Förvirring betyder att man är på väg – bokrecension ”Den synliga förskolan” av Martina Lundström

Efter tid sittandes i en skön stol i vårsolen tog jag mig igenom Martina Lundströms bok som jag fick efter SETTmässan – och jag njuter! Det är ingen svår bok att ta sig igenom – Martina skriver lättläst men hela tiden med teoretiska teasers (för den som vill ha mer teori) och det gör att det Martina skriver, inte bara är lättläst, det är också lätt att ta till sig det hon skriver om. Förleds dock inte av enkelheten. Det är en otroligt komplex bok på många sätt och där det som kan låta lätt på papper är otroligt svårt i praktiken för det kräver starka och medvetna ledare. Ledare med god kompetens inom pedagogik, didaktik, kollegialt lärande, arbetsmiljö och förändringsarbete. Men det är ju också för att förskolan är en del av ett samhälle och individer, kulturer och historia som det blir komplext. Det betyder ju inte att vi ska backa från något för bara för att det är svårt! Det är ju när vi bryter ner det svåra som saker händer…

I Den synliga förskolan har Martina återigen skrivit en bok för ett sammanhang, för en kontext där saker hänger ihop. En bok att hålla hårt i när man arbetar med förändringsarbete, särskilt när man känner att man bara pratar och inget händer eller när man börjar gå vilse och undrar vad man håller på med.

Den synliga förskolan är ett komplement till Martinas tidigare bok som släpptes 2016, Det synliga barnet (Lärarförlaget). Har man läst denna så kan man känna igen Martinas tankar och det gör att dessa två böcker tillsammans är en bra serie att förhålla sig till när man står i förändringsarbete och vill få syn på sina ställningstaganden, något Martina ofta lyfter i sina texter. Vikten av att göra ställningstaganden – och jag tycker det är spännande att båda böckerna är så lika men ändå olika. Medan Det synliga barnet tar sin utgångspunkt från praktiken för att förstå helheten gör Den synliga förskolan tvärtom, den utgår från helheten och lägger till praktiken.

För mig kommer Martinas bok Den synliga förskolan som en liten gåva skänkt i rätt tid. För någonstans är det ändå så att när vi läser facklitteratur så kopplar vi den till vårt sammanhang, vår förståelse av texten skapas i relation till den praktik vi står i. Därför sätter jag mina tankar som jag får från Martinas bok i relation till Gråbo förskolors utvecklingsarbete.

I Gråbo förskolor är vi i uppstarten av ett större förändringsarbete och det innebär att vi pratar just nu om mycket saker. Vi försöker brottas med nya begrepp och nya tankar samtidigt som vi också vill stärka det som är bra och som vi ska fortsätta att göra för att få vår organisation att växa, för att pedagogerna ska få möjligheter att utveckla sin praktik och teori men framförallt för att arbeta mot en mer likvärdig förskola för barnen i Gråbo. Men frustration kan också skapas i en tid när vi ”pratar” och det kan komma frågor om när större förändringar faktiskt ska ske och när sker det förändringar i arbetet med barnen. När blir det skillnad för barnen? Att sitta vid rodret i den processen kräver att man har tillit till att förändring och utveckling inte alltid självklart men att man ändå någonstans har en kurs att segla mot.

”Det gäller att vara uthållig och säkerställa att de utvecklingsområden man väljer att prioritera verkligen leder till ett förändrat kunnande hos varje medarbetare…Inte förrän medarbetarna börjar dra nya slutsatser kring sitt sätt att utföra arbetet med barnen och barnens aktiviteter kan man börja tala om reell utveckling.” s.26

Det som alltid är svårt är det där med delaktighet och riktning, det egna ansvaret, den tänkande och viktiga människan, respekten för att kunna tänka annorlunda men ändå tillsammans. Det är något jag själv är inne i och som jag fortfarande bearbetar från Martinas bok. För det är samma ambivalens hon skriver om men jag kan bli lite modlös i verklighetens ”hur göra”. Så vad är det jag är ute efter – jo! I en organisation har vi många människor med många tankar och olika bakgrund. Martina skriver om vikten av att synliggöra dessa (eftersom det påverkar vår praktik med barnen), hon skriver också om respekten för att saker får ta tid, att förståelse växer samtidigt som organisationens kurs är tydlig och att det inte går att resonera på sätt som inte går i linje med den riktning man som ledare skapat…jag vet inte hur jag ska uttrycka mig för det går runt i huvudet samtidigt som jag skriver och jag vill heller inte förenkla det komplexa Martina skriver om i sin bok. Men utifrån min roll som pedagogisk samordnare kan jag tycka att det är svårt att ibland möta medarbetare som man vill ska få tänka och utvecklas men å andra sidan behöver den utvecklingen ske i linje med det som organisationen vill stå för. Alla ska med, alla ska respekteras, alla ska få ta tid men alla ska samtidigt vara tillsammans i samma process – det är inget lätt sammanhang!

