Teamwork, sound och motstånd (reflektion Trolletdagarna)

Gårdagen spenderade jag och min man i Alingsås för att fira vår bröllopsdag. Det kändes som att makaroner och köttbullar på tisdagskvällen behövde ersättas av lite mer romantiska minnen vilket resulterade i en helkväll i Alingsås. Bland annat såg vi filmen ”Bohemian Rhapsody” som handlar om rockbandet Queen och framförallt delar av sångaren Freddie Mercurys liv. Jag vill inte ge några spoilers här men det är svårt utan att göra min tanke synlig…i alla fall så försöker jag…bandet Queen bestod av en kreativ grupp musiker som alla trodde på den gemensamma tanken, att de trots sina olikheter och gräl gjorde grym musik tillsammans. Flera gånger visar de, som grupp, upp en enad fasad när folk inom branschen motarbetar deras önskan att tänka nytt. I en scen beskriver ”Freddie” hur han under sin solokarriär saknade just det där motståndet när de tyckte olika. Ni vet det där som kan bli så jobbigt ibland men som också ger oss ett motstånd som lockar fram nya vägar och tankar. Det som kan ge lite eld, glöd och passion. Som grupp insåg de värdet av sitt kollektiv, av sina olikheter blev de lite större tillsammans. Individen och kollektivet…och en sjuhimlans massa teamwork. Utan teamwork ingen musik och utan glöd blir musiken teknisk och oviktig…detta fick mig att relatera till Tolletdagarna som jag var på i torsdags/fredags. Teamwork, sound och motstånd…

För förskoleenheten Trollet är ingen solokarriär utan ett nätverk av många kloka röster och erfarenheter som skapat deras ”sound” och som bygger deras förskolor.

Som vanligt så kan jag inte ge er en detaljerad återberättelse av det jag upplevt och sett, dels för att det är alldeles för mycket för att kunna göra det i några blogginlägg och dels för att det bara skulle vara min tolkning. Vill man se och veta mer får man besöka Trolletdagarna helt enkelt. Det jag däremot gärna bjuder på är de tankar som Trolletdagarna satt igång i mig och hur jag reder i dessa.

I Gråbo förskolor arbetar vi med att förstå hur lärmiljön påverkar barns möjligheter för att lära och utvecklas. Trolletdagarna har väckt många tankar kring lärmiljön för våra pedagoger och det märks att arbete med lärmiljön är något som man börjar reflektera över, något man vill förstå och utveckla. Under Trolletdagarna visade deras utepedagog Marina upp en slags lathund för hur de skapar en ny miljö. Jag hoppas att det är okej att jag delar denna för jag vill någonstans visa på skillnaden i tanken…

Det är många steg som presenteras i lathunden och när jag tittar tillbaka på, min egen praktik och i min erfarenhet i mötet med andra pedagoger, hur man skapar nya miljöer så sker det inte alls med samma noggrannhet. Oftast så kanske man ser något, får en idé, roddar om i miljön någon eftermiddag, lägger in det material man har, presenterar miljön för barnen och blir sedan lite frustrerad för att miljön inte fungerar som man tänkt, alternativt att den håller i en vecka sedan är den inte intressant för barnen vilket gör att vi roddar om igen.

Och vi hävdar att miljön på så sätt är föränderlig men kanske är den snarare enbart i rörelse…

När jag gick runt på Trolletdagarna hör jag många reflektioner, det är oundvikligt med så många pedagoger på samma plats. Många reflekterar över att innemiljön inte skulle fungera i den egna barngruppen, att det är alldeles för mycket saker, hur gör man med de barn som inte agerar som man tänkt i miljön, de barn som behöver en mer avskalad miljö. Man kan lätt uppfatta ett motstånd mot lärmiljön på insidan. Man ser inte skogen för alla träd…känns som ett intressant citat att plocka in här. När jag hör pedagogerna reflektera över vad de känner är intressant att ta med tillbaka från lärmiljöerna kommer utmiljön fram. Jag tänker att det har att göra med att utemiljön dels upplevs som mer görbar. Utemiljön är inte lika komplex (tror man) att arrangera, att det handlar mer om iordningsställande – vilket jag tycker utepedagogen Marina verkligen visade att det inte var i sin föreläsning om utemilljön. Utemiljön behöver hänga ihop och förbinda det barnen arbetar med på insidan och i projekten. Lärmiljö innefattar både inne och ute. Det som är viktigt att inte glömma är att lärmiljön på Trollet, såväl inne som ute, bottnar i ställningstaganden om barns rätt och att den vuxit fram under många år av en medveten praktik.

Att det inte handlar om kreativa pedagoger som är bra på att ställa iordning lärmiljö utan om ett ständigt reflekterande (och dokumenterande för den delen) för att förstå, för att utmana och för att utveckla barnens möjligheter att lära.

Att reflektera och dokumentera, följa upp och utveckla är det enda sättet att utveckla en medveten lärmiljö. Där vi kan, genom vår analys, forma den efter det vi och barnen behöver. Den är inte statisk utan föränderlig och behöver såväl vara något vi står i relation med hela tiden. Det räcker inte med att ställa iordning och vänta in lärmiljöns effekter.

Jag återkommer till teamwork – att arbeta med lärmiljön kräver många ögon och öron. Det kräver en delaktighet och för att göra ställningstaganden kräver det desto mer än bara delaktighet för att kunna värna om dessa i verksamheten. Man måste förstå sitt ”varför” för att kunna förstå sitt ”hur”. Det svåra i det hela är att ”huret” är enklare, ”varföret” tar tid vilket vanligtvis leder till snabba lösningar och ”huret” står i fokus.

För att bli delaktig i ställningstaganden, och verksamhetens grund, måste man mötas. Mötas, tänka, praktisera, mötas, tänka, praktisera…om och om igen. Jag vet att man lätt kan känna att det kan bli en massa möten som tar tid från barnen men jag funderar på om det också har att göra med att man lägger alltför mycket vikt vid förmiddagstiden på förskolan (då man är tre pedagoger) medan man på Trollet har skapat en organisation där planerad undervisning och innehåll sker över hela dagen.

Möten, som kan upplevas TA tid från barnen, handlar om att GE tid till barnen.

Mötena är viktiga för att reflektionen ska få vara i ett sammanhang som kan följas upp, mötena kan inte ske över barnens huvuden. Möten är en del av struktur som får verksamhetens puls att slå regelbundet och fast vilket i sin tur skapar en trygghet i ramverket kring det som sker i processerna. Ramverket är viktigt eftersom vi arbetar med oss själva som verktyg där vi ständigt ska vrida och vända på våra tankar och ofta kan uppleva en bräcklighet/osäkerhet kring vad vi håller på med. Osäkerheten måste finnas i en föränderlig värld, där människor och lärande utvecklas. Ramverket och kollegorna runt omkring är det som håller ihop verksamheten och utbildningen för att skapa en meningsfullhet och en kvalité i undervisningen.

Men nja…det är väl egentligen inte mötena i sig som skapar ovanstående. Möten i sig är inget självändamål utan återigen ett ”hur”. Ett ”hur” för att nå ett ”varför”. För att nå sitt ”varför” så måste man ju mötas och stångas med varandra för att förstå. Efter vår studiedag i måndags tycker jag mig se möten som synapser i hjärnan. En synaps är en kemisk och elektronisk händelse som sker när man lär sig något. Lärande sker i mellanrummet mellan två hjärnceller, ju nyare det man ska lära sig är, desto större mellanrum mellan hjärncellerna. Detta mellanrum minskar när du lär dig, om jag fattade allt detta rätt under föreläsningen. Jag tänker att det som sker på mötena, i vår reflektion med varandra är som synapser i verksamheten där vi lär oss nya saker. Ibland kan avståndet mellan våra tankar vara lite längre och ibland lite kortare. När motstånd uppstår, när vi tycker olika, vilket lätt kan ske på möten, så ska det inte ses som ett hot, utan som ett annat sätt att se på saker vilket vi vill veta – om tror på att olikheter berikar. Dock behöver vi det här mellanrummet för att det magiska ska ske, vi behöver utmana varandra för att grunda oss i vad vi tänker. De här synapserna mellan hjärncellerna blir ju en del av ett nätverk i hjärnan, precis som våra tankar i verksamheten är en del av vårt nätverk och sammanhang.

Jag tror också att om jag som pedagog förstår varför vi gör som vi gör så växer en stolthet inom en, en stolthet och medvetenhet om att jag kan göra skillnad i ett barns liv. Jag är viktig!

Det om något är det jag vill ta med mig tillbaka till våra förskolor. Att vi som pedagoger kan känna stolthet över vår sammanhang, det lärande vi är inne i (tillsammans med barnen) och att det är meningsfullt att komma till förskolan – för barnen förtjänar vuxna som ser meningen med att vara på sitt jobb.

Så då vill jag gå tillbaka till motståndet kring Trollets innemiljö eller motstånd generellt. Motstånd kan reta upp, sätta igång saker och tankar, känslor – när vi inte tycker lika. Motstånd är en del av en process för att förstå. Vi ställer saker i relation till vår egen erfarenhet och tanke, vi börjar med att se var vi inte tycker lika…och sen behöver vi backa, tänka och titta igen. Vara lite nyfiken på varför vi inte tycker lika, hur har de tänkt och varför har de tänkt som de tänkt? Och kanske ställer vi oss frågan – hur tänker vi? OCH DÅ – sker det verkliga lärandet, det meningsfulla lärandet. När vi ställer oss, inte i motstånd, utan i relation till det vi möter. När vi ställer det vi möter i relation till det egna och funderar över vilka konsekvenser det ger för vår egen praktik.

I detta fallet erbjuder Trollet sin syn på lärmiljö, de spelar upp sitt ”sound” för oss. Det betyder inte att vi måste gilla det men kanske finns det något, kanske finns en basslinga eller gitarriff där någonstans som vi skulle kunna se om den passar in i vårt sound, på vår förskola. Vilket sound skulle vi kunna skapa? Vilket sound VILL vi skapa? Och hur får vi till det soundet?

Hur kan vi närma oss naturvetenskap med de yngsta…lite fundror

Höstterminen är i full ”blom” eller kanske ”fall” och det händer så mycket på våra förskolor både bland barn och pedagoger. Ni som följt mig ett tag vet ju om att vårt utvecklingsområde är naturvetenskap/hållbar framtid. På olika sätt försöker våra pedagoger i Gråbo förskolor att förstå vad naturvetenskap skulle kunna vara för just deras barn. För min del ser jag ett stort eget utvecklingsbehov hos mig själv för att förstå det här med naturvetenskap och vad det kan vara i förskolan. Jag har en stark humanistisk sida inom mig som glöder lite extra för språk, kommunikation och filosofi medan de här mer ”klara” vetenskaperna som till exempel matematik och naturvetenskap är svårare för mig. Det betyder att jag behöver läsa på kring naturvetenskap, jag måste hitta perspektiv för att i min tur kunna stödja pedagogerna i riktningar de försöker förstå tillsammans med barnen – INGEN PRESS! Det svåra är nog att sålla eftersom det ser så olika ut på alla våra avdelningar och alla håller på med olika saker – och naturvetenskap består ju av flera discipliner och vetenskaper.

Men när jag behöver stöd och lite fler perspektiv går jag ofta till böckerna…

(Något jobbar emot mig idag med länkar på wordpress därför finns en liten länklista längst ner i inlägget. Understrykna ord indikerar länk.)

Jag har dels tittat på en artikel från Skolverket som är skriven av Sofie Areljung (Örebro Universitet) kring naturvetenskapsverb och den fick mig att börja tänka på ett annat sätt kring hur man skulle kunna närma sig naturvetenskap. Att begränsa ännu mer…att börja i ett verb och leta på avdelningen – var återkommer ”droppande”, vad innebär ett droppande tex? Genom att titta på verben skulle vi också kunna närma oss de yngre barnen utforskande av naturvetenskapliga fenomen lättare. I artikeln finns bland annat referenser till Sofies artikel ”Sience verbs as a tool for investigating scientific phenomena – a pedagogical idea emerging from practitioner-reseracher collaboration” (2016, Umeå Universitet). I artikeln beskriver Sofie hur hon tillsammans med förskolepedagoger utvecklade en modell för att stödja pedagogernas praktik i ett naturvetenskapligt arbete samt produktiva frågor dvs frågor som leder till ett undersökande.

I Skolverkets artikel hänvisar Sofie även till ett kapitel av Jos Elstegeest ur antologin ”Våga språnget” av Wynne Harlen (1996), en gammal goding som tidigare användes på Lärarutbildningen i Stockholm. I kapitlet beskriver Jos olika produktiva frågor som kan vara ett stöd för att förstå hur frågor påverkar svaren man får. Och vilka frågor behöver vi ställa i ett utforskande arbetssätt? Här finns gott om stöd för att utveckla en praktik med reflektion i centrum.

