Att inte ta bort utan lägga till…

Det är så inspirerande att få vara i Bassa Reggiana och idag var vi på en av mina favoritförskolor Zenit i Boretto. Jag tror att detta var den tredje gången som jag fick möjligheten att besöka denna förskola. Det gjorde att jag kunde ta mig mer tid i mina egna tankar och fundera, omsätta det jag möter kring frågor jag bearbetar. 

Detta ljusbord väckte en gammal reflektion och tanke till liv. I första stadiet drogs jag till hur vackert det var för ögat, det finns en struktur och mönster. Någonstans finns en berättelse konstruerad här. 



Materialet på bordet består av flera olika returmaterial eller ostrukturerade som också förekommer som benämning. Det finns transparent material, det finns tätt material. Det finns material i olika färger och strukturer. Materialet tar sig olika former som tex runda eller rektangulära former. Det går att beskriva materialet mer ingående, vilket i sig kan vara ett bra sätt att se materialets möjligheter – vad ger detta material barnen möjligheter att utforska? Men det är inte det ”ostrukturerade” materialet jag reagerar på, eller rättare sagt som väcker en gammal slumrande reflektion. Det är det här:



Återblick

2011 återvände ett gäng kollegor till förskolan efter en studieresa ner till Bassa Reggiana. Innan de åkte arbetade vi mycket med att diskutera könsneutralt material och som i många snabba processer agerar vi utan tanke. Hos oss tog det sig uttrycket att ta bort att alla dockor ur förskolans verksamhet. Med självkritik – bilarna fick stanna. Oj, vad jag skulle kunna vika ut den delen av min berättelse men jag väljer att fortsätta på min första tråd. Vi hade rensat ur dockorna och jag tror vi var många som nog kände oss sådär lite genomtänkta och före vår tid – vilket vi kan skratta åt idag. När då kollegorna mötte verksamheten i Bassa Reggiana fick man se att här fanns dockor och plastleksaker. Det gjorde att frågan lyftes kring vårt borttagande av dockor, varför hade vi egentligen tagit bort dockorna och hade vi egentligen varit så genomtänkta som vi trodde? 

”…Vi ska inte ta bort utan lägga till…” 

Cristian Fabbi

Frågan ställdes till Cristian Fabbi, organisationens verksamhetschef, under ett studiebesök varpå han svarade att vi inte ska ta bort saker, vi ska lägga till. Denna reflektion togs med tillbaka till verksamheten. Dockorna plockades inte tillbaka men istället lades alltmer fokus på återvinningsmaterial som kunde öppna upp för mer tolkningar än en platsdocka. Kanske kan detta har varit ett sätt att komma runt problematiken som väckte många känslor inom oss alla med våra egna värderingar.

Sagt och gjort, naturmaterialet ökade på förskolan och mycket av det traditionella sorterade bort. Det var många leksaker som åkte ut under den perioden. Förutom möjligheten att öppna upp för mer kreativitet och möjligheter för utforskande angavs också att det kunde vara bättre för barnens fantasi att se en pinne som docka istället för att ha en platsdocka. Varje gång någon upplevde att det fanns en önskan hos barnen efter mer färdiga leksaker i form av dockor eller figurer beställdes alltid dessa med en viss känsla av att man gjorde fel och att man inte förstod problematiken. Med tiden luckrades dock detta upp men denna period finns kvar i min tanke, det är där med värderingar. Vilka är vi att säga att något är bättre för barnen och med det välja bort en sak på bekostnad av en annan?

Ljusbordet fick mig att tänka på Cristians ord om att lägga till, inte ta bort. Det handlar ju om att sätta den där dockan in en oväntad situation med en oväntad kollega i form av annat material eller att barnet kan använda dockan som ett medel för en aktivitet. I detta fall med ljusbordet kan figurerna vara dem man bygger för eller skapar för. Kanske är det en hel värld som ligger där på ljusbordet, vad vet jag jag kan ju inte italienska så jag kunde inte fråga tyvärr. Vad jag vill komma fram till är att det är så viktigt med balans. Det ena utesluter inte det andra. Men barnen kommer att fortsätta leka sina lekar oavsett om vi vuxna ger dem en pinne eller en docka. Båda kan behövas och båda kan fylla ett syfte i barnens tankar. Men det finns en fara när vi vuxna lägger in en värdering utan att problematisera. Slänger vi ut allt färdigt material för att ersätta med naturmaterial kanske vi gör någonting problematiskt… För mig som brinner för det där med att plocka fram och använda sig av barns populärkultur blir jag också stärkt i att de här figurerna också behöver en plats på förskolan. Det skulle lika gärna kunna vara Batman som en prinsessa. Kanske upplevs detta laddat men varför är det inte lika laddat om Pippi stått där på ljusbordet?

Klockan är nu väldigt sen så kanske blir mitt inlägg lite osammanhängande men vad jag vill komma fram till är att vi inte bara kan kasta ut saker utan vi måste lägga till. Låta det färdiga materialet komplettera det ofärdiga och vice versa för sådan är världen, kompletterande. Och kanske kan Batman få barnet motiverat att utveckla sin kompetens kring konstruktion och berättande och då kan (behöver inte) Batmanfiguren behöva finnas där. Det kan skapa ett flöde i ett kompletterande kaos!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hon utforskade…

På REmidacentret i Reggio Emilia får material hämtas till olika verksamheter inom staden Reggio Emilia, bland annat förskolan. Denna lärare kom för att hämta material under tiden vi var där. 


Jag slogs av, och fascinerades av hur hon utforskade materialet. Hon sökte svart material kunde man förstå. Hon testade att stapla och bygga med materialet, hon provade hur böjligt materialet var, hur det kunde passa in i varandra och hur det kunde användas. Det fanns en idé om vad hon letade efter. Hon tog heller inte en hög av materialet. Hon tog sparsamt. 

Otroligt spännande att observera! 

  • Hur ofta undersöker vi material på det sättet? 
  • Kan det vara så att vi ibland är för giriga med material? 
  • Att vi kanske har för mycket material för att uppskatta det? 
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att gräva där man står

Hur ser kompetensutvecklingen ut där du arbetar?
Går ni på gemensamma storföreläsningar eller finns det möjlighet för mer individanpassat?
När det är föreläsningar är det då oftast externa föreläsare eller tar ni även in lokala föreläsare eller föreläser ni för varandra?

Jag har förmånen att arbeta i en stadsdel där man vill satsa på interna kompetenstutvecklingsinsatser, dvs att lyfta goda exempel inom organisationen, parallellt med externa perspektiv. Enligt min erfarenhet satsas det annars väldigt lite på interna kompetensutvecklingsinsatser. Det är sällan som kollegor får föreläsa för varandra eller att man delar och lär av andra enheter. Det läggs ett mer veto i ett externt perspektiv, att någon kommer in och kanske ger ett nytt perspektiv eller bemöter en gemensam problematik med nya ord – vilket i sig också kan vara viktigt!

Jag kan se i nätverk som jag deltar i att det här delande och lärandet på lokal nivå inte är lika attraktivt som när någon föreläsare kommer utifrån, trots att man  förespråkar delande och lärande lokalt. Lite som att man redan vet vad de där borta håller på med så varför ska jag lyssna på det? Att man förväntar sig att en extern föreläsare kan ge mig något jag inte kan få inom den inre organisationen. Och det kan ju vara sant i och för sig…men hur vet jag vad jag behöver om vi inte också ser på vad vi har?

Men det här med nyfikenhet och på att verkligen förstå den där andra avdelningen eller enheten – finns den? Eller tar vi varandra för givet? Kan ett externt perspektiv avgöra vad som är rätt och fel i vår verksamhet? Det kanske är så att det ena inte utesluter det andra.

Vi behöver mötas med helt nya perspektiv men också fördjupa oss i våra egna.

Ett exempel där det för mig framträdde att vi, åtminstone jag i detta fallet, värderar saker olika beroende på vem det kommer ifrån var på den senaste resan till Italien med våra pedagoger från Västra Göteborg inom vårt EU-projekt Futura 2.0. Ett av projekten som skulle presenteras av pedagogistorna under våra dagar i Guastalla var ett projekt om födelsedagar. Redan innan reagerade jag på laddningen i begreppet födelsedagar. Begreppet ”födelsedagar” som projekt gjorde att en liten varningsklocka ringde i mitt öra. För i min tanke var inte födelsedagar ett projekt, jag lade alltså en ganska stark värdering direkt utan att vara öppen för vad detta kunde vara för projekt. Projektet de presenterade var såklart fantastiskt! Hur de kring födelsedagarna hade utvecklat ett projekt med bland annat matematik, inlyssnande och diskussioner genom att förbereda varje barns födelsedag. Det som för mig blev en ögonöppnare var att om detta projekt hade presenterats i en svensk kontext och av svenska pedagoger kanske jag inte hade varit lika fascinerad, kanske inte lika nyfiken. Precis som om detta projekt var mer spännande för att det kom från Italien…

Detta exempel applicerat på externa och interna exempel – kanske kan grannavdelningens födelsedagsprojekt lära mig något om mig själv och mina egna perspektiv om jag vågar öppna mig för att förundras och vara nyfiken på det!

architecture-1868547_960_720

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”…Många kan vara med och problemlösa tillsammans…”

Under ett besök i Härryda fick jag möjligheten att testa på Osmo väldigt kort. Och jag blev nyfiken på om någon testat och kunde berätta om sina erfarenheter av verktyget. Det har Ingemar Nielsen, pedagogisk ledare på Hydroparkens förskola i Oslo, gjort och därför har jag bjudit in honom för ett gästinlägg!

Håll till godo!

”…Blev helt förälskad direkt…”

Vad köper man till sin dotter i 2 års present? Leksaker lägger sig på hög här hemma och vi ville köpa något som hon kunde växa med och utmanade hennes sinnen. Samtidigt letade jag efter ett pedagogiskt verktyg till iPad som vi kunde använda på förskolan som jag jobbar på. Efter lite googlande hittade jag Osmo och blev helt förälskad direkt, äntligen ett verktyg där man inte bara trycker på iPaden för att utforska en app.

”…I Osmo får du använda kroppen och använda sinnena för att utforska och lösa problem som dyker upp…”

Osmo består om flera olika appar där du kan utforska och leka i olika världar. Jag ska gå igenom de olika apparna och beskriva vilka tankar och erfarenheter jag har fått när jag använt dessa i förskolan.

Baspaketet med Osmo består av stället som du sätter iPaden i och en spegel som man sätter ovanpå kameran till iPaden. Spegeln gör att arbetsytan framför iPaden blir en del av iPaden, Osmo ser det du gör framför iPaden. Det baspaketet som vi köpte innehöll tre st olika spel; Word, Numbers och Tangram. Vi köpte även till Osmo Coding som innehåller ett kodningsspel där man följer en karaktär som heter Awbie.

”…Jag tycker att Osmo har gjort en smart lösning i att man kan skapa profiler till väldigt många. Detta gör att varje barn har sin egna profil där progressionen till varje barn sparas så att de kan fortsätta där de sist avslutade…”

Detta gör att de vuxna lätt kan följa och dokumentera det barnen gör så vi kan se barnets utveckling i spelet. På min förskola har vi 18 olika profiler som vi pedagoger kan följa.

Words är ett alfabetsspel där du ska stava och pussla ihop ord med hjälp av bokstavsbrickor. Här kan du skapa dina egna ord och göra olika svårighetsgrader för barnen. Problemet med words är att det är ett amerikanskt alfabet så ÅÄÖ är inte med. Detta gör att uttalet som läses upp på de fasta ordbilderna är med engelsk brytning eller på engelska.

Numbers är ett matematiskt spel där barnen med hjälp av brickor, med siffror på eller tärningsprickar, ska sätta ihop rätt antal så det bildar den siffra som visas på iPaden. Appen utspelar sig i en miljö där de ska para ihop rätt antal med siffror som befinner sig i bubblor. När man klarat att spräcka en bubbla faller den ned och fyller på ett akvarium. I några bubblor finns det växter, fiskar och i andra mat till fiskarna. Under spelets gång matar man fiskarna och till slut kommer det en bubbla med en nyckel i som låser upp nästa nivå. Här har vi i förskolan projicerat upp appen på en vägg. Detta har gjort att flera barn kan vara med och spela samtidigt. Det blir många reflektioner om siffror, fiskar, mat och vilken siffra man ska skjuta på.

Tangram är ett pusselspel där barnen med hjälp av former ska pussla ihop olika bilder som kommer upp på iPaden. De olika former som används är triangel, rektangel och kvadrat. Barnen kan själv välja vilken svårighetsgrad som de vill ha, de olika svårigheterna kan vara att färgerna på brickorna inte syns på iPaden. Den lättaste svårighetsgraden visar två händer som för ihop brickorna, detta gör att spelet kan användas på småbarnsavdelningen hos oss. Här projiceras spelet upp på storskärm så barnen kan hjälpa varandra. För de största barnen ligger utmaningen i att klara av så många bilder som möjligt vilket gör att man kommer längre i den värld som Tangram förhåller sig i. Barnen kan spela sig in i olika borgar och lösa problem genom bilderna för att komma längre.

Programmeringsspelet Osmo Coding har används flitigt på vår förskola. I Coding följer barnen en figur som heter Awbie som har tappat bort sina husdjur. Awbie älskar jordgubbar och under spelets gång ska barnen samla jordgubbar och få ut frön som de planterar i sin trädgård. Awbie har en egen trädgård och ett ställe där man kan bygga saker genom att samla material i världen utanför. Genom brickor där man kan vrida på en pil som bestämmer riktning dit Awbie ska gå, hoppa, eller ta saker så kommer man sig vidare i spelet. Till en början får man hjälp där händer visar vilka brickor man ska sätta ihop för att ta sig vidare men ju längre man kommer i spelet ju svårare blir det och man måste själv räkna ut vilka brickor man behöver använda.

skarmavbild-2017-02-25-kl-00-17-03

”…I vår förskola projicerar vi upp spelet så flera kan hjälpas åt att lösa problemen Awbie står inför..”.

Osmo har fler spel som man kan köpa till men det är bara dessa som vi provat på förskolan. Monster, Osmo Pizza, Newton och Masterpiece är några av de spelen.

Osmo har skapat ett verktyg med många möjligheter som vi i förskolan kan använda i vår verksamhet. Min dotter hemma älskar att spela med Osmo för att hon inte bara sitter med iPaden utan använder kroppen samtidigt som hon spelar.

Osmo är problemlösande, roligt, lärorikt och nyskapande. Det väcker nyfikenhet och framför allt många kan vara med och lösa problemen tillsammans. Detta gör att Osmo passar in i förskolan och vi kommer bort ifrån att iPaden bara blir att sitta och trycks på utan här får barnen använda kroppen och tanken för att lösa olika uppgifter. 

skarmavbild-2017-02-25-kl-00-16-51Ingemar Nielsen
er pedagogisk leder i Hydroparken barnehage, og er opptatt av at barnehageansatte må ta i bruk ny teknologi sammen med barna.  Han vil vektlegge hvordan digitale verktøy kan bidra til lek, kommunikasjon og innhenting av kunnskap og vil ha fokus på hvordan vi kan jobbe sammen med barna om teknologi i hverdagen.

Kontakt: ingemar.nielsen@hydroparkenbhg.no

Publicerat i appar, iPad, lärplatta, Okategoriserade | Lämna en kommentar

”…Lätt hamnade jag i traditionella erbjudanden…”

Idag fick jag hem en bok som jag tycker verkar väldigt intressant. Det är Karin Furness nya bok ”Formulera – bild och projekt i förskolan”. Vanligtvis kanske inte detta har varit en bok som jag har gått igång på och handen på hjärtat så har det nog med att göra att bildspråket är något outforskat för mig. 

