Att vänta in sig själv

Jobbar för fullt med sammanställningen av min nyaste föreläsning ”Rumspirera mera” inför kommande föreläsning på måndag i Tanums Hede.

När man arbetar med uppbyggnad av föreläsningar går det i vågor och bitvis kan det vara ganska pressande. Ibland bara rullar det på och klaffar helt. Ibland måste man vänta in sina egna tankar och då hjälper det inte att sitta vid datorn. Då kan man behöva skissa på en servett som ligger lägligt till, ta fram mobilen när man står mitt i disken för att skriva upp något som man vill få med – helt enkelt göra något annat än arbeta med föreläsningen. När idéerna sen ploppar upp är det som ett svalkande regn en varm sommardag och känslan i kroppen kan liknas vid doften efter regnet. Man kan likna det vid att vänta in sig själv…

Ett annat grepp som behöver tas vid uppbyggnaden är föreläsaren, dvs en själv. Det är så viktigt att inte gripas av pressen som ”den allvetande” utan istället bidra med ett (av många) perspektiv.

Jag kan enbart dela min förståelse, mina tolkningar utifrån min kompetens och erfarenhet – och att våga vila i det.

Jag vet att jag inte är ensam i mina upplevelser som föreläsare. Jag tror vi alla, som någon gång presenterat något för andra, känner igen ansvaret och nervositeten som medföljer ett delande av tankar.

Att då tro på vilandet i det egna perspektivet – som några kommer att tycka är gammal skåpsmat, andra som utmanade, några kommer finna det inspirerande medan andra kanske inte förstår överhuvudtaget – är nyckeln.

Vi bidrar alla med unika tankar.

Men egentligen…..är det inte vad JAG säger, som är det viktigaste utan snarare HUR den som lyssnar använder det för att utveckla sin egen praktik i mötet med barnen.

/Erika-in-working-mood

Forskningsprojekt – ”lekvärldar”

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus.

Denna bok dök upp i mitt flöde på Instagram. Eftersom jag själv har ett intresse av att fördjupa mig i lekteorier och tankar kring lek gjordes jag nyfiken på innehållet så nu ligger den beställd hos Bokus. Har du läst den? Kommentera gärna med dina tankar om bokens innehåll. 

”Lek, lärande och lycka”

Författare: Monica Nilsson, Beth Ferholt, Anna-Karin Granqvist, Elin Johansson, Jeanette Thure

”Vad händer när lek, som inspireras av kultur, estetik och pedagogers rollgestaltningar, möter utforskande projektarbete? Vilka utmaningar och möjligheter till växande, lärande, glädje och samvaro innebär det för barn och pedagoger i förskolan? Vilka möjligheter till utveckling av förskolans verksamhet kan det innebära och kan det förstås som undervisning? I den här boken beskrivs hur förskollärare och forskare tillsammans planerar, genomför och reflekterar över en förskoledidaktik som önskar leva upp till läroplanens intentioner om en verksamhet som är rolig, trygg och lärorik för alla barn, men också för pedagogerna. Boken är en beskrivning av ett forskningsprojekt där vad som kallas lekvärldar introducerades i en förskola vars verksamhet är starkt inspirerad av Reggio Emilia-pedagogikens utforskande arbetssätt. Författarna ger en översikt av internationell forskning om lek inom olika discipliner. De diskuterar lekens ställning i förskolan och beskriver olika former av lek. Forskning om pedagogers olika förhållningssätt till lek redovisas och problematiseras också.”

(från Bokus hemsida)

9789140697356_200x_lek-larande-och-lycka-lekande-och-utforskande-i-forskolan_haftad

Är du också intresserad av att läsa den – klicka på länken nedanför så kommer du till bokens beställningssida på Bokus.

Beställ boken genom att trycka här!

”Jag känner…”eller? Nej, ”jag tycker…” (om nonviolent communication även kallat ”giraffspråket”)

Halloj i sommarvärmen! Efter en rivstart på semestern med släktvecka i vårt hus har det nu lugnat ner sig lite. Förutom ett överfullt Ullaredsbesök och en lite gnagande oro över bränderna i Sverige, så är det ganska chill att ha semester men hjärnan behöver sin stimulans också! Efter att ha lyssnat på Förskolepoddens avsnitt med Vesna Birkedahl bestämde jag mig för att djupa lite mer i det där med giraffspråket (läs om metoden på Wikipedia) så jag beställde hem Marshall B Rosenbergs bok ”Nonviolent Communication – ett språk för livet”. Främsta anledningen till att djupa i denna ”metod” är för att jag vill få lite mer kött på benen kring handledningsstrategier.