”En bra fråga är en fråga som stimulerar och inbjuder till ett närmare betraktande , till en ny undersökning….Den riktiga frågan uppmanar barnen att visa fram sitt eget svar hellre än att rabbla upp något: de kan själva gå och kontrollera att det är rätt…I vetenskapliga studier följer de ofta ett bestämt mönster, eftersom möjligheten att kunna besvara den ena frågan ofta är beroende av vad man kommit fram till genom att bemöda sig om att besvara andra slags frågor.” (Våga språnget, 1996, s. 53)

I kapitlet lyfter Jos frågor som jämför som hjälper till att kategorisera, frågor som leder till hypoteser som ”vad händer om”, frågor som kan kontrollera det man undersöker. Författaren varnar också för ”varför” och ”hur” frågor eftersom de lätt kräver ett resonemang som också i sin tur kräver någon slags utforskande erfarenhet eftersom frågan i sig bär en förväntan på ett förklarande svar. Det kapitlet gav mig MYCKET i tankar kring hur vi formulerar våra frågor och hur de styr de svar vi får. Jag ber ofta mina pedagoger att tänka på detta men här fanns det lite praktiska tips (som vi också behöver ibland).

Parallellt med denna litteratur har jag också läst förstudien till ”Kan-själv; en naturupplevelse”. Jag har tidigare läst om Kan-själv utställningar och hade i våras möjlighet att besöka ”Kan-själv; en ljudupplevelse” när jag var i Hjo och föreläste. ”Kan-själv” utställningarna är särskilt designade AV yngre barn och FÖR yngre barn. Det vill säga att man gjort noggranna undersökningar och studier i bland annat förskolor för att se hur barnen förhåller sig till det som utställningen ska handla om och man gör även ”prov”utställningar för att testa hur barnen tar sig an dem.

Idag läste jag ur förstudien till Kan-själv; en naturupplevelse” och det fanns många spännande tankar och analyser av det som man observerade under förstudien. Och jag kan känna igen vissa delar och nedan kommer en blandning av analyser från studien och egna erfarenheter.

Utforskande ute kontra inne?

Ute visade observationerna att det skedde mindre samspel mellan barnen och ofta verkade motoriken utforskas. Jag tänker att detta är ganska spännande att ställa i relation till citat som ”Det är mindre konflikter i skogen”, kan det ha att göra med att det är mindre samspel??? Den vuxne blev väldigt central för de yngsta på gården och barnen rörde sig oftast kring eller med en vuxen.

Det innebär att de vuxne får en mer en stöttande och tryggande funktion ute på gården.

I observationerna tolkade man också det som att barnen inte stannade upp lika medvetet när de fann något intressant utan många gånger var det slumpen som avgjorde att man stannade. Och ibland kanske det också behövs en vuxen för att ”stanna kvar”.

Det verkar nästan som att de yngsta blir mer ”inaktiva” på gården och att utemiljön ”kräver” mer av barnen eftersom de utöver sina sinnen också utmanas mer motoriskt genom tex underlag etc. Jag vet att många avdelningar med yngre barn går till skogen just på grund av motoriken men att det också ibland upplevs som lite problematiskt för många barn blir ledsna.

Sällan ställer man frågan varför barnen blir ledsna, ofta hänvisar man till att barnen är små och trötta. Men är det så?

Eller kan det vara så att arbetet som krävs, både fysiskt och psykiskt, för att utforska motoriken i sig är tungt utforskande där man utforskar sin kropps maximala gränser – DET KRÄVER ENERGI! Vilket gör att när energin tar slut så kan det leda till frustration och trötthet, och då sätter man sig ner och kanske till och med blir lite arg…jag gråter jättemycket när jag är arg och frustrerad…jag tänker att det här är en mänsklig reaktion och inte barn som inte ”orkar”.

I studien tittar de också på klimat och temperatur och hur det påverkar barnen. Det som slog mig när jag läste, och som jag upplevde som lite nytt för mig, var att man som pedagog också behöver fundera på kyla/värme som en del av planeringen. Det vill säga att fundera kring hur kommer det påverka barnens utforskande på gården om det är kallt ute? Eller om det är varmt ute? De yttre förutsättningar påverkar också lärandemiljön. Till exempel kan kylan göra att utforskandet hamnar i bakvattnet för att man fryser och värmen till utmattning av solen – så hur vi planerar och riggar undervisning och utforskande på gården kräver att vi också tar hänsyn till väder (som också kan variera).

Inomhus verkade barnen mer självständiga, mer samspelssökande och lättare att stanna upp och fokusera under en längre period, att miljön blir den tredje pedagogen. Här tänker jag också på vikten att rigga en miljö för de yngsta som också erbjuder ”pauser” i utforskandet då de yngsta barnen behöver kunna gå ut och in i sitt utforskande. Har vi riggat en undervisningsituation kring lera så kräver det också att vi riggat en slags ”pausstation” när barnet känner att det vill pausa från till exempel leran. När vi inte har riggat en tydlig pausstationen kan det ibland upplevas som att gruppen med barn tappar intresset från leran i detta fallet och det gör att jag som pedagog måste släppa mitt fokus på de barn som arbetar med leran för att fånga upp de barn som lämnar. Miljön måste vara planerad för att kunna hålla fokus och kunna erbjuda självständiga pauser.

En annan sak de kommer fram till i studien är att barnen var mest intresserade av saker som de själva kunde påverka.

Bland annat observerades barns agerande på Naturhistoriska museet i Göteborg (med djur bakom glas) och ett zoo där barnen kunde klappa djuren. Barnen tappade intresset snabbare när man inte kunde interagera med det man ville undersöka. Och det är här är superspännande! För vi vet ju att barnen vill uppleva med kroppen, att de måste få uppleva med sina sinnen…och då ägnar jag en liten tanke åt de traditionella sångsamlingarna där den vuxne håller i sångdjuren och barnen upplevs ointresserade och skruvande på sig…

Utifrån analyser och tolkningar av det som studien lyfter fram kanske man kan ta med sig en funderare på hur man ska göra för att erbjuda de yngsta barnen ett utforskande av naturen.

Kanske behöver vi plocka in naturen på yngrebarnsavdelningarna för att barnen ska få möjlighet att utforska närmare.

Kan det vara så att på gården, eller i skogen, så påverkas barnen dels av utforskandet av den egna kroppen och motorik och dels kanske av ett behov att känna trygghet vilket gör att man håller sig runt den vuxne och därmed inte har lugn att stanna upp. Kanske påverkar ytan barnens utforskande?

Visst är det spännande?!

To be continued!

Länkar:

Artikel Skolverket om naturvetenskapsverb

https://larportalen.skolverket.se/LarportalenAPI/api-v2/document/path/larportalen/material/inriktningar/7-teknik/Förskola/031-natur-teknik-o-sprakutveckling/del_01/Material/Flik/Del_01_MomentA/Artiklar/M31_fsk_01A_01_naturvetenskapsverb.docx

Sience verbs as a tool for investigating scientific phenomena – a pedagogical idea emerging from practitioner-reseracher collaboration; Sofie Areljung (2016)

https://www.journals.uio.no/index.php/nordina/article/view/2581/3329

Våga språnget; Wynne Harlen (1996)

https://www.bokus.com/bok/9789121147788/vaga-spranget-om-att-undervisa-barn-i-naturvetenskapliga-amnen/

Om Kan-själv

http://www.vastarvet.se/tjanster_och_projekt/pedagogik–utstallningar/kan-sjalv/

Kan-själv: en naturupplevelse förstudie

http://www.vastarvet.se/siteassets/vastarvet/tjanster-o-projekt/regional-pedagogik/kan-sjalv/rapport-forstudie-natur-1-och-2.pdf

Meningsfullhet och enkelhet – bokrecension ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer” av Essén och Olsborn Björby

Under de år som jag på olika sätt och inom olika verksamheter (både med verksamhetschefer, förskolechefer och pedagoger/kollegor) arbetat med systematiskt kvalitetsarbete har det svåraste alltid varit att se detta arbete som något givande för den egna praktiken. Ofta har man redan tänkt och funderat ut utvecklingen i huvudet men när det gäller att formulera den får man skrivkramp och en känsla av att man inte skriver för sig själv utan för någon annan.

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

Så var det dags för en kort bokrecension av boken ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer”, utgiven av Natur&Kultur 2018 och skriven av Gunilla Essén och Leicy Olsborn Björby. Leicy och Gunilla har tidigare, tillsammans med Erika Björklund, gett ut boken ”Pedagogisk dokumentation – att utvecklas och lära tillsammans” (Natur&Kultur, 2015).

Nu har jag äntligen hunnit läsa klart boken och fått en hel del tankar som jag hoppas också kan komplettera Linda Linders recension på Pedagogiska kullerbyttan – visst är det bra med olika perspektiv!

När jag har funderat kring vad jag skulle vilja lyfta i min upplevelse av boken så märker jag att jag lätt hamnar i mitt eget perspektiv som kvalitetsutvecklare, lite mer formalianivå och det påverkar mig när jag läser. Under de år som jag på olika sätt och inom olika verksamheter (både med verksamhetschefer, förskolechefer och pedagoger/kollegor) arbetat med systematiskt kvalitetsarbete har det svåraste alltid varit att se detta arbete som något givande för den egna praktiken. Ofta har man redan tänkt och funderat ut utvecklingen i huvudet men när det gäller att formulera den får man skrivkramp och en känsla av att man inte skriver för sig själv utan för någon annan. Om det handlar om ovanan att analysera och formulera sig, att någon annan ska läsa och ”bedöma den”…ja, det är många delar som ställer till det och gör att det systematiska kvalitetsarbetet ofta blir krampaktigt utfört, med en övervägande stresskänsla och därmed upplevs som tidsödande och meningslöst för det egna arbetet. Det författarna gör i boken ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer” är att försöka göra det stora komplexa till något verksamhetsnära och enkelt (i allt det svåra), de vill påvisa att det faktiskt gör skillnad för verksamheten – för det gör det, om vi ger det möjlighet att göra det.

Det systematiska kvalitetsarbetet ska vara ”ett arbetsätt som stärker oss och hjälper oss att systematiskt skapa lust, glädje och kreativitet.” s.119

Jag tänker att den här stressen över systematiskt kvalitetsarbete som finns faktiskt minskar om vi hittar ett systematiskt kvalitetsarbete att luta oss emot, som känns meningsfullt och nära det vi är i. Här kan boken vara ett stöd och en styrka i det stödet för den tar sin utgångspunkt i verksamheten, det som sker varje dag i våra förskolor. Min upplevelse är att vi, i vår förskolekultur, lätt ser juni som en slags månad för ”punkterande” av året, ett avslut…istället för något som flyter på och där år går in i varandra, en process som ständigt är i rörelse. Den rörelsen vill författarna lyfta fram i boken med ett rhizomatiskt förklarande av det systematiska kvalitetsarbetet, att utmana det linjära tänkande som systematiskt kvalitetsarbete tenderar att hamna i.

(enligt Aristoteles) ”Kvalitet är inte en handling, det är en vana” s.7

Det här är en bok som kan öka förståelsen för att – det systematiska kvalitetsarbetet ska gynna den egna verksamheten. Författarna försöker göra det komplexa i arbetet med systematiskt kvalitetsarbete mer lättförståeligt. Just den här ”enkelheten” är det jag föll för i ”Pedagogisk dokumentation – att utvecklas och lära tillsammans”. Men i enkelheten finns också en komplexitet som lätt kan gås miste om när man bara läser boken rakt igenom. I boken finns stöd för reflektion och funderingar att lyfta i den egna verksamheten och de finns där för en anledning. För systematiskt kvalitetsarbete ÄR komplext och stort men behöver utgå från det som sker i verksamheten. Och det här försöker författarna att fånga i boken. Genom att härleda till rutinsituationer och det vardagliga arbetet som exempel vill författarna visa hur det systematiska kvalitetsarbetet är meningsfullt och utvecklande för det egna arbetet i förskolan.

För mig, blev denna önskan om ett enkelt förklarade av något komplext, såväl bokens styrka som dess svaghet. Enkelt, för att det är lättare att ta till sig men det gör också att författarna tar något stort och försöker fånga det på väldigt få sidor och där de ”rutinnära” exemplen får mig att sakna en tydligare förankring till utveckling och lärande. Jag upplever att deras syn på systematiskt kvalitetsarbete fokuserar mycket på organisation och rutiner i de exempel som ges. ”Det systematiska kvalitetsarbetet handlar istället om att få syn på kvaliteter i vårt görande…” (s.33) Synen på det systematiska kvalitetsarbetet i boken krockar därmed ibland med min egen (jag märker att jag fokuserar mer på hur vår verksamhet gjort skillnad för barnens lärande i till exempel projekt), vilket gör boken intressant för det har fått mig att reflektera över min egen bild av det systematiska kvalitetsarbetet. Varför lyfter jag ut detta som något jag tycker är ”viktigare”. Vi behöver ju såklart ett systematiskt kvalitetsarbete som berör såväl rutiner (som lärandesituationer) som lärande i projektarbeten med barnen – båda är en del av det systematiska kvalitetsarbetet, båda behövs. Tankarna i boken får mig att vända och vrida på min egen bild av systematiskt kvalitetsarbete – härligt! Så ska det vara!

”Våra lärdomar, ord och erfarenheter måste förverkligas och få göra skillnad i vardagen, för barnen, för oss och för samhället.” s.111

Det finns ett kapitel med en metafor kring matlagning och systematiskt kvalitetsarbete och det kapitlet ställer till det för mig. Jag upplever att boken hade vunnit på att inte köra den kopplingen. För mig blir det mest förvirrande och jag märker att jag fokuserar mer på att förstå hur liknelsen hänger ihop med det som beskrivs än det som författarna vill förmedla. Och det är synd för det är viktiga delar som lyfts mitt uppe i den matglagningsmetaforen. Detta kan givetvis vara en ”smaksak” (tihitihi, gbgskämt) – men för mig blev det inte bra, kanske kan det vara det för någon annan.

Mitt absoluta favoritkapitel i boken är kapitel 3 – ”Mål, syfte och resultat på olika nivåer” därför att det är ett bra stöd i förståelsen för hur allt detta hänger ihop, mål, syfte och vad. Detta kapitel tar jag med mig in i mitt arbete som pedagogisk samordnare i vårt arbete med systematiskt kvalitetsarbetet. Vi måste till exempel veta vårt syfte innan vi kan sätta upp målet och innan vi kan finna våra strategier för att komma till målet. Jag tänker att vi är ganska ovana vid att både sätta ett syfte och ett mål i förskolan, görandet är vår styrka men att formulera ett ”varför” är svårare. ”Varför” står i relation till det författarna lyfter som ”överenskommelser”, underliggande och pulserande genom hela vårt systematiska kvalitetsarbete behövs det överenskommelser/ställningstaganden. Vilket är ett arbete som tar många år att först och främst bygga upp och sedan underhålla – och som också kräver en ledare som vet vad den gör och som tror på delaktighet i uppbyggandet av ett systematiskt kvalitetsarbete. I boken kan man lätt uppleva att det är just LÄTT men det är ju det som är det svåra eftersom det krävs många diskussioner och mycket tid för att komma dit. Det är ju de här överenskommelserna eller ställningstagandena som är grunden för det systematiska kvalitetsarbetet och jag hade nog velat veta mer om just dem…men det tror jag också är utifrån var jag står i mitt arbete som pedagogisk samordnare. För det är såklart så att när jag läser boken gör jag det utifrån mitt sammanhang och med mina ögon för vad jag står i och vad jag tycker är viktigt!

Jag tror att boken, i sin enkelhet, kan bidra till att förbereda en organisation för utvecklandet av en förståelse för det systematiskt kvalitetsarbete, vilka delar behöver vi ta med och titta på. MEN för att kunna fördjupa det systematiska kvalitetsarbetet – tänker jag att man behöver gå vidare till kompletterande litteratur. 

”Utan ett systematiskt kvalitetsarbete riskerar vi att oreflekterat upprepa och arbeta vidare, och vara nöjda eller onöjda med det uppdraget vi har.” s.25

Vill du skapa din egen uppfattning? Beställ boken från Bokus här: ”Systematiskt kvalitetsarbete – på alla nivåer” (Essén, Olsborn Björby, 2018)

Meddokumenterande – att få vara delaktig i sitt eget lärande som barn

Om vi istället skulle bjuda in barnen till att vi tar bilder och filmer gemensamt skulle vi kanske kunna få en annan bild av vad dokumentation kan vara. Jag tänker att här kommer vi runt problematiken med barn som objekt för vår dokumentation genom bilder och filmer. Genom att tidigt engagera barnen i att ta bilder tillsammans med oss kan vi synliggöra varför vi tar bilder som vuxna och att dokumenterande i övervägande del görs av barnen själva och vårt arbete med att följa barns lärande handlar snarare om att följa barnets tankar om sitt eget lärande genom deras egen dokumentation.

(Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus)

Hemkommen från en fantastiskt rolig föreläsning i Hammarös kommun där jag fick möjligheten att formulera mig kring pedagogisk dokumentation. (Inte lika fantastisk hemkomst dock för förkylningen slog till rejält så nu ligger jag i min soffa och skriver till er istället.) Intressant och spännande att binda ihop mina äldre erfarenheter av mitt eget arbete som förskollärare och pedagogisk dokumentation med de nya som jag gör tillsammans med våra pedagoger i Gråbo förskolor.

En av de saker som jag lyfte under föreläsningen är det här med dokumentation och bilder. Vi tar enormt mycket foton och filmer i verksamheten vilket blir ett problem inte bara för ”sparandet” av material utan också för att vi tappar vår ”hörstyrka” när vi har fullt upp med att fota och filma…nästan som att vi överskattar iPaden som ett mänskligt öra och öga. Det gör att vi missar stunder av närvaro i barnens lärande och utforskande som inte kommer tillbaka. Även om vi kan fånga något med kameran så är det fortfarande bara ett minne när vi går tillbaka till det, även om vi tittar tillbaka tillsammans med barnen, när vi egentligen kanske hade behövt vara där i stunden med barnet, hejat på och upplevt glädjen när det lyckas – vi, tillsammans med barnet, där och då.

iphone-338964_960_720
foto Pixabay

Jag tänker att vi måste dryfta etiken kring dokumentationen när vi pratar om pedagogisk dokumentation. Detta är en stor kritik mot pedagogisk dokumentation men egentligen mot dokumenterande och ibland behöver man fundera på var den kritiken kommer ifrån – men den är viktig att fundera kring.

Ett perspektiv som Anne-Li Lindgren lyfter i sin bok ”Etik, integritet och dokumentation i förskolan” är att vi, genom de foton vi tar, de filmer vi gör, skapar normer och normerande sätt för hur barnet ska vara. De bilder och filmer vi lyfter med barnen bär på ett signalvärde om vad vi lyfter som viktigt och meningsfullt och hur barnet ska uppleva sig självt. Vad ger vi värde genom våra dokumentationer? Det handlar inte om bilder på barn där snoret rinner eller ett barn som är ledset…det är icke-fråga – för de bilderna ska vi inte ta i förskolan. Det här handlar snarare om de bilder som vi till exempel sätter upp på en dokumentationsvägg, vid en station eller som vi skickar till vårdnadshavarna.

Vilka värden bär de bilder vi tar?

Ett sätt att börja försöka förstå är att använda sig av bildanalys. Vi lägger helt enkelt upp de bilder vi har på bordet och diskuterar vilka värden de signalerar. Vilken bild av barnet vill vi förmedla genom bilden och hur kan bilden uppfattas på fler sätt än det vi tar för givet. Detta borde vara obligatoriskt för varje arbetslag i förskolan att regelbundet göra – för att få syn på det vi tar som sanning. Detta är också ett moment i pedagogisk dokumentation – att utvärdera det egna arbetet.

Men om vi ska dokumentera utan att ta massa bilder och filmer på barnen…

Hur gör vi då? 

Jag tycker definitivt att vi måste filma och ta foton av vår verksamhet. Det är ett otroligt bra redskap för minnet, för att fånga tvärsnitt av det som sker och möjligheten att titta många gånger. När vi gör bildanalysen kanske vi också ska titta på när vi vuxna är med på filmer och bilder, eller undviker vi det? I så fall blir barnet snarare ett fotoobjekt – och den pedagogiska dokumentation, som ska utvärdera verksamheten och följa barns lärande, blir enögd och tittar bara på barnet. Så vi pedagoger måste också vara med såklart i dokumentationen annars blir barnet ett objekt för den.

En annan sak är att om vi pratar om oss vuxna som medforskande tillsammans med barnen så borde vi väl rimligtvis också bli meddokumenterande med barnen?

Många barn möts idag av stora iPads i ansiktet eller mobiltelefoner som filmar. Jag räcker upp handen och medger att jag är en del av den vuxenskara som tar bilder och filmer av barnen utan att fråga. Jag frågar om det är ett läge för det, annars finns det en risk för att vi stör barnet eller barnen i det de håller på med. Något viktigt vi vill gå tillbaka till tillsammans med barnet eller barnen.

”Hur kan vi närma oss barnets intresse utan att det ifrån barnet?”

Ebba Theorell, Förskolesummmit 2017

Om vi istället skulle bjuda in barnen till att vi tar bilder och filmer gemensamt skulle vi kanske kunna få en annan bild av vad dokumentation kan vara. Jag tänker att här kommer vi runt problematiken med barn som objekt för vår dokumentation genom bilder och filmer. Genom att tidigt engagera barnen i att ta bilder tillsammans med oss kan vi synliggöra varför vi tar bilder som vuxna och att dokumenterande i övervägande del görs av barnen själva och vårt arbete med att följa barns lärande handlar snarare om att följa barnets tankar om sitt eget lärande genom deras egen dokumentation. Till exempel när vi är i skogen och barnen fotar, kan vi ta hjälp av fokusramar för att stödja barnen i det de vill synliggöra och genom dessa bilder (som är en slags dokumentation)  samtala med barnen om det deras tankar följer. De bilder och de dialogerna kan ge oss ett annat perspektiv på barnens lärande än om vi vuxna bara fotar det barnet gör…

Det handlar inte om att vi inte ska stötta barnet i dess lärande utan mera om att ge barnet ett signalvärde genom att lyfta det hen upplever sig lära. Det ger oss pedagoger en bra grund för vilket lärande som faktiskt sker snarare än tolkningar av det lärande vi tror barnen gör. 

To be continued…

 

Hur många tankar ryms i en volkswagen?

För ett tag sedan bjöd Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson in mig till Guldgruvan i Töreboda och när en föreläsning i Mariestad bokades in tänkte jag att det vore väl grymt att besöka Guldgruvan eftersom de ligger i samma trakter.

Vilken dag! Så mycket intryck och jag känner mig uppfylld av beundran för de fantastiska verksamheter vi fick ta del av tisdags.

För ett tag sedan bjöd Eleonor Andersson och Susanne Edvardsson in mig till Guldgruvan i Töreboda och när en föreläsning i Mariestad bokades in tänkte jag att det vore väl grymt att besöka Guldgruvan eftersom de ligger i samma trakter.

Min pedagogistakollega, Linda Mjölner, som alltid är nyfiken och på, ville också åka med. ”Ska vi inte passa på och besöka en förskola också?” frågade hon. ”Absolut” sa jag och vips fick vi inbokat ett litet besök på Regattans förskola i Mariestad.

I samma veva blev jag kontaktad av en annan pedagogistakollega i Grästorp, Karin Almén Wångdahl, som ville få lite digital input. Sagt och gjort – henne plockade vi upp i Vara på vägen till Töreboda.

Så kom det sig att tre entusiastiska och bubblande pedagogistor körde en liten roadtrip uppåt landet i en liten volkswagen polo.

Första stoppet var då hos Eleonor och Susanne på det kreativa återvinningscentret Guldgruvan i Töreboda. Efter en lunch, där diverse riksomfattande frågor kring förskolan avhandlats och världens minsts färja ”Lina” beskådats, så fick vi då gå in i denna fantastiska lokal. Det känns som att jag tagit 100 000 bilder eftersom miljön både bjöd på intressanta ingångar kring lek och material men också var estetiskt tilltalande.

Man får inte förringa Eleonor och Susannes arbete bakom miljöerna. De är synkade och levererar med stor professionalitet och drivkraft. Den här fantastiska miljön kräver helt enkelt en förberedelse av fantastiska hjärnor. De var otroligt pålästa kring vilket material och hur man kunde använda det. Dessutom givmilda med delande av sin kunskap. Jag rekommenderar er att besöka Guldgruvan, helt enkelt en riktig Guldgruva. Tryck här om du veta mer om Guldgruvan.. Du kan också följa dem på Instagram eller på deras blogg.

Eleonor och Susanne var också generösa och skänkte oss lite material efter att vi fascinerat beundrat en lampa gjord av återvinning som stod i lokalen. När vi packade ihop oss i bilen önskade vi att vi hade haft en skåpbil för att kunna ta med mer saker men istället fick Karin sitta lite trångt i bakre delen av bilen.

Så for vi mot Mariestad för att besöka Regattans förskola i Mariestad. Där tog Laila med kollega emot oss i den varma eftermiddagen. Inspirerande miljöer mötte oss men framförallt ett lugnt och självklart välkomnande som vi fick av alla pedagoger vi träffade. Ni vet, en sån där förskola som känns trygg, grundad och balanserad – där man alltid är redo att visa upp sin verksamhet för det finns en öppenhet och medvetenhet om varför man gör det man gör. Trygghet men ändå eftertänksamhet. I like! Här kan du läsa mer om Regattans arbete.

En annan sak jag fascinerades av var förskolans arkitektur. Jag tyckte jag mig känna igen den…Den är särskilt uppritad för Reggio Emilia inspirerat arbetssätt och är ca 10 år gammal. Pedagoger och förskolechef var med i processen tillsammans med arkitekten – och tänka sig….jag visste ju vem arkitekten var – Jonas Kjellander. Jonas Kjellander har även ritat Hedlunda förskola i Umeå som jag fick möjlighet att besöka i höstas. Jag kunde se saker som jag minns att förskolechefen Helena Oscarsson och pedagogistan Benny Dahlberg berättade om i miljön från Hedlunda. Det är spännande hur saker går igen i miljöerna och veta varför – lika men ändå annorlunda. Här är en intressant artikel med Jonas och förskolemiljöer.

img_3676
Hedlunda förskola (bild lånad från SWECO)

Åter bubblande och sprudlande var det dags för en halvtimmas påfyllning med italiensk pizza i skuggan för att sedan bege oss till Tunaholmsskolans aula där jag mötte ett stort gäng pedagoger och förskolechefer i de kommunala förskolorna i Mariestad. Där föreläste jag med min föreläsning ”Digitala vär(l)den” med syfte att inspirera till meningsfullt och kvalitativt arbete med digitala verktyg. Utifrån feedback från förskolechefer och meddelanden från pedagoger tror jag att jag i alla fall inspirerat!

Sedan var det dags för hemfärd denna sensommarkväll i augusti. Lyriska över dagen diskuterades och skrattades det högt i bilen. Medan vi reflekterade över intryck, pedagogistarollen, handledning, kompetens och digitala verktyg så lyckades Karin starta ett instagramkonto och Linda instagramma. Själv njöt jag av en enorm tacksamhet över sammanhanget och alla dessa kloka människor jag lyckats möta och får möta i mitt liv och den jakt som vi alla delar. Jakten på meningsfullhet och viljan att göra skillnad med sig själv som verktyg…och i mitt huvud tänkte jag för mig själv…

”Det här måste vi göra igen”.

Hållbar utveckling handlar om berättelser som binder samman

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

Ett påbörjat inlägg innan sommaren som hamnade i utkast men här kommer det nu i början av terminen istället…

Innan sommaren hade vi studiedag i Gråbo förskolor och ca 85 pedagoger tillsammans med ledning samlades på Olstorps förskola för att dels återkoppla tankar från Trolletdagarna i våras och för att blicka framåt och in i höstens fokusområde naturvetenskap.

Min ingång var vidga tanken kring naturvetenskap, att det är mer än vår traditionella syn på naturvetenskap dvs att lära oss fakta. Jag tänker att det framförallt handlar om förståelse för VARFÖR vi ska arbeta med naturvetenskap och att det handlar om hållbar utveckling. Hållbar utveckling diskuterades redan i förarbete till förskolans revidering 2010 i revideringen men det skrevs aldrig in. Efter presskonferensen med Gustav Fridolin och i förslaget på ny läroplan är det tydligt att ”hållbar utveckling” är ett begrepp vi måste ta oss an och förstå. För mig har Sanne Björklunds bok ”Lärande för hållbar utveckling i förskolan” (2017) varit ett bra underlag bland annat för att beskriva bakgrunden till begreppet hållbar utveckling men den ger också praktiska exempel. Hållbar utveckling är inte bara ord utan står för ett innehåll, så stort tack Sanne för den historien.

Jag inledde med att visa filmen nedan, om valen som svalt ihjäl av den plast vi människor slängt i havet. Den berör…den får en att reagera – och förhoppningsvis agera.

Det var en bra ingång för att på något sätta oss på banan. Under eftermiddagen introducerade jag begreppet hållbar utveckling och varje arbetslag fick också diskutera och tänka kring tre dimensionerna (social/kulturell, ekonomisk och ekologisk hållbarhet). Det kändes som att många tyckte att detta var en ny ingång och som gav tankar inför höstens arbete med barnen.

Utifrån Julie Davies tre natursyner (som Sanne skriver om sin bok) arbetade vi med ”lärande i miljön” genom en workshop med land art. Land art uppstod på 60-70 talet som ett sätt motsätta sig kommersialismen och att uppmärksamma människans relation till naturen genom att skapa konst av naturen, med naturen och naturen naturliga skeenden. Land art går inte att köpa, sälja eller bevara…det blir snarare just mötet mellan natur och människa som blir det hållbara.

Det finns så klart inga rätt och fel men oftast utförs land art ute i naturen men eftersom vi behövde hålla ihop oss under dagen fick pedagogerna stora påsar och gick ut, tillsammans i sina arbetslag, för att samla in material i naturen för ta med tillbaka till förskolans gård där vi skulle arbeta. På förskolan hade vi förberett kasserade grönsaker och rotfrukter som vi fått från den lokala matvarubutiken i Gråbo som pedagogerna kunde komplettera sina skapelser med.

Med en stor iver satte pedagogerna igång med sin land art. Mycket skratt! Under deras arbete byggs relationer upp mellan varandra, de möts kring ett naturmaterial. Att göra något tillsammans och med varandra skapar band. När jag pratade med pedagogerna lyfte de mycket tankar kring materialet, deras känslor inför materialet.

”Prestigelöst! Roligt!”

”Det var svårt att komma igång med samlandet men när man började konstruera och skapa så blev det lättare.” lyfte en pedagog efteråt.

Det är som att naturen som material talade till pedagogerna. Man startade ett mönster, en rörelse med hjälp av materialet, och sedan ledde materialet och den rörelsen in på nya sätt att gå vidare.  En person lade en kvist på ett visst sätt och det smittar till nästa person som gjorde likadant, kvisten böjer sig och skapar andra sätt att använda den. I början var det mer sporadiska delar eller en ram runt det man skapar. Ett nät blev en bro, pinnar blir till ramen… Löv och långt gräs skapar volym av olika slag.

Man skapar själv och man skapar gemensamt, ibland är man tillsammans i tanken och ibland är man i sin egen tanke…

När arbetslagen började känna sig klara erbjöds alla att gå på en vernissage på gården, mingel med chips och bubbel ackompanjerade vernissagen. En pedagog från varje grupp stannade kvar vid det man skapat för att berätta om gruppens tankar men också för att bemöta frågor från de andra.

I deras land art skymtar och framträder berättelser om de själva som människor, berättelser om förskolan, om naturen, om hus och vägar. Berättelserna blir sammanbindande som ett kitt kring det man skapat, kring relationerna i arbetslaget. Det skapar berättelser som går bortanför ordet och som också sätter sig i händer och hjärta. Det skapar relationer till oss som Gråbo förskolor, det skapar relationer till det arbete som vi gör med våra barn och arbete vi kan göra. Det framträder också ett gemensamt minne som blir en utgångspunkt framöver, något vi kan förhålla oss till – tillsammans.

Det ska bli spännande att se hur denna dag påverkar våra tankar i Gråbo förskolor och i vårt utvecklingsarbete. Jag hoppas att eftermiddagen bidrog till att vidga perspektivet, att det väckte lust, intresse men också en känsla av ”viktighet” över det vi gör.

IMG_3377

 

Vi väver den här väven tilsammans

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus

”Idag är det hemmakontor som gäller på grund av blockerad väg utanför huset. Det ger dock tid för förberedelser inför våra studiedagar, torsdag-fredag, med fortsatt arbetet i att utveckla vårt systematiska kvalitetsarbete, Kompassen, och vår pedagogiska dokumentation som nu kommer att förstärkas med en processdagbok. Jag ser verkligen fram emot kommande år för att se vilka steg och riktningar vi kommer att ta i Gråbo förskolor. Och ”vi” gör det tillsammans; ledning, pedagoger, vårdnadshavare och BARN! ”Vi” lär och utvecklas tillsammans, beroende av varandra och med trådar som binder ihop oss, spänner, gungar och lekfullt dansande – TILLSAMMANS! Spännande, spännande!”

Inlägg på erika_k_seger_official på Instagram

Snart har två veckor gått sedan jag började arbeta igen. Jag har ett stimulerande arbete och jag är tacksam för de sammanhang som jag får vara en del av. Jag säger det ofta men det är faktiskt så. Jag är tacksam! Tacksam för att jag har ett jobb som jag längtar till och där jag omges av människor, stora som små, som utmanar och inspirerar mig. Det är inte alltid lätt men det är oftast roligt!

Idag har jag arbetat med det som ska presenteras och arbetas med på våra kommande studiedagar torsdag och fredag. Även om denna dagen särskilt tillägnats studiedagarna så har de tidigare också präglats av förberedelser inför kommande år. Allting som måste ligga på plats innan det delges pedagogerna för att minska förvirring och ändringar. Till exempel var jag ska vara under uppstarten, vilka arbetslag ska jag gå in i och när. Även om det såklart finns utrymme för förändring. Men det måste finnas en grund och den behöver vara förberedd innan vi börjar arbeta med den. Andra grunder, som ställningstaganden och innehåll går inte att planerar alltför mycket innan utan är saker vi måste diskutera och reflektera kring. Vad tänker VI? 

I mitt arbete som pedagogisk samordnare arbetar jag i en större organisation med tre förskolechefer, en specialpedagog, en administratör och en vaktmästare som på olika sätt är stöd och vägledning, bollplank och service för våra pedagoger, barn och vårdnadshavare på sex förskolor. Det kräver sin organisation och det kräver tid att samsynka och samtidigt arbeta och bygga för en delaktighet som går utanför ledningsgruppen.

Som stöd i detta har vi arbetslagsledare som representerar sina arbetslag och som har i uppdrag att bedriva utvecklingsarbete men vi har också andra grupper med pedagoger som möts regelbundet för att problematisera och utveckla andra delar ex lärmiljö, IKT och likabehandling, som såklart hänger ihop med allt det andra. För allt hänger ihop!

Just nu är Gråbo inne i ett utvecklingsarbete för att stärka vår kvalité och likvärdighet mellan förskolorna och för barnen. En del av detta är att förstärka och fördjupa vårt systematiska kvalitetsarbete. Föregående år presenterade vi ett underlag för systematik i vårt kvalitetsarbete. Underlaget är delvis inspirerat av Martina Lundströms tankar (som finns att återfinna i hennes bok ”Det synliga barnet”) men också av mina erfarenheter som förskollärare och som kvalitetsutvecklare i Västra Göteborg.

Vi ville ha ett namn på underlaget/mallen och Kompassen blev vårt val eftersom det systematiska kvalitetsarbete ska vara vår kompass och riktning i utvecklingsarbetet.

Eftersom Kompassen måste vara en del av Gråbo förskolor och pedagogerna har vi också reviderat och ändrat, baserat på pedagogernas tankar, arbetslagsledarnas återkoppling, det förskolecheferna (som ansvariga för det systematiska kvalitetsarbetet) velat trycka mer på och vi har också bundit ihop arbetet med årlig plan för likabehandling – så allt går ihop och är ett sammanhang. Vissa delar har ändrats, andra har försvunnit och nu går Kompassen in på sitt andra år.

Jag har fått frågor om att dela materialet till Kompassen men vi har tagit ett beslut om att inte dela i detta läget…kanske längre fram. Det handlar inte om att vi snålar med våra tankar men att materialet är i ett implementeringsstadie och det innebär att det är viktigt att värna om denna tid och det som sker på våra förskolor. Vi är i ett större förändringsarbete. Att dela materialet innan vi känner att det är institutionaliserat, alltså att det har blivit en naturlig del av vårt systematiska kvalitetsarbete, gör att det vi delar i så fall inte är något som vet om det faktiskt är bra utformat – för oss. För vi har inte testat det tillräckligt länge och utvecklingsarbete tar tid. Vi har inte riktigt skapat en egen relation till Kompassen än, vi är än så länge bara bekanta med underlaget och vi vet inte hur denna vänskap kommer att utvecklas eller vilka steg vi behöver ta för att Kompassen ska bli det vi behöver – ett underlag som utvecklar vår kvalitet (utifrån förskolans uppdrag) och stärker likvärdigheten i våra förskolor.

”När implenteringen, utprövandet av det nya, pågått en rätt så långt tid – cirka tre till fem år – börjar det nya övergå i rutiner. När lärarna säger ”att det är väl så här vi brukar göra på vår skola” kan man sluta sig till att förbättringsarbetet har varit framgångsrikt. Institutionaliseringsfasen utmärks just av att det nya inte är nytt längre, det har blivit en vana. Det kännetecknas vidare av att konflikterna eller de mer intensiva diskussionerna kring förbättringsarbetet har upphört, till skillnad från hur läget är vid implementeringen som istället utmärks av förnyade diskussioner om syftet med förbättringsarbetet.”

Kompetens för samspelande skolor (Blossing, 2009;39)

Det som dock är viktigt i allt vi gör i våra verksamheter – är att inse att allting hänger ihop. Vi bygger den här väven tillsammans! Det gör inte bara förskolechefen, det gör inte jag som pedagogisk samordnare utan alla är viktiga i att göra väven stark och hållbar – vi har bara olika roller i det arbetet. Vi ska göra väven hållbar. Hållbar för att sitta och gunga på. Hållbar för att lekfullt och lätt gå balansgång på och vara trygg i att väven är så stark att den fångar upp oss om vi faller. Hållbar nog för att klippa vissa trådar eller tunna ut några andra medan vi väver starkare trådar på ett annat håll – men vi hänger ihop – för vi bygger den här väven tillsammans!