Är det datorns fel?

Är det datorns fel eller handlar det om att lärare måste förändra sin undervisning eftersom verktyg och samhället förändras? 

Läser i Lärarnas tidning som kom i brevlådan. Där uttalar sig läsexperten Ulf Fredriksson om elever läsning. I slutkommentaren kommer följande: 

Jag hävdar bestämt att lärarens förmåga att anpassa sig och utforma nya sätt att undervisa är den mest avgörande förmågan när det gäller barns möjligheter för skriv- och läsutveckling (i förskola och skola). 

Det är när vi fortsätter att arbeta som vi alltid gjort som vi tappar elever och barn. Den romantiska bilden av att det var bättre förr måste bytas ut mot ”vad var det som var framgångsrikt förr” och hur det ställs i relation till vad som är framgångsrikt idag och de elever/barn jag arbetar med. Att ständigt vara nyfiken på vad man bär med sig och vad man möter. 

Och det börjar i den första skolformen – förskolan! Hur vi arbetar med digitala verktyg är en viktig del i barns skriv- och läsinlärning. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Följ mig på insta!

Vill du ha lite mer insyn i min vardag som föreläsare, bloggare, nätverkare och i mitt jobb som verksamhets- och kvalitetsutvecklare i Västra Göteborg? 

Kolla då in erika_k_seger_official på instagram för att få lite mer vardag. 

Kanske har din förskola ett instagram som jag kan följa? Hojta till! Vill gärna se mer av vad ni arbetar med därute! Gör en kommentar här på bloggen, på facebook eller på min insta! 

Bloggen fortsätter som vanligt med inlägg, facebooksidan också (men som fokuserar mer på delande blogginlägg och av intressanta artiklar, avhandlingar och händelse! 
Ha en fin söndagskväll! 

Erika

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att balansera på en knivsegg

(Detta inlägg släpptes lite för tidigt under gårkvällen av misstag- nu är inlägget uppdaterat och färdigskrivet. /Erika)

Under 2016 utformade jag en ny föreläsning, Att sätta sig själv på spel, som jag föreläst med på bland annat SETTsyd november 2016. Föreläsningen tar sin utgångspunkt i en egen process med metanivån ”hur lever vi våra värden”. För det är svårt att leva det man tänker, det är svårt att foga samman praktik och teori. Med nyår bakom knuten – hur många löften formulerar vi inte och till vilket resultat blir det realiserat dvs håller våra strävanden med nyårslöftena längre än januari ut?  Jag talar för mig själv när jag erkänner min karaktärsslöhet – mina nyårslöften gäller inte länge (kasst jag vet). Kanske är det för att det tar tid att förändras, att skapa nya vanor, vilket gör att man kommer att ”falla dit” flera gånger innan man kan känna att man faktiskt förändrat något. Fördelen är att det alltid finns möjligheten att göra nya och bättre val. Eller att komma till acceptans med att de ”felval” jag gör kanske egentligen är mina riktiga val.

Ödmjukhet

I julas investerade jag i en ny ring med texten ödmjukhet instämplat. För mig ger det ordet fantastiska ingångar i mitt liv – dagligen. Ödmjukhet är något av det viktigaste att ha med sig i livet. Ödmjukhet mot andra och mot sig själv. I ödmjukhet finns förståelse, kärlek och tillit inkapslat. Ödmjukhet mot de val jag gör, de sammanhang jag befinner mig i och de människor jag möter. Att aldrig ta något för givet utan var ödmjuk mot det som livet ger. Det vilar nästan något religöst över begreppet.

Ödmjukhet i lyssnande

Jag bannar mig själv många gånger för att jag inte lyssnar i diskussioner, att jag ofta hamnar i egna loopar istället för att fånga lyssnandet. Det är lätt att teoretisera begreppet ödmjukhet, att man ska lyssna in och försöka förstå den andre, men hur kan man leva det? Hur kan man realisera det? Hur ofta har man inte fullt upp med att förklara sin egen ståndpunkt istället för att lyssna? Argumentationer där man hänvisar till att man diskuterar när det egentligen är en debatt där envisast vinner?

Faran med ställningstaganden

Jag har skrivit om faran med ställningstaganden tidigare men… here it goes again. Det är viktigt att göra pedagogiska ställningstaganden där man själv identifierar sig som pedagog. Där mina tankar om barn, samhälle, lärande och miljö synliggörs, där mina värden konkretiseras. Dessa ställningstaganden omformar sig givetvis hela tiden. De förändras eftersom vi som människor växer oss rikare på kunskap och erfarenheter.

När man försöker formulera sina ställningstaganden kan man också gå in i en bekräftelse- och befästelsefas. Det är i de faserna det är svårt att föra en dialog för man har fullt upp med att få sina egna pusselbitar att passa ihop. Det gör att man får svårt att lyssna och att sätta det man möter, det den andre säger, i relation till vad jag själv tycker. Det är också i dessa faser som man är starkt övertygad om att man har kommit till en insikt som är sann, en insikt man vill dela och få andra att förstå. En insikt som ibland mynnar ut i en härskarteknik där mottagarern inte anses förstå eller inte ha kommit lika långt och kanske tagit ett annat perspektiv som man själv anser vara mindre rätt. Jag tror vi är många som gör de här misstagen om och om igen (även om vi inte vill eller menar det) – där vi hela tiden försöker orientera oss och samtidigt skapa förändring i vår värld och sättet att se på barn.

Att balansera på en knivsegg

Min utmaning till mig själv under 2017 är att verkligen skärpa mina öron, att inte besvara med en egen ståndpunkt när jag själv tänker annorlunda utan försöka att förstå vad det är den andre menar. Att ha ödmjukhet mot mig själv när jag inte lyckas. Ödmjukhet för att vi kan tycka olika och ödmjukhet för att det den andre har att berätta för mig bygger på de erfarenheter och de kloka sammanhang den människan befunnit sig i. Mitt utmaning är också att i ödmjukhetens tecken våga göra egna ställningstaganden, där det jag möter blir i relation till mig och att jag, samtidigt som jag lyssnar, också vågar utmana.

Det är mitt strävansmål 2017 – att balansera på en knivsegg när jag ska försöka leva mina värden! 

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Tillbakablick o framåtblick – nyårskrönika tror jag de kallar det! 

Så rullar nu 2016 mot sitt slut. Jag har funderat över vad som varit årets stora höjdpunkter för mig. Jobbet som verksamhets- och kvalitetsutvecklare och bloggare/föreläsare går ihop många gånger vilket gör att även höjdpunkterna under 2016 blandas. 



EUansökningar och slurapport
Under 2016 skrev jag, för förskoleområdet i Västra Göteborg, två godkända EUansökningar (puh) och en slutapport för EUprojekt Futura. Mycket skrivande blev det och framförallt med ansökningarna. Men det var det värt med tanke på att det faktiskt skapar möjligheter för pedagoger att utveckla sin praktik och därmed göra skillnad för barnen på förskolorna. 



Formazione Citizen
Under våren blev jag och Linda Linder en del av föreningen Formazione Citizen som grundades av Tarja Karlsson Häikiö och Ina Furtenbach Lindén. Känns som en otrolig gåva att få vara med och arrangera fortbildning och kurser tillsammans med dessa tre. 

Fördjupning pedagogistautbildning
Hösten 2015 började jag läsa en fördjupningskurs för pedagogistor på Göteborgs universitet. Kursen avslutades med en fältstudie våren2016. Mycket litteratur och många tankar i mitt huvud om jag skulle orka skriva klart fältstudien men efter lite ”just-do-it” gick det galant! Det är jag glad för! Känns bra att ha den kursen i bagaget. 




Jordens egna hjärtslag
Under sommaren 2016 var jag projektledare för ett projekt med barn och pedagogerfrån Västra Göteborg och Norra Hisingen och en japansk bambukonstnär. Ett helt fantastiskt projekt där både projektgrupp, deltagande barn och vuxna möttes på lika villkor och fick möjligheten att konstruera med bambu. Efter projektet sammanställde och skrev jag en publikation baserat på dokumentationer och röster från projektet. Under SETTsyd föreläste jag och en av atelieristorna i projektet. 



SETTsyd 
SETTmässorna ligger mig varmt om hjärtat och i år fick jag möjligheten att under SETTsyd lansera en ny föreläsning; Att sätta sig själv på spel. Jag var rörd över den överfulla sal jag fick prata inför och den fantastiska feedback jag fick. 



Nätverk
Jag vill rikta ett stort tack till alla mina fantastiska nätverkare därute! Ingen nämnd – ingen glömd! Alla ni som jag möter fysiskt eller digitalt, i små eller stora sammanhang! Tillsammans gör vi skillnad! Låt oss fortsätta med detta under 2017! 



Inför 2017

Vad kommer jag att se fram emot och vad vill jag att 2017 ska ge? 


Mötesplats 2017 – Formazione Citizen
Jag ser fram emot att under våren få arbeta med mer riktad fortbildning tillsammans med tre fantastiska kollegor. Mötesplats 2017 kommer att bli spännande och utvecklande för såväl de som deltar som mig själv. 



Handledarutbildning
Förhoppningsvis kommer jag in på en kurs i handledning på Göteborgs Universitet. Kursen kommer förhoppningsvis att ge mig fler redskap, fler möjligheter. Jag tar denna kursen som en del av min masterutbildning i utbildningsledarskap som jag påbörjade 2011 och som jag nu försöker ta upp igen. 



Föreläsningar 
Under våren är flera föreläsningar inbokade med både äldre och nytt material. Föreläsningen Att sätta sig själv på spel utvecklas allt mer med mer material. Ett transformerat lärarskap är fortfarande en favorit och jag håller på att samla in material för en del två med nya tankar och exempel men den är fortfarande i sin linda. 



Parenthood
Ett av de EUprojekt som jag skrev ansökan för, i Västra Göteborg, Parenthood, kommer att starta upp på riktigt efter nyåret. Det är ett spännande projekt med ny organisation och struktur samt ett framväxande innehåll. Ska bli intressant att se hur projektet kommer att växa under året och med alla inblandade. 




Vad vill jag med 2017?

– utmana mig i att förundras av det märkvärdiga i det lilla
– bli bättre i min dialogkompetens
– utmana mig själv i mina ställningstaganden



Ett riktigt gott nytt år! 

Till er från mig;

#dontforgettodoyourthing
#shineandbeproud
#slutaaldriglekaellerskratta

Stora kramar!
Erika



Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

God Jul & Gott Nytt År

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Härma eller tänka-själv

Förskolan är på stark frammarsch. Genom sociala medier har förskolans pedagoger kunnat mötas upp nationellt och skapa gemensamma aktioner för att till exempel förbättra arbetsmiljön för pedagogerna, diskutera frågor som uppstår i verksamheten, forskning och inlägg i samhällsdebatten kring förskolan. Sociala medier har gett förskolans pedagoger en röst – en röst som säger ”jag är inte ensam, vi är många”. Allt fler mässor för skolutveckling börjar ta förskolan på allvar, de börjar inse vilken kraft förskolans pedagoger har, vilken törst på att såväl dela och lära som finns.

Med forum som ger möjligheter för flera röster av tankar och åsikter och med en förskola med hög förändringstakt har det också synliggjort att vi tolkar uppdraget olika ibland. Det är inget dåligt att tolka uppdraget olika, det skapar flera starka röster och perspektiv kring barnen. Men jag tror att man ibland är så starka i sin egen tolkning, sin egen mall, att man ibland har svårt att ta in hur andra tolkar uppdraget och att det faktiskt kan skapa ett nytt perspektiv på min egen ”mall”.

Jag upplever att pedagogerna delats i två läger; de som efterfrågar tips och råd, mallar som kan hjälpa till på vägen (jag kallar dem praktikerna) och de som vill att pedagogerna ska börja tänka själva, att lämna mallar och utgå från barnen (låt oss kalla dem teoretikerna). Och det kan bli väldigt svart och vitt i många diskussioner. Ibland finns en nedvärderande ton mot de som härmar, det skapar motsättningar – men varför är det så? Vilar något annat under ytan?

Jag förespråkar själv ofta att man måste tänka själv, att utgå från sin egen barngrupp, sitt eget sammanhang. Jag fick en tankevända när ett av årets mest populära blogginlägg (här på min blogg) var just tips om bra filmer som man använda på förskolan med projektorn. Mitt syfte med inlägget var dels att dela ett tips men jag ville också förtydliga att det inte bara är att ta något och utföra i barngrupp utan reflektion. Men majoriteten av de som kommenterade inlägget fastnade för tipsandet ändå. Min strategi slog bakut. Det gjorde mig lite beklämd. Man kan inte bara härma, man måste tänka…eller? Det tvingade mig att tänka igen.

Jag hade en dialog med en kollega kring mallar (jag har tidigare skrivit ett inlägg om mallar här). Den enhet som hen kommer ifrån har haft strikta mallar som alla skulle använda men de har nu gått över till att släppa mallarna mer fria utefter varje avdelnings behov. Hens upplevelse var att det gör pedagoger vilsna för man vet inte var man ska börja så man famlar, att det är precis nu man skulle behöva en mall att starta i att utgå ifrån. Men om mallar ses som något dåligt, var ska man börja då? Om det finns en rädsla för att ”göra fel” så skapar vi ju snarare hinder för utveckling.

Jag reflekterade över hur jag själv närmade mig pedagogisk dokumentation. Vi gick från kalendern på väggen, till fina intetsägande bilder på barnen, till synliggörande av barns processer. Jag kommer än idag ihåg min första dokumentation där jag faktiskt ställde mig lyssnande till barnets process. Vi hade börjat ifrågasätta de ”fina” lekbilderna på barnen och letade efter att synliggöra barnens processer och under ett tillfälle på gården blir ett barn intresserat av kameran jag bär i min hand. Jag vänder kameran och tar, vad vi idag kallar, en ”weefie”, hon och jag. Jag vänder kameran och vi tittar på bilden. Hon tittar på mig, bekräftande att det är vi som är på bilden. Hon säger sitt namn.

Det var genom att härma, sen tänka, sen testa mallar, härma igen, tänka igen, testa nya mallar, bearbeta, omarbeta, skapa egna mallar, testa, härma som jag lärde mig. Att härma är inget fult, att härma är att lära. I härmandet lär jag mig ett nytt språk, jag lär mig tekniker som jag kan använda för att uttrycka det jag vill förmedla. Härmandet är okej men härmandet får inte stanna vid att man testar nya roliga saker för att det var ett roligt tips på facebook, utan att man faktiskt stannar upp, funderar, reflekterar, analyserar.

Men splittringen mellan praktikerna och teoretikerna ligger inte i ett motstånd mot att härma, även om det är så det kan tolkas. Nej, oron ligger i att härmandet, i tipsen och trixen, gör att man slutar vara nyfiken på barnen. Att man inte förundras över de tankar barnen redan har och utgår från dem.

Om man hela tiden härmar utan att göra en egen tankevända i relation till de barn och sammanhang man är inne i så blir det en vuxenstyrd verksamhet och man tappar lyssnandet på barnen processer, på barnens röster och deras delaktighet i sitt eget lärande.

danbo-1870370_960_720

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Att gå från individ till kollektiv och till individ till kollektiv igen #komplext

Jag kommer att spinna vidare på mitt inlägg från tidigare i veckan kring organisation. Och idag vill jag resonera med er lite om det här med individen och kollektivet utifrån en fundering på hur vår resa och sammanhang påverkar oss.

Jag tror vi alla har erfarit, mött eller hört om den nyexaminerade förskolläraren som kommer ut i vardagen på golvet i verksamheten. Full av idéer och passion för sitt nya yrke. Energi och drivkraft framåt. Den förskolläraren, den nyexade, har fullt upp med att få teori och praktik att gå ihop. 

Och vi har nog alla hört om erfarenheter från de två sidorna kring mötet mellan den nyexade och de rutinerade. Den nyexade med energin och tanken om att allt är möjligt möter de måttligt intresserade som antingen säger testa eller som skapar en motståndsmur mot den energi som kommer in. Kanske hamnar man i en tremånaderskris och undrar vad man har valt för yrke (jag tackar mina gamla kollegor som fanns där när jag fick min). Men vad jag vill komma till är uppdelningen i det här scenariot där den nyexade möter på patrull av griniga kollegor – om vi ska överdriva. Men kanske finns det fler förklaringar.

Under lärarutbildningen får man jobba ihop som en förberedelse på att arbeta i arbetslag eller lärarlag. Nu kanske det har förändrats sedan jag gick lärarutbildningen men jag upplever att det enda samarbetet jag hade egentligen var under den sista kursen när vi skrev vår uppsats och vad är en uppsats jämfört med att arbeta i vardagen tillsammans med kollegor och barn. Annars var det individuellt men i ett kollektiv sammanhang – och är det i så fall en bra förberedelse på hur det är att arbeta i ett arbetslag tillsammans?

Jag tänker att den här energin och drivkraften som den nyexade kommer in med i ett arbetslag också har en annan sida. Kanske är det svårt att lyssna in sitt arbetslag när man är full av idéer om vad man vill göra och vad man vill engagera sig i. Att då möta kollegor som vill vara i dialog och som på ett, förhoppningsvis, respektfullt sätt försöker visa på vikten av att lyssna in barn, pedagoger, nuvarande organisation etc. kanske kan uppfattas som ett motstånd men som är en naturlig process i att lära sig ingå i ett arbetslag.

Att ingå i ett arbetslag, att vara i ett kollektiv och lösa saker tillsammans – är någonting vi tränar på varje dag när vi arbetar i ett arbetslag. Det är unikt för förskolan – att vara tre i stället för en. Det är mer komplext och kräver mer av människan.

Så efter tag kommer vi in i en kollektiv tanke. Då är det viktigt att vi behåller vår individualitet och vår unika kompetens, att den inte försvinner den här energin som jag tog med mig in som nyexad, men den får heller inte ta över arbetslagets process.

Efter några år har man koll på kollektivet och det finns en trygghet i professionen. Energin finns kvar men den pulserar lugnt och behöver inte ageras på direkt. Det är nu dags att gå vidare till att bli förskolechef. Det är nu det börjar krocka. För helt plötsligt ska du börja tänka på ”vem jag är som ledare”. Man får höra saker som att man måste vara trygg i sitt ledarskap, våga fatta tuffa beslut och att kunna stå pall, ensam, när det blåser och är minusgrader ute.

Krock nummer två – en gång i veckan så möts man i ett kollektiv igen tillsammans med sina förskolechefskollegor. Och då ska man vara i en gemensam process där man måste lyssna in, ta hänsyn och försöka förstå.

Att vara i dialog och vara sig själv, sin ledarkostym, trogen men ändå våga låta kollektivet gå före.

Att hoppa mellan att vara en stark individualist och samtidigt en del av ett kollektiv är en balansgång som är svår att kombinera och bemästra, men det är som med barnen. Vi vill ju uppmuntra varje barns unikhet, att se olikheter som styrkor, men samtidigt påvisa att vi är här tillsammans i ett sammanhang.

Det är också spännande i relation till företag. När förskolecheferna sitter i sitt ledningsmöte är det som att ett flertal företag, som säljer samma vara, skulle mötas och diskutera försäljningsstrategier av samma vara. Men när man möts på ett företag för att samverka så möts ofta chefer från olika avdelningar med olika ansvarsområden. Hur kan man samverka och skapa mening tillsammans om man samtidigt ska kunna vara den där individualisten som står med flaggan i topp på berget trots att det blåser kuling. Långt därborta skymtar jag dig på din kulle.

Hur ska vi komma ner på slättlandet för att mötas?

chess-316658_960_720

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar