Reggio Emiliainspiration = storarbetslag… eller? (repsons Folkman)

Hemkommen efter en föreläsningskväll på Göteborgs universitet där Sara Folkman presenterat sin avhandling ”Distans, disciplin och dogmer – om ett villkorat lyssnande i förskolan – En studie av lyssnandet i en Reggio Emiliainspirerad pedagogik”. 

Det var en kväll som på många sätt väckte frågor, både kring hur ett Reggio Emiliainspirerat arbetssätt tolkas och upplevs, dels kring vad den här avhandlingen faktiskt innebär rent praktiskt och vilka konsekvenser i min praktik av det som framkommer men också en känsla av förvridning och misstolkning samt en stark upplevelse av brist på underlag och förankring i en vetenskaplig grund. Men jag har inte tänkt tillräckligt klart än för att formulera mig i text. Däremot uppkom spännande diskussioner mellan Sara och oss som lyssnade, diskussioner som hamnar i skärningspunkter – det som gör att vi vrider på vår praktik.

Japp, det var en spännande kväll helt enkelt!

Vad väcktes hos mig?

Det som jag fastnade vid och som jag också har en erfarenhet av är storarbetslag. Hur kommer det sig att jag fastnade vid just storarbetslag i Folkmans avhandling? Jo, apropå underlag… Folkman fastställer i såväl avhandling och under föreläsningen att storarbetslag är en del av ett Reggio Emiliainspirerat arbetssätt, storarbetslag och stora barngrupper. När källa för detta antagande efterfrågades framkommer det att det finns ingen källa utan det är en slutsats Folkman har gjort utifrån egen erfarenhet.  Hon ställde också frågan ut till oss som lyssnade med en självklarhet ”Jobbar inte ni så?” varpå många svarade nej.

Här framkommer en fördom som också florerar på sociala medier. Att storabetslag och stora barngrupper är ett påfund från Reggio Emiliainspiration. Ja, barngrupperna är hyfsat stora i Italien och per barn är de färre pedagoger än i Sverige MEN det har ingenting med våra barngrupper här att göra. Man arbetar inte storabetslag i de italienska förskolorna OM det inte finns en tanke bakom det, vilket det skulle kunna finnas på enstaka förskolor. Jag har ännu inte stött på många storarbetslag under mina besök i Bassa Reggiana till exempel. Men jag har stött på många inom förskolor i Sverige – båda goda exempel och mindre goda exempel. Precis som jag mött goda och mindre goda exempel utifrån ett vanligt avdelningstänk. I relation till detta kommer också den såkallade Kungsbackamodellen starkt i Göteborg med storarbetslag och pedagogpar (som egentligen inte är ett påfund från Kungsbacka utan kommer från organisationstankar) jag återkommer till det. Det Folkman gör i sin avhandling är att hon drar en generell slutsats om alla Reggio Emiliainpsirerade förskolor i Sverige utifrån de sex som hon har undersökt i sin studie. Storarbetslag är egentligen en organisatorisk fråga som ofta har beslutas om utifrån ett övergripande perspektiv och möjliga vinster kring barn och verksamhet (här kan vi också gå in och grotta kring relationer etc vi  får se om jag kommer dit idag). 

En sak som Folkman lyfter i sin avhandling är problematiken när beslutsfattande kring ett Reggio Emiliainspirerat arbetssätt fattas högt ovanför verksamheten utan kanske egentligen en förståelse över det som man fattar ett beslut kring. Det tycker jag vi ska ta med oss – vilka beslut kan central nivå fatta och vad måste ligga på varje förskolechef? Men jag skulle inte gå in på det här utan jag kopplar det istället till storarbetslag och att även här tas beslut utan kanske en förankring i syfte, varför, hur och vad ska det leda till…så här vill jag möta upp med min erfarenhet av ett lyckat storarbetslagsarbete och vilka vinster jag kunde se av den organisationen.

Min erfarenhet – here it goes!

Jag arbetade på en avdelning tillsammans med två kollegor och vi hade en hög beläggning av barn under hela dagen, vi arbetade 1-5 år. Vid rutiner fann vi att vi sällan kände att vi räckte till utifrån de behov vår barngrupp hade. Jag var relativt nyexaminerade (hade tänkt att arbeta i skolan men hamnade i förskolan) och försökte hitta mig själv i mitt förskolläraruppdrag som ensam förskollärare på avdelningen. Det var en tuff vardag och jag kommer ihåg att jag kände mig stressad, jag saknade stöd i förskolläraruppdraget. Avdelningen mittemot och vår avdelning var väldigt uppdelade, vi samarbetade i princip inte mer än på gården.

När vi började inse, på vår avdelning, att vi inte räckte till på det sätt vi hade velat kunde det kännas extra uppgivet när avdelningen på andra sidan satt med fler pedagoger än barn vid frukosten. (Notera att jag skriver så som jag kände då, jag hade kanske inte resonerat på samma sätt idag men jag ger er min känsla #ödmjukhet.) Vid en kvällsplanering tillsammans med grannavdelningen lyftes denna problematik och från vår avdelning bad vi princip om hjälp att reda i framförallt rutiner som frukost och mellanmålssituationen. Det framkom att den andra sidan nog också hade reagerat på detta men kanske känt att det inte hade varit deras problem (apropå vattentäta skott mellan avdelningar).

Tillsammans började vi tänka – hur kan vi göra vardagen bättre för barn och pedagoger på våra avdelningar, tillsammans?

Vi började med att kasta oss ut, att testa! Vad kunde bli värre än den situation vi befann oss i?

Mellan avdelningarna fanns en yta, något som kom att bli vår gemensamma mötesplats, ett torg. Denna plats fick en stor roll när vi påbörjade arbetet. En avdelning blev frukostrum, där vi anordnade rullande frukost på morgonen. Två pedagoger kom kl 7.00, en mötte upp barn och vårdnadshavare på vårt gemensamma torg, den andra pedagogen förberedde frukost på en avdelning där alla kom att äta frukost. Här fanns en möjlighet för pedagogen på torget att verkligen hinna möta upp barn och vårdnadshavare i dialog utan att känna sig stressad över att göra iordning frukosten.

Kl 8.00 kom ytterligare två pedagoger. Två pedagoger erbjöd barnen på torget att komma in och äta frukost medan de andra två pedagogerna var kvar på torget och mötte upp de barn som anlände. Vi fann att detta var ett sätt att möta barnen på ett välkomnande sätt. Tidigare började frukosten kl 8.00 och vi var fast vi varsitt bord under frukosten i ca 30 min. Det var svårt att hinna möta vårdnadshavare och de barn som råkade anlända 8.10 ramlade rakt in i något. Med en rullande frukost kunde barn välja om man ville gå in direkt och äta eller landa på torget och leka lite innan man åt frukost. Barnen kunde ta ett eget beslut om NÄR man ville äta frukost. Vissa hade också ätit frukost hemma innan med sina vårdnadshavare och istället för att de här barnen satt av tid vid ett frukostbord kunde de direkt hamna in i lek. Här hann pedagogerna på torget möta vårdnadshavarna i frågor som dök upp eller som behövde förmedlas till kollegor. Dialogen med föräldrarna utvecklades till mer kvalitativ än över ett frukostbord.

Frukosten utvidgades från 30 min till 60 min. Vissa barn äter långsammare än andra, andra äter snabbare. Som pedagoger var det avgörande att ha en dialog och relation till barnen. Vilka barn behövde vi möta upp lite extra vid frukosten med frågor som ”Är du säker på att du inte vill äta lite mer smörgås?”. Det blev en finkänslighet bland oss pedagoger. Även pedagogerna byttes ut inne i frukosten (så även pedagogerna hann få en pedagogisk måltid med barnen). Hur höll vi koll på vilka som hade ätit? Ja, i början hade vi listor. För att ha koll. Absolut, men vi såg så mycket vinning kring detta. När frukosten började gå mot sitt slut avrundade en pedagog (istället för två, en per avdelning) frukosten, torkade bord och tog disken. Vinsten i den rullande frukosten var en verksamhet på barnens villkor och behov, en lugnare morgon, en mer kvalitativ dialog med vårdnadshavare och fler pedagoger lösgjorda för barnen dvs tre istället för två. Var det inte stressigt och många relationer – ibland,  men det kunde nästan kännas värre att sitta vid ett bord med sex barn och samtidigt ha en dialog med en vårdnadshavare om vem som skulle hämta på eftermiddagen utan en möjlighet att anteckna detta. Det kunde vara stressigt.

Processen växer

Processen kring mellanmålen gick lite liknande och framförallt var den stora vinsten fler pedagoger på barnen. Istället för att två pedagoger gjorde mellanmål och tog disken medan två pedagoger var ute med barnen, gjorde en pedagog detta och det fanns tre pedagoger ute med barnen. Då det var ett lyckat koncept på frukosten så blev det ganska naturligt att även göra detta vid mellanmålet.

I den här delen av processen börjar det hända saker. Här vill jag också lägga till pedagogernas nyfikenhet och kreativitet. Vid den här tiden var vi fyra förskollärare och två outbildade direktkomna-från-gymnasietvikarier. Men alla var på, för att alla kände att det behövde göras något. Och alla var inställda på att pröva oavsett.

Helt plötsligt på en kvällsplanering tillsammans kläcktes det en idé, en förlängning av den process vi var inne i. Varför hade vi två skötrum och bytte blöja i båda? Det var två skötrum att städa varje dag och när vi började arbeta mer tillsammans fanns ett behov av att samla saker på ett ställe. Sagt och gjort, blöjorna drogs över till ett skötrum och det andra skötrummet blev ett vattenrum. Och då börjar tankarna rulla. Vad skulle hända om vi delade upp gruppen i tre, baserat på ålder? För det vi såg i allt det som skedde var att det faktiskt var svårt att möta hela barngruppen i miljöerna, att arbeta 1-5åringar i samma miljö blev en omöjlighet när vi började ge barnen mer plats i verksamheten. Så automatiskt blev den avdelning som har blöjskötrummet kopplad till de allra yngsta. Det skapades en mindre grupp för de allra yngsta som var i den ena avdelningens lokaler. Två andra grupper skapades utifrån barnen och fördelades på ytorna, utifrån ålder. Varje grupp kopplades ihop till ett pedagogpar med varsin timma gemensam reflektionstid varje vecka (ni som har hört om Kungsbackamodellen, känner ni igen tanken?). 

Hemvister

Barngrupperna fick nu en egen ”hemvist”, ett rum som var anpassat efter ålder och projekt. Och apropå antalet relationer för de allra yngsta; till större delen av dagen var de yngsta i sin hemvist eller ute och det är egentligen bara vid öppning och stängning som man rörde sig ut på torget med just den yngsta gruppen då vi värnade om det lilla sammahanget. Torget blev en gemensam yta där öppning och stängning skedde, som utvidgas till att gälla hela förskolan, istället för att vara på en avdelning i huset. Vi skapade morgonmöte och lunchmöte, korta avstämningar på torget för att se till att alla sex pedagoger hade en gemensam bild av dagen. Projekt växte fram i tre olika grupper, åldersbaserade indelningar gjorde det lättare att fördjupa än tidigare när vi hade uppdelning 1-5. Vi som pedagoger kunde närma oss barnens intressen mera då gruppernas åldersindelning möjliggjorde mer lika processer bland barnen. En ett-årings intressen skiljer sig ganska mycket från en tre-årings tex. En annan vinst som gjordes var att vi sällan behövde ta in en vikarie (som ibland stjälpte mer än hjälpte), i alla fall för kortare frånvaro. Och när vikarie togs in så var det alltid till de äldre barnen medan de allra yngsta alltid hade ordinarie personal på plats för att trygga relationer.

Vårt förändringsarbetet pågick under ett år där vi utvecklade denna modellen. Det var inget som beslutades ovanifrån utan det var en process som kom av det vi såg behövdes och stärkte verksamheten, oss som pedagoger men framförallt där vi utökade barngruppens rättighet till närvarande pedagoger. Efter ett tag implementerades denna metod på hela förskolan, i alla arbetslag men processen såg väldigt olika ut. Hade man ett bra arbetslag på sin avdelning och där man tyckte att den traditionella tre-pedagogsindelningen fungerade så fanns det ett större motstånd. Men även i de arbetslag där det fanns ett intresse så lades ett koncept på verksamheten, som ursprungligen kom från ett problem i en annan del av den. Hänger ni med? Vår process pågick ett år, vi förändrade utifrån det behov vi såg medan de andra arbetslagen fick en omställningsperiod i form av en semesterstängning.

Och jag tror att det här är en nyckel! 

När vi applicerar saker utan att tänka, precis som Folkman skriver om att applicera ett Reggio Emilinainspirerat arbetssätt utifrån ett beslut taget långt ovanför pedagogerna, kan det vara svårt att få till en förankring. Det blir inte något som växer från ett ställningstagande gjort baserat på pedagogerna utan mer som en styrning. Visst, förskolechef kan ta det beslutet och leda de processerna för det ingår i förskolechefens uppdrag. Men kan en stadsdel göra det? Och vilka reaktioner väcker det?

Och vad händer om man säger att vi ska jobba Reggio Emiliainspirerat och det betyder att vi ska arbeta i storabetslag när storarbetslag inte har med Reggio Emiliainspiration att göra? Är det något som de beslutande tror? Kan de fatta ett beslut baserat på okunskap kring det man fattar beslut kring? Jag menar inte att det inte finns kunskap men hur detaljstyrt kan ledning ovanför förskolechef leda? Sådana här beslut är också de som väcker motstånd för fattas besluten utan kunskap spär vi på en felriktad kritik. Det är inte Reggio Emiliainspirerat arbetssätt som ska få bära skulden, det är besluten. För tillbaka till storarbetslag tror jag att många ser den organisatoriska vinsten av tex en minskad vikariekostnad då det är lättare att täcka upp för frånvarande pedagoger. Och ja, det är en ekonomiskt vinst att arbeta i storabetslag – om storarbetslagets arbete flyter på för annars kan det öka på sjukskrivningar. Men fattar vi beslut om storarbetslag baserat på en ekonomisk vinst, där det egentligen bara handlar om att täcka upp, på vilket sätt gör denna organisation skillnad för kvalitén i verksamheten och för barnen? Beslut om storarbetslag måste betänkas – vad är vinsterna?

  • Varför gör vi det här?
  • Hur ska vi organisera oss för att få ut det mesta av denna konstellation?
  • På vilket sätt är ett storarbetslag skillnad mot tersetten i det traditionella arbetslaget? 
  • Vilka möjligheter skapar vi?
  • Vad väljer vi bort och vad väljer vi att lägga till genom beslutet?

Det finns så mycket jag skulle vilja fortsätta skriva men det är dags att avrunda. Kontentan är att vårt beslut, den processen jag var inne i, om att arbeta i storarbetslag togs utifrån ett behov som växte fram i verksamheten inte för att det skulle vara en ekonomisk vinst och inte för att vi arbetade Reggio Emiliainspirerat.

Mina tankar leder vidare;

Hur har besluten och tankarna gått om detta på er förskola om ni arbetar i storarbetslag? 

wood-366735_960_720

Annonser
Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

När det man tänkt hjälper andra att tänka

Så kul när det man tänkt kan hjälpa andra!

Fick ett meddelande från Matilda Kruuna som arbetar inom Väsby kommunala förskolor där man använt min appanlays som verktyg i en workshop. Pedagogerna fick först diskutera hur de använder iPaden i barngrupp. Till tillfället hade alla förberett en ”pedagogisk app” som de sedan satte i relation till min appanalys. Mitt kapitel i Mediepedagogik på barnens villkor rekommenderades sedan till workshoppens deltagare som underlag för vidare kompetensutveckling.

Här kommer lite bilder som Matilda skickade med:

 

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tvivel som förlöser – om pedagogistans roll utifrån kontext

Det har varit en intensiv start på terminen, men i och för sig kanske det är fel uttryck; det har varit fullt ös som vanligt men det är alltid lite extra när man byter jobb. Från min sida har jag gått in med nyfikenhet och viljan att kunna bidra. Det har varit en viktig del av min process vid byte av arbete. För mig har det inneburit att läsa litteratur, behovet av att läsa för att förstå och vara förberedd har varit stort även om jag inte hunnit läsa lika mycket som jag velat. Att sedan möta den nya verksamhet som man ska arbeta inom ger en extra skjuts in i öset, speciellt när det man möter inspirerar och väcker många tankar. Fullt ös men otroligt roligt!

Att forma och formas i en roll

Jag arbetar idag som pedagogisk samordnare i Gråbo förskolor. Denna roll är ny inom denna verksamhet och har därmed inte funnits tidigare så därför håller vi tillsammans på (ledning, pedagoger och jag) att förstå och forma denna yrkesroll utifrån de behov Gråbo förskolor har. Redan under sommaren påbörjade jag min egen process för att förstå mitt nya uppdrag och de relationer jag skulle ha eftersom jag var medveten om att denna tjänst inte skulle vara samma som någon jag haft tidigare. När jag arbetade som verksamhet- och kvalitetsutvecklare i Västra Göteborg arbetade jag som stöd till områdeschef i arbetet med förskolechefer och pedagoger. Min tjänst i Västra kom att cirkulera mycket kring projektledarrollen i våra EUprojekt, uppföljning av det centrala kvalitetsarbetet i Rappet, kommunikation externt och kompetensutveckling för stadsdelens ca 600 pedagoger. Det är självklart skillnad när jag nu gått till en annan del i nytt system och arbetar som stöd till tre förskolechefer och ca 70 pedagoger.

Fiffiga kompisar – olika sidor av samma mynt

white-2605736_960_720

Jag har många fiffiga kompisar omkring mig med liknande uppdrag som ställer upp med tips och kloka råd från deras vardag samt hur de närmade sig sina roller. Det är något jag är väldigt tacksam för och jag lär mig otroligt mycket av dem och de stimulerar mina tankar kring min roll. Samtidigt finns det flera sidor av det myntet för det krävs också ett mod av mig att förstå min roll utifrån den kontext jag är inne i och den person jag är. Deras sätt kanske inte är samma som mitt. Mitt sätt att närma mig min roll är utifrån pedagogistans perspektiv, även om Gråbo förskolor inte är Reggio Emiliainspirerade, då detta faller mig närmast.

Jag har under veckorna sett lite pop-ups i sociala medier om pedagogistan som yrkesroll i förskolan och det är många som tycker och tänker om vad man ska göra och hur. Och likadant med mina fiffiga kompisar så bär alla med sig sin bild av vad en pedagogista är men sällan pratar vi om vad en pedagogista kan bli. Och det är svårt att inte tvivla på sig själv och sin kompetens när starka och förtroendefulla röster skapar en bild av pedagogistan och speciellt om det finns aspekter som man inte håller med om. För tvivlet sitter där då på axeln. Har jag fel, tänker jag fel? Gör jag rätt? Skulle jag inte ha gjort såhär? Vilka processer kan jag ha skadat genom mitt sätt? Eller är kanske är mitt sätt bättre utifrån mina tankar?

Tvivel som förlöser

Tvivel är bra – för det är reflektion! Men sedan måste man ta sig ur tvivlet och samla ihop sig kring sina tankar. Vad ser jag i min roll som pedagogista eller i detta fall som pedagogisk samordnare? Och kanske är det faktiskt lite frigörande för mig att inte sätta pedagogistatiteln på mig – för då kan jag lättare bryta mot bilden av pedagogistan som speglas av andra. För pedagogistan ÄR inte på ett sätt, hon kan aldrig bara göra på ett sätt…det måste bero på kontext även om basen alltid ska vara förankrad i ett ställningstagande.

”Varje lokal kontext behöver skapa sina behov för pedagogistarollen och varje pedagogista behöver hitta sitt sätt utifrån egna kompetenser, intressen och verktyg.”

Att läsa detta i boken Om värden och omvärlden (2013 s.114) gör mig trygg med att jag måste finna mina egna sätt utifrån mig som person. Jag måste finna min roll i min kontext, utifrån vad jag ser av verksamhetens behov och det barn, pedagoger och ledning uttrycker. Jag måste finna min roll utifrån mina kompetenser, intressen och verktyg.

Till exempel just nu (kanske inte om ett år):

…närmar jag mig förhållningssätt, barnsyn, kunskapssyn genom att arbeta med pedagogiska miljöer tillsammans med pedagogerna

…närmar jag mig systematiskt kvalitetsarbete och pedagogisk dokumentation genom struktur och handledning 

…närmar jag mig pedagogerna genom relationer och bekräftelse

…närmar jag mig min roll i tvivel och självinsikt

…närmar jag mig min roll förberedd på kullerbyttor och förundran över de små processerna och ett öga som siktar visionärt framåt

Att skapa friutrymme

Jag tänker att det är viktigt att vi inte sätter våra ramar för hårt runt oss. Att det finns ett friutrymme i varje kontext. Det är när vi slutar att vara osäkra och reflektera som vi är ute på tunn is. Därför känns det bra att sammanfatta och formulera min roll på ett mer metanivåliknande sätt. Jag har sammanfattat min roll som pedagogisk samordnare med”att mitt uppdrag är skapa förutsättningar för lärande och utveckling för barn, pedagoger och ledning i Gråbo förskolor”. Det gör att innehållet i rollen kan vara föränderligt och inte fastlåst. Det gör att rollen kan spegla verksamheten nu och om ett år.

För kontentan är att pedagogista är ett lånat begrepp från Italien och de pedagogistor som arbetar där arbetar på sitt sätt medan vi här i Sverige har många olika former av denna rollen. De formerna baserar vi på utbildning, ledning, kontext och individer. Ett sätt som är rätt för en pedagogista i en kontext behöver inte vara samma för en annan pedagogista i samma kontext.

Jag tänker att styrkan ligger i att vara sitt unika jag men att alltid befinna sig i den frustrerat jobbiga osäkerheten…

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Lpfö 2018? Vad händer?

Min resväg till jobbet är perfekt för att lyssna på poddar har jag kommit på och är det någon pod som jag försöker lyssna mer frekvent på så är det såklart Förskolepodden. Det är så grymt att kunna lyssna på samtal om lärande och om förskolan. Det blir väldigt tillgängligt! Sedan kan jag väl erkänna att jag har lite avsnitt att ta igen men man måste ju smälta det man hör och omformulera i sin hjärna innan man går vidare till nästa kullerbytta, eller hur!

Eftersom jag anmält mig till Skolverket för att vara med och tycka till om förslaget till den omarbetade läroplanen lyssnade jag på Förskolepoddens avsnitt nr 24 (lite som julafton alltså) där Josefin och Sofie intervjuade Magdalena Karlsson, undervisningsråd på Skolverket om just detta. För att lyssna – TRYCK HÄR

Det var väldigt spännande att höra de processer som det arbetas med och jag fick igår utkastet till den första delen av den omarbetade läroplanen. Den andra kommer senare i oktober/november. Jag har ännu inte hunnit titta på det men med ett skummande öga så har man bytt ut ord, tagit bort stycken och kompletterat andra (vilket kanske är ganska lätt att räkna ut såklart). Om du trycker TRYCKER HÄR så kan du ladda ner utkastet för att titta på det.

I podavsnittet betonar Magdalena att det inte är en NY läroplan utan en omarbetad. Hon lyfter också att det på ett sätt handlar om att komplettera det som man inte lyckades förtydliga 2010 i samband med att Skollagen började gälla även för förskolan och därmed också begreppen undervisning och utbildning. Vilket vi idag brottas med att förstå ur vår förskolekontext. Det som dock känns tryggt i det Magdalena säger är att det är fortfarande mål för verksamheten – inte barnen.

”Vi arbetar med läroplanen hela tiden!”

Jag funderar också på det här som är så lätt att säga; Vi arbetar med läroplanen hela tiden! Och jag tänker att det beror lite på hur man tolkar den där meningen. Jag upplever inte att vi arbetar med läroplanen hela tiden, eller jo.… Vi väljer ut saker att fördjupa eller för att följa upp det barnen intresserar sig för men vi ARBETAR inte med läroplanen hela tiden. Saker går ihop rhizomatiskt och det blir korsbefruktningar och allting blir en smältdeg ur vilken vi plockar upp delar att titta lite extra på. Jag tänker att det vi lyfter, är det vi arbetar med, medan smältdegen är det som alltid ska finnas tillgängligt i miljö och i tillgång, och då arbetar vi med allt men vi måste ha möjlighet att titta närmare på vår verksamhet för att utveckla. Vi måste plocka ur och synliggöra vissa delar för att det inte ska bli en ”läroplansligt utflyt” (mitt tillägg till Karin Nygårds uttryck ”digitalt utflyt”). Sedan handlar det givetvis om våra pedagogiska glasögon – vad ser vi för lärande i det vi ser? Kanske inte världens tydligaste förklaring men jag hoppas ni greppar vad jag menar!

Tillbaka till läroplanen…

Inbjudna i arbetet med läroplanen är Göteborgs universitet, Mälardalens högskola, Stockholms universitet och Malmö högskola. Dessa universitet är med och skriver bakgrundstexter. Själva ”huret” kommer fortfarande att vila på verksamheten men samtidigt så kommer det att finnas en riktning i det som finns i bakgrundstexterna. Magdalena poängterar att om ”huret” är tillräckligt är upp till Skolinspektionens uppdrag.

Arbetet kommer att ledas av Göteborgs universitet och Pia Williams och Sonja Sheridan har fått i uppdrag att arbeta fram en kunskapsöversikt kring utbildning och undervisning kopplat till lek och omsorg. Jag hoppas verkligen att läroplanen kommer att behålla sitt öppna tolkande och att den inte faller åt ett teoretiskt håll när den skrivs utan att den lyfter flera olika – det är nog min största oro.

Mycket av omarbetningen handlar om att förtydliga begrepp, framförallt utbildning och undervisning. Det förslag som tidigare i år kom ut föra in digitalisering i läroplanen drogs in för att användas i omarbetningen istället. Det kommer antagligen också att göras tillägg kring hälsa och livsstil, säger Magdalena. Då handlar det om hållbart lärande. Minoritetsspråk kommer också att lyftas bland annat.

Hur väcker man förundran? Hur gör man lärandet lustfyllt?

Det som gör mig nyfiken är att Magdalena lyfter att det ska komma texter kring barns rätt till förundran och det kommer jag verkligen att se fram emot. Hur väcker man förundran? Hur gör man lärandet lustfyllt? Det är viktiga frågor att reflektera kring.

I slutet lyfter Magdalena bildningsbegreppet och det känns som en annan viktig del vi behöver prata om. Vad menar vi med bildning och hur ger vi barnen möjligheter att utveckla och bli bildade? Hur ser vår utbildning ut för att skapa möjligheter för bildning? Den kommer jag ta med mig och fundera kring!

Glöm inte att lyssna på podden – det är inspirerande och lärorikt!

Allt gott! / Erika

colored-pencils-175263_960_720

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Tema, projekterande och vem styr egentligen?

Min hjärna gå för närvarande på högvarv med många nya intryck och sållande i mina egna tankar och didaktik. Fann ett inlägg på Pinterest om tema kontra projekterande arbetssätt och översatte denna till svenska i en liten pdf. Kan vara en hjälp i tanken men jag inser också att den dels faktiskt inte säger allt och dels att den är präglad av en reggio-inspirerad författare och därför kan tema-delen upplevas väldigt fantasilös och okreativ. Jag vill inte tro på att den är så svart-vit.

Jag vill tro på att det finns många sätt att lära och att se på kunskap, på flerstämmighet – vilket är lättare att säga än att göra. Tar jag det perspektivet så måste jag också ge alla i dialogen samma rättighet att höras. Jag tycker egentligen att denna pdf kanske kan vara på snudden till orättvis. Det finns en annan sanning också såklart! Och någonstans i mitten kanske vi kan mötas…

Feedbacka gärna vad DU tänker när du läser den här.

Tema kontra projekterande – pdf:n

head-663997_960_720

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Motståndshandlingar som förhandling av demokrati

Just nu preppar jag för fullt inför kommande föreläsningar under hösten. Jag håller på också på att färdigställa min nya föreläsning ”Digitala vär(l)den – med barnen i fokus” som jag kommer att förlansera på en föreläsning för förskolorna i Eslövs kommun och senare köra på SETTsyd i slutet av oktober. För att hitta ingångar, tillägg och material så använder jag flera olika inspirationskällor bland annat att gå igenom tidningar. Det gör att 50 000 andra tankar också ploppar upp i samband med det jag läser men det värsta (läses med positiv ton) är nog att jag får en sådan himlans lust att läsa ikapp mig, äldre böcker som jag vill läsa om och böcker jag redan införskaffat som länge väntat på mig – plus de böcker som jag vill beställa för framtida bruk.

En av dessa böcker som står och väntar i bokhyllan är Klara Dolks bok ”Bångstyriga barn – Makt, normer, delaktighet i förskolan” (2013). I Modern Barndom hittar jag en teaser för denna (som jag utgått i från i nedanstående text) och det börjar klia i fingrarna av förväntan på att kunna ta mig an den.

Klara Dolk uppmärksammar i boken hur delaktighet bland barnen verkar vara framförallt under styrda funktioner, så kallad villkorad demokrati, där delaktighet styrs av den vuxnes makt och inte egentligen bidrar till delaktighet. Dolk har tittat på ”valstunden”, ”husmodellen” och ”barnrådet” i sin avhandling. Det framkommer att till stor del handlar det om skendemokrati och att dessa olika former för delaktighet snarare synliggör maktskillnaden mellan barn och vuxna.

Detta får mig att tänka på Martina Lundströms föreläsning ”Barns inflytande i förskolan – så mycket mer än att välja frukt” samt Anna Rantalas avhandling ”Snälla du! Kan du sätta dig? – om vägledning i förskolan” som jag tänker går in och rör sig kring samma område och som skulle kunna komplettera Dolks bok.

Dolk menar istället att de bångstyriga barnens ”motståndshandlingar – deras protester, tystnader, avståndstaganden och skämt – kan förstås som pågående inlägg i en demokratisk ’diskussion’ eller ’förhandling’”.

Jag tänker att denna avhandling också fyller en viktig funktion nu i början av terminen när vi möts igen tillsammans med barnen. Det är ett guldläge då att nu i augusti/september faktiskt se över vilka sammanhang vi vill att barnen ska få vara i – nu när vi sätter rutiner och organisation runt barngruppen. Organisationen behöver få fokus i våra reflektioner eftersom det blir en slags ram runt oss och barngruppen och i den ramen kan vi sedan verka och fylla med en verksamhet som bidrar till delaktighet för alla, barn och vuxna. Att fundera över:

  • Vad är skillnaden mellan delaktighet och inflytande?

  • Vilken delaktighet vill vi att barnen ska ha i vår verksamhet? Vilket inflytande ska de ha?

  • Är det skendemokrati vi egentligen praktiserat och hur kan vi i så fall börja göra förändringar för att komma bort från det?

  • Om vi frågar barnen – vad är deras tankar? Vad vill de bidra med och vad vill de utforma?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att ha överblick men ändå en inblick

Idag har alla arbetslagsledare i Gråbo förskolor påbörjat en utbildningsinsats kring att leda samtal. Kursen arrangeras av EEU (Enhet för elevhälsa och utveckling) i Lerum och kursen kommer att pågå under hösten. Jag har fått förmånen att vara med då jag kommer att möta arbetslagsledarna i flera olika sammanhang men förutom att få en förståelse för den utbildning de går kommer även jag att få redskap för möten med pedagogerna. 

Att vara arbetslagsledare innefattar en komplexitet som vi kan finna i fler andra roller med ledningsansvar. Den stora skillnaden är kanske att arbetslagsledaren också är den nära kollegan vilket ibland kan påverka samtal men med fokus och viljan om att utvecklas kan det bli riktigt bra – men det är en svår uppgift.

Det handlar om en gemensam förståelse i arbetslaget om att arbetslagsledaren har fått ett extra ansvar för att leda samtal och att jag som kollega också låter mig ledas av denna person.

En arbetslagsledare kan inte delta på samma villkor i samtalet som sina kollegor och behöver dessutom ha ett lite mer skärpt öra och öga för att se till att alla får bidra och vara med i samtalen. Det här är en utmaning ibland när man leder samtal och blir engagerad för det finns en risk med att man snarare följer sin egen tankegång i det läget än att öppna upp för andra. Det gör det svårare att ställa öppna frågor. Men även det här går att träna på.

Vi fick i uppgift i slutet av dagen att skriva ner våra tankar kring frågan: Hur ser du på ditt pedagogiska ledarskap som arbetslagsledare? Mina tankar, även om jag inte är arbetslagsledare, kommer nedan. En bra uppgift att tänka kring.

”En roll som både betyder att vara en del av något men också att ställa sig utanför sammanhanget, att ha överblick men ändå en inblick. Viktigt att ha en gemensam förståelse i arbetslaget kring rollen som arbetslagsledare – att leda och att ledas. Arbetslagsledaren har ett extra ansvar i att se till att det är barnen och uppdraget som är i fokus.” Erika

Det är en svår roll MEN den har en viktig funktion för att kunna fördjupa det kollegiala lärandet och pedagogernas förståelse av sin praktik och därmed skapa förutsättningar och bättre möjligheter för barnen. Med tillägget att man också behöver stöd i verktyg för att kunna fördjupa, för att kunna leda och för att kunna förändra sin verksamhet (därav denna kurs). Därför tycker jag att kursen kommer att bli en intressant tillsats i höstens arbete på förskolorna, för arbetslagsledarna och för mig.

Trevlig helg!

Erika

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar