erikakyrkseger.

Kvalitetsarbete, Kompasser och planer för året. Under många år har jag arbetat med kvalitetsprocesser på många plan, jag har mött olika kvalitetsarbeten och former med varierande resultat. Det finns kvalitetsarbeten som är så detaljerade att det finns få möjligheter att upptäcka något annat än det som bestämts liksom jag mött kvalitetsarbeten som är så fria att man nästan skulle kunna säga att de saknades överhuvudtaget. Det finns riktlinjer för kvalitetsarbetets innehåll men inte för hur det ska fångas upp eller hur det ska utföras/genomföras mer än att det ska vara systematiskt. Att arbeta med kvalitetsarbete i förskolan kan helt enkelt se väldigt olika ut och formen för det utformas utifrån den förståelsen som finns kring systematiskt kvalitetsarbete. 

Skollagens fjärde kapitel står: 

4 §   Sådan planering, uppföljning, analys och utveckling av utbildningen som anges i 3 § ska genomföras även på förskole- och skolenhetsnivå. Kvalitetsarbetet på enhetsnivå ska genomföras under medverkan av lärare, förskollärare, övrig personal och elever. Barn i förskolan, deras vårdnadshavare och elevernas vårdnadshavare ska ges möjlighet att delta i arbetet. Rektorn ansvarar för att kvalitetsarbete vid enheten genomförs enligt första och andra styckena. Lag (2022:940).

5 §   Inriktningen på det systematiska kvalitetsarbetet enligt 3 och 4 §§ ska vara att de mål som finns för utbildningen i denna lag och i andra föreskrifter (nationella mål) uppfylls.

6 §   Det systematiska kvalitetsarbetet enligt 3 och 4 §§ ska dokumenteras.

Skollagen (2010:800)

Förskolans hela läroplan är för mig innehållet i kvalitetsarbetet och det är svårt att plocka ut ett kort citat om vad som är uppdragets nyckel i det systematiska kvalitetsarbetet. Men i läroplanen betonas att ”utbildningen ska ta sin utgångspunkt i läroplanen och det barnen visar intresse för samt i det kunnande och de erfarenheter som barnen tidigare tillägnat sig. Den ska kontinuerligt utmana barnen vidare genom att inspirera till nya upptäckter och kunskaper.” (Lpfö18)

Som rektor har jag att förhålla mig till mitt eget kapitel i läroplanen där det bland annat står: 

”Rektorn har ansvaret för förskolans kvalitet och har därvid, inom givna ramar, ett särskilt ansvar för att planera, följa upp, utvärdera och utveckla utbildningen systematiskt och kontinuerligt och därmed verka för ökad måluppfyllelse.”

Lpfö18

Just nu bråkar jag lite med mig själv kring det där begreppet ”planera”. Vad innebär egentligen ”planera”? Missförstå mig rätt…det är inte så att jag inte vet vad systematiskt kvalitetsarbete är men jag bråkar med sättet att göra det på. Jag är van vid att rikta mig framåt, mot det som ska utvecklas. Men där blir pedagogerna nästan som ett lärandeobjekt utifrån de områden som vi vaskat fram som i behov av utveckling. Det är ETT sätt att arbeta på men i min grund vill jag tror att vi lär tillsammans och att vi behöver varandra för att lära – kan jag då ta på mig rollen av att bestämma vad som ska läras? Sitter jag då inte inne med en förutbestämd tanke om pedagogernas brister och okunskap? Och stämmer den verkligen eller är det mitt snäva huvud som sätter ramar för pedagogernas potential? Sätter jag gränser för mina pedagogers möjligheter genom att vara jag? 

Pedagogernas tankar om utveckling finns i mitt sätt att plocka upp utvecklingsområden, de har funnits närvarande men inte där, mitt uppe i det i ett ärligt projekterande sätt. Kanske snarare som avstämningar som ligger till grund för kommande insats. 

Kan vi arbeta med ett utvecklingsarbetet utan att bestämma vart vi ska?

Skulle vi istället kunna arbeta i mikroprocesser med systematiska uppföljningar tillsammans med pedagogerna? Där vi har tillit till att vi har en gemensam undersökande riktning men vägen dit bygger vi tillsammans? Utan att veta slutmålet? Där jag som ledning växelspelar med pedagogerna i ett samspel snarare än guidande?

När jag läste Katz och Ain Dacks bok ”Professionstuveckling och kollegialt lärande” fastnade jag särskilt för att vi måste göra utvecklingsarbete meningsfullt och nära verksamheten och att ledningen också måste gå in i ett utforskande av vad pedagogerna behöver. Där de får vara med ytterst i sitt eget lärande, i processen – precis om barnen. Jag lutar mig mot Adam Grants tankar om ett öppet sinne, att inte veta säkert, att våga ställa frågor. 

En till aspekt som korrelerar till de här tankarna är att jag som ledare, söker en utbildningsverksamhet som är större än förskola som inrättning i samhället. Jag vill att vi som verksamhet ska känna att förskolan är en del av samhället och dess utbildning. Vi kan inte, som verksamma i förskolans utbildning, hänge oss åt återkommande intressen hos barnen och bygga projekt efter tidigare kunnande. Vi måste möta världens frågor i det vi gör med barnen. Vi måste möta dessa frågor som människor i en föränderlig värld där vi inte heller har svaren, där vi kan se hur barnens funderingar och tankar också måste ställas i relation till de utmaningar som barnen möter och kommer att möta i världen runt om kring oss. Nutid och framtid – lika närvarande. 

Jag tror att det är det här Gert Biesta menar när han pratar om världscentrerad undervisning. 

”Utbildning genom demokrati bör alltså ses som ett specifikt sätt att utbilda för demokrati, ett som vilar på antagandet att det bästa sättet att förbereda för demokrati är deltagandet i själva det demokratiska livet.”

Bortom lärandet; Birsta (2006) s.113

Så tillbaka till mitt bråk och planering. Jag är en strukturerad person som gillar checklistor och tillfredsställelsen i att vara klar – något som bryter hårt mot hur jag VILL se livet. Att skapa det där styrda och tydliga kvalitetsarbetet är inte svårt men är det kvalité eller blir det en slags avstämning på att verksamheten pågår men inte vilken utbildning som faktiskt sker? 

Jag vill kasta mig ut i något nytt i år som ledare. Jag vill kasta mig ut i tilliten och vetskapen om att vi behöver göra mer i förskola än att ”bara” följa en läroplan. Jag vill minska ner SKA:et till tre frågor:

Demokratiska mötesplatser har vuxit fram som område utifrån det ställningstagande jag och min kollega gjorde i samband med att vi började arbeta tillsammans. I det ställningstagandet lyfte vi fram det förhållningssätt vi, som ledare, vill ska prägla våra förskolor. Det har inte förankrats genom processer tillsammans med pedagogerna utan är rent ut sagt – vårt önskade gemensamma ledarskap i text. Detta kan förändras på sikt men vi behövde börja någonstans. Vi har tillsammans med pedagogerna gjort mindre insatser för att relationera till det här ställningstagandet men vi hade behövt göra mer. Tillsammans med vår utvecklingsgrupp har vi börjat sortera ut begrepp och vad det skulle kunna betyda för oss. Det har gjort att vi landat i begreppet demokratiska mötesplatser som en naturlig följd av att vi arbetat med delaktighet innan jag började och det senaste året. Men hur blir delaktighet en del av demokrati och vad är det? Demokratiska mötesplatser är ett begrepp med historia och laddning som inte vi fyllt med vår energi. Vår energi och förståelse av begreppet behöver vi arbeta med under året tillsammans på vår enhet. Demokratiska mötesplatser, som ett värde som vi valt leva i våra förskolor. 

Men räcker det? 

Det gör det inte. Vi måste också följa upp hur vi arbetar med läroplanens andra delar. Det demokratiska mötesplatserna är ett utvecklingsarbete med vår värdegrund. Det arbetet behöver stå i relation till allt annat som står i läroplanen, till det lärande som vi ska utmana och erbjuda barnen med. Det är här det bråkar för mig. Tilliten till att pedagogerna kan leda sig själva, sin utveckling och sin undervisning. För vi fastnar lätt i det vi redan kan. Det finns det forskning på. Utveckling är svårt och utmanande och fick vi välja gör som vi alltid gjort, majoriteten av oss i alla fall. Det vill säga vi lyfter inte där det verkligen skaver eller när vi faktiskt skulle behöva hjälp. Dessutom för att vi ska prata och mötas i vårt gemensamma lärande behöver vi prata om samma saker och då behöver något gemensamt att ta avstamp från – som ett underlag eller en vägvisare för vad vi ska mötas kring. Martina Lundström skriver om detta i sin bok ”Den synliga förskolan” (2019).

”I utbildningen ingår undervisning. Undervisning innebär att stimulera och utmana barnen med läroplanens mål som utgångspunkt och riktning, och syftar till utveckling och lärande hos barnen. Undervisningen ska utgå från ett innehåll som är planerat eller uppstår spontant eftersom barns utveckling och lärande sker hela tiden. Förskollärare ska ansvara för det pedagogiska innehållet i undervisningen och för att det målinriktade arbetet främjar barns utveckling och lärande. Förskollärare har därmed ett särskilt ansvar i utbildningen som arbetslaget genomför gemensamt. I undervisningen medverkar även andra i arbetslaget, t.ex. barnskötare, till att främja barns utveckling och lärande.”

Lpfö18

Därför ska pedagogerna också få ett underlag som tar sig utgångspunkt i deras eget lärande och vad de behöver utveckla i sin undervisning. ”Det handlar ytterst om att utveckla bättre arbetsprocesser, kunna bedöma om arbetet sker i enlighet med målen och undersöka vilka åtgärder som behöver vidtas för att förbättra förutsättningarna för barn att leka, lära, utvecklas, känna sig trygga och ha roligt i förskolan.” (Lpfö18) Även här kan det vara lätt att göra snabba analyser och planer utan att göra den där genomlysningen som kan öppna ögonen för något vi missar samtidigt som jag som ledare behöver ha tillit till mina kloka pedagoger, att de vågar och vill bygga sin egen utveckling. Därför behöver vi möta varandra i dialog. Vad ser de för utvecklingsbehov, vad ser jag och vad ser vår pedagogiska samordnare (som är precis nytillsatt)? 

Men räcker det? 

Nej, det gör det inte. För vårt huvuduppdrag är att möta barnen. Bilden nedan säger ganska mycket om hur vi ska förhålla oss till barnen. Jag gillar den! Men liksom allt annat är det lätt att ”tro” att vi gör saker – men gör vi dem? Vi behöver hela tiden ställa oss i relation till det barnen och hur deras tankar står i relation till det som händer runt dem. Vad är viktiga frågor – på riktigt? Hur involverar vi våra vårdnadshavare och hur involveras barnen i samhällets problem?

”För att stödja och utmana barn i deras lärande behövs kunskap om varje barns erfarenheter, kunnande och delaktighet samt inflytande över och intresse för de olika målområdena. Det behövs också kunskap om hur barns utforskande, frågor, erfarenheter och engagemang tas tillvara i verksamheten, hur deras kunnande förändras samt när de upplever verksamheten som intressant, rolig och meningsfull.”

Lpfö18

För mig finns det inte ett sätt att göra det här på…vi kan arbeta i projekt som ett arbetssätt men snarare behöver vi prata om projekterande förhållningssätt. Där stora och små processer ges lika värde. Där det inte handlar om att kunna hålla projektet igång eller att i juni känna att vi hittat något. Det är i det vardagliga och lilla projekterandet lever. Tillsammans med barnen. När vi var i Töreboda pratade Linda Linder där hon lyfte hur framtagandet av ett kar med vatten låg till grund för ett gemensamt projekterande. Hämta nyckel, hämta kar, ta fram vattenslang, fylla… Förskoleenheten Trollets tankar om tredjedelar följer med mig. En förberedelse, en del genomförande, en bortplockande = en gemensam process med barnen. Där vi lever livet med barnen!

I mångt och mycket handlar detta årets processer, för mig, om vår gemenskap i organisationen på alla plan. Jag vill se vår verksamhet som en stor villa med massa olika rum men där vi försöker ha så många dörrar som möjligt upplåsta, på glänt eller vidöppna. Jag vill tillsammans med mina pedagoger projektera fram vår utveckling i år. Tillsammans med deras klokhet fundera på nästa steg… 

Men det som bråkar särskilt med mig är alla tidigare mallar, underlag och uppdragets tolkning. För att tänka annorlunda, kräver mer av mig. Det kräver tillit till att inte veta men också en tanke om att det finns något viktigt här som vi behöver göra. Och att det också är en tolkning av hur jag som rektor leder det systematiska kvalitetsarbetet. Jag tror på det livslånga lärandet och jag vill lära mig leda på ett sätt som ger mina pedagoger förutsättningar att få vara i lärande, med sig själva, varandra och framförallt tillsammans med barnen.

Och i de fundrorna är jag just nu…och i de fundrorna skapar jag vårt SKA. 

”Utbildningen i förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande.”

Lpfö18