”…Lätt hamnade jag i traditionella erbjudanden…”

Idag fick jag hem en bok som jag tycker verkar väldigt intressant. Det är Karin Furness nya bok ”Formulera – bild och projekt i förskolan”. Vanligtvis kanske inte detta har varit en bok som jag har gått igång på och handen på hjärtat så har det nog med att göra att bildspråket är något outforskat för mig. 

”…Lätt hamnade jag i traditionella erbjudanden, med andra ord samma erbjudanden som man alltid erbjudit…”

Alla som arbetar inom förskolan har en relation till bildspråk (rita, teckna, måla, lera etc) eftersom det är något barnen arbetar med och erbjuds ständigt i verksamheten av tradition. Att bildspråket har en naturlig plats i förskolan är vi nog alla medvetna om. I mitt arbete som förskollärare fann jag alltid mig själv som bristfällig i det mer praktiska skapandet tex med lera eller med färg. Inte så att jag inte kunde arbeta med lera eller färg utan snarare att jag inte hade tränat mig tillräckligt för att känna att jag kunde bidra med en kompetens och stöd till det barnen försökte utforska vilket lätt gjorde att man drog sig bort från dessa situationer och om inte, hamnade jag i traditionella erbjudanden, med andra ord samma erbjudanden som man alltid erbjudit. Lera med lite verktyg, kanske att man ritade med vaxkrita och sedan målade med vattenfärg eller varför inte erbjuda kol som ett material. Ofta tenderade dessa tillfällen att bli ganska ytliga och många gånger hamnade själva upplevelsen i fokus. Med andra ord, bildspråket nyttjades inte med den potential det har eftersom det tenderade till att bli förenklat och inte till ett pedagogiskt redskap där barn på olika sätt kunde bearbeta de som uppfyllde deras tankar, som en del av projektarbetet till exempel som Karin Furness lyfter i sin bok.

Som tur är har jag alltid kompetenta kollegor runt omkring mig! Min gamla kollega Elina, som hade en fantastisk material- och teknikkännedom som konstnär, eller Marie N som i ateljén skapade fantastiska kombinationer av olika material, eller Linda S som alltid kastades sig ut i skapandet med barnen när hon fick en idé att testa, eller Tarja som skapat teoretiska kopplingar till praktiken, eller Linda som utmanar och skapar trådar alltid med barnets uttryck i första rummet. Ni har inspirerat mig mycket men det har varit svårt för mig att närma mig det mer praktiska bildspråkandet. Det är inte min främsta kompetens som pedagog.

”…Jag tror att vi lätt förenklar barns bildskapande…”

Jag vet att detta lätt kan tolkas som att man inte måste vara bra på att teckna för att arbeta med teckningar på förskolan, det är tanken som är det viktigaste – men för mig saknades både förmåga att kunna göra och att kunna förankra i teori – och DET blev ett hinder för mig. Jag tror att vi lätt förenklar barns bildskapande. När vi förenklar vill vi oftast veta tekniker som vi kan applicera, bra tips och trix och sen så gör vi tillsammans med barnen – utan tanke mer än att det var roligt. Och det är okej, i början sen måste vi gå djupare anar är det att förringa bildens betydelse för barn och vuxna. Bildspråkande måste tas på största allvar!

Kanske är det så att det digitala bildspråkandet har hamnat mig närmare hjärtat. Det digitala har skapat möjligheter för mig att bildskapa på nya sätt som mina händer inte klarar av, mina händer klarar inte av att förmedla det min hjärna vill helt enkelt och det gör mig frustrerad. Och det beror inte på att jag inte kan utan för att jag är otränad i mina händer och ögon, och för att jag heller inte lagt någon energi på att utveckla den kompetensen. Men jag tror att jag snarare har en fallenhet för strukturer och grafiskt bildspråkande. En kurs med Karin Gandini på Reggio Emilia institutet fick mitt grafiska språk att blomma. Det är nog en av de kurser som kommer att följa med mig hela mitt liv. Inte för att jag kommer ihåg jättemycket av det vi gjorde men för att det var en viktig händelse i mitt liv och som har satt spår i mitt bildspråkande.

”…För jag vill förstå det där som jag inte förankrat inom mig och därför tycker jag att Karin Furness bok inspirerar mig till att fördjupa mig mer!…”

Med tiden som gått och i umgänge med mer ”bildväna” vänner tror jag att mitt behov växt av att faktiskt fördjupa mig och skapa förståelse i det som synes långt borta för mig. Jag har en önskan att förstå mer av bildens språk vilket gjort att jag köpt på mig lite böcker som jag i sinom tid ska ta tag i och läsa. För jag vill förstå det där som jag inte förankrat inom mig och därför tycker jag att Karin Furness bok inspirerar mig till att fördjupa mig mer! Och det som gör att just Karins bok väcker ett starkt intresse hos mig är att den kombinerar praktik, teknik, tips och teori – och samtidigt öppnar hon upp för egen reflektion hos läsaren. Den verkar ta ett stort grepp kring barns bildspråkande och jag hoppas att den kan ge mig ett mod att våga utforska bildspråkandet hos mig själv mera!

”…Det är nog ett utvecklingsområde för mig under 2017 helt enkelt!…”

Att fundra över:

  • Hur är din relation till bildspråk?

FullSizeRender 3.jpgFullSizeRender 2.jpg

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Förskolans återkommande dilemma

Förskolan har ett dilemma som fortsätter att upprepa sig gång efter gång och inom process efter process. Dilemmat är vår starkaste tillgång men också vår största motgång. 

Kollektivismen! 

Alla ska vara och är lika mycket värda. 

Det är vackert och ädelt – ett förhållningssätt som vi måste bevara i tider som denna. Baksidan av detta myntet är en svårighet att acceptera olika kompetenser och styrkor ur ett professionellt perspektiv. Alla är lika ur ett personligt perspektiv, allas åsikter och tankar är lika mycket värda – och ska så vara! 

Men ur ett professionellt perspektiv kan vi inte se alla som lika, vi har olika roller och olika kompetenser i vårt arbete med barnen. Dessa olikheter kan ta sig uttryck i olika befattningar och olika yrkesroller. Det betyder inte att vi inte är lika kompetenta utan att vi är kompetenta ur olika perspektiv. 

I samband med förste förskollärareformen som nu sköljer över Sveriges förskolor kan detta bli till ett problem när fokus hamnar på lönen snarare än kompetensen. Ytterligare en klyfta mellan förskolans yrkesgrupper skapas och förstärks. 

Varför ska en förskollärare ha mer betalt än en barnskötare

Varför ska en förste förskollärare ha mer betalt än en förskollärare? 

När detta sedan går igenom för de riktlinjer som byggs kring uppdraget förste förskollärare har det en tendens till att platta ut kompetensen. 

Enligt min syn, vilket inte betyder att det är så, kan inte förste förskolläraren ha samma arbetsbeskrivning som som förskolläraren. Förste förskolläraren behöver ha en mer fördjupad kunskap kring professionen och didaktik, än förskolläraren. Kanske har denna fördjupade kunskap nåtts eller kan nås genom kompetensutveckling och gärna i relation till universitet och högskolor. 

Detta innebär i så fall att vilken förskollärare som helst kanske inte kan bli förste förskollärare – inte för att den förskolläraren inte är kompetent men för att man inte har den kompetens som behövs för denna befattning. Annars är risken att barn inte får den kvalitetsutveckling som en förste förskollärare skulle kunna bidra med om vi fokuserar på personliga värderingar snarare än profession. 

Att acceptera att olikheter berikar är att acceptera olika kompetenser, olika perspektiv och olika personligheter – när ska vi lära oss det så vi kan fokusera på varför vi är här istället?  

Bild: Pixabay


Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Har du testat Osmo? 

Med risk för att göra lite reklam… 

Förra veckan när jag var i Härryda fick jag möjligheten att väldigt snabbt testa Osmo! Osmo har flera olika tillsatser jag fick testa den tillsats som fokuserar på programmering. 


Spännande grejer – hade gärna velat testa denna med barnen! 

Har ni testat Osmo? 
Hur gick det? 
Vad gjorde ni? 
Och kunde ni utveckla tanken vidare? 

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Psssst! Visste du om att…

Pssss! Visste du om att jag skissar på en fortsättningsföreläsning till ”Ett transformerat lärarskap”? Det kommer att bli en föreläsning med fokus på multimodalitet, sociala medier, fotoetik och digial teori! 

Spännande innehåll kommer det att bli, sådant som jag tror kan vara viktigt att ta med sig in i arbetet tillsammans med barnen. 

Har du inte lyssnat på min föreläsning ”Ett transformerat lärarskap” men är intresserad kan du få mer information och kontakt genom att gå in här

För er som vill ha en liten teaser på uppföljningsföreläsningen så kommer delar av  den att presenteras den 28 februari på en kvällsföreläsning hos GR där jag föreläser med Tarja Karlsson Häikiö. Sista anmälningsdag är 7 februari. 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Är det datorns fel?

Är det datorns fel eller handlar det om att lärare måste förändra sin undervisning eftersom verktyg och samhället förändras? 

Läser i Lärarnas tidning som kom i brevlådan. Där uttalar sig läsexperten Ulf Fredriksson om elever läsning. I slutkommentaren kommer följande: 

Jag hävdar bestämt att lärarens förmåga att anpassa sig och utforma nya sätt att undervisa är den mest avgörande förmågan när det gäller barns möjligheter för skriv- och läsutveckling (i förskola och skola). 

Det är när vi fortsätter att arbeta som vi alltid gjort som vi tappar elever och barn. Den romantiska bilden av att det var bättre förr måste bytas ut mot ”vad var det som var framgångsrikt förr” och hur det ställs i relation till vad som är framgångsrikt idag och de elever/barn jag arbetar med. Att ständigt vara nyfiken på vad man bär med sig och vad man möter. 

Och det börjar i den första skolformen – förskolan! Hur vi arbetar med digitala verktyg är en viktig del i barns skriv- och läsinlärning. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Följ mig på insta!

Vill du ha lite mer insyn i min vardag som föreläsare, bloggare, nätverkare och i mitt jobb som verksamhets- och kvalitetsutvecklare i Västra Göteborg? 

Kolla då in erika_k_seger_official på instagram för att få lite mer vardag. 

Kanske har din förskola ett instagram som jag kan följa? Hojta till! Vill gärna se mer av vad ni arbetar med därute! Gör en kommentar här på bloggen, på facebook eller på min insta! 

Bloggen fortsätter som vanligt med inlägg, facebooksidan också (men som fokuserar mer på delande blogginlägg och av intressanta artiklar, avhandlingar och händelse! 
Ha en fin söndagskväll! 

Erika

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att balansera på en knivsegg

(Detta inlägg släpptes lite för tidigt under gårkvällen av misstag- nu är inlägget uppdaterat och färdigskrivet. /Erika)

Under 2016 utformade jag en ny föreläsning, Att sätta sig själv på spel, som jag föreläst med på bland annat SETTsyd november 2016. Föreläsningen tar sin utgångspunkt i en egen process med metanivån ”hur lever vi våra värden”. För det är svårt att leva det man tänker, det är svårt att foga samman praktik och teori. Med nyår bakom knuten – hur många löften formulerar vi inte och till vilket resultat blir det realiserat dvs håller våra strävanden med nyårslöftena längre än januari ut?  Jag talar för mig själv när jag erkänner min karaktärsslöhet – mina nyårslöften gäller inte länge (kasst jag vet). Kanske är det för att det tar tid att förändras, att skapa nya vanor, vilket gör att man kommer att ”falla dit” flera gånger innan man kan känna att man faktiskt förändrat något. Fördelen är att det alltid finns möjligheten att göra nya och bättre val. Eller att komma till acceptans med att de ”felval” jag gör kanske egentligen är mina riktiga val.

Ödmjukhet

I julas investerade jag i en ny ring med texten ödmjukhet instämplat. För mig ger det ordet fantastiska ingångar i mitt liv – dagligen. Ödmjukhet är något av det viktigaste att ha med sig i livet. Ödmjukhet mot andra och mot sig själv. I ödmjukhet finns förståelse, kärlek och tillit inkapslat. Ödmjukhet mot de val jag gör, de sammanhang jag befinner mig i och de människor jag möter. Att aldrig ta något för givet utan var ödmjuk mot det som livet ger. Det vilar nästan något religöst över begreppet.

Ödmjukhet i lyssnande

Jag bannar mig själv många gånger för att jag inte lyssnar i diskussioner, att jag ofta hamnar i egna loopar istället för att fånga lyssnandet. Det är lätt att teoretisera begreppet ödmjukhet, att man ska lyssna in och försöka förstå den andre, men hur kan man leva det? Hur kan man realisera det? Hur ofta har man inte fullt upp med att förklara sin egen ståndpunkt istället för att lyssna? Argumentationer där man hänvisar till att man diskuterar när det egentligen är en debatt där envisast vinner?

Faran med ställningstaganden

Jag har skrivit om faran med ställningstaganden tidigare men… here it goes again. Det är viktigt att göra pedagogiska ställningstaganden där man själv identifierar sig som pedagog. Där mina tankar om barn, samhälle, lärande och miljö synliggörs, där mina värden konkretiseras. Dessa ställningstaganden omformar sig givetvis hela tiden. De förändras eftersom vi som människor växer oss rikare på kunskap och erfarenheter.

När man försöker formulera sina ställningstaganden kan man också gå in i en bekräftelse- och befästelsefas. Det är i de faserna det är svårt att föra en dialog för man har fullt upp med att få sina egna pusselbitar att passa ihop. Det gör att man får svårt att lyssna och att sätta det man möter, det den andre säger, i relation till vad jag själv tycker. Det är också i dessa faser som man är starkt övertygad om att man har kommit till en insikt som är sann, en insikt man vill dela och få andra att förstå. En insikt som ibland mynnar ut i en härskarteknik där mottagarern inte anses förstå eller inte ha kommit lika långt och kanske tagit ett annat perspektiv som man själv anser vara mindre rätt. Jag tror vi är många som gör de här misstagen om och om igen (även om vi inte vill eller menar det) – där vi hela tiden försöker orientera oss och samtidigt skapa förändring i vår värld och sättet att se på barn.

Att balansera på en knivsegg

Min utmaning till mig själv under 2017 är att verkligen skärpa mina öron, att inte besvara med en egen ståndpunkt när jag själv tänker annorlunda utan försöka att förstå vad det är den andre menar. Att ha ödmjukhet mot mig själv när jag inte lyckas. Ödmjukhet för att vi kan tycka olika och ödmjukhet för att det den andre har att berätta för mig bygger på de erfarenheter och de kloka sammanhang den människan befunnit sig i. Mitt utmaning är också att i ödmjukhetens tecken våga göra egna ställningstaganden, där det jag möter blir i relation till mig och att jag, samtidigt som jag lyssnar, också vågar utmana.

Det är mitt strävansmål 2017 – att balansera på en knivsegg när jag ska försöka leva mina värden! 

Publicerat i Okategoriserade | 3 kommentarer