”…Lätt hamnade jag i traditionella erbjudanden, med andra ord samma erbjudanden som man alltid erbjudit…”

Alla som arbetar inom förskolan har en relation till bildspråk (rita, teckna, måla, lera etc) eftersom det är något barnen arbetar med och erbjuds ständigt i verksamheten av tradition. Att bildspråket har en naturlig plats i förskolan är vi nog alla medvetna om. I mitt arbete som förskollärare fann jag alltid mig själv som bristfällig i det mer praktiska skapandet tex med lera eller med färg. Inte så att jag inte kunde arbeta med lera eller färg utan snarare att jag inte hade tränat mig tillräckligt för att känna att jag kunde bidra med en kompetens och stöd till det barnen försökte utforska vilket lätt gjorde att man drog sig bort från dessa situationer och om inte, hamnade jag i traditionella erbjudanden, med andra ord samma erbjudanden som man alltid erbjudit. Lera med lite verktyg, kanske att man ritade med vaxkrita och sedan målade med vattenfärg eller varför inte erbjuda kol som ett material. Ofta tenderade dessa tillfällen att bli ganska ytliga och många gånger hamnade själva upplevelsen i fokus. Med andra ord, bildspråket nyttjades inte med den potential det har eftersom det tenderade till att bli förenklat och inte till ett pedagogiskt redskap där barn på olika sätt kunde bearbeta de som uppfyllde deras tankar, som en del av projektarbetet till exempel som Karin Furness lyfter i sin bok.

Som tur är har jag alltid kompetenta kollegor runt omkring mig! Min gamla kollega Elina, som hade en fantastisk material- och teknikkännedom som konstnär, eller Marie N som i ateljén skapade fantastiska kombinationer av olika material, eller Linda S som alltid kastades sig ut i skapandet med barnen när hon fick en idé att testa, eller Tarja som skapat teoretiska kopplingar till praktiken, eller Linda som utmanar och skapar trådar alltid med barnets uttryck i första rummet. Ni har inspirerat mig mycket men det har varit svårt för mig att närma mig det mer praktiska bildspråkandet. Det är inte min främsta kompetens som pedagog.

”…Jag tror att vi lätt förenklar barns bildskapande…”

Jag vet att detta lätt kan tolkas som att man inte måste vara bra på att teckna för att arbeta med teckningar på förskolan, det är tanken som är det viktigaste – men för mig saknades både förmåga att kunna göra och att kunna förankra i teori – och DET blev ett hinder för mig. Jag tror att vi lätt förenklar barns bildskapande. När vi förenklar vill vi oftast veta tekniker som vi kan applicera, bra tips och trix och sen så gör vi tillsammans med barnen – utan tanke mer än att det var roligt. Och det är okej, i början sen måste vi gå djupare anar är det att förringa bildens betydelse för barn och vuxna. Bildspråkande måste tas på största allvar!

Kanske är det så att det digitala bildspråkandet har hamnat mig närmare hjärtat. Det digitala har skapat möjligheter för mig att bildskapa på nya sätt som mina händer inte klarar av, mina händer klarar inte av att förmedla det min hjärna vill helt enkelt och det gör mig frustrerad. Och det beror inte på att jag inte kan utan för att jag är otränad i mina händer och ögon, och för att jag heller inte lagt någon energi på att utveckla den kompetensen. Men jag tror att jag snarare har en fallenhet för strukturer och grafiskt bildspråkande. En kurs med Karin Gandini på Reggio Emilia institutet fick mitt grafiska språk att blomma. Det är nog en av de kurser som kommer att följa med mig hela mitt liv. Inte för att jag kommer ihåg jättemycket av det vi gjorde men för att det var en viktig händelse i mitt liv och som har satt spår i mitt bildspråkande.

”…För jag vill förstå det där som jag inte förankrat inom mig och därför tycker jag att Karin Furness bok inspirerar mig till att fördjupa mig mer!…”

Med tiden som gått och i umgänge med mer ”bildväna” vänner tror jag att mitt behov växt av att faktiskt fördjupa mig och skapa förståelse i det som synes långt borta för mig. Jag har en önskan att förstå mer av bildens språk vilket gjort att jag köpt på mig lite böcker som jag i sinom tid ska ta tag i och läsa. För jag vill förstå det där som jag inte förankrat inom mig och därför tycker jag att Karin Furness bok inspirerar mig till att fördjupa mig mer! Och det som gör att just Karins bok väcker ett starkt intresse hos mig är att den kombinerar praktik, teknik, tips och teori – och samtidigt öppnar hon upp för egen reflektion hos läsaren. Den verkar ta ett stort grepp kring barns bildspråkande och jag hoppas att den kan ge mig ett mod att våga utforska bildspråkandet hos mig själv mera!

”…Det är nog ett utvecklingsområde för mig under 2017 helt enkelt!…”

Att fundra över:

  • Hur är din relation till bildspråk?

FullSizeRender 3.jpgFullSizeRender 2.jpg

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Förskolans återkommande dilemma

Förskolan har ett dilemma som fortsätter att upprepa sig gång efter gång och inom process efter process. Dilemmat är vår starkaste tillgång men också vår största motgång. 

Kollektivismen! 

Alla ska vara och är lika mycket värda. 

Det är vackert och ädelt – ett förhållningssätt som vi måste bevara i tider som denna. Baksidan av detta myntet är en svårighet att acceptera olika kompetenser och styrkor ur ett professionellt perspektiv. Alla är lika ur ett personligt perspektiv, allas åsikter och tankar är lika mycket värda – och ska så vara! 

Men ur ett professionellt perspektiv kan vi inte se alla som lika, vi har olika roller och olika kompetenser i vårt arbete med barnen. Dessa olikheter kan ta sig uttryck i olika befattningar och olika yrkesroller. Det betyder inte att vi inte är lika kompetenta utan att vi är kompetenta ur olika perspektiv. 

I samband med förste förskollärareformen som nu sköljer över Sveriges förskolor kan detta bli till ett problem när fokus hamnar på lönen snarare än kompetensen. Ytterligare en klyfta mellan förskolans yrkesgrupper skapas och förstärks. 

Varför ska en förskollärare ha mer betalt än en barnskötare

Varför ska en förste förskollärare ha mer betalt än en förskollärare? 

När detta sedan går igenom för de riktlinjer som byggs kring uppdraget förste förskollärare har det en tendens till att platta ut kompetensen. 

Enligt min syn, vilket inte betyder att det är så, kan inte förste förskolläraren ha samma arbetsbeskrivning som som förskolläraren. Förste förskolläraren behöver ha en mer fördjupad kunskap kring professionen och didaktik, än förskolläraren. Kanske har denna fördjupade kunskap nåtts eller kan nås genom kompetensutveckling och gärna i relation till universitet och högskolor. 

Detta innebär i så fall att vilken förskollärare som helst kanske inte kan bli förste förskollärare – inte för att den förskolläraren inte är kompetent men för att man inte har den kompetens som behövs för denna befattning. Annars är risken att barn inte får den kvalitetsutveckling som en förste förskollärare skulle kunna bidra med om vi fokuserar på personliga värderingar snarare än profession. 

Att acceptera att olikheter berikar är att acceptera olika kompetenser, olika perspektiv och olika personligheter – när ska vi lära oss det så vi kan fokusera på varför vi är här istället?  

Bild: Pixabay


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Har du testat Osmo? 

Med risk för att göra lite reklam… 

Förra veckan när jag var i Härryda fick jag möjligheten att väldigt snabbt testa Osmo! Osmo har flera olika tillsatser jag fick testa den tillsats som fokuserar på programmering. 


Spännande grejer – hade gärna velat testa denna med barnen! 

Har ni testat Osmo? 
Hur gick det? 
Vad gjorde ni? 
Och kunde ni utveckla tanken vidare? 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer