner Futulele Remote och barnen kan kompa (även om du styr ackorden).

Så låt musiken flöda på förskolorna – låt barnen språka med musik och olika instrument. Hitta på egna sånger! Låt barnen spela och jobba med att skapa musik!

Om ni känner er laddade av detta – ladda ner Garageband och gör egen musik med stråk och trummor. Koppla in datamicen och vips har du en mikrofon.

Så ta dig en stund och hänge dig åt att använda Povel Ramel och Monica Zetterlunds vackra ”Håll musiken igång” som inspiration!

Ja, så hålls musiken vid liv av skilda förmågor
Så hålls musiken vid liv av varje talang
När du i ditt badrum själv du tar ton
Så hjälper du till….
hjälper du till….
En aldrig sjungen sång är som en hjälplös fisk på land
Men den är härligt ljuvligt så länge den pågår
Så håll musiken igång så länge du kan

20131024-212009.jpg

Att bli den ”bästaste” förskola man kan bli

Jag efterfrågar, eftersträvar hög kvalité i förskola. Min vision, handlar inte om att bli bäst av alla utan det ”bästaste” av mitt jag och det jag kan – jag kan bara vara bäst på en sak och det är att vara jag – likaså med förskolan. En förskola kan bara bli den ”bästaste” av sig själv. Och det är inte helt klart eller lätt. För allt landar i förståelsen. Förståelsen av mitt ”bästaste”. Och där kan vi behöva hjälp för att flytta ribban när vi omskapar vårt ”bästaste” till att bli bättre. Vi behöver ifrågasättas och ibland tvingas in i reflektion, givetvis med kärlek och ömhet och strävan efter något bättre.

Begreppet dagis undergräver denna vision och står för en ribba av vårt ”bästaste” som är alltför låg. Ribban har höjts avsevärt sedan 1998 men samhället ser inte höjden och höjdhoppet faller pladask. Allt landar i förståelse… Vi kommer aldrig höja förskolans status för politiker, samhället och världen förrän vi börjar i vår egen verksamhet och ger föräldrarna förtroende och kompetens att förstå och synliggöra vår ribba.

Grunden ligger i meningsfullhet.</strong> Vi reflekterar ofta över meningsfullhet – Hur gör vi mötet meningsfullt för barnen? Hur gör vi projektet meningsfullt? Hur gör vi miljön meningsfull?

Vi märker att trots vårt engagemang, höga ambitioner och inbjudande dialog saknas uppslutningen till våra föräldramöten. Jag ställer mig frågan om vad som gör föräldramötet meningsfullt för föräldrarna. Vad gör det värt att komma? Uppenbarligen saknas det något trots att vi översköljer dem med dokumentation av olika slag – eller har vi dränkt dem? Är inte ett föräldramöte i sig förlegat inom förskolan? Och varför har vi bara ett möte per termin? Vad särsklijer föräldramötet från vår dagliga kontakt förutom frånvaro av barn? Och varför får inte barnen vara med på föräldramötet och berätta om vårt projekt? Tänk om vi skulle döpa om det till projektmöte och bjuda in till dialog kring barnens projekt. Kanske skulle vi ändå ta oss en titt på Italien… Vad sägs om att bjuda in till temakvällar kring Lpfö, pedagogisk dokumentation etc. Ja, det kommer att kräva tid och jag tror vi måste ta den tiden för att föräldrarna ska få förståelse av vår verksamhet och det är då – när vi möter föräldrarna som vi börjar förändra samhällets syn på förskolan.
För vet ni, föräldrar pratar med varandra och andra människor.

Så tror jag att vi måste börja för att höja förskolans kvalité och föräldrarnas delaktighet.

Så tror jag att förskolan blir den ”bästaste” den kan bli – om och om igen

.

20131002-174711.jpg

Att arbeta med teknik och inte tekniska verktyg

I veckan föreläste jag på VHETT, Västra Hisingen Educational Technology Transformation. Den pågick under tre eftermiddagar med en blandad kompott av föteläsare från verksamheterna i förskolan. Det var mycket Hjärntorget som låg i fokus. För de som inte använder eller vet vad Hjärntorget är så är det en portal för föräldrar, förskolor och skolor. Fanns mycket tips, praktiska exempel på hur man kan jobba med iPad, dokumentkamera och Hjärntorget. Smartboarden har inte riktigt slagit igenom.

Det är stora skillnader i hur det tekniskt ser ut på enheterna och vi är alla på olika ställen därför är sådana här dagar sååå viktiga för att nätverka och inspireras. Tyvärr var uppslutningen väldigt dålig vilket i sig behöver utvärderas.

Det finns fortfarande en stor rädsla över att jobba med teknik och barn, det hör jag på de frågor som ställs i samband med min föreläsning. Det är också vanligt att man lägger problematiken i verktyget. Att det till exempel är apparnas fel eller att det inte går att jobba med iPaden tillsammans för att det blir tjafs och diskussioner.

Och jag inte nog betona vikten av ett pedagogiskt förhållningssätt gentemot verktygen. Det är vi pedagoger som gör verktygen pedagogiska, att det blir ett verktyg för lärande. Jag menar inte att det är lätt eller självklart, jag brottas själv med detta. Men vi måste reflektera och se till möjligheter före svårigheter. Vi kommer att vara i en pendelgång med teknik ett bra tag till. Vi måste observera, reflektera och utvärdera hela tiden kring teknik för att kunna gå framåt i vår teknologiska utveckling.

Teknik är inget som ska ligga utanför vår verksamhet, den måste bli en del av den. Naturlig, självklar och tillgänglig – först då arbetar vi med teknik och inte tekniska verktyg.

20130922-123748.jpg