Metoden har fyra kärnkomponenter som man arbetar kring som jag förstått det;

  • Observation (utan tolkning)
  • Känsla
  • Behov
  • Önskan

Än så länge har jag läst ca 1/4 av boken. Boken är lättläst och intressant. Jag läser just nu om ”känslor” och det kapitlet skapar tankegångar hos mig och självreflektion. Ni som känner mig vet att jag pratar mycket om ödmjukhet och jag trycker på stt bära med sig ödmjukhet in i möten med andra (något jag själv arbetar med). Nackdelen är att ödmjukhet också kan skapa otydlighet. Jag använder ofta ord som ”jag känner” eller ”jag tänker” eftersom i min värld upplever jag dem mer försiktiga, inlyssnande och öppna vilket också påverkar den kommunikation som sker. Jag har medvetet arbetat för att använda de här begreppen, att förhålla sig lite osäker och inte alltför klar för att öppna upp för kommunikation.

I boken lyfts just frasen ”jag känner/det känns” med en liten röd flagg.

Eftersom meningen ”jag känner”, som ursprungligen ska förmedla en känsla, också kan användas för att INTE kommunicera just en känsla. Det fick mina hjärnceller att rulla lite. Till exempel istället för att säga ”Jag känner att det är viktigt att…” ska man hellre använda ”Jag tycker att det är viktigt att…”. Det handlar om att ta ansvar för sin känsla men även att förmedla känsla. Jag förstår tanken och att det faktiskt blir tydligare kommunikation. Risken med att linda in saker, för att inte såra eller för att vara öppen, också skapar en risk för missförstånd. Och möts dessa missförstånd tillbaka med inlindande och otydlighet så kan vi ha starten på en konflikt som växer.

Det är viktigt att ta med sig tanken om att tydlighet inte automatiskt medför ett sårande av den andre. Tvärtom! Det kan leda till tillit och starkare relationer vilket bidrar till lärande och utveckling. Däremot tror jag att om man vanligtvis lindat in saker och sedan blir tydligare med kommunikationen, att det kan bidra till en viss osäkerhet i början eftersom kommunikationen tar andra vägar än de invanda.

Det som också trycks på är vikten av observationer utan tolkning. Och det tror jag kräver träning! Vi är så vana vid att snabbt tolka, tänka och lösa att vi missar hela händelsen. Genom vår tolkning har vi gett händelsen en betydelse som vi sedan kommunicerar genom kropp och ord. Klart det är svårt att observera utan att tolka men jag tror man kan träna på det, att göra det lite mindre egentolkat…

Den här metoden trycker också mycket på att genom dess användande kan man synliggöra sina egna reaktioner, behov, känslor och önskningar vilket i sin tur kan förbättra kommunikation med andra, och kanske också mer inlyssnande.

Det finns också en hel del exempel i boken men de känns tyvärr lite tillrättalagda och visar bara ”lyckade” exempel men svarar sällan på frågan vad som händer härnäst, vad händer om den andra personen inte är mottaglig för kommunikationen? Jag vet att boken lyfter detta längre fram och försöker ha tålamod, läsa, tolka och förstå…och ännu mer tålamod.

Hmmm, jag grunnar vidare på det jag än så länge fått med mig. Framförallt tror jag att det som ställer till mest tankar är just relationen ödmjukhet/tydlighet. De står inte i motpol men kräver sina verbala begrepp. Något som boken också lyfter, att vi måste erövra ett större språk i vår kommunikation.

Återkommer kanske med ett nytt inlägg om boken men först fortsätta läsa! Har många frågor! Så länge; fortsätt njut i värmen och är ni i de brandhärjade områdena, ta det försiktigt!

/Erika

Att börja bygga en väv

Rumspirera! Jag har skrivit om det tidigare och ni som följer mig på sociala medier vet en del men här kommer en kort bakgrund.

I Gråbo hade man tidigare arbetat med lärmiljö genom att bland annat läsa litteratur vilket ger väldigt mycket input som nu också behövde utvecklas vidare i praktiken. Min upplevelse är att man måste få sätta det i händerna och därför funderades det över hur vi kunde göra det. dvs sätta lärmiljön i praktiken. Lägligt började ett av våra arbetslag att fundera över sin gemensamma lekhall så därför tillfrågades dem om det fanns en möjlighet att låna ut lekhallen till Gråbo förskolor ett tag för att bygga upp en exempelmiljö med fokus på återvinningsmaterial och tankar kring vad lärmiljö skulle kunna vara och där barn och pedagoger skulle kunna arbeta. Efter ett okej från arbetslaget, en senhöstsrenovering och arbete så blev lekhallen klar i början av våren och då började arbetet med att introducera rummet, vilket har vilat på mig som pedagogisk samordnare.

Två faser av introduktion

Våren har fungerat i två faser kan man säga. I början av våren var det pedagogerna som introducerades till rummet eftersom det är viktigt att vi skapar en gemensam grund att diskutera kring. Vi började också förlägga pedagogmöten kring lärmiljö och digitalitet i rummet för att binda ihop det vi läser och pratar om med workshops. Ibland fastnar vi i vår litteratur och då behöver vi även göra det i praktiken. Vi måste sätta det i händerna och vår egen kropp för att närma oss vad det vi läser innebär, men också vad barnen kan uppleva.

I boken ”Hållbar utveckling i förskolan” av Sanne Björklund (2017) så hänvisar hon till Julie Davies och dennes tankar om vår syn/relation till miljön. Hon menar att det finns;

  • Lärande I miljön = handlar om att vara ute och uppleva naturen, som t.ex. när vi går till skogen
  • Lärande OM miljön = handlar om att få kunskap om miljön. som t.ex. naturvetenskapliga fenomen och fakta
  • Lärande FÖR miljön = handlar om att synliggöra människans roll och engagemanget för att förändra, hållbar utveckling

Kanske skulle man också fundera kring om dessa tre relationer kan användas i relation till lärmiljö…nu kanske jag gör en vääääldigt lång koppling (förlåt Sanne) men hur skulle det kunna se ut i tanken om vi relaterar det ur ett pedagogperspektiv?

Lärande i miljön – skulle då kunna innebära det vi observerar i barngruppen, praktisk kunskap, kanske när vi undersöker material.

Lärande om miljön – skulle kunna vara sådant vi läser och får inputs kring, teoretisk kunskap, kanske när vi funderar på hur material fungerar.

Lärande för miljön – skulle vara att se det långsiktiga och förståelsen för VARFÖR lämiljö och material är viktigt och hur den påverkar den rörelse och tanke som finns i barngruppen. Att material har en agens och påverkar oss…som påverkar lärandet i och om lärmiljön.

Tanken går att utveckla…kanske har du som läser några tankar?

Jag tycker mig se att resultatet av det praktiska, kombinerat med det teoretiska, har väckt reflektioner och tankar hos pedagogerna ute i praktiken. Både stärkt det som redan är igång men också försatt tanken kring lärmiljö, okodat/återvinningsamaterial och möjligheter med lärmiljön i reflektion. Till exempel finns en önskan om mer återvinningsmaterial men också tankar kring en gemensam basmiljö för Gråbo förskolor, som delvis förstärktes efter vår resa till Trolletdagarna i våras.

Fas 2 – introduktion för barnen

Fas två i introduktionen är också inledd och den handlar om att introducera rummet för barnen. Introduktionen är något jag arrangerar och håller i medan pedagogerna på avdelningarna observerar och stödjer i dokumentationsarbetet. Vi blir som ett pedagogpar och flera ögon på de processer som sker bland barnen. Dokumentationerna blir sedan ett underlag som vi kommer att utgå ifrån på pedagogernas gemensamma planeringstid för att vi, jag och arbetslaget, tillsammans ska kunna fundera över hur vi ska gå vidare, vad som behöver förändras i rummet och hur det kan smitta de andra miljöerna på avdelningarna. Jag valde att starta introduktionen i den bygg- och konstruktionszon som är arrangerad i Rumspirera eftersom barnen jobbar mycket med bygg- och konstruktion på avdelningarna. Det är också den zon som i detta läget är mest tydlig och förberedd då resten av rummet mer behöver formas utifrån barnens projekt och tankar.

Gemensamma inångar

Barnen har delats upp i mindre grupper om ca fem-sex barn i taget för att det ska bli ett bra första möte med rummet, mitt fokus har varit ett bra första möte. För att binda samman de olika grupperna har jag utgått från en varelse (eller monster som barnen säger) eftersom det blir en slags ingång in i rummet och något för de mindre grupperna att mötas kring. Varelsen har fått olika stor plats för olika grupper men den har alltid funnits med. Jag har alltid inlett med att vi, jag och barnen, tittat på vad kompisarna innan tänkt och gjort kring varelsen och funderat vad vi tänker. Det blir en slags förberedelse och stöd i det vi ska göra när vi kommer in i rummet – barnen har fått i utmaning att fundera kring var den här varelsen bor och sedan bygga det. Sådär i efterhand har jag funderat på om varelsen egentligen varit nödvändig för introduktionen men jag kan se positiva delar som att barnen förhåller sig till den här varelsen genom introduktionstillfällena. De skapar berättelser och sätter det de bygger i relation till varelsen, till exempel en grotta som den kan bo i, fällor, en skatt och läskiga saker som blodrör och blodfällor. Det jag tänker man kunde gjort om tiden funnits och om detta varit ett större projekt för avdelningarna (de arbetar parallellt med andra processer som varit igång tidigare) är att man inte hade behövt stressa med att bygga utan istället låtit barnen spekulera mer kring vem den här varelsen är och var och hur den kan tänkas bo baserat på deras tankar. Men då är det snarare ett projekt vi börjar bygga upp och detta skulle bara vara en introduktion (kill your darlings). Det som ligger i introduktionens pipline nu, alltså kommande dagar, är att återkoppla till barnen i storgrupp eftersom alla nu varit i rummet. Barnens tankar tillsammans med våra observationer kommer att bli ett stöd i hur vi går vidare!

Att hitta ett fokus

Mitt fokus och det jag varit nyfiken på under de första mötena är hur barnen mött materialet eftersom mycket av materialet är nytt för barnen. Det material som barnen erbjuds i rummet öppnar upp för andra slags kombinationer på grund av att det inte är tydligt hur och vad man ska göra. Till exempel blandar de materialet på ett sätt de inte gjort tidigare men det är också intressant att se att de inledningsvis använder allt material av en sort och gärna på samma ställe men allteftersom sprids materialet och inkorporeras med andra tankar och material. Eftersom materialet är stort har jag också sett att i princip alla barnen utforskar höjden med materialet. Dels genom att bygga nivåer eller plattformar och staplar materialet och dels genom att använda samma material  och bygga på höjden. De testar också att bygga brett eftersom det är ett stort rum med mycket yta. De utforskar balans, strukturer, materials tyngd, form etc…

Jag har experimenterat lite med byggbordet som finns i rummet, ibland har det stått i bygg- och konstruktionszonen och ibland inte. När det står i mitten av zonen blir det självklart att barnen börjar inledningsvis att bygga på bordet men när det inte står i zonen flödar arbetet mera men det blir mer individuella konstruktioner från början. Barnen går in och ut ur de kollektiva och de individuella processerna. Vi har också diskuterat byggbord i samband med att vi läst delar ur Mia Mylesands bok ”Bygg och konstruktion i förskolan” (2007) och här blir det så tydligt att bordet får en funktion som en slags mötesplats men också som ett sätt att kunna arbeta runt bordet utan oro för att stöta till eller komma åt när man hämtar nytt material.

En sak jag lärde mig igen (för det är egentligen en gammal erfarenhet) under de första introduktionerna för barnen, var att plocka bort och inte bygga inbjudande delar i rummet där det inte är tänkt att vi ska arbeta. Jag hade kvar tidigare uppbyggda ”välkomnanden” i andra delar av rummet vilket såklart gjorde att barnen ville använda hela rummet. ”Check” på att det var inbjudande men kanske en liten lisa att ta med, preppa det du vill ska vara fokus och dämpa det andra. I alla fall i det här skedet när vi pratar om en introduktion av en miljö. Jag påminns om gamla erfarenheter och gör nya hela tiden! Livslångt lärande och med en ömjukhet för att jag inte kan allt. Jag lär mig också hela tiden!

Vi lär tillsammans!

Det är spännande, för i arbetet med Rumspirera så utvecklas jag också tillsammans med barn och pedagoger. Jag är absolut inte klar med att lära! Det här med lärmiljö har jag alltid tyckt varit intressant och känt mig hyfsat bra på att rigga när jag arbetade som förskollärare men ju mer teoretisk jag blivit desto mer praktisk får jag ett behov av att bli. Som förskollärare undersökte jag aldrig materialitet eller reflekterade över det material vi valt ut i till exempel vår bygg- och konstruktioszon/rum. Ofta tog man det som fanns tillgängligt och ibland hittade man fräckt material, exempelvis transparenta salladsskålar i plast, och så lade man till dem i miljön. Ofta kom reflektionen efteråt när man observerade vad barnen gjorde, men fortfarande var tanken ganska fokuserad på görande, snarare än hur materialet utmanade det barnen utforskade eller försökte förstå.

Tillsammans upptäcker vi, jag, barnen och pedagogerna, vad lärmiljö kan vara och det gäller att ha tålamod för att kunna nysta ihop praktik-teori-praktik…och bygga en väv av kunskap och erfarenhet.

To be patient…continued!

Erika

Vid tvätten vaknar tankar om utveckling

Mycket fokus på utvecklingsarbete just nu i mitt huvud, inte bara utifrån min roll som pedagogisk samordnare utan även rent generellt sett  – utvecklingsarbete. Har många frågor både från när jag läst utbildningsledarskap och som verksamhetsutvecklare. Idag blev de som tydligast i min tanke när jag hängde tvätt och nu rullar de runt i huvudet….Hur får man till förändring och utveckling? Vad är det lyckade konceptet?

Hur bakar vi kakan fluffig, god och inbjudande? Och hur ser vi till alla får möjlighet att hjälpas åt att baka men också att äta? 

Hahaha, kanske inte världens bästa metafor – but you know what I mean!

Att låta utveckling komma och ske underifrån är ett arbete av tålamod och långsiktighet, I get it. Tålamod – såååååå tråkigt men såååååå nödvändigt. Jag har en ring där det står ”ödmjukhet” på, kanske behöver skaffa en som det står ”tålamod” på också.

Jag funderar mycket på hur vi får saker att hända, när till exempel behöver vi gå in och styra för att stödja verksamheten till att nå nya perspektiv och när behöver vi ha tillit till organisation och de människor i den. Och hur lång tid får utveckling ta? Är det skillnad i olika frågor? Och hur skapar vi en utveckling och ett förändringsarbete som berör och inkluderar så många som möjligt?

Om vi bygger en organisation på värden och tanken om kompetenta människor, oavsett om vi benämner det som barn eller vuxna, så måste man till viss del överge styrningen (eller inte överge men omdirigera/delgera den) och istället hänge sig åt värden. Men frambyggande av värden tar tid och kräver många diskussioner och möten mellan människor i organisationen – och när finns den tiden? Eller behöver vi tänka att värden växer fram och att det inte måste vara perfekt från början? Att man måste ge avkall på vissa saker till hänsyn för att andra få växa? Men om de hänger ihop? Behöver vi då se kopplingar och sammanvävningar och synliggöra dessa – för att egentligen arbeta med allt samtidigt?

Du som på olika sätt arbetar med organisationsutveckling, kanske som förskolechef? Pedagogista? Utvecklingsledare? Verksamhetsutvecklare? Arbetslagsledare?

Har du några tips på litteratur kopplat till det jag skriver om? Tipsa mig!

Ny föreläsning – ”När dokumentationen fastnar i skärmen”

Nu är hösten verkligen fullbokad – superkul!

Jag kommer att fortsätta föreläsa med min föreläsning ”Digitala vär(l)den – med barnen i fokus”  (infoblad här) som fortfarande är väldigt populär. I oktober är det uppstart för Förskola21 som arrangeras av MeetInGrid med Katinka Leo i spetsen för förskolan. Där kommer jag att ha ws/föreläsning kring hur man kan arbeta med sociala medier som ett sätt att synliggöra processer och förskolan i samhället baserat på de facebooksidor jag startat upp, ”Förskoletorget FB Västra Göteborg” när jag arbetade som verksamhetsutvecklare i Västra Göteborg och ”Gråbo förskolor” som administrera just nu.

Dessutom har det digitala tagit en liten ny twist och jag bygger just nu en föreläsning (Infoblad här) kring digitalitet, etisk känslighet och pedagogisk dokumentation som jag kommer att hålla under hösten:

När dokumentationen fastnar i skärmen…

Dokumentationen ska synliggöra, skapa reflektion och dialog om barn och pedagogers lärande men inte bara bland pedagogerna. Digitala resurser ger oss i förskolan fantastiska möjligheter att på olika sätt dokumentera och dela vår verksamhet och barnens processer genom gemensamma plattformar, foto och film. Vad behöver vi tänka på för att inte förlora pedagogiken när dokumentationen blir mer digital? Sker den pedagogiska dokumentationen i relation till barnen och med barnen och hur gör vi det med en etisk känslighet? Hur kan det digitala stödja oss i arbetet med pedagogisk dokumentation och systematiskt kvalitetsarbete? 

IMG_3051

Jag har varit dålig på att uppdatera er kring Rumspirera men det kommer någon gång när jag får mer tid…vi håller precis på att introducera rummet för de äldsta barnen, som ni säkert sett på mitt instagram (erika_k_seger_official). Ur detta arbetet håller också en kort föreläsning om lärmiljöarbete att växa fram, eller snarare ett delande av våra erfarenheter och hur processerna går vidare.

Kommande föreläsningar finner ni under ”Aktuellt” och där uppdaterar jag regelbundet! 

Jag är så fantastiskt tacksam över allt och alla jag får möta i olika sammanhang. Det är otroligt givande att få dela med sig av tankar och låta dessa möta andras. Hela tiden ändras och transformeras mina tankar…vilket ibland kan vara lite jobbigt också hahaha! Det är väldigt sunt att vara osäker på om det man säger och tänker är klokt och samtidigt är det bara processer och mina tankar jag delar – det är upp till den som möter dem att fundera över hur mina tankar påverkar det egna…för vi påverkas hela tiden av varandra!

Erika

Transkulturalitet, nyfikenheten och lyssnandet

Tropisk värme drar över Sverige och jag flyr mitt kontor som är en bastu när jag under eftermiddagen börjar förbereda vår studiedag genom inläsning och tankar kring upplägg på en introduktion till naturvetenskap. Har en hel del tankar för att vidga perspektivet och komma bort från ren faktaförmedling eftersom det är lätt där vi hamnar när vi möter begreppet naturvetenskap, fakta, fiffiga experiment med goda intentioner men missar att det är större än så. Men jag kommer att återkomma till detta efter vi haft vår studiedag och kommer att dela mina tankar…när jag har fått dem i lite större ordning. 

Vi har idag haft dialogmöte med Gunilla Dahlberg i vår lilla Equipe som Gunilla valt att kalla oss. Det är alltid lika spännande att möta Gunilla på grund av hennes historia, de berättelser hon bär med sig men också de tankar som hon spinner igång i våra huvuden. Ibland är tankar tydliga och ibland är de svårare att formulera i ord men sakteliga bildar de en väv av system och knytpunkter. 

Idag inledde Gunilla med att hänvisa till den franske filosofen Gilles Deleuze. För de som använder begreppet rhizom i sin verksamhet kan det vara bra att veta att detta begrepp kommer från Deleuze. Hans fokus har bland annat varit kring identitet och hur skillnaderna mellan oss är det som skapar oss, det finns inga skiljelinjer mellan oss utan snarare ett flöde. Jag känner dock att jag behöver läsa på om Deleuze, fördjupa mig, så ursäkta denna ytlighet kring mr Deleuze, men…det Gunilla lyfte var tre saker som kommer från Deleuze; tillit, generositet och förmågan att inte klandra utan istället se en mening i det som sker. Vi lyfte också begreppet transkulturalitet, som innebär lite lätt förklarat att jag är öppen för förändring i mötet med den andre, att vi skapar och omskapar oss själva (och den andre) i mötet med varandra. Jag måste vara beredd att släppa mig själv och med mitt hela jag, försöka förstå den andre. Transkulturalitet lyfter jag också i min föreläsning ”Att sätta sig själv på spel”. 

Förtroende

Våra diskussioner under förmiddagen väckte många tankar hos mig. Dels en påminnelse om tidigare tankar och erfarenheter och det dels det förtroende jag har som pedagogisk samordnare där jag möter människor, barn och vuxna. Jag är en drivande person som gärna kör i 150 knyck men jag har också med tiden blivit bättre på att vänta in, men jag tränar kontinuerligt med mitt tålamod och framförallt mitt lyssnande på den andre. Jag är en verbal person och hyfsat snabb i tanken (inte alltid så bra) och därför behöver jag fokusera lite extra på den förmågan.

Jag tänker på transkulturalitetsbegreppet och länkar det till tilliten, generositeten och klanderlösheten. Jag är en människa, liksom den jag möter, och därför är jag såklart fylld med tankar och erfarenheter som jag bär med mig in i mötet med den andre. Det finns då också en vilja att mötas i dialog och byta tankar men i ett byte av tankar är det lätt att hamna i de egna tankarna. Det här inte första gången jag bloggar om det…för det är svårt. Jag vill lära mig att lyssna mer och jag tänker att de här begreppen; tillit, generositet och klanderlösheten kan ge mig ett stöd.

Att verkligen lyssna

I ett möte med den andre, i detta fallet till exempel en pedagog eller ett arbetslag, så måste jag ha tillit till att de här pedagogerna har tänkt och att de har tänkt klokt utifrån den erfarenhet och de tankar de har – att lyssna in hela det spektrat, att försöka ta deras perspektiv. Jag måste vara generös med att se och bekräfta det som är bra och inte klandra när jag ser något som jag (just det, MITT jag) tar för något problematiskt. När den ”andre” kan känna att man tar denna ingång så kommer det också öppna upp för ett större lyssnande från båda sidor. Det kommer också att göra att jag kan bli ett stöd i deras processer, utifrån vad de vill ha och det jag upplever att de uttrycker att de behöver. Jag vet att jag gör detta men inte alls i den mån jag skulle önska – för det är en träning och det är en dynamisk träning.

Det är som att gå till gymmet och lyfta vikter men utan att veta hur många kilon du får på stången denna dagen. Ena dagen är det 5 kg, nästa dag 20. 

Det är också en balans kopplat till processer och uppdrag. För om jag tar samma perspektiv i mötet med pedagogerna, som jag gör med barnen, så är det viktigt att även pedagogerna får vara i sin process och att utmana utifrån den proximala utvecklingszonen (Vygotskij). Och samtidigt så har jag ett uppdrag att fördjupa och driva utvecklingsarbete – utifrån styrdokument och skollag – och hur tillåtande för processer kan man vara i det arbetet? Och vilka processer? Och med en viss vaksamhet så att inte pedagogernas processer blir viktigare än barnens rättigheter…dynamiskt, inte lätt men otroligt utvecklande!

Hur och när styr jag?

Det är lätt att hamna i ett överförande av en tanke, en riktning, en slags styrning utifrån en förberedd väg. Det är ironiskt att handledning, för att problematisera till exempel förmedlingspedagogik, blir just i sin handledning, en förmedling av ett värde och innehåll som kanske inte alls stämmer överens med tankarna hos de pedagoger som man möter. För handen på hjärtat, så kan jag ibland hamna i detta som pedagogisk samordnare men jag är också i situationer där jag faktiskt upplever mig bra på att lyssna in och släppa fram pedagogernas process och utmana lagom. (Det blir väl upp till våra fantastiska pedagoger i Gråbo förskolor att avgöra om detta stämmer. *blink blink*)

Oavsett är min ambition att bli bättre på att lyssna in mer, att verkligen lyssna, att jobba på det! För det är så otroligt viktigt! Och nyfikenheten! Nyfikenheten på vad barn och pedagoger har att berätta! Att deras berättande blir något berikande för alla!

Vad gäller styrning eller snarare tanken om att det inte finns en rätt väg men vi måste ändå hitta någon slags tanke om vart vi vill och då har jag dels Martina Lundström och dels Trollet i Kalmar att tacka för deras ständiga ställningstagande för ställningstagande när jag mött dem. Det har tagit mig några år att låta ställningstagandet växa. Jag har alltid arbetat med ställningstaganden men kanske inte i den mån att det faktiskt varit ett ställningstagande, snarare gemensamma tankar utifrån verksamheten. Dessa tankar har såklart gjort mycket för arbetet med barn och kollegor men när man verkligen ser på det som ställningstaganden så är dessa man måste vila sig mot när vi möts i dialog om verksamheten för självklart finns det också delar som inte är förhandlingsbara eller processvänliga.

Ställningstaganden måste man förhandla och arbeta fram tillsammans för det är först då de kan bli riktiga ställningstaganden som vi kan luta oss emot. 

Som ni hör är det många tankar igång i mitt huvud som vanligt…jag ber om ursäkt för att jag inte hinner blogga lika mycket som tidigare men ni som följer mig på instagram (erika_k_seger_official) eller på facebook (Erika Kyrk Seger/Lärande Framtid) vet att jag uppdaterar regelbundet med små inputs från mina dagar! Så hoppa gärna in där för mera tankar…om du gillar en snurrig hjärna som min det vill säga!

Allt gott

Erika