”Jag tycker att små barn är kompetenta men det kanske jag inte gör… ”

De yngsta barnen i vår förskola ställer ibland till det för oss för det är i arbetet med dem som vår barnsyn och tillit till barns kompetens verkligen blir synlig. Ja, det blir det i och för sig även med de äldre men med de yngsta blir det så tydligt för när vi börjar prata lärmiljö som framträder den synen genom de begränsningar vi ger barnen utifrån en tanke om att det inte går.

Till exempel – vi ser ett material som glasstenar och tänker att ”det där kommer inte att fungera hos våra barn för de kommer bara stoppa de i munnen”. Den reflektionen leder lätt våra ögon vidare till annat material som INTE fungerar med de yngsta. Genom att följa den reflektionen med blicken har vi redan begränsat våra tankar för vi ser det som ett fast material snarare än en idé för ett materials kvalité. Det gör att vi inte ser potentialen i ett möjligt blivande.

Låt mig förklara vidare…att istället för att se glasstenarna som ett material försöka se se deras genomskinlighet, klarhet, färgen och ja, givetvis också storleken. Det handlar också om mängden och att glasstenarna är släta och samtidigt lite formade. De kan kombineras med en mjölkkapsyl på en oh och en annan form av glasstenen framträder. När man börjar försöka få syn på glasstenarnas kvalité så kan man också börja vandra vidare i sitt eget sökande efter material som skulle kunna erbjuda en liknande kvalité men som kanske är större – om vi nu pratar om de yngsta.

Men betyder det att glasstenarna inte kan användas hos de yngsta?

På den frågan finns inget svar som är lika för alla. Det beror ju givetvis på vilka barn som är i barngruppen, vilken introduktion som sker och framförallt om du som pedagog tror att de ”fixar” det eller inte. Miljöns utformning påverkar ju också givetvis. Mängden…ja, det finns många saker som påverkar.

Glasstenarna har varit och är ett spännande material att fundera kring. Under våra workshops i Rumspirera är glasstenarna ett material som väcker mycket tankar hos de som arbetar med de yngsta. Glasstenarna räknas snabbt bort som något som inte fungerar i barngruppen och många gånger handlar det just om säkerheten, rädslan för att ett barn ska svälja en sten. Och säkerheten måste absolut gå först men kanske finns det en mellanväg…

Det viktiga är egentligen inte glasstenarnas vara eller icke-vara utan snarare vad våra reflektioner säger om vår barnsyn och vilka möjligheter vi ger barnen i våra barngrupper – glasstenarna är ett tacksamt material på det sättet för det utmanar oss i våra tankar om vad ett barn klarar och inte klarar.

Våra tankar begränsar oss om vi inte vrider på dem och letar efter flera perspektiv därför behöver vi kontinuerligt läsa litteratur eller att arbeta i en workshop, eller lyssna till en föreläsning men framförallt reflektera med andra – det är att låta våra reflektioner flyga runt ett innehåll och fundera utifrån ”ena sidan å andra sidan”. Och sedan fundera på varför det kan vara si eller så, vad vägleder mina tankar och mina ställningstaganden. Kanske vi får syn på oss själva och en tanke som ”Jag tycker att små barn är kompetenta men det kanske jag inte gör…” leder till nya frågor och tankespiraler som i sin tur skapar en förändrad praktik där begreppet kompetens vidgas.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Att våga vila i processer…

”Välj ett vardagligt ting. Det kan vara något du hittar på gatan eller något du redan har. Titta på övre delen av tinget i femton minuter. Dokumentera allt du ser i detalj. Gör samma sak med tingets undre del. Ju längre du tittar, desto mer kommer du att se. Om något är tråkigt efter två minuter, prova i fyra minuter. Om det fortfarande är tråkigt, åtta minuter, sexton minuter, trettiotvå minuter. Till slut upptäcker man att det inte är tråkigt alls.”

John Cage
Ur boken How to be an explorer of the world s.48-49 (Keri Smith, 2008)

Jag tror vi alla har varit i situationer när processer tillsammans med barnen upplevs dö ut. Till exempel när vi arbetar i projekt med barnen och helt plötsligt finns det liksom inget som drar tanken framåt. Den glöd vi hade tidigare har falnat och alla längtar efter att få ny energi in i arbetet med barnen. Ofta tror jag att det lätt händer där någonstans i mitten av hösten, kanske runt slutet av oktober, och i februari. Då har startenergin gått ner eller så har juluppehållet skapat distans till det vi höll på med.

Ett lätt (och ofta gjort val) är att börja om med något nytt. Det blir liksom lite enklare att sätta igång och med något nytt tänker vi att ny energi blåser in i arbetet. Det är som att ”börja om” och det ger oss vuxna en fräsch nystart där det bara finns en massa möjligheter.

Och det är här vi ska stanna upp…

När vi tappar styrfarten i arbetet med barnen har vi ofta antingen gått för fort fram eller så har vi slutat lyssna (och ibland är det rättfärdigat att gå vidare men inte utan ett tankestund innan). Det är nu vi måste plocka fram alla gamla dokumentationer och lägga upp dessa på bordet. Vad har vi missat? Var är vi? Har barnen tappat intresset för de processer vi är inne i eller är det faktiskt så att vi inte gett de möjligheter att hålla kvar intresset?

Det krävs mod att våga pausa processer med syfte att fånga dem igen. Att ta uppehåll en vecka för att lyssna in det som pågått och pågår. Att kasta ut nya bollar till barnen men som ändå kommer från samma korg som tidigare… Att reflektera genom återblickar tillsammans med barnen och i arbetslaget.

Annars tror jag att vi dels missar möjligheten för både barn och vuxna att faktiskt fördjupa sig och dels att det lätt leder till tuvhoppning och saker som inte får en meningsfullhet i ett stort perspektiv. Det kan också bli en vana och skapa en läggning åt just byte av tanke ofta när det börjar kännas lite som att processer tappar styrfart.

Och ur barnens perspektiv – har vi rätten att helt plötsligt släppa något för att VI tappat intresset…för vems processer är det vi pratar om?

Kanske behöver man titta igen på ingångarna i det man håller på med – varför valde vi att gå vidare med just med denna process? För någonstans är det vi vuxna som gör de valen och vad var i så fall våra argument för de valen? Hur står de sig idag?

Det handlar inte om att man inte ska följa barnens tankar och funderingar, för dem måste vi fortfarande kunna fånga, men som pedagog måste vi ha en övergripande tanke om vad det är vi är i för tankar. Vad är det vi utforskar tillsammans med barnen och hur står det som sker i relation till det vi valt att titta närmare på?

I mitt arbete i Rumspirera (som jag kommer att berätta mer om i ett annat blogginlägg) tillsammans med pedagoger kan jag till exempel se hur en zon har iscensatt just tanken om att våga vänta in och vila i osäkerhet. Det är en ljus/skugga/färgzon där pedagogerna fått i uppgift att utforska ett ting i relation till ljus och färg. Pedagogerna har olika erfarenhet av just detta arbete och det syns tydligt i deras utforskande. Det är lätt att hamna i ett slags paralyserat tillstånd där man ganska fort blir ”klar” och när man sedan har i åtanke att man ska arbeta i samma zon i trettio minuter börjar det bli lite krampaktigt. Men när man väntar in ett tag och vågar befinna sig i det där ”vad ska vi göra nu” skedet så släpper det och helt plötsligt börja man utforska igen och andra saker dyker upp. 

Att våga vila…

Så när saker ter sig lite slut, överlämna dig till kaoset, ställ dig i perspektiv och börja reflektera ett varv till! Med hjälp av fiffiga kompisar, barn och vuxna, kan det som tidigare känts lite trött få ny styrfart och leda in er i en fantastisk värld där det finns stora möjligheter för ett fördjupat lärande!

fantasy-3026478_960_720

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Relationer som går utanför den egna kontexten

Söndagsbestyr innebär att arbeta med det jag gör utanför jobbet men som på något sätt också är jobbet. Igår arbetade jag med mina egna föreläsningar, idag arbetar jag lite adminstrativt för vår förening Formazione Citizen som arrangerar fortbildning och studieresor till Bassa Reggiana.

Delvis har jag börjat förbereda för Mötesplats 2018 då vi kommer att fokusera fortbildningen på den förändring som håller på att ske i förskolan. Vi närmar oss begrepp som undervisning, estetik och såklart digitalisering. Delvis har jag också gått igenom utvärdering och bilder från Mötesplats 2017.

Det är spännande hur bilder skapar länkar till minnet och kroppen känner vibrationer från det som varit till det som är.

Jag hittar ganska snabbt vilka bilder som är mina favoriter – interaktionen mellan deltagarna. När jag lyckats fånga ”den där känslan i stunden”! Älskar de bilderna jämfört med uppställda gruppfoton…

Jag vill gå in lite på varför vi i Formazione Citizen valt att kalla våra fortbildningar för Mötesplatser – eller snarare vad begreppet Mötesplats betyder för mig.

Jag reste till Bassa Reggiana första gången 2013 i en större grupp men jag reste med fem kollegor från vår förskola. Människan är trygghetssökande och handen på hjärtat behöver jag vår gruppbild för att komma ihåg vilka som åkte med. Jag reflekterade, åt lunch och gjorde studiebesöken med mina kollegor. Kanske att jag pratade några ord med de andra men snarare av artighet. Jag ska lägga till att mitt minne är i släkt med en guldfisks, kanske förlåter det mig lite…

Därför blev det väldigt viktigt för mig att skapa en annan möjlighet för pedagogerna i Västra Göteborg när vi arbetade i EU-projektet Futura och denna tanke, att möta andra, har vi även tagit med oss i de fortbildningar som Formazione Citizen genomför.

I ett stort rum på tex studiedagar så dras vi till våra kollegor eller de vi känner och likadant är det på fortbildning OM vi inte bryter mönster och strukturer. Lättast är att skapa en organisation som bjuder in (ja, till och med tvingar) till möten och det behöver göras av de som kallat eller leder mötet, det måste vara inbyggt.

Genom att bryta upp strukturer, genom att skapa andra möjligheter kan fler trådar dras mellan det som erfars, det som blir till reflektion och det som leder ut till en förändrad praktik.

Det innebär att alla delas upp, en slags gruppdekonstruktion kanske man kan säga. Vi ser deltagarna som EN grupp även om det finns mindre grupper i gruppen. De mindre grupperna behöver man inte vara orolig för, de lever på egen andning men den stora gruppen kan behöva en konstgjord andning i början. Därför delar vi upp gruppen i nya mindre konstellationer, med meningsfulla uppgifter i relation till ett gemensamt sammanhang kastas tunna spindeltrådar mellan den nya lilla gruppens deltagare. Spindeltrådarna blir till linor så starka att de även kan bära relationer till den stora gruppen. Det skapas nya strukturer som blir starka magneter i den stora gruppen.

Det är också det som gör det möjligt att skapa tanken om ett VI och relationer som går utanför den egna kontexten. Det är för mig essensen av en Mötesplats.

Att se de sammahang vi befinner oss i som ett tillfälle att möta andra kräver mod och nyfikenhet. Jag tänker att de här strukturerna av de trygga också lever ute på förskolorna. Observera hur dina kollegor placerar sig på en arbetsplatsträff…beblandar man sig eller hamnar man med de närmaste kollegorna? Det kan vara svårt av naturen att möta de kollegor man vanligtvis inte möter, eller känner, för det blir en nädvändighet att träda långsamt, att lyssna in eftersom du inte känner till ”er” kultur, kulturen är ny och fri. Den kräver arbete.

Men med mod och nyfikenhet, när man går utanför det bekväma, finns det nya världar att möta.

Så nu när en ny vecka börjar – vem vill du möta på riktigt? #idareyou

(Är du intresserad av Mötesplats 2018, gå in på hemsidan www.formazionecitizen, eller tryck HÄR!)

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Ett lite rörigt inlägg om frustration

Jag är lite frustrerad ikväll…på många saker som sker och pågår. Kanske mest frustrerad på mig själv, tror jag. Jag försöker förstå det jag tycker jag förstår men som jag inte förstår.

Jag har funderat mycket idag över varför jag tänker som jag tänker. Ibland saknas orden mig och det gör mig frustrerad. När tankar ligger däruppe och trycker som på en ostädad vind så skapar det obalans inom mig. Att acceptera att någon annan har en annan tanke om vad som är bäst för barn och verksamhet blir då svårare för samtidigt som man försöker ta in den andres tankar så behöver man sortera sina egna för att kunna förklara de egna vägarna. Det blir svårt för man jonglerar flera bollar och varje boll ligger invirade i trasor av erfarenhet runt sig (från olika personer) vilket gör det lite svårare att få ett grepp om VAD man egentligen pratar om.

Ibland behöver man bryta upp, ta en paus, och fundera över varför jag tycker som jag tycker, varför gör jag som jag gör. Hur har jag formats av mina tidigare sammanhang? Frustrationen som väcks av den andres oförmåga att förstå det jag förstår och vice versa. Grundtanken är alltid barnens bästa men vem avgör vad som är barnens bästa?

Hur vet vi att de beslut vi tar – ÄR för barnens bästa och inte förgivettaganden hos oss själva? Och vems tanke om ”bästa” är sannast?

Förskolan har en stark tradition och vi har en tendens till att cementera in oss i val och beslut tagna tidigare och som slutat ifrågasättas. När nya personer kommer in i verksamheten bryts cementeringen antingen upp eller så tillförs ett nytt lager. Processen är svår för den väcker frustration och sorg för det som varit men ändå inte blivit. Eller så forsätter man i samma rutiner, samma tankar som har funnits i flera år på förskolan och ingen ifrågasätter varför vi alltid går till skogen på tisdagar, varför vi organiserar oss som vi gör, varför vi har de dokument vi har? Det är en lättare men en mer farlig väg att gå. Mycket lämnas över till förskolechefen att driva, att bevara, att införliva men det åligger oss alla i verksamheten – att ifrågasätta, att utveckla, att se andra spår – det åligger ALLA…dvs det åligger dig, mig och alla andra inom förskolans verksamhet.

Och varför måste vi förändras?

För att utvecklingen går framåt…för att ny forskning har kommit eller kanske för att barn 2018 har rätten att ses som demokratiska medborgare i den rätta bemärkelsen med rättigheter och skyldigheter. När barnsynen utvecklas så har redan förändringar börjat ske i de undre lagren och när vi kan börja sätta ord på det kan vi också förhindra att personer som inte har en relation till förskolans verksamhet får utrymme i den professionella kretsarna (vilket kan göra mig frustrerad, är det samma för dig?). Stannar vi kvar i den traditionella bilden av vad förskola är så kommer andra, populistiska strömmar, att börja äga den arena som med rätta tillkommer förskolans egna personal och forskare.

Vi ska lyssna på andra, det kommer tillföra förskolan kompetens, men röster utanför förskolan får inte ta över vad svensk förskola är och ska vara/göra 2018…tyvärr ingår media som en stor påivrare av detta.

När uttalanden görs i media om pedagogiska program, undervisning och skärmtid av personer som gör det till en marknadsföring av sitt eget varumärke, snarare än en bättre förskola, behöver vi röster från förskolans personal och forskare som tillbakavisar och berättar hur förskolan faktiskt arbetar. Och då krävs det att DU kan argumentera för de val och den struktur som är lagd på er förskola, i er verksamhet – och du ska kunna argumentera utifrån BARNS BÄSTA. Men barns bästa måste också kopplas till vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – du behöver kunnas sortera upp vad du tar för givet och vad som är forskning och vad som är din egen forskning (din egen erfarenhet som du kan stödja med dokumentation).

Och det här kan leda till frustration… för ibland hittar man inte orden och när frustrationen kommer från många håll kan det vara bra att ta ett djupt andetag och låta en god natts sömn skapa möjligheter för morgondagens formuleringar…

…eller så skriver man först ett ganska rörigt och ogenomarbetat blogginlägg som någon stackare kanske läser… #staytrue #daretospititallout

Erika

alone-513525_960_720

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer

Med känsla och tanke för material

Just nu arbetar jag för fullt såväl praktiskt som i huvudet med en inspirationsmiljö i en nyrenoverad lekhall som jag håller på att bygga upp för våra förskolor i Gråbo.

Jag har kallat projektet/processen och rummet för Rumspirera. På mitt instagram (erika_k_seger_official) har jag lagt ut lite bilder under hösten från arbetet med att skapa en grund till det här rummet under #rumspirera. Det kommer att komma ett större blogginlägg om detta längre fram för det är många tankar som ska sammanfogas och faktiskt också verbaliseras genom skrift – som en dokumentation av arbetet.

Tanken med rummet är att det ska finnas möjlighet att få praktisera pedagogisk miljö och utforskande hands-on. I rummet ska det bland annat finnas möjlighet att inspireras av kreativt återvinningsmaterial och faktiskt få testa att arbeta med det själv som pedagog. Min upplevelse är att vi ganska ofta introducerar material till barnen som vi själva inte utforskat eller som vi inte tillåter oss själva att fördjupa oss i.

Hur ofta pratar vi om vad just ”det här” materialet bidrar till för lärande möjligheter? Om vi arbetar med toalettrullar – vad kan man utforska med en toalettrulle?

Det kommer också finnas en del i rummet där man kan få komma nära något genom till exempel mikroskop och ljusbord som kan ge andra perspektiv på det vi ser. Tillgängligt ska det också finnas möjlighet att kunna skissa och avbilda det ögat urskiljer. I rummet ska det finnas ett flöde där material kan vandra mellan de här olika stationerna. Det ska kunna gå att förändra rummet utifrån en tanke med hjälp av projicering och ljus – och med tillägg av olika material.

Skärmavbild 2018-01-04 kl. 21.58.37

Det ska vara ett rum som är tillgängligt på det viset att det ska kunna gå att återskapa med enkla medel på den egna förskolan, på den egna avdelningen, men tanken är också att inte bara återskapa utan också att bana väg för reflektioner om hur vårt material påverkar barns möjligheter att lära och hur vår miljö kan stödja lärande.

Fas två i Rumspireraprocessen är nu att introducera det här rummet för barn och pedagoger och därför går jag nu i tankar om HUR detta skulle kunna göras på bästa sätt. Jag vet att när vi var i Kalmar på förskoleenheten Trollet blev jag starkt påverkad av när några pedagoger berättade om hur de förberett sig inför ett projekt kring tidningspapper. De hade stängt in sig i ett rum med bara tidningar. Vi vuxna är ganska tråkiga – om vi inte utmanas – och det var precis vad de gjorde. Efter 10 minuter  i rummet var man hyfsat klar med det man kom på att man kunde göra med tidningspapper men istället för att lämna rummet och vara ”klar” (med det man egentligen redan visste) så stannade de kvar i rummet.

När de tänjde på sin egen comfort zone så lyftes de av en kreativitet som växte ur tankarnas tystnad.

Alltså, när de väntat ett tag återkom tankar om vad man skulle kunna göra. Nya tankar som de inte hade tidigare. Genom att våga utsätta sig för det obehagliga, ett slags nålsöga av ljus i ett mörker, så hände det saker som fick de att se på materialet med nya ögon och nya tankar.

Så nu när  jag ska introducera rummet till pedagogerna så står jag och funderar på om vi ska våga vara i tankarnas tystnad, i det lite obekväma, eller om det blir lättare att förstå och tänka om man först får ett meningsfullt sammanhang genom en uppgift som står i relation till något. Kanske kan jag hitta någon mix…jag har mycket tankar och det ska bli otroligt roligt att få möta pedagogerna i de här processerna! Jag är mycket nyfiken och längtar till våra diskussioner när rummet introduceras – vad tänker pedagogerna?

Nu tänker någon säkert – men barnen då?

Skärmavbild 2018-01-04 kl. 21.58.54
De barn som har sina avdelningar i anslutning till rummet kommer att ”äga” det här rummet med sina tankar och de processer de är inne i. Och även de ska introduceras till rummet för att kunna sätta spår i miljön, innan dess är rummet ganska själlöst. Mycket av det material som finns i rummet är sådant material som inte finns på barnens avdelningar och som jag tror att barnen inte arbetat med speciellt mycket. Det ska bli otroligt spännande att se med vilka strategier och sätt barnen kommer att ta sig an rummet och rummets möjligheter.

Det är barnens processer som kommer att bygga det här rummet men för att de ska bli möjligt krävs det pedagoger som själva vågar utforska tillsammans med såväl med barnen som med varandra.

 

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Testing Osmos

Leker lite mer inför nästa termins digitala utveckling i Gråbo förskolor och ett kommande mediotek där pedagogerna kan låna olika digitala verktyg.

Ett av dessa är Osmos. Jag skulle ljuga om jag inte erkänner att detta var roligt, att tänka och klura…och tävla om att bokstavera ordet först.

Det är lekfullt lärande men jag tror man måste vara medveten om att det lätt kan bli ”en till en” princip när man arbetar med Osmos.

Nackdelen är att stora delar är på engelska, har inte kollat än om detta går att ställa in.

Det är ett roligt sätt att leka med matte och ord. Gillade tangram bäst eftersom det kräver mer tanke men det är väldigt tydligt VAD man föväntas göra vilket gör att det är svårt att öppna upp för att kombinera Osmos med andra verktyg. Tror inte heller att man kan lägga in egna ord till exempel. Jag gillade Osmos men det är viktigt att detta inte blir en happening som plockas fram och eftersom det är ”stängda” appar tror jag att det blir svårt att sätta in Osmos i ett större sammahang än att leka med tex matte.

Osmos är från ålder 5-> men jag tycker det går att börja tidigare men det är för de äldre barnen i förskolan, allt beror ju på vilka barn man har.

Så vad är skillnaden mellan Osmos och en matteapp…nja inte så stor egentligen.

Enda skillnaden är att man gör arbetet framför istället för i appen. Jag tror att inte att Osmos kommer att leva länge om man inte utvecklar programmen.

Kanske har du andra erfarenheter? Kommentera gärna!

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Höjdpunkter att leva på året ut – krönika över 2017

Så var det dags igen för en kort årskrönika där jag sammanfattar årets höjdpunkter och tankar. Det har varit ett händelserikt år på många plan. När jag ser tillbaka på året får jag ihop det till 23 föreläsningar och workshops. Föreläsningen ”Ett transformerat lärarskap” står fortfarande i topp som populärast. Det känns gott att den föreläsningen ger mycket stöd för pedagoger i deras arbete för att förstå, lära och utveckla arbetet med digitala verktyg.

Under hösten arbetade jag ihop en fortsättningsföreläsning till ”Ett transformerat lärarskap”. Den nya föreläsningen fördjupar perspektivet om att det digitala måste vara en del av det vi redan gör. Som vanligt var jag supernervös när den nya föreläsningen ”Digitala vär(l)den – med barnen i fokus” gjorde premiär i Eslöv och sedan på SETTsyd. Det är alltid lite kamikazie över att hålla en ny föreläsning för man vet aldrig hur den landar men utifrån återkoppling jag fått till mig har föreläsningen varit uppskattad och några av vårens uppdragsgivare har önskat delar av den.

Apropå digitalisering så känns det forfarande overkligt att jag faktiskt arbetade på Skolverket innan sommaren och med den excellenta anställningen som ”expert”. En projektanställning tillsammans med Anna Stigsdotter och Markus Bergenord där vi lade en grund för den kompetensutvecklingsinsats kring digitalisering i förskolan som kommer att publiceras i vår. Det var också väldigt roligt att bli tillfrågad om fortsätta arbeta för Skolverket men även om det var lockande var inte resorna varje söndagkväll mellan Göteborg och Stockholm lika attraktiva (även om jag hade ett grymt resesällskap med Anna).

Andra höjdpunkter relaterat till föreläsningar var att föreläsa med min före detta lärare på universitet och idag kollega i Formazione Citizen; det vill säga Tarja Karlsson Häikiö.Det är något stort i att få arbeta jämsides med någon som man har stor respekt för. Samma respekt har jag för mina andra kollega och goda vän Linda Linder. Vi har gjort lite saker tillsammans tidigare men kanske inte lika mycket som vi hade önskat. I år på SETTsyd fick vi möjlighet att hålla en masterclass tillsammans och det var superkul! Det är roligt att arbeta med en person som kompletterar en själv och som man kan ha full tillit till att det blir professionellt.

Det var också i år som Formazione Citizen sjösattes på riktigt med en första kurs. Formazione Citizen startades av Tarja Karlsson Häikiö och Ina Furtenbach Lindén och sedan 2016 är jag och Linda Linder också med i denna förening som arrangerar kompetensutveckling och kurser. Efter lite mindre arrangemang gav vi oss på den första längre kursen (inklusive studievecka i Bassa Reggiana) Mötesplats 2017 med temat ”Att leda förändring för utveckling”. Det var en intressant upplevelse och som också gav mersmak! Jag ser verkligen fram emot Mötesplats 2018 – En förskola i förändring; undervisning, estetik och digitalitet! På vår hemsida www.formazionecitizen.se kan du läsa mer om du är nyfiken! Och pssss…det finns på grund av återbud faktiskt några få lediga platser kvar till Mötesplats 2018 så passa på att boka innan det blir fullt igen.

Sist men absolut inte minst var det stora beslutet att avsluta min tjänst som verksamhet- och kvalitetsutvecklare i Västra Göteborg för att komma närmare verksamheten igen. Jag hade tre fantastiskt lärorika år i Västra Göteborg men under det sista året blev det allt tydligare för mig att jag ville möta barn och pedagoger för jag upplevde att jag kom för långt bort från kärnan, där kvalité blir synlig, inte bara i ord utan i handling och där jag kan se skillnaden för barnen. Och nu har jag arbetat en hel termin som pedagogisk samordnare i Gråbo förskolor – och jag inser ödmjukt att jag har såååå mycket att lära i den här tjänsten. Det är ett otroligt givande sammanhang jag får befinna mig i, med stort utvecklingspotential och där jag faktiskt kan se konkret skillnad i verksamheten. Om du vill följa det arbetet så kan du kolla in mitt instagram (erika_k_seger_official) och facebooksidan Gråbo förskolor.

Det är med ett stor förväntan jag möter 2018, jag hoppas du gör detsamma!

Erika

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar