Inskolningsprovocerad

Det är inskolningstider på förskolorna och inskolningen blir hett stoff för nyheter. TV4 har bestämt sig för att djupdyka i ämnet och kallar in en barnsjuksköterska som ska uttala sig i ämnet. Under de fyra minuterna börjar det koka litegrann i mig, av flera skäl. Kanske överreagerar jag men här kommer mina funderingar…

För det första – varför ska en barnsjuksköterska uttala sig om inskolning på förskolan. Jag menar inte att hennes tankar inte är viktiga som sjuksköterska men var finns förskolan representerad i panelen. Var är förskolläraren? Eller förskolechefen? Eller har förskolläraren inte samma status? Hur kom det sig att man valde ut en barnsjuksköterska? Jag blir lite fundersam.

Dessutom säger hon flera gånger dagis – ja, jag vet det är en tröttsam debatt som jag inte längre ids lägga för mycket energi på men jag tycker att de som ska uttala sig som professionella faktiskt ska benämna förskola som förskola. Såväl politiker som pedagoger.

Efter ett tag diskuteras sedan föräldraaktiv inskolning. Jag vet att landets förskolor är splittrade i denna fråga. Jag själv föredrar den föräldraaktiva och ser otroligt många fördelar med den MEN oavsett metod så handlar det varje enskilt barns behov. Det innebär att man inte kan låsa sig vid en metod utan såklart öppna upp för variationer även om man valt en riktning. Det finns fördelar och nackdelar med båda metoderna för inskolning därför vill jag inte ta ställning för den ena eller andra – och det finns inte heller någon forskning som utreder eller jämför dessa två metoder – vad jag vet.

HEADS UP…

…om diskussionen om metod baseras på tyckande och på erfarenhet – kan vi då säga att den ena är bättre än den andra?

Det är också viktigt att inte glömma bort föräldrarnas process i en inskolning. Processen kan vara otroligt jobbig både för barn och föräldrar och detta behöver man samtala om innan inskolningen. Pedagoger måste prata med föräldrar och pedagogerna måste vara samkittade i inskolningens faser och tanken bakom så att man har samma förhållningssätt till inskolningen.

  • Hur har ni pratat ihop er innan inskolningen?
  • Har ni dokumenterat er inskolning sedan tidigare år, utvärderat den och använt materialet för att utveckla inskolningen på er förskola?

feet-619399_960_720

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

”Det är i praktiken den verkliga värdegrunden bor”- recension av Pedagogisk miljö i tanke och handling (2016)

Efter en sommar som kan liknas vid monsunperiod i Göteborg kom så solen och därmed lite skön tid i hängmattan vilket resulterade i att jag äntligen tog tag i denna antologi som jag längtat efter att läsa under en lång tid, nämligen Pedagogisk miljö i tanke och handling” av Linda Linder m.fl. (Lärarförlaget, 2016). Här kommer mina tankar om boken…

Detta är inte en antologi för de som söker ett ”how-to” (även om man skulle kunna använda boken på det sättet), det är snarare en tillgång till flera perspektiv kring miljö, barn och organisation vilket snarare gör den till en ”what-if” bok. För de som är inspirerade av Reggio Emilias pedagogiska filosofi bjuder boken på mycket välbekant men också nya perspektiv kring miljö. Att Elisabeth Nordin Hultmans bok ”Pedagogiska miljöer och barns subjektsskapande” har haft stor inverkan på antologins författare framträder tydligt tillsammans med Gunilla Dahlberg och Hillevi Lenz Taguchis böcker om pedagogisk dokumentation och intra-aktiv pedagogik. Karin Hultmans inledning fångar bokens innehåll på bra ett sätt, jag finner många kopplingar i de kapitel som följer i boken.

Linda Linders inledande kapitel är ett personligt sådant där hon visar sin egen process i förståelse av att miljö gör något med oss, hon låter oss  få en inblick i hur ett torg på en förskola förändrade och sammanförde hennes pedagogiska tankar och de erfarenheter hon gjort inom teater och dans. Hon ger oss också en light-version av intra-aktiv pedagogik och Karen Barads tankar vilket gör att det är lätt att ta med sig de vidare in i boken. Hennes kapitel påminner mig också om en personlig synvända kring bord på avdelningarna, där bord gick ifrån att vara en plats att äta till en plats att vara på och använda under dagen, där fokus snarare låg på det senare än det tidigare.

Christian Eidevald och Agneta Wallander fortsätter efter Linda i kapitlet ”Synen på barnet påverkar miljön”. Det är bokens mer teoretiska kapitel, men är ändå väldigt lättläst. Eidevald och Wallander lägger grunden för de teorier som formar oss idag när vi pratar pedagogisk miljö och hur den syn vi har på barn faktiskt präglar oss och vilka miljöer vi erbjuder och utvecklar tillsammans med barnen. För den som vill fördjupa sig mer i teorier finns efter varje kapitel en litteraturlista och Eidevald och Wallander har ringat in många bra böcker för den som är intresserad.

Det finns trådar mellan kapitlen, trådar som kan ge ett annat perspektiv av samma sak eller ge ett fördjupat perspektiv. Ett av dessa som jag vill lyfta är Pia Franzéns kapitel ”Vi har ett rum och vad gör vi då?” där det för mig skapade en ny dimension om hur miljö kan utforskas för att framträda. Hon utvecklar ”lyssnandets pedagogik” till att gå utanför människan och tar in den intra-aktiva pedagogiken där lyssnandet även skärps för att fånga upp material och miljö. Det är nästan så jag skulle vilja säga pedagogisk miljö level 2. 

”Det är i praktiken som den verkliga värdegrunden bor.” Ann Kronberg Larsson s. 174

Materialkännedom återkommer i flera kapitel som ett kompetens för att få miljön att öppna upp för utforskande. Flera kapitel ger exempel på hur man kan tänka för att förstå material som behöver tillföras eller hur material kan fungera i ett rum eller med andra material. Till exempel lyfter Maria Fabien, Lovisa Gustafsson, Anna Larsén och Erika Lewis det tydligt i sitt kapitel ”Att resa mellan öar är att lära” där de i miljön noga funderat kring vilka instrument som harmoniserar med varandra när dessa placeras i miljöerna. En annan sak jag tar med mig från deras kapitel är att tänka till ett varv kring avgränsningar. Jag har själv arbetat i stora lokaler där bingohyllor använts för att skärma av, avgränsa och förtydliga miljön men efter att detta kapitel lyft ”avdelningens ekologi” behöver jag fundera lite till – och egentligen prova! Fabien m.fl. menar att barnen själva finner miljöns rörelse och att stationer och avgränsningar snarare handlar om vuxnas behov av att avgränsa. Jag funderar på hur jag som pedagog skulle agera i när i så fall avgränsningar inte är där…hur påverkar det mig? Kommer jag att uppleva miljön som mer ”rörig” utifrån min norm av miljö? Jag återkopplar till Franzéns kapitel där hon gör rörelseschema över rummet för att ser hur barn förflyttar sig, var mötesplatser finns och knytpunkter och hur dessa påverkar rummets utformning….mmm jag skulle gärna vilja besöka Fabien m.fl. och se mer hur det fungerar och hur det i så fall påverkar mina tankar om miljö.

För den som söker inspiration kring material och hur man kan arbeta upp en organisation som skapar synvändor på miljö finns också flera inspirationer, allt ifrån Botkyrkas övergripande satsning till förskolan Syrenens ingång i att bygga upp de pedagogiska miljöerna. Organisation är också ett återkommande ämne och boken ger flera perspektiv, jag tyckte till exempel det var intressant att få en inblick i Christina Nilssons yrkesroll som Torgetpedagog. Hon skriver också i sitt kapitel om en organisation som tar ansvar vilket jag gillar. Jag tänker att denna bok riktar sig mot så många roller inom förskolan, den kan läsas av förskolechef, pedagogista, specialpedagog och pedagoger – den är mångsidig. För det är ändå så att organisationen måste förstå vikten av en pedagogisk miljö, i tanke och handling, för att kunna utveckla verksamheten (med en liten hänvisning till att det inte bara gäller barnen utan verksamheten måste också ta sig en synvända över pedagogernas övriga utrymmen på förskolorna).

Dokumentationen är ett av nyckelredskapen i arbetet med att förstå, problematisera och utveckla lärmiljöerna, vårt eget tänkande och såväl barns lärande. Carina Lindblad och Anna-Karin Jansson skriver i ”Den gör så att en lampa lyser” om hur projektarbetet gick från att vara exkluderat till inkluderat i verksamheten och hur dokumentationen varit viktig del i det arbetet, tillsammans mellan barn och pedagoger. Dokumentationen är lika viktig i miljön som klossar…den signalerar och gör saker med oss. Återkommer till Fabien m.fl. som skriver om närheten till dokumentationsredskap är viktigt för att barnen ska kunna arbeta med den och kopplar detta till att många förskolor idag har en skrivare separerad från barnens verksamhet och förlagd i personalutrymmen (detta är kanske någonting som behöver lyftas?!).

Jag tycker att det är intressant att bokens författare, där majoriteten har något slags handledaruppdrag, lyfter reflektionen men inte vikten av en handledare därför bidrar Ann Kronberg Larsson med ett friskt inslag i boken där hon utgår ifrån att handledning kan hjälpa oss att få fatt i våra normer, föreställningar och diskurser, i mötet med andra blir jag synlig för mig själv, med dokumentation får vi fatt på det vi inte ser men det vi gör. Att hon också bidrar med ett specialpedagogiskt perspektiv gör att hennes kapitel blir extra viktigt i boken. 

Demokrati, delaktighet och nätverk lyfts också i boken. Anna-Maria Andersson och Cristian Fabbi lyfter båda i sina kapitel hur viktigt synliggörandet av barn och barndom är i samhället. Barns röster måste få ta plats i samhället och synliggörandet av barnen måste vi alla verka för eftersom barn behöver röster som förstärker deras. Fabbi skriver bland annat att för att barnen ska vara en del av beslutsfattarna medvetande så måste de synas och när Andersson skriver att även förskolans byggnad kommunicerar så blir det tydligt att miljö påverkar oss mer än vad vi tror, omedvetet. Linda Linder och Markus Bergenord rundar av boken med ett kapitel om kubens framväxt och hur sociala medier bidrar till att synliggöra även den inre verksamheten på våra förskolor på ett helt annat sätt än tidigare. Den delarkultur som Linder och Bergenord också lyfter i sitt kapitel sätts på pränt genom denna antologi som, liksom Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014), delar processer och lärdomar ur flera perspektiv, från flera förskolor, och som kan berika dig där just du befinner dig – för det är inga ”how-to”böcker utan snarare ”what-if”böcker som ska stimulera dina tankar, få dig att funderar ett varv till, diskutera med dina kollegor och utveckla din praktik. 

”När vi ser eller hör hur någon annan har gjort kan vi ofta se våra egna möjligheter.” Linda Linder och Markus Bergenord s. 231

pedagogisk_miljo_i_tanke_och_handling

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Revideringar alla inom förskola behöver känna till

Under våren har förslaget om en nationell IT-strategi stått i fokus vilket gjort att (åtminstone jag) har missat att det även skett andra saker inom riktlinjer och styrdokumentsarenan. Visserligen ligger det i allas ansvar att hålla sig uppdaterade men ibland missar man. Det är många revideringar som är på gång men för förskolan gäller följande…

Allmänna råd för förskolan

”Kommentarerna till rådet om barngruppernas storlek och sammansättning reviderades 2016.” Här behöver i alla fall jag ta mig en liten sommarläxa och läsa igenom extra.

Reviderad läroplan – Lpfö rev 2016 (gäller från 1 juli)

”Läroplanen reviderades 2016, i och med förändringen blev övergången mellan förskola, förskoleklass och fritidshem  tydligare. Det som har förtydligats att information om innehållet i utbildningen ska föras över vid barns övergångar från förskolan till förskoleklassen. Det har även förtydligats vem som är ansvarig för att föra över information om innehållet i utbildningen vid övergångar” (Skolverket, hämtad 2016-07-01).

Förslag på ytterligare revidering i läroplanen med utgång från förslaget nationell IT-strategi

Skärmavbild 2016-06-30 kl. 23.48.41

Skärmavbild 2016-06-30 kl. 23.50.20

Här ligger förslaget och förändringar är markerade med blå text. Det som framförallt lyfts är att det inte längre handlar om att digitala verktyg och medier KAN användas utan SKA användas i förskolan. Medie- och informationskunnighet lyfts in med såväl de möjligheter som finns men också att skapa medvetenhet kring risker. Förskollärarens ansvar lyfts in under 2.2.

Förskolläraren ska ansvara för att…arbetet i barngruppen genomförs så att barnen får stöd och stimulans i att använda digitala verktyg på ett sätt som främjar deras utveckling och lärande.

Äntligen! säger många, så finns det inte längre någon möjlighet att backa från att digitala verktyg och medier har en plats i förskolan. Det kräver dock en rejäl satsning på kompetensutveckling för såväl pedagoger som för chefer för att kunna kvalitetssäkra detta arbete i organisationen och på den enskilda förskolan. Det kräver också att vi höjer upp förskolans digitala arbetsområde från appar och istället diskuterar förhållningssätt för att kunna möta upp det krav som ställs kring MIKbegreppet.

Eftersom jag alldeles nyligen skrev en fältstudie kring begreppet ”beprövad erfarenhet” i förskolan tar jag med mig mina lärdomar och glädjer mig åt att man också skärpt och stärkt kraften i nätverk och dela/lära-kultur genom att förtydliga förskolechefens ansvara att se till att: ”personalen kontinuerligt får den kompetensutveckling som krävs för att de professionellt ska kunna utföra sina uppgifter och kontinuerligt ges möjligheter att dela med sig av sin kunskap och att lära av varandra för att utveckla utbildningen”.

Det känns, för mig, som att förskolan verkligen går framåt. När revideringar kommer – förstärker dessa vikten av vårt arbete. Revideringarna synliggör brister som varje förskola behöver ta sig en funderare kring – Hur gör vi då? 

Det är med spänning jag inväntar hösten för att se hur revideringar och förslag kommer att påverka våra verksamheter.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”…närhelst en teori verkar vara den enda tänkbara…”

Jag läser litegrann om SAS och den pågående strejken. Det är tydligt att något pågår i media där olika perspektiv framträder. Som utomstående har jag alldeles för lite kunskap för att säga någonting om vad som stämmer och inte stämmer, om det nu finns någon sanning. Detta för mig in på det här, som jag brottas med ofta – en vetenskaplig grund att vila sin verksamhet på…det ÄR svårt, låt mig förklara mina tankar…

Forskare förflyttar sig, nya tankar och vetenskap träder in och det gör det svårt för förskollärare och förskolechefer att hålla sig uppdaterad kring teorier. Att diskutera vetenskaplig grund är i vissa förskolor en fråga som är lika naturlig som att diskutera schema, i andra är det som ett annat universum – men det gör det ju inte heller precis lättare att förstå forskning om forskare förflyttar sig under tiden, eller för att vrida på det så kan man se det som att saker utvecklas!

Det som dock blir viktigt, om man hänger sig åt vetenskapliga teorier, är det här med förälskelse av olika perspektiv. För det jag kan uppleva, och själv hamna i, är att man ibland använder vetenskapliga teorier ur ett maktperspektiv. Att genom att hänvisa till teorier utnyttja de som inte har samma förståelse eller som inte är insatta i begreppen. Det innebär att man kan använda sin kunskap som makt för att värdera sina egna tankar högre – även om det kanske egentligen är så att man faktiskt inte har koll på de teorier man hänvisar till. Jag skriver om detta i min fältstudie ”…det gäller att förhålla sig…”  där tre förskolechefer beskriver begreppet beprövad erfarenhet ur sina perspektiv (som nu är inlämnad och klar, väntar på att jag ska kunna lägga ut den här). Det som tydligt framkommer är att man ställer perspektiv mot varandra och oftast med en distansering från den egna. I detta fallet, socialkonstruktionism mot utvecklingspedagogik.

Men det är som Karl Popper har sagt (även om han har en helt annan teori i grunden så gillar jag det):

…närhelst en teori verkar vara den enda tänkbara, se det då som ett tecken på att du inte förstått teorin eller problemet den var menad att lösa… 

För det som det egentligen handlar om är att, precis som med allting, när man tar saker för givet så måste man börja fråga ”varför” och som Harold Göthsson har sagt under en föreläsning ”att fråga varför på varför”. Man måste reflektera kring sina ställningstaganden och det är precis därför vi behöver andra tankegångar än de egna, andra teorier, andra sätt att tänka som går i ”motspråk”. Men vi måste möta dem på lika villkor där alla har samma tyngd – och det är inte lätt när man tror på det egna perspektivet väldigt starkt.

Men vi är skyldiga barnen och varandra…möjligheten att bli förstådda på många olika sätt, som Hillevi Lenz Taguchi skriver i sin bok Varför pedagogisk dokumentation?

Oavsett perspektiv – så är det i slutändan de ställningstaganden som vi gör i arbetet med barnen som blir den teori vi lever. De ställningstaganden som vi tar för varandra, tillsammans, på det sätt vi möter andra och den miljö vi bygger fram – som blir våra ställningstaganden som vi gör om och om igen och varje dag. Därför behöver vi olika perspektiv att stöta mot det vi tar för givet, vi behöver saker som går emot. Vi behöver skapa en önskan av ”motspråk” och inte bara bekräftelse.

Så det här med teorier handlar egentligen inte om att göra på ett rätt sätt utan snarare om att få möjligheter att försätta sig i situationer där mina egna perspektiv möter motspråk, med en vilja att förstå mig själv och omskapa mina ställningstaganden – igen och igen.  

kaleidoscope-1201308_960_720

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Vi måste börja här och nu, och vi måste börja med de allra yngsta!

I slutet av maj fick jag möjligheten att gå på Lärarfortbildningars dag för de allra yngsta i förskolan. Föreläsare under dagen var:

Linda Linder, legitimerad förskollärare, teaterpedagog och atelierista som arbetar på REturen, ett kreativt återvinningscenter på Norra Hisingen i Göteborg och är aktuell som redaktör för antologin Pedagogisk miljö i tanke och handling (Lärarförlaget, 2016).

Emelie Westberg Bernemyr, licentiand och adjunkt vid Stockholms universitet som bland annat skrivit Ljud som samarbetspartners – En intra-aktiv studie om yngre barns ljudutforskande i förskolan (Stockholms Universitet, 2015).

Elza Dunkels, docent i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet som har forskat om nätets baksidor och mobbing samt skrivit flera böcker i ämnet. Hon har även varit aktuell i en debatt med en före detta barnläkare kring skärmtid som väckte stor uppmärksamhet.

Markus Bergenord, digitalista och föreläsare som arbetar på Reggio Emiliainstitutet i Stockholm. Markus är aktuell som författare i såväl Pedagogisk miljö i tanke och handling (Lärarförlaget, 2016) samt Mediepedagogik på barnens villkor (Lärarförlaget, 2014) som även jag har skrivit i.


När jag nu suttit och grottat ner mig i mina anteckningar från föreläsningarna slår det mig hur individuella de fyra föreläsningarna var, att jag vid första ögonskastet har svårigheter att få dem att hänga ihop men efter ett tag hittar jag en metatråd, en genomgående tråd i alla fyra föreläsningarna, som sätter arbetet med sökandet efter just denna metatråd i perspektiv med sig själv – att utmana mina erfarenheter och det jag tar för givet. Men låt oss börja från början…

Skärmavbild 2016-06-06 kl. 21.48.22.png

Linda Linder inleder dagens föreläsningar och hon gör det med utgångspunkt från sig själv. Hon berättar om hur hon hamnade i förskolan och det som slår mig är hur hon bär med sig den erfarenhet och att den gör henne stark i sitt val att arbeta i förskolan. Hon bär också med sig en utbildning som teaterpedagog och allt detta formar henne – och fortsätter att forma henne.

De erfarenheter vi bär med oss speglas i vårt förhållningssätt gentemot barnen, våra erfarenheter speglas, men vad händer om det vi tror om barn inte stämmer? Linda hänvisar till forskning som visat att barn är mycket mer komplicerad än vad vi trott och hon lyfter det i relation till miljön. För precis som vi människor omformas så måste den pedagogiska miljö som barnen vistas i också omformas. Den måste vara subjektiv i relation till de barn som befinner sig i den, här och nu, och den kan inte se likadan ut i fem år, den och materialet måste förändras – precis som vi förändras. Vill du läsa mer om detta kan jag tipsa om Elisabeth Nordin Hultmans bok Pedagogiska miljöer och barns subjektsskapande (Liber, 2004). 

Linda hänvisar till begreppet kaos – vad gör kaos med oss vuxna och vilket potential har kaos för barn. Är kaos något barn förhåller sig till som en motor i processer och som vi vuxna försöker kontrollera – vad skapar det för konsekvenser? Jag uppfattar det som att Linda menar att vi måste sätta oss i osäkra situationer, med kaos i material, i miljö – för att på något sätt skapa en relation till den process barnen befinner sig i. Vi måste utforska material och miljö för att skapa fler möjligheter för barn.

Vi måste utmana våra erfarenheter och det vi tar för givet, vi måste utmana vår diskurs.

Linda lyfter vikten av att vi antar ett forskaröga på vår verksamhet och med ett forskaröga tränar på att observera och iaktta utan att direkt börja tolka. Ett forskaröga där man försöker att inte värdera (även om det är svårt) utan bara beskriva innan man börjar analysera och tolka. Det är nu Emelie Westberg Bernemyrs föreläsning tar vid, utifrån ett forskarperspektiv.

Emelie backar tillbaka till miljö och hennes forskning att se miljö och material som samarbetspartners till människan, ur nymaterialistiskt perspektiv och vad som benämns som intra-aktiv pedagogik. Detta kan du kan läsa mer om i Hillevi Lenz Taguchis bok Pedagogisk dokumentation som aktiv agent : Introduktion till intra-aktiv pedagogik (Gleerups Utbildning AB, 2012).

13389058_10154058389715630_25924390_o

Emelie Westberg Bernemyr

När man ser på miljö och material som samarbetspartners händer det något med dokumentationen, dokumentationen blir också en samarbetspartner. Återigen går vi tillbaka till att ingenting är statiskt; miljö, material och människa omskapar sig själv kontinuerligt och i en spagettiröra – och här bekräftar Emelie Linda – barnens miljö måste vara föränderlig. För mig var det också spännande att lyssna på ett verksamhetsnära exempel på ett teoretiskt perspektiv som jag själv försöker att greppa.

Att försöka se med forskarögon, att våga provocera befintliga diskurser och vara medvetna om att vi gör tolkningar.

Apropå att se med forskarögon – det är nu Elza Dunkels träder in och tar vid. Elzas föreläsning var min favorit under dagen. Dels för att hon berör ämnen jag brinner starkt för och dels för att jag blev otroligt inspirerad av hennes föreläsning. Jag har träffat Elza tidigare men aldrig lyssnat på henne föreläsa – det gav mig mycket! Men hur står hennes föreläsning i relation till dagens fokus – de yngsta? Elza var för något år sedan aktuell i en debatt med en före detta barnläkare kring faran med skärmtid för yngre barn vilket Elza ställde sig starkt emot då det inte finns någon forskning kring detta. Detta rörde upp många känslor hos människor som eskalerade till något av en hatstorm som Elza upplever fortfarande idag kring detta heta ämne. Men det som framträdde för Elza var hur mycket känslor som läggs in i diskussioner om digitala verktyg och hur mycket som skylls på dessa verktyg utan forskningsbelägg. Elza menar att den debatt om små barn och nätet styrs av känslor snarare än av forskning och rationellt tänkande.

”Nu klagar man inte på tv utan på att man tittar på fel tv.”

Elza Dunkels

Elza menar att detta är återkommande i historien, att när ett nytt medium introduceras går det hand i hand med med känslomässiga reaktioner och som leder till ett speciellt samtalsklimat utan rationella argument, där man ser på det nya utifrån den gamla världen. Det som gör det än mer problematiskt är att dessa nya medium ofta attraherar unga, vilket gör det ännu mera känslomässigt. Det nya kan antingen fördärva eller göra att de unga får mer makt vilket bidrar till maktförskjutningar.

13405351_10154058389410630_1657778280_o

Elza Dunkels

Elza lyfter begreppet ”childism” vilket innebär att man ser på barn och unga utifrån en stereotyp. Maktbegreppet blir så talande när Elza visar en artikel där titeln lyder ”Ungdomar skräpar ner” men där det i artikeln inte finns bevis för att det är ungdomar utan snarare något man utgått ifrån. Elza vrider på artikeln och där det tydligt framgår att hade det stått något annat där, tex kvinnor eller en annan grupp med människor, så hade vi reagerat medan vi inte reagerar lika starkt på begreppet ungdomar.

Återigen – vi måste utmana det vi tar för givet, de diskurser vi tar för givet.

Sist ut för dagen är Markus Bergenord som först ger en kort historisk tillbakablick, där uppfinningar som utmanat den tidens värld idag är taget för givet, men det är han som för oss tillbaka till utgångspunkten för dagen – barnen och metatråden att våra erfarenheter formar oss. Markus lyfter att vi vet att barnen på något sätt kommer att arbeta med digitala verktyg i framtiden. Vilka krav ställer det på oss som vuxna i vårt tänk kring miljön, när det det digitala är lika naturligt som krita, papper och penna för barnen?

13405187_10154058396340630_249404833_o

Markus Bergenord

Precis som Linda lyfter begreppet kontroll blir det tydligt när Markus problematiserar innehåll, nyfikenhet och tillgänglighet. Till begreppet nyfikenhet har han en bild av en bomb – för vi vuxna tror att vi måste kunna allt först innan vi börjar undersöka när detta istället blir en motor för barnen där de undersöker och lär parallellt. Jag tänker på Linda och det hon lyfter kring kaos, där kaos är barnens motor i processen. Det hör ihop…

Vi behöver befinna oss mer i kaos,

mer i ovisshet,

mer i tillit,

mer i utmaning.

Varför?

För att ska vi skapa erfarenheter för barnen, måste vi utmana vårt sätt att se på barn och miljö, våra erfarenheter och de diskurser vi tar för givet – och vi måste börja här och nu…

och vi måste börja med de allra yngsta!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Analys för filmvisning av Ida Nordborg #delarkulturen

Barnkulturen (i detta fall Maria Samrell) bloggade nyligen om delarkulturen i inlägget ”Delarkultur -cover eller original” om vikten av att hänvisa till källan om du vet var du tagit inspiration. Som bloggare och föreläsare är det otroligt roligt att se när andra inspireras av det som man själv gör, att något växer. För ett tag sedan medverkade jag i boken ”Mediepedagogik på barnens villkor” (Lärarförlaget, 2014) och i den försökte jag dela med mig av min appanalys som jag tillverkade för att få bukt med appträsket.

appanalys bok.001

co Erika Kyrk Seger

Jag har förstått att många har fått stöd ifrån den vilket är fantastiskt roligt. Det är också fantastiskt roligt när man får mail där pedagoger utvecklat idéer vidare. Jag kontaktades för ett tag sedan av Ida, förskollärare och pedagogista i Malmö, där man utvecklat appanlaysen till att gälla kring film. Jag har fått Idas tillstånd att lägga ut den här – kanske kan den stödja er där ni är –  i sann delaranda!

Hej Erika!
Här kommer analysen inför filmvisning som (jag nyss fick veta skickats ut till samtliga områden i Malmö stad under förmiddagen!)😀 Jag skickade även ett foto som jag tog på bilden i boken av din appanalys till min förskolechef som hon spred vidare till sina förskolechefskollegor i vårt område. Jag hänvisade till att det är din ur boken Mediepedagogik på barnens villkor. Jag tycker det är viktigt att det är du som får kred som upphovskvinna!😀 Hoppas många tycker lika bra om den som jag och börjar tänka enligt den kring sina lärplattsappar.

Ida Nordborg
Leg. Förskollärare/ Pedagogista

co Ida Nordborg

co Ida Nordborg

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

En gnutta osäkerhet – en nödvändighet

Jag har många gånger i mitt yrkesliv ställt mig frågor kring dialog. Vad representerar en dialog? Och vad är den stora skillnaden mot monolog – förutom det självklara i antal deltagande?

I dialogen möts tankar – nyfikenhet är kärnan. Även andra faktorer påverkar och nödvändigas i dialoger – bekräftelse, utmaning, motstånd, delande – men för att vara i dialog krävs nyfikenheten. Dialogen kräver att denna nyfikenhet finns från båda sidor – kanske inte i samma grad men en nyfikenhet på vad som händer när mina tankar möter dina måste finnas. 

Annars riskerar samtalet hamna i diskussion där det snarare handlar om övertalning. Eller värre i monolog – där det snarare handlar om att berätta, för ja, monologer förekommer trots att man är flera personer. Men saknas nyfikenheten på den andre – vad finns då kvar?

Jag ska erkänna – jag är inte alltid nyfiken… jag vill vara det men ibland hamnar man i sitt eget sammanhang och en inre monolog som inte kan lyssna på någon annan än mig själv. Jag tror nog att detta är vanligare än dialog – om vi ska vara riktigt ärliga…

Att uttala sig med en gnutta osäkerhet är bättre än med en absolut säkerhet. Allting har flera perspektiv – det finns alltid en annan sida av tärningen, en sida som inte är din. Därför måste du eftersöka osäkerheten för den kommer vara dina fötter på jorden när tankarna fladdrar iväg upp och förblindas av solen. 

Så ta vara på dina nära runtomkring och träna din dialog. Tips – börja med barnen, de är vana att vara i äkta dialog men å andra sidan – känner du för en riktig utmaning – börja med de vuxna, de som har svårast för dialogen. 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar