Hur skapa möjligheter för berörelse?

Så många tankar flyger runt i mitt huvud baserat på de veckor som passerat i möten med andra kloka hjärnor och tankar. Det är svårt att sålla dem och binda ihop dem i en tanke som snarare blir en önskan och som i sin tur blir en riktning att tänka kring men som också måste stötas med andra.
Har precis påbörjat boken ”Bygga en plats för möten” av Ewa Hedenkvis, Bettan Lorentzon och Camilla Meyer (Lärarförlaget, 2018) som jag fick av Lärarförlaget på SETT. Jag har just nu hunnit till sidan 31 och jag tvingas stanna hela tiden och tänka, drömma, fundera kring realisera, att vrida, att förstå…det är som små piruetter i mitt huvud.
Samtidigt så kommer jag från en berörande föreläsning med Farzaneh Moinian som berättade om digitala verktyg och flerspråkighet på konferensen ”Digitalisering i förskolan SYD”. Hennes ärlighet mot vilka fördomar vi har (omedvetet) kring språk och flerspråklighet, om identitetsskapande och att lyfta, lyfta, lyfta barnen och föräldrarna i språket, i kulturen. Det fick mig att fundera mycket på de viktiga frågorna, de ”livsviktiga” frågorna…som går utanför det bekväma. Frågor som ruckar, inte bara på det traditionella innehållet i förskolan utan som drabbar människan. Som drabbar dig! Som människa! Där innehållet tillsammans med barnen inte blir förmedling eller ett statiskt och bestämt innehåll över vad barnen SKA eller BÖR lära. Där vi pratar om värderingar, värden och världen.
(saxat ur Bygga en plats för möten, sid 24, Lärarförlaget,2018)
I vår verksamhet är mina tankar just nu riktade mot årshjul och kommande utvecklingsområde naturvetenskap. Jag ställer mig frågor (som pedagogisk samordnare); Hur får vi det till att gå djupare? Hur skapar vi ingångar som ruckar strukturer? Som inte blir en naturvetenskaplig kunskapsförmedling? Där vi ställer oss frågan om VAD naturvetenskap är i ett större men också djupare format snarare än att barnens ska kunna fåglar och olika träd. Att vi inte hamnar i mikroägg som står vid mosstationer och barnen ”tittar närmare” på naturen utan får möjlighet att binda en tråd mellan sina tankar och det man möter för att sedan bygga nya trådar. Så VAD är naturvetenskapens dilemman i vår värld? Att dekonstruera naturvetenskapsbegreppet utifrån våra tankar bland pedagogerna och barnen. Jag grunnar…hur skapar vi meningsfullhet i ett erfarande av naturvetenskap som går utanför den traditionella kunskapstraditionen? Hur når vi de ”där” frågorna?
Ibland får jag kritik för att mitt språk i verksamheten blir för avancerat eller svårt. Kopplat till barnen så finns det generell kritik över att det i förskolan läggs olika avancerade begrepp på barnens lärande som är förskönande men jag menar snarare tvärtom. Att uppmärksamma att barn utforskar avancerade fenomen är vad vi behöver göra för att lyfta barnets faktiska erfarande av världen. Det handlar om att ge barnens undersökande plats, status och värde. Men självklart – använder vi avancerade begrepp så måste vi också fylla dem med innehåll. Vad menar vi med densitet? Med hjälp av dokumentationens hjälp kan vi formulera oss, visuellt med bild och text, kring barns lärande. För det får inte finnas någon tvekan om att barn utforskar världen med en vetgirighet som vi ska avundas och sörja över att ha förlorat! Och som pedagog i förskolan måste du göra ditt yttersta för att fånga eller komma nära din egen vetgirighet. Annars kommer du aldrig komma ifatt barnens tankar.
Under en handledning möter jag pedagoger och vi pratar om att det är okej att vila i det man utforskar och försöker förstå. I vår välvilja att ge barnen många delar och tankar så kör vi på i ett supertempo och med det tappar vi vår egen inspiration och processen. Barnens utforskande tenderar att bli till en tunnel att passera igenom för att på andra sidan tunneln bara finna ett grönområde och en vilsenhet men ingen väg, måhända en stig om man har tur. En pedagog funderade över tanken och lyfte att det kanske är för att vi krockar med den gamla traditionella tematanken som fortfarande lever kvar i vår verksamhet där vi organiserar aktiviteter som checklistor så att vi kan vara säkra på att vi arbetat med allt. En bild och sedan klicka i ett läroplanscitat – check. Kanske ligger det något i det…
(saxat ur Bygga en plats för möten, sid 21, Lärarförlaget,2018)
Linda Linder myntade, under SETT-dagarna i Stockholm, ett begrepp i alla fall inte jag hört tidigare – ett undervisande förhållningssätt. Ju mer jag tänker på det desto mer gillar jag det! Snarare än undervisning, som vi lätt förknippar med den traditionella förmedlingen, så kommer här ett begrepp som för mig blir mer naturligt i munnen och och i tanke. Begreppet kan jämföras med ett projekterande förhållningssätt som alltmer förekommer i Reggio Emilia inspirerade verksamheter utifrån det italienska begreppet ”progettazione”. Ett undervisande förhållningssätt bär med sig tanken om lärande över hela dagen snarare än under en avgränsad projekttid och aktivitet. Begreppet undervisande förhållningssätt öppnar också upp för en flerstämmighet snarare än förknippat med en kunskapssyn som projekterandebegreppet är. Men vi måste stöta begreppet mot den egna verksamheten – vad skulle i så fall ett undervisande förhållningssätt betyda för oss?
(saxat ur Bygga en plats för möten, sid 30, Lärarförlaget,2018)
Till ett dilemma om reflektion kopplat till ovanstående – Hur får vi alla att VILJA reflektera? Och KAN man egentligen få välja??? Hur får vi med dem som tappat glöden eller som inte vill? Att vi organiserar för många olika slags reflektioner och, inte bara organiserar utan också att varje individ tar ansvar för att ha börjat vrida på sina tankar när man möts vid reflektion. Annars blir det som att lämna över tanken till någon annan och det gör att vi missar möjligheten att hitta ett djup tillsammans. För klok blir man inte själv. Och nyfikenheten…vad vore livet utan den? Hur hjälper vi varandra att hitta nyfikenheten på barnen? Med barnen? Så barnen möter vuxna med ett genuint intresse av att låta barnens röster höras!

”Vår förskola ska präglas av lusten att lära, och vara baserad på barnens egna frågor, hypoteser och experimenterande.”

Bygga en plats för möten, sid 17, Lärarförlaget

Präglas av!!!! Präglas av lusten att lära – och att lära genom barnens ögon där vi finns som stöttande, påhejande och utmanande vuxna. Med örat riktat mot barnens tankar, snett stående bakom för att försöka förstå vad barnets öga riktar sig. En lyssnande pedagogik!
Jag fick en fråga under gårdagen – Var får du din energi ifrån? Jag svarade ”barnen och pedagogerna, att kunna göra skillnad” men jag har tänkt…absolut att detta är en laddande del av min energi men egentligen kan jag också bli lite egoistisk – jag gör det för att jag vill lära, jag vill förstå mer, jag vill kunna mer. Jag vill beröra och bli berörd – och det ger mig energi! I arbetet med barn och vuxna, människor!, i förskolans verksamhet blir jag berörd och det ger mig energi!

Problematiken är – hur skapa möjligheter för berörelse? Berörelse som förändrar, som förädlar, som växer till en kraft som rubbar strukturer…

(P.S…Och Ewa, Bettan och Camilla…nu ska jag ta tag i resten av boken!)
Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Trollet fyller mig med hopp…

Idag känns det som att det finns två sidor av förskolan som blir synliggörs i media; den ena lyfter stora barngrupper, ekonomi och tidsbrist och den andra snabba lösningar och tips/trix på en ganska ytlig pedagogik byggd på görande. Vi kämpar för att få utbildade förskollärare till våra förskolor, och egentligen inte bara ”förskollärare” utan kompetenta förskollärare, med en stark förankring i uppdraget, och människor som brinner för förskolan som plats. Som vill vara bland barnen, synliggöra och lyfta deras röster i samhället och som samtidigt är redo att förändras och ta steg framåt tillsammans. Förskolan som en arena för barns rättigheter, en förskola som tar barns lärande seriöst och fördjupat skiner med sin frånvaro i den förenklad och negativa bild som lyfts fram av svensk förskola i media. Där vi diskuterar mer pedagogernas arbetsmiljö än barnens. Där alla lösningar läggs utanför oss själva och där den absolut ultimata lösningen är mindre barngrupper trots att forskning visar att mindre barngrupper inte automatiskt leder till en högre kvalité i verksamheten.

Det kan göra att man tappar hoppet, att man ställer sig frågan om det är i den här verksamheten man ska vara, borde man göra något annat? Visst har vi kanske alla fått den tanken ibland…att överge skeppet.

Så åker man iväg på Trolletdagarna som arrangeras av förskolenheten Trollet i Kalmar. I enheten arbetar och har arbetat flera förskollärare som på olika sätt satt sina spår i förskoleSverige; Birgitta Kennedy, Mia Mylesand, Christina Nilsson med flera (och jag tror vi har en röst på G hos förskolläraren Mimmi Brandén som briljerar med kollegor när hon berättar med en sådan enorm stolthet och samtidigt självdistans och humor om verksamheten).

Trollet består av fyra förskolor som ända sedan början av 80-talet började ta ställning för vad förskolan ska vara för en plats i samhället. De tog också ställning för att arbeta utifrån en riktning och en tanke, i detta fallet att arbeta Reggio Emiliainspirerat, och sedan hållit sig till denna riktning och tanke. Detta otroligt viktigt att veta för att försöka förstå mer om deras organisation och tankar. Under Trolletdagarna fick vi berättat för oss om deras tankar och ställningstaganden men jag kommer inte att kunna göra allt det som berättats och visats för oss rättvisa så jag ska inte ens försöka. Är du intresserad av att förstå mer om Trollet – besök Trolletdagarna som arrangeras en gång per termin! Jag kan starkt rekommendera detta.

Istället tänker jag fokusera på den känsla som jag lämnar Trollet med. Min känsla av stolthet över den bild av förskolan som visas upp av Trollets pedagoger. En bild där det finns ett stort allvar över det arbete som man har anställts för att utföra men som också går utanför en anställnings format där man arbetar 8 timmar-om-dagen-punkt. (Jag vill bara förtydliga att det inte handlar om att pedagogerna arbetar en massa övertid, jag menar förhållningssättet där man går till jobbet för att man vet att man är viktig.) Det syns på pedagogerna i deras berättelser att det är inget arbete de tar lätt på – de har tagit ställning för att förskolan är en plats för barnen och det innebär att alla beslut, alla frågor, alla tankar och organisationen sätter barnen först. Det gör att det i slutändan blir lättare att fatta beslut för det är alltid barnen som kommer först, inte pedagogernas livspussel eller bekvämlighet. De har tagit ställning – för barnen!

Jag önskar att den bild som Trollet visar upp hade varit den dominerande bilden av svensk förskola. Om den bilden hade synts mer så tror jag att vi hade haft lättare att påvisa varför vi ska ha en bättre löneutveckling, varför vi behöver titta på barngruppsantalet, varför vi behöver finna lösningar på rektyreringsproblematiken. För jag tror att man då skulle förstå varför förskolan behöver prioriteras i satsningar.

Bakom det vi fått berättat för oss finns en stor komplexitet som bara kan finnas hos en organisation som arbetar i många år tillsammans. Vi var nog många som kom in i ett slags ”Mood Japan” i alla bilder vi tog på det som visades upp. Mallar och tankar, strukturer och värdeord. Bilder hjälper oss att minnas men vi måste vara medvetna om att det inte hjälper oss att förändra. För det är viktigt att förändringar och reflektioner ställs i relation till den egna verksamheten. Jag inspireras såklart av all organisation, tanken med kontinuitet, en tydlig struktur att vila sig emot, den grundtanke som förmedlas till oss och jag fotar för att stoppa det i mitt minne men arbetet för att någonstans närma sig den struktur, som Trollet visar upp, kräver många år av gemensamma reflektioner och beslut som förändrar och skakar om den traditionella förskoleorganisationen där vi nog ofta tittar på vad som är bäst för oss som vuxna snarare än barnen. Så vi måste börja smått, börja med något som är en kärna hos oss, vad tar vi ställning för och hur ska vi se till att det syns i vår verksamhet?

När jag lade ut bilder på mitt instagram från dagarna fick jag en fråga, eller kanske snarare ett konstaterande, att även om man vill närma sig en liknande organisation i den egna enheten så saknas tid och pengar. Jag tänker att tid har vi alla och det är inte så att Trollet har mer tid däremot kan de ha riggat en organisation som ger de mer tid för reflektion till exempel. Det är inte så att de har mer personal, de har bara organiserat sig på andra sätt. Så tid handlar nog snarare om organisationen och där finns möjligheter att förändra i den egna enheten – dock med en förberedelse för att det tar tid och att förändringen måste vara delaktighetsgörande för alla. Vad gällde ekonomi – tja, jag upplevde inte att de har mycket mer pengar än alla andra men däremot så lyfte förskolechefen tydligt att de är en stor enhet och det finns fördelar och baksidor med det såklart men en klar fördel är att det finns en annan slags budget för att man är så stora. Så ekonomi…handlar också om organisation. Så kanske ska vi sluta titta på det vi inte har i vår egen verksamhet utan istället finna möjligheterna i det vi faktiskt har och kanske börja fundera på att tänka utanför boxen, att sätta barnens rättigheter först (innan vi organiserar oss) och våga förändra inbyggda strukturer som bygger på äldre och mer traditionella strukturer. Frågan kanske snarare blir – är du modig nog att bryta upp?

Trollet sticker ut hakan och de roddar en organisation med ett syfte – barns rätt.

Den bild Trollet ger skapar en känsla av stolthet hos mig över att det också finns denna sida av förskolan. Den enorma glädje och tacksamhet för det fyller mitt hjärta (för att vara riktigt sentimental). Jag ska inte sticka under stolen med att min längtan efter en lika genomtänkt och utvecklad organisation gör mig lite frustrerad men jag tror att det mest handlar om mitt eget tålamod och min tendens att stressa…man är ju inte liksom precis själv i en organisation och som sagt – de har arbetat i många år, reviderat och utvecklat sina tankar. Dock känner jag hur det bubblar i mig för det jag ser i våra pedagogers ögon, det jag ser i förskolechefernas ögon när vi lämnar Trollet är att vi nu börjar titta på frön som vi ska plantera i vår egen jord och med näring, vatten, sol och omtanke kommer det här att spira av växtlighet i Gråbo förskolor.

P.S. Apropå att spira…är du intresserad av att växa och utmanas i en organisation som just nu är i ett förändringsskede och där det finns stora möjligheter att påverka sitt sammanhang? Här finns en annons ute för förskollärare i Gråbo förskolor! Nyfiken på mer information om vad Gråbo förskolor är för en plats -kolla in vår Facebooksida: Gråbo förskolor. Spana också in denna filmen!

Ett avslutande litet tack…

Jag är ju lite sentimental som sagt efter alla intryck så jag slänger in ett litet tack här. Jag vill tacka Trollets ledning för arrangemanget och alla pedagoger, föräldrar och barn som tog emot oss med leenden och som med stolthet berättade om sin verksamhet och med tålamod över alla våra frågor. Tack till Agneta, Josefin och Lotta, mina fantastiska chefer som tagit sig an en kamikaziepilot som mig i organisationen. Tack till alla Gråbos pedagoger som åkte med på resan för att ni är så öppna, nyfikna och reflekterande. Tack till alla Gråbos pedagoger som höll ställningarna på hemmaplan så att vi kunde samla in nya tankar till vår verksamhet, återkoppling kommer! Tack till ni andra förskoleenheter som åkte med och för skratt och reflektioner under dagarna – vi fortsätter nätverka. Tack till Christina Nilsson för att du är så klok och för att du tog dig tid att mötas upp oss innan kalaset och med stor omtanke tog emot alla våra frågor!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

So much to do, so little time…but loving it!

Jag har världens mest fantastiska jobb och jag känner mig priviligerad för jag längtar på söndagarna till mitt jobb som pedagogisk samordnare i Gråbo förskolor. Det är så grymt kul! Inte alltid lätt men jag får möta så många spännande processer och tankar. Ibland krullar sig hjärncellerna av all denna komplexitet, långa trådar och aktiva impulser som är en del av vardagen. Att hålla i och hålla ut, att bekräfta och utmana, att tänka långsiktigt och kortsiktigt, att vara flexibel men ändå ståndaktig…fantastiska kaos! Just nu laddar vi också upp för Trolletdagarna i nästa vecka – längtar!

Föreläsare och utbildningskonsult

Till detta fantastiska jobb har jag också förmånen att föreläsa på konferenser och inom olika verksamheter. Just nu rullar det på rejält med föreläsningar för att bana väg för digitaliteten som skrivs in i läroplanen för förskolan. Hösten börjar bokas på och full vilket också är roligt men som också måste ställas i balans till min roll som pedagogisk samordnare. Coming up är SETT och Digitalisering i förskolan SYD.

Formazione Citizen

Tillsammans med Formazione Citizen och våra deltagare på Mötesplats 2018 kommer jag också under våren få möjligheten att möta digitalitet, estetik och begreppet undervisning. Första träffen är genomförd med intressanta föreläsningar genomförda av Tarja Karlsson Häikiö och Ina Lindén Furtenbach. Det är spännande att vara många och tänka tillsammans. Nästa gång vi möts kommer jag och Linda Linder, SETTtaggade efter några dagar i Stockholm, att ta oss an estetik och digitalitet tillsammans med deltagarna genom föreläsningar och workshops.

Skolverket

Parallellt skriver och funderar jag på underlag till Skolverket inför hösten kommande kompetensutvecklingsinsats kring digitalitet i förskolan. Min synopsis på artikel är inlämnad och nu ska den bara skrivas (!) och samtidigt funderar jag på podcast och tv-inspelning. Känner mig dock i gott sällskap med ledning av Markus Bergenord och bollande med Anna Stigsdotter – Loranga, Dartanjan och Masarin forever!

Nätverkande och dela/lära

Åh – kom på! Jag har under våren startat upp ett nätverk lokalt kring digitalisering: #digIT som hade sin första träff i februari. Ska försöka rigga en träff till innan sommaren! Och jag har också erfarit ett behov av mer fördjupande tankar kring appar, för att inte bara okritiskt massbruka dessa. Därför har jag även startat upp Instagramkontot ”Appelgrafen” där jag tittar och tänker kring appar – i mån av tid.

Med det sagt… bloggandet kommer när det ryms inom tid och lust. Men ni vet ju var jag finns på Instagram (erika_k_seger_official) och min sida Lärande Framtid på Facebook och där uppdaterar jag i princip dagligen. Följ mig gärna där om ni har svårt att vänta till nästa inlägg!

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Det lilla i det stora, klottrande och märkvärdiggörande…i en salig röra!

En av de saker jag pratar mycket om med mina pedagoger, något som vi eftersträvar, är att hitta något som engagerar barnen under hela dagen, inte bara på förmiddagen när en vuxen arrangerar något. Att hitta det där som inte bara är intressant under några timmar utan som barnen återkommer till och får möjlighet ATT återkomma till under dagen. Jag tror vi är många som har läst eller hört talats om de fantastiska projekt som vissa avdelningar och pedagoger fått till och vi är nog också många som på olika sätt försöker hitta de där projekten själva. En fara är att vi gärna glömmer att läsa mellan raderna…och vår tanke om projektet som levande hela dagen tenderar till att bli en fantasibild om vi inte är realistiska. 

”Idag har jag varit med och arbetat i vårt Pokemonprojekt igen. Tillsamman med två barn byggde vi Diglett i duplo. Diglett är 20cm hög så med hjälp av en linjal stämmer vi av höjden på vår Diglett, vi räknar till 20 och hittar 20 på linjalen, vi mäter mot vår konstruktion. Men materialet samarbetar inte riktigt när vi ska fästa ögon och näsa så vi måste tänka…”Vi tar tejp” säger ett barn. Ett av barnen märker att jag fotar och filmar med min telefon och jag lämnar över den till barnet som börjar dokumentera, först sig själv med vår Diglett, vilket är svårt tills jag visar var man vänder kameran. Sedan vill hon dokumentera mig och vår Diglett. Dokumenterandet går vidare till att fota gruppen och andra byggda Pokemons. Jag tar min iPad och fotar barnet som fotar. Vi tittar på bilderna och jag märker att fotograferandet och relationen till det man skapat träder fram. Barnet, som lånat min telefon vill fortsätta fota, sig själv och Pokemons och vänner. Kameran har en dragningskraft!” #barnsomdokumenterar#släppkamerantillbarnen#attupptäckadokumentation#pokemon#mäta#matematik#stolthet#synliggöra#relationera#digitalitet#pedagogisksamordnare#gråbofsk 

Instagram: erika_k_seger_official

Jag har haft förmånen att några gånger fått arbeta i sådana där “levande-hela-dagen”projekt, eller kanske är det egentligen ett projekterande förhållningssätt vi ska prata om istället egentligen. Men även om projektet levde under hela dagen och barnen relationerade till det vi utforskade, inte bara på förmiddagen, utan återkommande under dagen, över veckor…så var det ju inte hela tiden som projektet levde utifrån att det hela tiden var igång. Det var snarare som att det ibland levde i atmosfären och alltid hade en möjlighet att kicka igång. Vi kan fortfarande välja att lyfta de här stunderna som något stärkande för såväl barngrupp som pedagoger. De stunder när projektet har möjlighet att växa och gro under hela dagen är värt att synliggöra och fortsätta att eftersträva.

Det som jag dock tror vi kanske missar, både vad gäller levande projekt på det här sättet och de andra sakerna som händer i vardagen – är märkvärdliggörande av det lilla som händer. Det innebär (för mig) att under ett arbete med barnen kring något så kanske det är det lilla omärkvärdiga som är det märkvärdiga. Men ibland tror jag att vi skapar en bild för oss att stora saker (ur vårt perspektiv) ska hända och då missar vi det lilla subtila som kan lyftas till något stort. Jag har gjort det i alla fall – massa gånger!

Vi nöjer oss inte med det lilla… Det måste vara stora saker som överraskar oss såpass att vi ser dem…så stora att vi tycker att det är något märkvärdigt.

”En av våra yngrebarnsavdelningar har blivit med #kub. När jag kommer in på morgonen håller vår vaktmästare att bygg ihop den. Barnen cirkulerar runt, tittar på avstånd och tittar nära. När kuben är klar ropar ett av barnen ”Hurra!!!” Jag blir nyfiken på hur barnen tar till sig denna nya möbel/material och jag observerar barnen. Vad ska de göra? Några barn börjar kliva i och kliva ur – detta fortsätter under förmiddagen runt kuben. Kliva i och kliva ur! Nästan som för att ”känna” in hur kuben tar plats. Vid ett tillfälle upptäcks det att jag filmar ett barns fötter och vi tittar tillsammans när jag filmar hens fötter. Andra sätt jag ser barnen närmar sig kuben – de hoppar inuti, sträcker sig i relation till kubens höjd, för att nå detaljer som upptäcks, man sitter på kuben, balanserar på kubens delar. Barnen upptäckter rumslighet/spatialt lärande när en stor grupp barn samlas i kuben. Så intressant! Barnens relation till en kub! Det är viktigt att vi är nyfikna på barns utforskande och då behöver vi backa och titta, lyssna för att se och försöka tolka det barnen utforskar och på vilket sätt. Att dokumentera, filma och återkoppla till barnen. Innan vi börjar arbeta med kuben måste vi preprojektera för att kunna möta barnen i deras processer annars kommer vi att lägga vår egen tanke som ett mönster för barnen att följa. Vi måste börja lyssna! Och lyssna länge, med tålamod och lugn, med respekt för barnens relationsskapande med material och miljö.” #pedagogisksamordnare#gråbofsk#utforska#förskola#relationsskapande#nyfikenhet#känslighet#lyssnalänge

Instagram: erika_k_seger_official

Vi riggar olika situationer, aktiviteter, där barnen ska få utforska någonting och det blir totalt tvärtom. Vi förstår inte var det gick fel…vi hade ju planerat så bra och barnen tyckte det här var spännande förra gången men varför går de inte igång? Planeringen ställer till det för oss ibland. Vi har tänkt men liksom stängt dörrarna till det som kan hända. Och vi glömmer att backa processen när vi är i de här situationerna. Vad hade hänt innan? Är det något vi har missat? Hur riggade vi miljön? Hur påverkade den barnens möjligheter? Vad gjorde vi som pedagoger…etc.

För mig har det varit något jag grunnat på mycket den här veckan. För att lyfta det lilla innebär det att vi kanske synliggör något som pågår i tio minuter under en hel dag – och att vi lyfter det till något större. Det kan vara en kub som kommer in eller ett barn som upptäcker vad det kan innebära att dokumentera (se exempel ovanför). Även om såväl kuben som det här barnet befunnit sig i sammanhang där det egentligen varit andra saker som stått i fokus så kan vi göra ett val att lyfta en liten sak och vidga perspektivet på den och göra den till något större.

Det tänker jag är ett uppdrag vi har som pedagoger – att lyfta det lilla till något större. För det lilla kan i längden leda till något ännu större om vi väljer att se det något märkvärdigt.

Att se det lilla i det stora får mig också att tänka på en annan sak som virrar runt i min hjärna. Jag fick i förra veckan ta del av ett exempel där små barn utforskat papper genom att använda stora mängder toalettpapper som funnits tillgängliga på avdelningen. Jag tror att det finns de som kan gå igång på det här exemplet med toalettpappret – Slöseri på papper! Var är hållbarhetstänket? Är det verkligen okej att ge de signalerna till barnen? Samma tankar återkommer när vi pratar om hur barn massproducerar teckningar. Det som jag tycker är så spännande i de här exemplen är att det egentligen handlar om oss vuxna – inte att barnen massproducerar teckningar eller slösar på papper.

Vi tänker väldigt kortsiktigt och utifrån att det idag inte är bra att slänga så mycket papper. Det gör att vi missar det långsiktiga perspektivet. Barn behöver få klottra med papper och de måste möta vuxna som ser det som okej men som också utmanar barnen med tiden. Om barnen först får möta pappret och utforska så blir den delen en erfarenhet som vi sedan kan stödja barnen att gå vidare från genom att titta på detaljer, genom att arbeta utifrån tankar och uppgifter, att påvisa syften när vi ritar tex. Om barnen inte får möjlighet att klottra och inte heller vuxna som utmanar deras tankar (utan egentligen bara säger stopp när man tar ett nytt papper) så får barnen heller inte förutsättningar att utveckla en erfarenhet som leder till ett verktyg. Samma sak med limpistolen – om vi inte låter barnen få limma fritt och rejält när de är tre utan plockar fram den när de är fem (och enbart när en vuxen står bredvid) så får inte barnen erfarenheten och det gör att limpistolen blir ett evigt “klottrande”. Barnen passar såklart på att limma med limpistolen när den är framme och då rejält, annars missar de något!

Så hur kommer det lilla in i det stora…jo, om vi ser det som att det är okej att klottra med tex papper som ett-åring så kommer de att utveckla (med stöd av utmanande vuxna) ett större tänk kring papper när de är fem.

I det stora sammanhanget blir “klottrandet” isf inte lika undervärderat, det blir blir snarare värderat som något viktigt.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Detaljer, proportioner, dimensioner och identitet – var ska vi börja?

Idag har jag fått vara med vid uppstarten av ett arbete kring Pokemon på en av våra avdelningar i Gråbo. Under måndagens planering och reflektionstid lyftes Pokemon som ett stort intresse hos barnen. Under reflektionerna väcks tankar hos pedagogerna kring materialet barnen använder när de bygger. Påverkar materialet barnens syfte med deras byggande är en av frågorna pedagogerna är nyfikna på. Det pedagogerna tidigare observerat är att barnen bygger Pokemons med två syften; för att leka med dem eller för byggandets skull vilket gör att man bygger flera efter varandra. Barnens byggteknik har väckt tankar hos pedagogerna därför bestämde vi tillsammans att dokumentera detta närmare de kommande veckorna.

För min del fick jag möjligheten att följa ett barns byggprocess för att återskapa Pokemonen Charizard. I dialog med barnet framkommer att det som gör att hen vill bygga just Charizard är för att den kan utvecklas två gånger, den är stark, den har vingar och för att den kan använda både vatten och eld. Jag känner mig som en novis för jag alldeles för dålig koll på Pokemons men en av pedagogerna som leder aktiviteten har full koll vilket märks på barnen som vänder sig särskilt till denna pedagog.

Materialet som de flesta barnen väljer att arbeta är ett material som heter Morphun. Pedagogernas teori är att barnen väljer detta material för att det är hållbart om man vill leka med sin Pokemon. Jag börjar titta på vilken strategi barnet har när hen bygger sin version av Charizard. Tekniken hen använder sig av är att lägga bitarna på bilden och sedan bygga sin Pokemon över bilden. Det blir svårt med detaljer för materialet är egentligen för stort för bilden men barnet har bestämt sig för att det är det här materialet hen vill använda.

Det som väckte mitt intresse var när hen började bygga genom att skapa vingarna på sin Charizard. Hen lägger bit för bit, tänker och ändrar bitarna för att de ska matcha bilden. När ena vingen är klar ska hen börja med den andra. När hen börjar bygga utgår hen återigen från bilden men också från den tidigare byggda vingen. På bilden är Charizards vingar i flygläge och därmed formade lite olika vilket gör att vingen får en annan storlek än den första. Detta gör att barnet får tänka igen, testa, jämföra och vid ett tillfälle lägger hen vingarna på varandra för att jämföra för hen har gjort ett val att bygga den andra vingen spegelvänd. Det krävs mycket tanke men till slut får hen till det. När vingarna är klara går hen över till att bygga vingarnas konturer men materialet påverkar återigen och proportionerna ställer till det.

Det väcks massa tankar hos mig som det ska bli spännande sätta i relation till barnen och pedagogernas tankar när jag möter dem nästa gång. Det jag tar med mig är materialet. Trots att materialet faktiskt ställer till det för barnen så är det detta material de använder, hur kan vi utmana dem i det? Materialet har vissa kvalitéer tex fäster bra och är hyfsat stabilt (konstruktion). Det finns i olika former vilket gör att man kan bygga med fler vinklar (geometri) men proportionerna (storlek) ställer till det. Det finns också begränsat med färger vilket gör att ett barn förslår att vi ska blanda färg och måla bitarna till rätt färg (färglära). Barnen bygger tvådimensionellt (dimension) och med samma teknik som de gör när de arbetar med pärlplattorna (erfarenhet) men Pokemonsen har flera förmågor (karaktär, identitet) och detaljer (mikro) som materialet inte släpper fram. Här skulle man kunna gå vidare och utmana barnen med att återskapa med nytt material snarare än det material barnen alltid vänder sig till. Det skulle ge dem möjligheter att gå över till ett tredimensionellt perspektiv (dimensioner). Material som lera, eller att skissa av ger oss förutsättningar att komma närmare detta och det ger ögat förutsättningar att fördjupa sig i detaljer och samtidigt komma djupare i vad en Pokemon egentligen är eller kan vara.

Det finns så mycket att lära av barnens utforskande och när vi faktiskt försöker förstå, vilket vi måste göra tillsammans med varandra och med barnen, fundera kring vad det är barnen arbetar med och vad de är inne i för tankar. Det ska bli så otroligt intressant att följa det här arbetet som bara är i uppstarten och utifrån både barn och pedagogers tankar känns det som att vi är något på spåren.

Nu ska vi fortsätta lyssna, fråga och utmana för att se hur vi ska gå vidare!

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

”Jag tycker att små barn är kompetenta men det kanske jag inte gör… ”

De yngsta barnen i vår förskola ställer ibland till det för oss för det är i arbetet med dem som vår barnsyn och tillit till barns kompetens verkligen blir synlig. Ja, det blir det i och för sig även med de äldre men med de yngsta blir det så tydligt för när vi börjar prata lärmiljö som framträder den synen genom de begränsningar vi ger barnen utifrån en tanke om att det inte går.

Till exempel – vi ser ett material som glasstenar och tänker att ”det där kommer inte att fungera hos våra barn för de kommer bara stoppa de i munnen”. Den reflektionen leder lätt våra ögon vidare till annat material som INTE fungerar med de yngsta. Genom att följa den reflektionen med blicken har vi redan begränsat våra tankar för vi ser det som ett fast material snarare än en idé för ett materials kvalité. Det gör att vi inte ser potentialen i ett möjligt blivande.

Låt mig förklara vidare…att istället för att se glasstenarna som ett material försöka se se deras genomskinlighet, klarhet, färgen och ja, givetvis också storleken. Det handlar också om mängden och att glasstenarna är släta och samtidigt lite formade. De kan kombineras med en mjölkkapsyl på en oh och en annan form av glasstenen framträder. När man börjar försöka få syn på glasstenarnas kvalité så kan man också börja vandra vidare i sitt eget sökande efter material som skulle kunna erbjuda en liknande kvalité men som kanske är större – om vi nu pratar om de yngsta.

Men betyder det att glasstenarna inte kan användas hos de yngsta?

På den frågan finns inget svar som är lika för alla. Det beror ju givetvis på vilka barn som är i barngruppen, vilken introduktion som sker och framförallt om du som pedagog tror att de ”fixar” det eller inte. Miljöns utformning påverkar ju också givetvis. Mängden…ja, det finns många saker som påverkar.

Glasstenarna har varit och är ett spännande material att fundera kring. Under våra workshops i Rumspirera är glasstenarna ett material som väcker mycket tankar hos de som arbetar med de yngsta. Glasstenarna räknas snabbt bort som något som inte fungerar i barngruppen och många gånger handlar det just om säkerheten, rädslan för att ett barn ska svälja en sten. Och säkerheten måste absolut gå först men kanske finns det en mellanväg…

Det viktiga är egentligen inte glasstenarnas vara eller icke-vara utan snarare vad våra reflektioner säger om vår barnsyn och vilka möjligheter vi ger barnen i våra barngrupper – glasstenarna är ett tacksamt material på det sättet för det utmanar oss i våra tankar om vad ett barn klarar och inte klarar.

Våra tankar begränsar oss om vi inte vrider på dem och letar efter flera perspektiv därför behöver vi kontinuerligt läsa litteratur eller att arbeta i en workshop, eller lyssna till en föreläsning men framförallt reflektera med andra – det är att låta våra reflektioner flyga runt ett innehåll och fundera utifrån ”ena sidan å andra sidan”. Och sedan fundera på varför det kan vara si eller så, vad vägleder mina tankar och mina ställningstaganden. Kanske vi får syn på oss själva och en tanke som ”Jag tycker att små barn är kompetenta men det kanske jag inte gör…” leder till nya frågor och tankespiraler som i sin tur skapar en förändrad praktik där begreppet kompetens vidgas.

Publicerat i Okategoriserade | 2 kommentarer

Att våga vila i processer…

”Välj ett vardagligt ting. Det kan vara något du hittar på gatan eller något du redan har. Titta på övre delen av tinget i femton minuter. Dokumentera allt du ser i detalj. Gör samma sak med tingets undre del. Ju längre du tittar, desto mer kommer du att se. Om något är tråkigt efter två minuter, prova i fyra minuter. Om det fortfarande är tråkigt, åtta minuter, sexton minuter, trettiotvå minuter. Till slut upptäcker man att det inte är tråkigt alls.”

John Cage
Ur boken How to be an explorer of the world s.48-49 (Keri Smith, 2008)

Jag tror vi alla har varit i situationer när processer tillsammans med barnen upplevs dö ut. Till exempel när vi arbetar i projekt med barnen och helt plötsligt finns det liksom inget som drar tanken framåt. Den glöd vi hade tidigare har falnat och alla längtar efter att få ny energi in i arbetet med barnen. Ofta tror jag att det lätt händer där någonstans i mitten av hösten, kanske runt slutet av oktober, och i februari. Då har startenergin gått ner eller så har juluppehållet skapat distans till det vi höll på med.

Ett lätt (och ofta gjort val) är att börja om med något nytt. Det blir liksom lite enklare att sätta igång och med något nytt tänker vi att ny energi blåser in i arbetet. Det är som att ”börja om” och det ger oss vuxna en fräsch nystart där det bara finns en massa möjligheter.

Och det är här vi ska stanna upp…

När vi tappar styrfarten i arbetet med barnen har vi ofta antingen gått för fort fram eller så har vi slutat lyssna (och ibland är det rättfärdigat att gå vidare men inte utan ett tankestund innan). Det är nu vi måste plocka fram alla gamla dokumentationer och lägga upp dessa på bordet. Vad har vi missat? Var är vi? Har barnen tappat intresset för de processer vi är inne i eller är det faktiskt så att vi inte gett de möjligheter att hålla kvar intresset?

Det krävs mod att våga pausa processer med syfte att fånga dem igen. Att ta uppehåll en vecka för att lyssna in det som pågått och pågår. Att kasta ut nya bollar till barnen men som ändå kommer från samma korg som tidigare… Att reflektera genom återblickar tillsammans med barnen och i arbetslaget.

Annars tror jag att vi dels missar möjligheten för både barn och vuxna att faktiskt fördjupa sig och dels att det lätt leder till tuvhoppning och saker som inte får en meningsfullhet i ett stort perspektiv. Det kan också bli en vana och skapa en läggning åt just byte av tanke ofta när det börjar kännas lite som att processer tappar styrfart.

Och ur barnens perspektiv – har vi rätten att helt plötsligt släppa något för att VI tappat intresset…för vems processer är det vi pratar om?

Kanske behöver man titta igen på ingångarna i det man håller på med – varför valde vi att gå vidare med just med denna process? För någonstans är det vi vuxna som gör de valen och vad var i så fall våra argument för de valen? Hur står de sig idag?

Det handlar inte om att man inte ska följa barnens tankar och funderingar, för dem måste vi fortfarande kunna fånga, men som pedagog måste vi ha en övergripande tanke om vad det är vi är i för tankar. Vad är det vi utforskar tillsammans med barnen och hur står det som sker i relation till det vi valt att titta närmare på?

I mitt arbete i Rumspirera (som jag kommer att berätta mer om i ett annat blogginlägg) tillsammans med pedagoger kan jag till exempel se hur en zon har iscensatt just tanken om att våga vänta in och vila i osäkerhet. Det är en ljus/skugga/färgzon där pedagogerna fått i uppgift att utforska ett ting i relation till ljus och färg. Pedagogerna har olika erfarenhet av just detta arbete och det syns tydligt i deras utforskande. Det är lätt att hamna i ett slags paralyserat tillstånd där man ganska fort blir ”klar” och när man sedan har i åtanke att man ska arbeta i samma zon i trettio minuter börjar det bli lite krampaktigt. Men när man väntar in ett tag och vågar befinna sig i det där ”vad ska vi göra nu” skedet så släpper det och helt plötsligt börja man utforska igen och andra saker dyker upp. 

Att våga vila…

Så när saker ter sig lite slut, överlämna dig till kaoset, ställ dig i perspektiv och börja reflektera ett varv till! Med hjälp av fiffiga kompisar, barn och vuxna, kan det som tidigare känts lite trött få ny styrfart och leda in er i en fantastisk värld där det finns stora möjligheter för ett fördjupat lärande!

fantasy-3026478_960_720

Publicerat i Okategoriserade | 1 kommentar