”Det går en skiljelinje mellan att tänka olika och vara på väg åt olika håll” s.29

Under de (snart) två år som jag arbetat i Gråbo har vi arbetat med att försöka synliggöra, eller snarare kanske förtydliga vår organisation, och öppnat upp för att pedagogerna är mer delaktiga i den kurs som stakas ut. Det som är svårt med delaktighet är att den tar tid och det är många som ska tänka och den kan göra att det blir splittrat när man tänker åt många olika håll (detta skriver också Martina om i boken). Ledningen behöver såklart ha en tanke om vilken förskola man vill skapa och den behöver synliggöras för medarbetarna. I Gråbo har vi arbetat fram ställningstaganden för vad vi vill att barn ska få möta i vår lärmiljö inne och ute, digitalitet och är på gång utifrån vårt likabehandlingsarbete. Kanske är det inte ställningstaganden vi gjort, snarare riktningar mot vart vi vill och pedagogernas arbetssätt men det är bra för då har vi något att titta mot. Detta skriver Martina om i boken, att pedagogerna måste kunna relatera till den här ”målbilden” och att det faktiskt kan minska konflikter mellan kollegor, skapa förståelse för varför vi gör vad vi gör och skapa samsyn över arbetslaget. Då känns det lite gott att vi gjort de här ställningstaganden i Gråbo för de kommer att hjälpa oss i processen att göra skillnad för barnen men som Martina också skriver…

”…det är efter att man formulerat sig som själva förändringsarbetet börjar.” s.51

Under dagarna har jag suttit tillsammans med mina förskolechefer och vår specialpedagog för att titta på vårt systematiska kvalitetsarbete och för att skapa den där kursen har vi ett verktyg som heter Kompassen. Det vi har gjort under dagarna är att titta på vad som hänt under såväl detta år som föregående år, hur ser infrastrukturen ut, hur hänger saker ihop, vad uttrycker pedagogerna i sina uppföljningar, vad ser vi händer i arbetet med barnen och gör vi rätt saker för att utveckla vår verksamhet? Gör det vi gör skillnad för barnen? När jag läste ”En betydelsefull del i en förändringsprocess är därför att utmana det som är fast och stabilt, det som ser ut att vara hugget i sten.” (s.79) blir det som att vissa tankar om förändring landar. I arbetet, att tänka helhet och vad som faktiskt sker innebär också att göra förändringar i strukturer. Att göra förändringar i strukturer som funnits länge är alltid lite ovisst för man vad man har men inte vad man kan få. Samtidigt måste vi se till att det vi lägger tid på är det som gör skillnad för barnen. I boken citerar Martina Harold Göthson och Birgitta Kennedy:

”Det som är viktigt verktyg och uppgifter i ett skede kan bli förstelnande i nästa. Därför måste man både kunna ställa frågan om hur man kan säkerställa nya insikter man skapar, släppa tidigare övertygelser och gå vidare in i ett ständigt skapande av nya verktyg och insikter.

En spagettiröra av röster, om en förskolas förändringsarbete; Göthsson & Kennedy, Liber, 2015 s.161

Vi jobbar inte riktigt på det sätt Martina skriver om i sin bok men ändå på något sätt är det i de tankarna vi brottas och det är något jag tänker att man måste ta med sig som läsare av Martinas båda böcker. Att det är ett perspektiv som Martina bygger fram utifrån sin erfarenhet, utbildning, litteratur och möten hon har gjort i sin yrkesbana. Detta väver hon ihop, på ett grymt sätt, till något som jag vill kalla sammanhang snarare än metod – för det är ingen metod hon bygger fram. Det som gör skillnad är hur man själv tar till sig Martinas tankar och idéer och ställer dessa i relation till den egna verksamheten. Hur påverkas jag och de processer vi är inne i av Martinas tankar? Vad kan vi ta med? Vad håller vi inte med om? Allting måste ju också bearbetas, reflekteras och skapas i en egen kontext.

Det är ju där i det där mellanrummet det händer.

Jag kommer att bära med mig Martinas bok Den synliga förskolan, precis som jag även gör med Det synliga barnet. Det är böcker att finna styrka i när man är inne i ett förändringsarbete eller när man försöker förstå varför det blir som det blir ibland. När det är sådär lite förvirrat och hjärnan känns nästan som en cirkus och man kan inte förklara det party som pågår därinne. Jag vill avsluta med det jag framförallt tar med mig från Martinas bok (och böcker):

”Vi behöver ta klivet ut i det ovissa, vilket kan upplevas som skakigt. Man kommer att gå igenom stunder och ibland dagar av tvivel då man undrar vad man håller på med och känner sig helt inkompetent. Man kommer att ifrågasätta om man är på rätt väg. Då gäller det att ha siktet inställt på vart man är på väg, men också intala sig att ”förvirringen” snarare är ett tecken på att man är på väg än att man håller på att tappa kontrollen.” s.47

Författarpresentation Lena O Magnusson

Söndagstreat! Dags för en ny författarpresentation! Flera av er undrar när boken kommer ut och om allt går som planerat är det hösten som gäller. Men låt oss nu titta närmare på bokens femte författare; Lena O Magnusson.

Lena är en av bokens forskare men hon är också utbildad förskollärare och ateljerista som har arbetat med att driva pedagogiskt utvecklingsarbete under många år. Hon har en magister i bildpedagogik och disputerade i Göteborg 2017 med den otroligt intressanta avhandlingen ”Treåringar, kameror och förskola – en serie diffraktiva rörelser” som utgår från ny materialistiska perspektiv (länk finns längst ner). Hon har också bidragit i flera antologier.

Idag forskar hon om den digitala teknikens möjligheter och kapacitet i relation till förskolans ateljéer. Vad tillför den digitala tekniken i skapande processer, vilka estetiska möjligheter öppnar digital inspelningsutrustning, digital kameror, webbkameror webbägg, datorplattor, datorer och projektorer för i relation till de aktiviteter som pågår i ateljéerna – och detta kommer hon skriva om i sitt kapitel.

Vill du veta mer om Lena? Tryck här!

Länk till avhandlingen

”Treåringar, kameror och förskola – en serie diffraktiva rörelser”

#lenaomagnusson

#bok2019

#erikakyrkseger

#lärandeframtid

Att nysta i en komplex framtid handlar om att tänka möjliga vägar (…om förskolans personalsituation)

Detta är en kort tanke…jag vet inte om den är en bra tanke och den täcker inte den komplexitet den väcker men det är en tanke så tänk med mig….

Bristen på förskollärare ökar i takt med att behovet av förskolor ökar. Det utexamineras varken tillräckligt många förskollärare och inte heller tidsmässigt efter behov. Tanken om att enbart fastanställa förskollärare ter sig mer absurd och idén om att det ska vara två förskollärare per avdelning börjar gå åt ett drömscenario. Många lediga tjänster på förskolorna leder till problem för såväl vardagen i förskolan med ständiga uppsägningar som i jakten på nyanställningar med löneanspråk som går i taket och högre mot vad förskolecheferna har ekonomi att lägga. Det gör att de förskolor som har gott ekonomiskt utrymme har bättre förutsättningar vid en rekrytering, de som inte har det…får anpassa sig. Det är förskollärarnas marknad idag. Denna problematik bidrar också till något jag kallar följdförflyttning, alltså att nyanställningar leder till förflyttning av redan befintliga förskollärare som med en bitter smak i munnen ser vad den nyanställda kollegan fått i lön.

Det här är inte bra – varken för förskolans utbildning, förskollärarnas möjlighet för undervisning och uppdrag, inte heller för arbetslaget men framförallt är det inte bra för barnen. Och värre kommer det bli….om vi inte börjar fundera på nya sätt att organisera oss.

Roller i förskolan har varit under diskussion ett tag men oftast landar vi i skillnad förskollärare/barnskötare och skillnaden däremellan. Vissa kommuner har börjat anställa förste förskollärare men det finns såklart också en viss del utvecklingstjänster (som oftast dock tenderar vara förskollärare med särskilt uppdrag). Jag tänker att vi behöver fundera kring de system som vi skulle kunna bygga upp, ett system som vid första anblicken känns ganska hierarkiskt men som ska ge oss, tillsammans, möjligheter att leva upp till läroplan och skollags krav.

Låt mig illustrera och förklara med min påhittade förskola ”Granen”.

Förskolan Granen är en av Rektorns tre förskolor. På Granens förskola består varje avdelning av en huvudansvarig avdelningsansvarig förskollärare samt två barnskötare. Barnskötarna skulle i sig kunna ha olika ansvarsuppgifter kring barnen, en skulle till exempel kunna stötta förskolläraren och en skulle kunna sköta mer kringuppgifter som dukning etc. Jag går inte in på mer detaljer utan bara lämnar ett förslag på en möjlig fördelning och en möjlig karriärväg även för barnskötare.

Tillbaka till avdelningsansvarig förskollärare. Denna förskollärare ansvarar för utbildning och undervisning på avdelningen – i samarbete med arbetslaget såklart såsom läroplanen skrivningar. Men för att kunna säkerställa kvalité och utvecklingsarbete, samt för att skapa förutsättningar för förskolläraren och arbetslaget att utföra sitt uppdrag, behöver då också avdelningen stöd. Något som många arbetslag uttrycker en önskan om, någon som har tid att observera och ge fler perspektiv på det som händer i mötet med barnen och organisering av undervisningen.

Detta stöd skulle kunna utgöras av en förste förskollärare som finns på enbart denna förskola. Det är en heltidstjänst och förste förskollärarens uppdrag är att stötta kollegorna i arbete, såväl vid planering som praktiskt. En personal som är i verksamheten men ändå lite utanför.

Denna förste förskollärare möter såklart också de andra förste förskollärarna på enheten och rektor för att bedriva det övergripande utvecklingsarbetet. Förste förskolläraren blir en del av ett distribuerat ledarskap för rektor och det ger också en möjlighet till karriärvägar för de förskollärare som har en utökad kompetens och vilja att leda processer – utan att de lämnar förskolan.

Jag vet, som sagt, att denna bild och fördelning kan kännas ganska hierarkisk och jag vill betona att en sådan tjänstefördelning fortfarande handlar om ett gemensamt arbete och med tydliga ansvarsområden för respektive tjänst – men det handlar om att försöka bidra till en skapa en kvalitativ helhet för den utbildning som bedrivs i förskolan.

Det är inte så att förskolläraren enbart är den som skapar utbildning för barnen – det gör arbetslaget tillsammans och vi är alla viktiga i det arbetet.

Men förskolläraren har ändå ett mer uttryckt ansvar för utbildningens helhet och behöver, för att göra detta, steppa upp. Samtidigt har uppdraget förändrats de senaste åren och utan att egentligen ge varken förskollärare eller arbetslag ökade förutsättningar för att kunna utföra det.

Så vi måste börja tänka om…det här skulle kunna vara en tanke samtidigt som den fortfarande bygger på treenigheten i ett arbetslag och kanske är det även den delen som vi skulle behöva nysta i…

Författarpresentation Linda Mjölner

Dags att berätta för er om nästa intressanta människa vars text jag vill att ni ska möta i boken till hösten och det är Linda Mjölner.

Linda Mjölner arbetar som pedagogista i Floda utanför Lerum och för henne är de digitala verktygen ett viktigt stöd i mötet med pedagogerna kring barnens processer. Arbetet blir både roligare och effektivare med molntjänster som skapar tillgänglighet för alla. Det bidrar till en gemensam pedagogisk berättelse där allt finns på samma ställe digitalt. Linda vill också lyfta utmaningarna som uppstår i en digital handledning när erfarenheter och förutsättningar för digitalt arbete ser olika ut. Men kanske kan det digitala vara ett redskap som främjar en reflektion- och delarkultur på förskolan som utvecklar och leder oss framåt i dokumentationer och processer?

Följ gärna Linda i sociala medier

Instagram: @pedagogista_berghult

Hemsida: Aktör i barnens värld

#lindamjölner

#bok2019

#erikakyrkseger

#lärandeframtid

Författarpresentation Elza Dunkels

Skärmtid lyfts vitt och brett just nu – kanske kan en forskares tankar kring detta vara intressant i sammanhanget? Så låt mig presentera Elza Dunkels som nästa skribent i boken som kommer ut till hösten.

Elza Dunkels är docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet. Hon är ämneslärare men har de senaste 20 åren hon ägnat åt undervisning och forskning vid lärarutbildningen. Hennes huvudsakliga områden är barns säkerhet på nätet, barns informella lärande och strategier mot nätkränkningar. De senaste åren har Elza intresserat sig särskilt för förskolebarns villkor under digitaliseringen och ett av hennes aktuella forskningsprojekt handlar om yngre barns egen kulturkonsumtion och produktion på nätet. I det sammanhanget blir det också intressant att studera vuxnas reaktioner på barns nätanvändning. I sitt kapitel kommer Elza att bidra med ett forskningsbaserat synsätt, som ett alternativ till alarmistiska framställningar av barns skärmtid. Hon vill göra det lättare för förskolepedagoger att navigera och göra genomtänkta val i sitt arbete med barnen.

Följ gärna Elza i sociala medier

Instagram: @dunkels

Facebook: Elza Dunkels Nätkulturer

#elzadunkels

#bok2019

#erikakyrkseger

#lärandeframtid

Berätta inte för oss hur vi ”gör” – prata med oss! (om tyckare och tänkare kring det digitalas varande i förskolan)

Så var det då dags igen för nästa alarmerande svärm mot skolan och förskolans digitalisering. Här kommer en avreaktion i blandad kompott…

Hjärnforskare slår på stora trumman och varnar för skolans digitalisering, att det digitala får oss att minnas sämre, att vi får mindre fokus och lätt blir distraherade av den smarta tekniken som på något sätt gör oss osmarta…och medier av olika slag lyfter hjärnforskare som ska berätta hur vi ska arbeta i skolan och i förskolan måste vi leka mer, inte använda det digitala. Debattörer skriver inlägg med en blandning av orolig förälder/skapa debatt…och detta blir en sanning som sprids runt om i Sverige. Det gör mig trött och jag försöker att inte lägga mig i debatten, jag tänker ”låt dem hålla på” för jag vet ju vad jag gör och jag känner mig trygg i det. Jag hoppas också att min bok som kommer till hösten kan visa på en annan bild av arbetet med digitala verktyg i förskolan.

För det första – det är inte så att jag säger att hjärnforskarna har fel. De lyfter viktiga saker som vi, både inom utbildning och som samhälle, behöver ta till oss. Det handlar dock inte om att sluta göra saker utan snarare vara medvetna om risker och arbeta för att motverka dem. Såååå viktigt att dessa aspekter lyfts och att vi lyssnar på dem men såklart handlar det ju alltid om mottagarens kontext. Och här har media en viktig roll – be hjärnforskarna berätta om forskningen men be dem inte berätta om hur vi ska arbeta eftersom det många gånger inte handlar om det pedagogiska.

För det andra – läggs det fram en bild av att det digitala slänger ut det analoga. Att barnen på förskolan hamnar vid en skärm utan pedagogisk tanke och att det går före att göra det vi alltid har gjort. Att vi slutar att läsa ur riktiga böcker för barnen…Och må så vara att detta kan vara en del av implementeringen av de digitala verktygen, att göra, gå en omväg för att hitta rätt där det inte blir så. Där vi istället tar med de digitala verktygen till skogen OM det passar in i vår undervisning. Men det kommer inte betyda att barnen enbart kommer att arbeta med digitala verktyg utan snarare (som det står i den nationella digitaliseringsstrategin) använda dessa verktyg när det är lämpligt!

Vi har mycket att lära om hur de digitala verktygen kan vara en resurs i vår utbildning men det kommer inte ske av sig självt och det kommer inte att ske genom att en förälder, en hjärnforskare eller debattör skriver ett inlägg om hur dåligt det digitala är och hur man är förskräckt över att det digitala skrivs in i läroplanen. Det behövs reflekterande pedagoger som vågar granska sin verksamhet och hur det digitala stödjer undervisning och lärande.

Att möta digitaliseringen inom sin utbildning är en demokratisk rättighet!

Den smarta tekniken slog igenom i förskolan runt 2013-2014 när flera kommuner massatsade och köpte in iPads till förskolorna. Det pedagogiska arbetet lämnades till pedagogerna och det saknades kompetensutveckling och därför har vi det bakslag som finns i förskolorna idag. Appträsket är på väg tillbaka…men vi måste ju få träna och lära!

Forskningen är viktigt, vi har en skyldighet att förhålla hos till vetenskaplig grund enligt vår skollag. Tyvärr finns det inte så mycket forskning än men den kommer och dessutom måste vi alltid hålla i tanke att forskningen är tudelade. Den lyfter fram det forskaren vill lyfta fram och olika forskare kommer att söka efter forskning som bekräftar deras tes. Vi måste titta på NÄR forskningen gjorde och om den är relevant utifrån det digitalas snabba framsteg. Forskning som gjordes på smarta verktyg i förskolan 2012 kanske inte stämmer överens med dagens arbete (iPaden lanserades 2010). Det vi som pedagoger måste göra är att läsa forskning som både lyfter det digitala såväl som kritiserar det. Det ingår i ett vetenskapligt förhållningssätt. Därför måste hjärnforskarna med antiteser också läggas mot andra. Ex Siri Helles forskning som visar att det är VAD vi gör vid skärmen som spelar roll och att tiden vi möter det digitala kan vara både bra och dåligt.

I skollagen står också att vi ska utgå från beprövad erfarenhet och det är den vi just nu utvecklar kring de digitala verktygen och liksom forskares tudelade tankar kommer också pedagoger runt om i Sverige att tycka och se olika saker. Några kommer att kasta sig ut i detta med kanske lite för mycket entusiasm vilket gör att man kanske tappar den pedagogiska tanken och konsumerar teknik, andra kommer att gå balansgång och en tredje grupp kommer streta emot med hälarna – det är så vår profession funkar, det är så det är att vara människa.

Tillsammans kan vi förstå detta och utveckla en balanserad praktik men vi kan inte bara lägga det åt sidan för då kan vi inte ens tänka eller relatera – och vi lever i ett digitalt samhälle.

Det som jag tror gör mig mest förbannad, vad gäller diskussionen om det digitalas varande eller icke-varande i förskolan, är att man inte tagit in förskollärare från förskolan in i diskussionen. Man intervjuar folk på stan (vuxna som ger sin bild på det digitala utifrån SIN relation), hjärnforskare och om vi har tur förhoppningsvis en lärare i skolan Skola och förskola behöver givetvis stå samman i denna fråga men våra praktiker skiljer sig åt, undervisning i förskolan ter sig annorlunda än i skolan även om vi har likheter finns det också skillnader…och någonstans är förskolan kanske till och med en hetare potatis än skolans digitalisering…Elza Dunkels kan förklara mer varför – läs hennes blogg! Kolla även in hennes instagram! Men kontentan är att dessa människor INTE VET HUR VI ARBETAR utan gör en slags generell orosbild av förskolans arbete och kanske utgår man ifrån en tanke om hur det ”nog” går till och i värsta fall utvärderar man sitt eget föräldraskap när ungarna sitter klistrade vid iPaden hemma och vägrar gå ut…utan att söka lite närmare barnen och deras tankar.

Och det är en annan sak…forskning kommer också kring att tex vuxna inte har ögonkontakt med barnen, att de vuxna själva är klistrade vid skärmen men det är ju forskning som riktar sig mot vårdnadshavare. Jag skulle vilja se den pedagog som kan sitta och surfa runt i sin padda eller telefon i 30 min under arbetstid med 23 barn som vill lära och utvecklas…ja, tjena…och sedan appliceras denna forskning på förskolans kontext fastän det är forskning som gjort utifrån ett föräldraperspektiv…det är som med anknytningsteorin (som är en helt annan debatt i sig).

Många gånger upplever jag att det är den egna relationen till sin telefon som präglar diskussionen om det digitalas varande eller icke-varande men det är inte så vi arbetar i förskolan. Vi behöver definitivt kompetensutveckling men förändring tar tid. Vi kommer att brottas med att få det digitala till en komponent och inte en huvudperson i verksamheten. Men så är det också att lära nytt…det måste få stå lite i fokus för att sedan läggas i verktygslådan tillsammans med allt det där andra vi utvecklat under åren.

Kontentan är att jag känner mig trygg med mitt arbete som förskollärare och där använder jag digitala verktyg om det på något sätt kan förstärka processen eller om det kanske handlar om att utveckla en erfarenhet, en slags förberedelse inför en kommande utmaning. Jag vet också att vi behöver fundera över vilka appar vi introducera och varför, jag vet att det också utvecklats en slags slentrianprojicering i våra förskolor, jag vet att vi har pedagoger som tycker själva tekniken är svår och därför inte använder digitala verktyg, jag vet att vi har ett stort arbete framför oss för att komma ur passiva pedagoger kring ”skärmen” men…

jag vet också att det finns fantastiska projekt och arbeten i förskolan där barn skapar berättelser, relationer, förbindelser, förståelse och uttryck med hjälp av digitala verktyg. Där barn får en stark röst som hörs och synliggörs!

Långt inlägg som nog snarare handlar om min upprördhet över en icke-fråga som känns så självklar för mig att jag undrar vad som händer….

Min uppmaning till dig som känner en oro…kontakta en förskola, kontakta en förskollärare eller pedagog, kontakta en förskolechef – maila någon du vet är lite insatt INNAN du avgör om det digitala har en plats i förskolan eller inte….och egentligen finns det inget att avgöra för det finns liksom ingen back på den digitala utveckling – just deal with it! Hjälp oss tänka istället för att såga…

Och till dig som arbetar inom förskolan – steppa upp! Berätta om ert arbete för era vårdnadshavare – visa dem en annan bild än den som byggs upp utan grund. Se till att ta makten över er egen praktik där ingen kan diktera hur ni arbetar utan där ni istället visar ert ”hur” men också att ni tar till vara på hjärnforskning (och forskning generellt) och problematiserar den gentemot er praktik.

Då sprider vi en bättre bild av vårt arbete!

Organisationsbrister som synliggörs av naturvetenskap

Det går runt många tankar i mitt huvud för närvarande. Tolkningar och intryck som jag försöker formulera utifrån min förståelse av världen och med min ryggsäck. Som vanligt är det lite småtjorvigt att få ut tankevirvlar på ett bra sätt så bara häng i till inläggets slut.

En av tankarna jag just nu bråkar lite med…och funderar över är det här med de yngsta barnen i förskolan. Inom såväl min egen praktik som förskollärare och som föreläsare kan jag finna en frustration över att föreläsningar oftast riktar sig till de äldre barnen i förskolan. Lite likt den frustration som uppstår när förskolans personal ska lyssna på föreläsningar om skolan och sedan applicera med förskolans arbetssätt. Det upplevs svårt att transformera det man hör till den egna praktiken.

Jag har ännu inte hunnit kolla upp statistik för hur Sveriges förskolor är strukturerade utifrån fördelning av grupper. Det vill säga – vilket är vanligast i svensk förskola? Att arbeta 1-5, 1-3/3-5 eller åldershomogent?

Själv har jag arbetat med alla versioner av ovanstående. Min absolut favorit var att arbeta åldershomogent utifrån min erfarenhet. Men den resa som jag gjorde som förskollärare, genom alla versioner, har gett mig erfarenheter jag inte skulle vilja vara utan. Hur man organiserar sig och hur det ter sig i praktiken beror såklart på många olika faktorer som lokaler, kollegor, ledning och framförallt vilka barn man möter. Jag gillar åldershomogena grupper för det har medfört mest utveckling i min roll som förskollärare och i projektarbete. Men som sagt allt beror ju på!

När jag nu försöker ta mig an naturvetenskap på olika sätt så har det för mig uppdagats något som jag försöker förstå…

Naturvetenskap inom förskolan är svårt på grund av att vår kultur och tradition. Vi har lagt mycket tid på att arbeta med språk, drama, samspel och skapande men de där ämnena matematik, teknik och naturvetenskap är fortfarande ganska nya för oss även om vi har blivit bättre på att inkorporera dessa i vår utbildning på förskolan. Om jag inte minns fel, för det här är ingen ny forskning, så tror jag att man också lyfte att mycket av den förskolepersonal, som är verksam, själva kommer från en mer samhällsvetenskaplig utbildning. Vi behöver helt enkelt få in fler naturvetare i våra förskolor för att kunna få kläm på det här.

För det jag kan tycka mig se är att naturvetenskap förvillar oss till att koppla bort vår kropp och vi pedagoger fokuserar på tanken. Att förstå och formulera saker vi ser och fakta vi närmar oss utifrån ett naturvetenskapligt perspektiv. Lite som att vi släpper drama, musik och dans för att vi arbetar med naturvetenskap. Vi glömmer av förskolans styrkor i arbetet med att försöka förstå naturvetenskap i förskolan. Detta var något Sofie Areljung, forskare, uppmärksammade och började arbeta med naturvetenskapliga verb för att påvisa att mycket av det vi gör till vardags med barnen också är naturvetenskap. Hennes artikel från Skolverket kan ni finna här och hennes avhandling här. Linda Linder har också skrivit om detta och att utforska verb i ett av hennes blogginlägg på Pedagogiska kullerbyttan.

Så varför blir verb så viktiga, förutom att upptäcka vardaglig naturvetenskap?

Jo, för verben får oss att förenkla och visa på naturvetenskap utifrån förskolans utbildning. Verben hjälper oss att se det stora i det lilla. För det jag kan tycka mig se i förskolan är att vi applicerar en ganska abstrakt nivå av naturvetenskap i arbetet med barnen. Vi applicerar vår egna, ganska grunda förståelse, av naturvetenskap. Och var kommer då vår egen naturvetenskapliga utbildning ifrån som vi minns den…kanske från vår högstadietid eller gymnasiet? Skulle det då kunna innebära att vi gör det för svårt. I vår egen brist på förståelse av naturvetenskap kanske vi gör det alltför svårt för barnen vilket i sin tur kanske ger en konsekvens av att det är svårt att fördjupa vår undervisning och våra projektarbeten eftersom den är lagd utanför barnens proximala utvecklingszon. Då hamnar vi istället i vad Pihlgren skulle kalla den allmänna undervisningsmiljön (om vi har tur) annars kanske det blir rent av en upplevelsebaserad praktik där barn upplever saker men utan något som krokar an i en förståelse för naturvetenskapliga fenomen. Det leder till ett ytligt arbete med naturvetenskap i förskolan och vi riskerar att hamna i ett ytflyt. Om vi kan mer om naturvetenskap kan vi ju också lättare ta oss till stöttande undervisningspraktik.

Med handen på hjärtat; stor del av ovanstående baseras såklart på mig själv som förskollärare. Och jag inser att jag verkligen behöver läsa mer om naturvetenskap och fundera på vad naturvetenskap skulle kunna vara i förskolan. För om jag själv inte kan se naturvetenskapen i det vardagliga – hur ska jag då kunna undervisa barnen?

Så tillbaka då till åldersgrupper i förskolan, för hur passar den pusselbiten in i ovanstående problematik?

I min praktik och i mötet med andra, såväl utanför och i min egen organisation, så har det väckts en fråga inom mig. En tes som jag inte vet om den är välgrundad utan det är snarare just en fundering. En fundering som väckts genom fokus på naturvetenskap.

Då naturvetenskap är tydligt förknippat med fakta och förståelse så blir det också en stark relation till det verbala. Det gör att om man arbetar med de yngsta så blir det helt plötsligt lite svårt…för de yngsta kan ju inte verbalisera med ord sin förståelse. Det kräver en uppmärksam pedagog som ser det där vardagliga naturvetenskapliga utforskandet även i barnens andra uttryck, i ett vidgat språkbegrepp. Det krävs ett särskilt ”lyssnade” som måste övas och tränas på.

Och då slår det mig att det här med ”lärande” och ”kunskap” är generellt svårt att sätta ord på i vårt arbete med de yngsta. Det sociala och språkutvecklingen är vi trygga i, i motoriken likaså men det där med kunskap, utveckling och lärande. Hmmmm….det är svårt att prata barns kunskapsutveckling i de yngstas verksamhet.

Okej, nu sitter det säkert någon och absolut inte håller med och det är helt okej! För det här är bara funderingar jag delar och det kanske inte alls stämmer eller så kanske du känner igen dig i delar av mitt resonemang. Och håll i dig nu…för nu kommer den tes jag liksom landat i genom ovanstående.

Kan det vara så att, i arbete med naturvetenskap, uppstår något som synliggör en kultur och tradition. Något som påvisar en brist i vår organisation, något vi missat….

Jag tänker tillbaka på min egen praktik. Tillsammans med mina kollegor arbetade jag 1-5. Vilka lade vi mest omsorg på? De yngsta. Vilka lade vi mötte vi i reflektion och arbete med mer ”fakta” och ”kunskap”? De äldsta. Kan det vara så att de yngsta barnen bara åkte med på ett bananskal? Att läroplanen liksom var kapad i en halva för deras del. Att vi plockade bort alla strävansmål som hade med kunskap och göra vad gäller de yngsta? Och kan det då vara så att när man organiserar om sig och delar upp sig annorlunda, tex 1-3/3-5 så uppstår en förvirring. För hur ser man då kunskap och lärande bland de yngsta? Kan det vara så att vi försöker applicera en äldrebarnspraktik på de yngsta när vi försöker att vidga deras vardag från omsorg till också lärande? När vi arbetar i projekten? Kan det vara så att vi är lite mer ovana vid att prata om de yngstas lärande i relation till tex naturvetenskap? Att lärande inte handlar om att gå på toaletten själv, eller dra på sig överdagsbyxor…det handlar om att förstå verbet ”växa” eller ”rulla” för att senare möta begrepp som rörelseenergi.

Vad den här tesen än innebär så blir det i alla fall så himlans tydligt för mig att jag behöver läsa mer om våra yngsta i förskolan. Att jag behöver tänka mer om vad lärande är för en 1-3åring och jag behöver också ställa detta i relation till naturvetenskap som jag också behöver läsa mer om. Likt frustrationen över över föreläsningar som inte möter de behov man har, behöver jag möta min frustration med ödmjukhet och försök till att förstå hur det här kan bli i min egen praktik.

Jag behöver lära mig mer helt enkelt….hela tiden!