Uppfinn inte hjulet – bokrecension ”Pedagogisk dokumentation – utvecklas och lära tillsammans”

Efter lite trädgårdsarbete bestämde jag mig för att unna mig en stund i hängmattan med en bok. Av en slump hittade jag en bok som jag letat efter ett tag, gömd under ett par tidningar vid soffan. Ni vet hur det är, man plockar hem böcker för att läsa och lägger dem på random ställen och sedan glömmer man av! Boken som så passande dök upp var boken ”Pedagogisk dokumentation – utvecklas och lära tillsammans” av Gunilla Essén, Erika Björklund och Leicy Olsborn Björby.

bokrelease_23_nov

Det är en nätt och lättläst liten bok om pedagogisk dokumentation. I sin nätthet och lättlästhet döljer sig dock komplexa frågor som gör att jag efter varje stycke tvingas ta en paus och ställa mig frågor som: Vad innebär det här för mig? På vilket sätt har jag närmat mig pedagogisk dokumentation? Vad menar vi med observation kontra dokumentation? För så är det med denna fantastiska lilla bok – ett stycke kan vara ett potentiellt underlag för djupa reflektioner och tankar där den egna verksamhetens syn på barn, pedagogisk dokumentation och pedagoger dekonstrueras och byggs upp på nytt.

FullSizeRender 3

Fokus ligger på reflektion i boken och den lämpar sig för såväl nybörjare som den bevandrade. Den ger handgripliga tips och övningar men där fokus i övningarna ligger på det egna förhållningssättet och verksamhet. Det innebär att det finns stora potential att utveckla verksamheten om man verkligen tar sig an dessa övningar.

Jag vet också av egen erfarenhet att många efterfrågar den där absolut perfekta mallen för observation tex och mitt svar på det är väl att det egentligen måste utgå från den egna verksamheten när man bygger upp ett förråd av mallar annars tenderar fokus hamna på att förstå någon annans mall.

Här är några av mina inlägg kring det:

Men jag vet också av mig själv att jag gillar att se en variation av mallar för att sedan formulera en egen baserat på hur jag fungerar. Det som författarna i den  här boken gjort så bra är att de delar de mallar de använder i sin egen verksamhet och de går igenom mallarna i boken (du kan ladda ner dem här). Det innebär att om man är en av de där som letar efter en mall eller något underlag att förhålla sig till – så finns här en vägvisare. Och just det här att det hänvisas till mallarna i boken gör att man kan få lite perspektiv på de mallar som presenteras.

Jag har rekommenderat denna bok till flera av våra förskolechefer eftersom den är komplex och enkel på samma gång. Mycket ryms i boken och det går att utgå från de processer som varje förskola är inne i.

Så unna dig en dag i hängmattan som jag och läs den här boken! Använd den! Testa mallarna! Gå tillbaka till grunden och skapa flera perspektiv på ert arbetat med pedagogisk dokumentation. 

 

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar

Leksaksförbud – för vem?

Läser senaste numret av Modern Barndom (nr 2/2017) om hur man inom ett interkulturalitetsprojekt mellan Sverige och Italien närmat sig Transformers som utgångspunkt för uttryck och utforskande av förvandlingar. Artikeln heter ”Transformers och förvandlingar” och jag blir påmind om vårt Minecraft-projekt som vi arbetade med på förskolan. Här finner du länken till det blogginlägget. Det som framkommer i artikeln är igenkännande, barnens populärkultur blir en gemensam referensram som vi kan ta vidare, djupare.

”M, en egyptisk pojke, tar med sig Transformers, som han har ett särskilt intresse för. De blir snabbt en kommunikativ bro, en attraktiv magnet att dela med andra….De utgör en gemensam referens och kanal för denna barngrupp vars familjer har så olika berättelser och geografiska ursprung.”

Även om denna artikel handlar om ett interkulturellt och transkulturellt förhållningssätt så blir jag bekräftad i att vi måste problematisera leksaksförbuden på våra förskolor. Vad är syftet? Är det för att minska konflikter? Orättvisor? Eller kan vi se det som möjligheter? När vi istället för att sätta upp ett stopp kan använda den kanal av erfarenhet och tankar barnen erbjuder oss genom sina leksaker för att förstå och lyssna in deras tankar om världen.

Fråga: Hur gör ni med leksaker på er förskola?

FullSizeRender 2

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Stärker programmering ett linjärt tänkande? #fundra

Jag är otroligt nyfiken på att förstå den nya modeflugan programmering som nu är inskriven i läroplan för grundskola och gymnasiet. Även om jag börjat förstå hur programmering kan ses i många sammanhang, med andra ord skulle man kunna säga att vi egentligen bara synliggjort en viktig kunskap i samhället men som också är en del av demokratiarbetet. Där man som medborgare blir medveten om den värld vi lever i och hur stor plats och infomation det digitala tar och ger. 

I förskola ser vi framförallt de små bluebots och beebots i första hand när vi pratar programmering. Man kan programmera digitalt och analogt. När jag pratar med pedagoger som kommit igång med programmering i förskola så är de ofta lyriska och otroligt inspirerande att lyssna till. När jag hör de berätta om att programmering finns i allt så förstår jag att det finns ett större syfte med programmering, ett syfte jag vill greppa, förstå och känna mig förankrad i. Inte bara i tilltro men också till styrdokment och didaktiska tankar.

”…Att ta sig från A-Ö och tänka den logiska och smartaste vägen dit…”

Ibland kan jag dock få en känsla av att det linjära tänkandet (det vi ständigt matas med där det är slutresultatet som är det viktiga) är det mer styrande sättet att arbeta med våra små bots. Att ta sig från A-Ö och tänka den logiska och smartaste vägen dit. Till exempel kan man köpa grids till botsen med bokstäver, siffror och kartor. Jag ser också banliknande arbete med start och mål, med lite inklämda hinder på vägen. I arbetet med barnen kommer det mycket att handla om att kunna tänka banan, att visualisera och förstå hur man ska göra för att komma till målet.

”…Där fokus inte ligger på att barnen ska lära sig programmering för programmeringskunskapens skull utan där programmering används för att utforska sin värld och aktuella frågor…”

En oro kan då infinna sig hos mig kring hur man får ihop det, hur man lämnar utrymme för det outforskade, för det man inte kan veta. Att skapa ett kreativt tänkande där processen inte är linjär, när det inte finns någon slutprodukt eller mål. När programmerigen stödjer det barnen utforskar. Där fokus inte ligger på att barnen ska lära sig programmering för programmeringskunskapens skull utan där programmering används för att utforska sin värld och aktuella frågor. För jag tänker givetvis att programmering i sig är viktig men hur får vi ihop det med ett transdiciplinärt och multimodalt lärande? Där det inte finns gränsdragningar eller färdiga svar. Där vårt tänkande lutar mer åt det rhizomatiska hållet, utan att för den delen tappa styrfart
För att få lite input vände jag mig till Karin Nygårds (eftersom hon är den jag vänder mig till för att få koll på det här med programmering). Hon menade att programmering visst kan vara kreativt och öppet. Att vi ofta gör det för svårt med programmeringen, antagligen för att vi själva lär oss mer.

”…För att programmering ska gå från happening till verktyg krävs att pedagogerna har en digitaldidaktisk kompetens…”

Jag tänker att i grunden så hamnar mycket på de enskilda pedagogernas kompetens och förståelse. För att programmering ska gå från happening till verktyg krävs att pedagogerna har en digitaldidaktisk kompetens. Vilket återigen ska vara genomsyrande i allt vi gör som lärare – den didaktiska kompetensen som problematiserar och reflekterar kontinuerligt i verksamheten vare sig det är papper och penna eller en beebot. Superviktigt att inte vika från de didaktiska frågorna.

  • Hur får ni till det med programmeringen?
  •  Sammanfogar ni programmering med andra pågående tankar i barngruppen? 
  • Eller är det ren programmering ni är i? 
  • Hur tar ni programmeringen ett steg vidare? 

Berätta! Dela med er!

Skriv i kommentarsfältet!

Bild: Pixabay

Publicerat i Digitaldidaktisk kompetens, förhållningssätt, framtid, Okategoriserade | 7 kommentarer

Att inte ta bort utan lägga till…

Det är så inspirerande att få vara i Bassa Reggiana och idag var vi på en av mina favoritförskolor Zenit i Boretto. Jag tror att detta var den tredje gången som jag fick möjligheten att besöka denna förskola. Det gjorde att jag kunde ta mig mer tid i mina egna tankar och fundera, omsätta det jag möter kring frågor jag bearbetar. 

Detta ljusbord väckte en gammal reflektion och tanke till liv. I första stadiet drogs jag till hur vackert det var för ögat, det finns en struktur och mönster. Någonstans finns en berättelse konstruerad här. 



Materialet på bordet består av flera olika returmaterial eller ostrukturerade som också förekommer som benämning. Det finns transparent material, det finns tätt material. Det finns material i olika färger och strukturer. Materialet tar sig olika former som tex runda eller rektangulära former. Det går att beskriva materialet mer ingående, vilket i sig kan vara ett bra sätt att se materialets möjligheter – vad ger detta material barnen möjligheter att utforska? Men det är inte det ”ostrukturerade” materialet jag reagerar på, eller rättare sagt som väcker en gammal slumrande reflektion. Det är det här:



Återblick

2011 återvände ett gäng kollegor till förskolan efter en studieresa ner till Bassa Reggiana. Innan de åkte arbetade vi mycket med att diskutera könsneutralt material och som i många snabba processer agerar vi utan tanke. Hos oss tog det sig uttrycket att ta bort att alla dockor ur förskolans verksamhet. Med självkritik – bilarna fick stanna. Oj, vad jag skulle kunna vika ut den delen av min berättelse men jag väljer att fortsätta på min första tråd. Vi hade rensat ur dockorna och jag tror vi var många som nog kände oss sådär lite genomtänkta och före vår tid – vilket vi kan skratta åt idag. När då kollegorna mötte verksamheten i Bassa Reggiana fick man se att här fanns dockor och plastleksaker. Det gjorde att frågan lyftes kring vårt borttagande av dockor, varför hade vi egentligen tagit bort dockorna och hade vi egentligen varit så genomtänkta som vi trodde? 

”…Vi ska inte ta bort utan lägga till…” 

Cristian Fabbi

Frågan ställdes till Cristian Fabbi, organisationens verksamhetschef, under ett studiebesök varpå han svarade att vi inte ska ta bort saker, vi ska lägga till. Denna reflektion togs med tillbaka till verksamheten. Dockorna plockades inte tillbaka men istället lades alltmer fokus på återvinningsmaterial som kunde öppna upp för mer tolkningar än en platsdocka. Kanske kan detta har varit ett sätt att komma runt problematiken som väckte många känslor inom oss alla med våra egna värderingar.

Sagt och gjort, naturmaterialet ökade på förskolan och mycket av det traditionella sorterade bort. Det var många leksaker som åkte ut under den perioden. Förutom möjligheten att öppna upp för mer kreativitet och möjligheter för utforskande angavs också att det kunde vara bättre för barnens fantasi att se en pinne som docka istället för att ha en platsdocka. Varje gång någon upplevde att det fanns en önskan hos barnen efter mer färdiga leksaker i form av dockor eller figurer beställdes alltid dessa med en viss känsla av att man gjorde fel och att man inte förstod problematiken. Med tiden luckrades dock detta upp men denna period finns kvar i min tanke, det är där med värderingar. Vilka är vi att säga att något är bättre för barnen och med det välja bort en sak på bekostnad av en annan?

Ljusbordet fick mig att tänka på Cristians ord om att lägga till, inte ta bort. Det handlar ju om att sätta den där dockan in en oväntad situation med en oväntad kollega i form av annat material eller att barnet kan använda dockan som ett medel för en aktivitet. I detta fall med ljusbordet kan figurerna vara dem man bygger för eller skapar för. Kanske är det en hel värld som ligger där på ljusbordet, vad vet jag jag kan ju inte italienska så jag kunde inte fråga tyvärr. Vad jag vill komma fram till är att det är så viktigt med balans. Det ena utesluter inte det andra. Men barnen kommer att fortsätta leka sina lekar oavsett om vi vuxna ger dem en pinne eller en docka. Båda kan behövas och båda kan fylla ett syfte i barnens tankar. Men det finns en fara när vi vuxna lägger in en värdering utan att problematisera. Slänger vi ut allt färdigt material för att ersätta med naturmaterial kanske vi gör någonting problematiskt… För mig som brinner för det där med att plocka fram och använda sig av barns populärkultur blir jag också stärkt i att de här figurerna också behöver en plats på förskolan. Det skulle lika gärna kunna vara Batman som en prinsessa. Kanske upplevs detta laddat men varför är det inte lika laddat om Pippi stått där på ljusbordet?

Klockan är nu väldigt sen så kanske blir mitt inlägg lite osammanhängande men vad jag vill komma fram till är att vi inte bara kan kasta ut saker utan vi måste lägga till. Låta det färdiga materialet komplettera det ofärdiga och vice versa för sådan är världen, kompletterande. Och kanske kan Batman få barnet motiverat att utveckla sin kompetens kring konstruktion och berättande och då kan (behöver inte) Batmanfiguren behöva finnas där. Det kan skapa ett flöde i ett kompletterande kaos!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Hon utforskade…

På REmidacentret i Reggio Emilia får material hämtas till olika verksamheter inom staden Reggio Emilia, bland annat förskolan. Denna lärare kom för att hämta material under tiden vi var där. 


Jag slogs av, och fascinerades av hur hon utforskade materialet. Hon sökte svart material kunde man förstå. Hon testade att stapla och bygga med materialet, hon provade hur böjligt materialet var, hur det kunde passa in i varandra och hur det kunde användas. Det fanns en idé om vad hon letade efter. Hon tog heller inte en hög av materialet. Hon tog sparsamt. 

Otroligt spännande att observera! 

  • Hur ofta undersöker vi material på det sättet? 
  • Kan det vara så att vi ibland är för giriga med material? 
  • Att vi kanske har för mycket material för att uppskatta det? 
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Att gräva där man står

Hur ser kompetensutvecklingen ut där du arbetar?
Går ni på gemensamma storföreläsningar eller finns det möjlighet för mer individanpassat?
När det är föreläsningar är det då oftast externa föreläsare eller tar ni även in lokala föreläsare eller föreläser ni för varandra?

Jag har förmånen att arbeta i en stadsdel där man vill satsa på interna kompetenstutvecklingsinsatser, dvs att lyfta goda exempel inom organisationen, parallellt med externa perspektiv. Enligt min erfarenhet satsas det annars väldigt lite på interna kompetensutvecklingsinsatser. Det är sällan som kollegor får föreläsa för varandra eller att man delar och lär av andra enheter. Det läggs ett mer veto i ett externt perspektiv, att någon kommer in och kanske ger ett nytt perspektiv eller bemöter en gemensam problematik med nya ord – vilket i sig också kan vara viktigt!

Jag kan se i nätverk som jag deltar i att det här delande och lärandet på lokal nivå inte är lika attraktivt som när någon föreläsare kommer utifrån, trots att man  förespråkar delande och lärande lokalt. Lite som att man redan vet vad de där borta håller på med så varför ska jag lyssna på det? Att man förväntar sig att en extern föreläsare kan ge mig något jag inte kan få inom den inre organisationen. Och det kan ju vara sant i och för sig…men hur vet jag vad jag behöver om vi inte också ser på vad vi har?

Men det här med nyfikenhet och på att verkligen förstå den där andra avdelningen eller enheten – finns den? Eller tar vi varandra för givet? Kan ett externt perspektiv avgöra vad som är rätt och fel i vår verksamhet? Det kanske är så att det ena inte utesluter det andra.

Vi behöver mötas med helt nya perspektiv men också fördjupa oss i våra egna.

Ett exempel där det för mig framträdde att vi, åtminstone jag i detta fallet, värderar saker olika beroende på vem det kommer ifrån var på den senaste resan till Italien med våra pedagoger från Västra Göteborg inom vårt EU-projekt Futura 2.0. Ett av projekten som skulle presenteras av pedagogistorna under våra dagar i Guastalla var ett projekt om födelsedagar. Redan innan reagerade jag på laddningen i begreppet födelsedagar. Begreppet ”födelsedagar” som projekt gjorde att en liten varningsklocka ringde i mitt öra. För i min tanke var inte födelsedagar ett projekt, jag lade alltså en ganska stark värdering direkt utan att vara öppen för vad detta kunde vara för projekt. Projektet de presenterade var såklart fantastiskt! Hur de kring födelsedagarna hade utvecklat ett projekt med bland annat matematik, inlyssnande och diskussioner genom att förbereda varje barns födelsedag. Det som för mig blev en ögonöppnare var att om detta projekt hade presenterats i en svensk kontext och av svenska pedagoger kanske jag inte hade varit lika fascinerad, kanske inte lika nyfiken. Precis som om detta projekt var mer spännande för att det kom från Italien…

Detta exempel applicerat på externa och interna exempel – kanske kan grannavdelningens födelsedagsprojekt lära mig något om mig själv och mina egna perspektiv om jag vågar öppna mig för att förundras och vara nyfiken på det!

architecture-1868547_960_720

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

”…Många kan vara med och problemlösa tillsammans…”

Under ett besök i Härryda fick jag möjligheten att testa på Osmo väldigt kort. Och jag blev nyfiken på om någon testat och kunde berätta om sina erfarenheter av verktyget. Det har Ingemar Nielsen, pedagogisk ledare på Hydroparkens förskola i Oslo, gjort och därför har jag bjudit in honom för ett gästinlägg!

Håll till godo!

”…Blev helt förälskad direkt…”

Vad köper man till sin dotter i 2 års present? Leksaker lägger sig på hög här hemma och vi ville köpa något som hon kunde växa med och utmanade hennes sinnen. Samtidigt letade jag efter ett pedagogiskt verktyg till iPad som vi kunde använda på förskolan som jag jobbar på. Efter lite googlande hittade jag Osmo och blev helt förälskad direkt, äntligen ett verktyg där man inte bara trycker på iPaden för att utforska en app.

”…I Osmo får du använda kroppen och använda sinnena för att utforska och lösa problem som dyker upp…”

Osmo består om flera olika appar där du kan utforska och leka i olika världar. Jag ska gå igenom de olika apparna och beskriva vilka tankar och erfarenheter jag har fått när jag använt dessa i förskolan.

Baspaketet med Osmo består av stället som du sätter iPaden i och en spegel som man sätter ovanpå kameran till iPaden. Spegeln gör att arbetsytan framför iPaden blir en del av iPaden, Osmo ser det du gör framför iPaden. Det baspaketet som vi köpte innehöll tre st olika spel; Word, Numbers och Tangram. Vi köpte även till Osmo Coding som innehåller ett kodningsspel där man följer en karaktär som heter Awbie.

”…Jag tycker att Osmo har gjort en smart lösning i att man kan skapa profiler till väldigt många. Detta gör att varje barn har sin egna profil där progressionen till varje barn sparas så att de kan fortsätta där de sist avslutade…”

Detta gör att de vuxna lätt kan följa och dokumentera det barnen gör så vi kan se barnets utveckling i spelet. På min förskola har vi 18 olika profiler som vi pedagoger kan följa.

Words är ett alfabetsspel där du ska stava och pussla ihop ord med hjälp av bokstavsbrickor. Här kan du skapa dina egna ord och göra olika svårighetsgrader för barnen. Problemet med words är att det är ett amerikanskt alfabet så ÅÄÖ är inte med. Detta gör att uttalet som läses upp på de fasta ordbilderna är med engelsk brytning eller på engelska.

Numbers är ett matematiskt spel där barnen med hjälp av brickor, med siffror på eller tärningsprickar, ska sätta ihop rätt antal så det bildar den siffra som visas på iPaden. Appen utspelar sig i en miljö där de ska para ihop rätt antal med siffror som befinner sig i bubblor. När man klarat att spräcka en bubbla faller den ned och fyller på ett akvarium. I några bubblor finns det växter, fiskar och i andra mat till fiskarna. Under spelets gång matar man fiskarna och till slut kommer det en bubbla med en nyckel i som låser upp nästa nivå. Här har vi i förskolan projicerat upp appen på en vägg. Detta har gjort att flera barn kan vara med och spela samtidigt. Det blir många reflektioner om siffror, fiskar, mat och vilken siffra man ska skjuta på.

Tangram är ett pusselspel där barnen med hjälp av former ska pussla ihop olika bilder som kommer upp på iPaden. De olika former som används är triangel, rektangel och kvadrat. Barnen kan själv välja vilken svårighetsgrad som de vill ha, de olika svårigheterna kan vara att färgerna på brickorna inte syns på iPaden. Den lättaste svårighetsgraden visar två händer som för ihop brickorna, detta gör att spelet kan användas på småbarnsavdelningen hos oss. Här projiceras spelet upp på storskärm så barnen kan hjälpa varandra. För de största barnen ligger utmaningen i att klara av så många bilder som möjligt vilket gör att man kommer längre i den värld som Tangram förhåller sig i. Barnen kan spela sig in i olika borgar och lösa problem genom bilderna för att komma längre.

Programmeringsspelet Osmo Coding har används flitigt på vår förskola. I Coding följer barnen en figur som heter Awbie som har tappat bort sina husdjur. Awbie älskar jordgubbar och under spelets gång ska barnen samla jordgubbar och få ut frön som de planterar i sin trädgård. Awbie har en egen trädgård och ett ställe där man kan bygga saker genom att samla material i världen utanför. Genom brickor där man kan vrida på en pil som bestämmer riktning dit Awbie ska gå, hoppa, eller ta saker så kommer man sig vidare i spelet. Till en början får man hjälp där händer visar vilka brickor man ska sätta ihop för att ta sig vidare men ju längre man kommer i spelet ju svårare blir det och man måste själv räkna ut vilka brickor man behöver använda.

skarmavbild-2017-02-25-kl-00-17-03

”…I vår förskola projicerar vi upp spelet så flera kan hjälpas åt att lösa problemen Awbie står inför..”.

Osmo har fler spel som man kan köpa till men det är bara dessa som vi provat på förskolan. Monster, Osmo Pizza, Newton och Masterpiece är några av de spelen.

Osmo har skapat ett verktyg med många möjligheter som vi i förskolan kan använda i vår verksamhet. Min dotter hemma älskar att spela med Osmo för att hon inte bara sitter med iPaden utan använder kroppen samtidigt som hon spelar.

Osmo är problemlösande, roligt, lärorikt och nyskapande. Det väcker nyfikenhet och framför allt många kan vara med och lösa problemen tillsammans. Detta gör att Osmo passar in i förskolan och vi kommer bort ifrån att iPaden bara blir att sitta och trycks på utan här får barnen använda kroppen och tanken för att lösa olika uppgifter. 

skarmavbild-2017-02-25-kl-00-16-51Ingemar Nielsen
er pedagogisk leder i Hydroparken barnehage, og er opptatt av at barnehageansatte må ta i bruk ny teknologi sammen med barna.  Han vil vektlegge hvordan digitale verktøy kan bidra til lek, kommunikasjon og innhenting av kunnskap og vil ha fokus på hvordan vi kan jobbe sammen med barna om teknologi i hverdagen.

Kontakt: ingemar.nielsen@hydroparkenbhg.no

Publicerat i appar, iPad, lärplatta, Okategoriserade | Lämna en kommentar