Kategori: Okategoriserade

Vattenkokaren susar det sista. Framför mig står en kaffemugg och smörgås. Själv är jag lite frusen efter en långpromenad med Doris i duggregn. Under promenaden har tankar långsamt vandrat genom mitt huvud och särskilt om gårdagens studiedag med Gråbo förskolor. Återigen känns det som att de insatser vi gör i vår verksamhet leder oss framåt utifrån det vi kunde läsa i pedagogernas feedback från dagen. Jag har tänkt mycket på det som skett de senaste två åren som jag arbetat i Gråbo förskolor. Det finns alltid en gnutta osäkerhet över om det man gör är det som borde göras eller om det för oss på villovägar. Den där osäkerheten är himlans jobbig att relationera till men är ack så nödvändig eftersom den ger oss en påminnelse om att vi måste ha ödmjukhet mot det som pågår och de processer vi alla är inne i. Vi, alla tillsammans, påverkar de rörelser som sker och skapar också egna motrörelser som blir till den ström vi hamnar i. 

Jag kan inte annat än att känna mig stolt över den ström vi befinner oss i just nu. Stolt över de processer som tagit oss hit, stolt över oss som medverkar för att den här strömmen virvlar och glädje över de som åker runt här omkring mig i den strömmen. 

Men idag måste jag också få känna mig stolt över mig själv! Gör ni det ibland? Om inte – gör’t!

Gråbo förskolor har som sagt utvecklats framåt och vuxit enormt under de två år jag arbetat som pedagogisk samordnare. Det är inte förrän man tittar tillbaka och får perspektiv på det som skett som detta kan bli synligt. Gråbo förskolor hade inte varit där de är idag utan mig. Jag tror att jag har påverkat oss på ett särskilt sätt och det var också därför som jag anställdes i den roll jag har. Jag anställdes för att utveckla det systematiska kvalitetsarbetet och den pedagogiska dokumentationen. Detta gjordes utifrån de kompetenser och erfarenheter jag bar med mig in i tjänsten, dvs förskollärare, pedagogista, föreläsare, utvecklingskonsult och kvalitet/verksamhetsutvecklare. Tillsammans med mitt öga för struktur, mallar och layout så har det bidragit till de verktyg som vi idag använder som grundstruktur i vårt systematiska kvalitetsarbete i Gråbo förskolor; Kompassen, processdagboken och vårt pedagogiska utvecklingsarbete. Självklart har min kompetens och erfarenhet inte varit något som kommit enbart inifrån mig och mina tankar utan dessa har också såklart tagits med från mina möten med kloka kollegor, litteratur, Reggio Emiliainspiration, Bassa Reggiana och förskoleenheten Trollet för att nämna några. 

Med det sagt och med en stolthet över det jag bidragit med, utan alla andra som varit med i den här processen, hade vi inte varit där vi är idag. Utan mig hade resan såklart varit en annan slags resa, med en annan utveckling och ett annat sammanhang. Allt ”blir” till i olika sammanhang. Och utan det sammanhanget som Gråbo förskolor är så hade inte heller jag nu känt mig stolt. Det hade inte varit möjligt! För ALLA i Gråbo förskolor har bidragit till att det blivit som det blivit och ansvarar också för hur det kommer att bli. Vi har gjort och gör allt tillsammans! Hur det virvlar vidare i strömmen är det som vi nu ska ta reda på.

Att vara i en ström kan bara berusande härligt och fyllas med mycket glädje och skratt. Men den berusning som strömmen för med sig kan också göra en döv för de stenar som finns i forsen. Stenar som på olika sätt försöker göra en uppmärksam på att man också måste hålla lite koll runtomkring annars riskerar man att det blir en liten trasa av en som åker runt, runt, runt och som till slut slits isär.

Tempo

Tempo har för mig blivit alltmer uppenbart som en nödvändig reflektion. Jag befinner i en fantastisk verksamhet, med otroligt roligt jobb och utöver detta en karriär som föreläsare där jag i princip är fullbokad. Allt det här tycker jag är roligt och jag vet att jag är som en extra stark pådrivare i den här strömmen vi befinner oss i. Att vara en pådrivare av strömmen behöver heller inte alltid resultera i glädje, det finns också baksidor såklart. Tempot är högt och det finns så mycket mer jag vill göra…mitt tempo påverkar såklart de människor omkring mig vilket jag också måste tänka på. Ibland måste man bara vila i strömmen utan att driva på, bara vara. Då tror jag att man också har en möjlighet att tänka tillbaka på de virvlar man varit i under sin färd i strömmen och det man tar med sig vidare inför kommande delar som vi står inför att möta. 

”Det är när vi vill vinna tid som vi förlorar den mest.”

John Steinbeck (enligt nätet)

Min utmaning till hösten är att sänka tempot utan att förlora det jag tycker om. Det innebär att göra prioriteringar, att våga säga nej och att ibland bara vara. Att strukturera upp för att kunna vila i en struktur. Inte alltid komma på nästa utvecklingsresa eller nästa verktyg utan istället luta sig tillbaka och observera. Lyssna. Ta in. Tänka. Och känna stolthet över det jag är en del av. Att låta ”långsamheten” bli en del av mig. Det kommer att vara svårt men jag hoppas och tror att jag kan det!

Who’s with me?

I Lerums kommun har det idag varit studiedag för alla förskolor och såklart även för Gråbo förskolor. Denna studiedag har vi använt ganska mycket till organisation, såväl arbets- och utvecklingsorganisationen inför hösten.

Under förmiddagen satt pedagogerna i mindre grupper och reflekterade över året som gått och vad man tagit med sig i dela/lärasamtal. Ett inspirerande sorl i rummet! Tänk vad mycket som kan hända på ett år och med exit-tickets fick vi en överblick av vad som varit goda processer som vi kan ta med in i kommande år. Bland annat:

Så ska det vara! Barnen ska ge oss kraft! Och vi ska vara stolta över oss själva när utvecklas – alla ska få känna att de lyckas!

Under nästa läsår kommer vi att påbörja ett längre arbete med Ann Åbergs bok ”Lyssnandets pedagogik” som kommer vara en utgångspunkt för såväl arbetsorganisation (med fokus på arbetsmiljö 2.0) och utvecklingsorganisationen i Gråbo förskolor. Vi kommer att göra vissa förändringar i scheman, strukturer för organisationen måste också få fokus för att kunna utveckla det pedagogiska innehållet och därför kommer vi att göra vissa förändringar kring reflektionstider och mötestider – allt för att kunna ge barnen en mer kvalitativ förskola med närvarande pedagoger. Vi ska bland annat byta ut olika pedagoggrupper och fokusera på att vara i en gemensam process mer fokuserat genom litteraturseminarier. Det är också himlans kul att Ann kommer till oss i augusti och föreläser! Yej!!!!

Till studiedagen hade pedagogerna läst det första kapitlet i boken som heter ”från leda till lust” och flera pedagoger upplevde det som positivt och igenkännande. Det värmer också när en av pedagogerna säger att det här med nätverkande är något vi är bra på i Gråbo. Nätverk är ju såååå viktigt! Något Ann lyfter i inledningskapitlet.

Workshop

Sedan kom vi till eftermiddagen som jag var mer ansvarig för. Vi inledde med en workshop där pedagogerna i sina arbetslag fick i uppgift att återskapa en stad i olika uttryck. Några i lera, några med digitala verktyg och några med papper/gem. En pedagog i varje arbetslag observerade och dokumenterade också sina kollegor utifrån tre givna frågor (inspirerade av Ann Åberg).

Man blir helt själaglad när man går runt och hör så mycket skratt och hur pedagogerna bara kastar sin i in uppgiften. Det är en storhet i Gråbo förskolor – våra pedagoger är helt grymma på att verkligen ge sig in i saker. Att faktiskt gå in i saker som man inte har full ”koll på” men som man ändå ger en chans. Och det här är genomgående i mycket av det vi gör, från systematiskt kvalitetsarbete till arbetsmiljö. Det gör mig alltid så stolt och glad, tacksam för att få vara en del av det.

Här kommer lite bilder från workshopen. På min instagram ligger också en av filmerna som gjordes.

Efter workshopen fick hela gruppen reflektera över samma frågor som observatören i en mindmap:

Workshopen avslutades med fika och vernissage där alla fick gå runt och titta på varandras olika skapelser och möta de olika gruppernas processer genom en representant från arbetslaget.

Detta var också inledningen på den mer teoretiska delen av studiedagen.

Tema, projekt, metanivå, preprojekt, lärgruppstid/projekttid…många ord som flyger omkring men som vi inte riktigt har skapat en gemensam tanke kring. För att kunna arbeta tillsammans, för att kunna ha ett nätverk där vi pratar om samma saker behöver vi också fylla begrepp med samma förståelse – och det ska vi arbeta med under året som kommer. Och det är spännande för i samma veva som vi försöker skapa tydlighet så kan det också skapas förvirring, särskilt med begrepp som vi redan har en gammal relation till.

Men då är det viktigt att ta till sig av Martina Lundströms ord om att förvirring betyder att man är på väg någonstans (Den synliga förskolan, Lärarförlaget 2018).

Vi började också möta vårt tema ”det berättande barnet” som handlar om det hela Ann Åbergs bok lyfter – att lyssna på barnen eller som Filip benämner det; hörstyrka.

Det här är ett område som pedagogerna lyft som något de vill utveckla, att göra barnen mer delaktiga och en större del av de processer som pågår. Och då behöver vi ha fokus på det, i alla processer. Vad ”det berättande barnet” betyder för oss kan vi inte säga än utan det ska vi ta reda på framöver. Vi behöver ta reda på:

Vad innebär barns berättande? Hur finns det plats för det i våra förskolor?

Studiedagar för alltid med sig en liten tyngd för det är ett stort ansvar som vilar på de som organiserar den. Det är så viktigt att det verkligen blir en dag där man inte bara matas utan får vara med och tänka och att man går därifrån med en känsla av ”yes”. Därför ville vi stämma av hur känslan varit under dagen och valde att avsluta med en wordel där pedagogerna fick lyfta ord som för dem representerade dagen:

Det känns som att vi fick till en grym dag som ger oss bäring inför hösten! Och vilket gäng man får äran att arbeta tillsammans med! En pedagog lyfte att hen kände sig stolt och varm i hjärtat när man såg alla orden. Och jag håller med!

Så grymt stolt är jag över detta sammanhang! Jag önskar att alla får bära med sig den känslan från sina sammanhang – för den bär oss också när det är lite tyngre i verksamheten.

Jag kastar mig under bussen men behöver få ur mig…

Läser återigen ett inlägg om förskolan skrivet av Isak Skogstad, denna gången i Aftonbladet. (Repliker till Isak fins längst ner i inlägget.) Isak är känd för att provocera inom framförallt skolans värld. Han gillar att synas på det sättet och förespråkar starkt en mer konservativ ingång kring utbildning. Att kommentera eller argumentera med honom, framförallt på twitter, är som att kasta sig i en isvak eftersom trådarna ofta blir elaka och drev följer efter en under en lång tid. Många med mig inom sociala medier väljer att tysta ner och ignorera det han skriver. Nu senast har han fått för sig att skapa ett nytt område där han vill bli sedd och det är i diskussioner kring förskolan där han på olika debattsidor förvränger förskolans uppdrag och undervisning och slår ett beskyddande slag för de stora barngrupperna och den oskuldsfulla leken. Han utmanar också begreppet rektor som kommer att börja gälla i förskolan i juli.

Isak är inte särskild känd i förskolekretsar vilket, med tanke på hans bristande erfarenhet och förståelse för förskolan, vi ska vara tacksamma för. Men genom att han skriver debattinlägg (tyvärr på felaktiga grunder) i flera tidningar som en skoldebattör så bör vi vara uppmärksamma. Även om inte vi tycker att han har mycket för det han skriver, då vi själva vet hur förskolans uppdrag ser ut i både teori och praktik, så skriver han där våra vårdnadshavare läser. Så vi bör ha honom därute i ögats mörkaste hörn så att vi kan svara upp mot de felaktigheter han skriver.

Och nu funderar säkert någon på varför jag ens lyfter honom i ett blogginlägg, det ger han uppenbarligen en större mängd läsare. Jag ska rimligen erkänna att han provocerar mig…men det är också hans tanke och ett av debattens grundfundament.

Men jag tänker längre en Isaks jakt på bekräftelse här och det är i relation till min egen erfarenhet. Isaks förståelse för vad som sker i förskolan, utifrån hans profession som kollega i utbildningsväsendet, synliggör också bristen av kunskap kring den egna professionen. Och jag har mött samma bristande kunskap hos andra vänner inom lärarkåren som är aktiva inom de äldre åren i skolan. En slags klapp på huvdet för vad som sker i förskolan – det är väl inte så viktigt!

Kunskapen om utbildning, bildning och undervisning i utbildningsväsendets alla år (med en ohierakisk uppbyggnad gällande vad som är viktigast) måste såklart alla inom den ha yttersta respekt för. Respekt för varandras profession och erfarenhet – där vi kan mötas i samtal om den lärande människan – oavsett vilka åldrar vi undervisar.

Vad innebär fysik på gymnasiet och vad innebär fysik i förskolan? Kan vi mötas där?

Jag undviker att berätta för min kollega hur hen ska undervisa i gymnasiet, den kunskapen bär de lärare verksamma i den delen av utbildningen. Däremot kan jag vara otroligt nyfiken och intresserad av vad hen tycker är viktigt att lära sig och varför – och såklart hur hen tycker att man kan göra det på bästa sätt. Det skapar diskussioner kring kunskap och lärande där vi kan mötas.

Sammanfattande – Isak synliggör (för mig i mina tankar) en sorg och frustration över att den nedvärderande synen på förskolan också delas av våra kollegor – och sedan sprids via olika inlägg. Jag tror inte jag är ensam i denna känsla, lärare i skolans yngre år har alltid fått hävda sig mot de äldre åren…det finns inbyggt hos vissa en slags hierarki inom vår profession där ju äldre barnen som man undervisar desto mer viktig är jag som lärare. Det här bidrar ju också till att förskolan ses som lättprovocerade och ska göra sig viktiga, hävda sig (japp, fångat upp på sociala medier och detta inlägg lär väl hamna i det facket av vissa). Men frågan är varför den här hierarkin ens ska finnas…

Så när Isak skriver sitt inlägg så står jag stolt för förskolans utbildning och undervisning för jag vet att han inte har en susning om vad som händer där, baserat på det han skriver (jag hoppas ju på att han är klokare privat).

Men det som är viktigt är att inte hans inlägg förpassar in dessa otroligt kompetenta, vetgiriga barn in i bilder av barnet som ”bara ska få leka”, barnets om natur, utan att man förstår den komplexitet leken innebär och hur lärande är en av grundbultarna i leken.

Men det är klart…det krävs nog en utbildad och erfaren förskollärare/barnskötare för kunna förstå det!

Tack till Ann-Sofie Sigvardsson för replik!

Tack till Johanna Jaara Årstrans för replik!

I mitten av maj fick jag möjligheten att gå på Lärarfortbildnings konferens ”Förskolans yngsta barn – hur blir Lpfö18 1-2-åringars läroplan” när den hölls i Göteborg. Föreläsaren under dagen var Lena Edlund, Emelie Moberg (inhoppare för Cecila Caiman), Sofia Hedin, Ann Åberg och Per Bernemyr. En otroligt inspirerande konferens som jag önskar att alla mina yngrebarnspedagoger hade fått gått på. Månag tankevändor, såväl bekräftande som utmanande. Jag kommer inte att återkoppla för varje föreläsare utan jag kommer att ge er konferensens innehåll i relation till mina tankar, vardag och vad jag tar med mig.

Först ett stort tack till Katarina Larsson som ledde oss mellan de olika föreläsarna med skratt och tänkvärda saker. Särskilt tack för att du lärde mig att vi är många maskmördare i förskolan (skratt). Katarina berättade att maskar inte kan vara i vattenpölar för då för dem och hon ställde oss frågan hur många gånger har vi inte lagt maskarna i vatten för det är det vi tror att maskarna vill. Den metaforen är lite liknelsen för hela konferensen – hur mycket är det inte vi ”tror” om de yngsta men där vi egentligen borde ”veta” att det finns något annat.

Jag vill nog ändå inleda med Per Bernemyrs (konsult vid Reggio Emilia Institutet) tankar om läroplanen. Det är alltid svårt att återge vad någon annan menade…så här kommer mina funderingar och förståelse utifrån det han delade.

”Att var bråkig handlar om att utgå ifrån att den man pratar med är intelligent.” Per Bernemyr

Pers ingång handlade om hur läroplanen har påverkat och påverkar förskolan. Vad är egentligen syftet med läroplanen och behövs det en läroplan? Per uppfyller sina egna ord om att vara bråkig för det är självklart att man reagerar när läroplanen ifrågasätts. Den är ju helig för många av oss i förskolan. Men som jag förstod det så menar han att det finns en risk i att läroplanen gör barnen till ett objekt att applicera den emot. Att vi genom att hänvisa till läroplanen på något sätt tror att det är en garant för att att vi gör det vi ska. Istället för att prata om läroplanens mål måste vi prata om vad barn har rätt till och där kan vi ha läroplanen som utgångspunkt. Vi vänder på steken helt enkelt – barnet går före läroplanen. Han lyfte också relationer, som vi är så himlans bra på i förskolan men att relationer inte ska handla om trygghet utan om vad vi ska bygga relationer kring; det vill säga det som skapar mening! I situationer kring undervisning är det det vi delar som är målet, innehållet, inte själva relationen.

Här känner jag igen mig så tydligt i dokumentationsarbetet i vardagen. Vi är grymma på att se relationer mellan barnen, det sociokulturella arvet vi bär med oss i vår vardag. Många gånger är det det första vi ser i en dokumentation – hur barnen relationerar till varandra. Eller…jag omformulerar mig! Vi ser hur barnen är mot varandra – som kompisar, socialt. Men inte VAD vi relationerar kring! Vad är det som blir viktigt mellan dig och mig att mötas kring? Och i det är som är viktigt, som vi relationerar kring, vad är det vi lär? Jag tar ett till citat av Per:

”Vi pratar inte för att komma överens utan för att bli berikade.” Per Bernemyr

Han lyfte också att vi behöver många saker att mötas kring för det bygger starkare relationer mellan oss. Återigen i praktiken så kanske vi sätter mål om att barnen ska samarbeta men det Per menar att vi måste tänka kring är VAD är det som det är viktigt för oss att samarbeta kring?

I praktiken kommer den här konferensen mitt under en avrundning av terminen och året samtidigt som vi bygger ramar för hur hösten ska se ut. Ramar som ska ge oss stöd på att kunna fokusera på det där vi möts och ska relationera kring. Eller snarare som vi ska ta ta reda på – alltså ”vadet”!

Vad är det som det är viktigt för oss, som grupp, barn och vuxna, som människor, att mötas kring?

Här ligger hamnar mitt fokus för där rör jag mig mycket just nu. Introduktioner och preprojekterande (en slags kartläggning av vad barnen är intresserade av som görs under juni-september). Och egentligen är inte det så konstigt att detta blir ett fokus för mig och för stora delar av föreläsningarna eftersom det är just våra 1-2 åringar som vi introducera till förskolan.

Lena Edlund (utvecklingschef Pysslingens förskolor) lyfte under sin föreläsning vikten av att ”göra läroplanen”. Alltså att det måste finnas saker för barnen att göra (att mötas kring). Som pedagog räcker man inte till under en introduktion och därför måste det finnas en miljö som intresserar barnen och ur det barnen gör måste du som pedagog översätta och tolka barnen i relation till läroplanen. Det kräver ännu mer kunskap och kännedom om läroplanens innehåll och hon menade också att man måste våga bli lite pretentiös – att göra det barnen gör märkvärdigt. Lena lyfter att det inte handlar om att hitta rätt intresse (eller läroplansmål) i det barnen gör utan istället fundera kring hur barnen kan fortsätta sitt utforskande.

Till exempel – hur reflekterar en 1,5 åring? De pratar ju inte… för de yngre barnen är mer multimodala än vi vuxna. De kombinerar olika ”teckensystem” för att ge och skapa mening kring sin vardag. De använder sin kropp och röst när de reflekterar så Lena ställer frågan ”så varför sitter vi ner och reflekterar”. Hon hänvisar detta till ”bodymind” (vilket det skrivs om i boken ”Barn och naturvetenskap”). Lena kommer med kloka tankar som ger mig nya ögon. När barn kliver i och ur lådor behöver vi ställa oss i relation till

”Vad är det för barnen rent hypotetiskt ställer sig när de kliver i och ur lådorna?” Lena Edlund

Tips och trix lockar även mig och när Lena visade upp exempel på stationer som man kan rigga för att möta barnen så har jag lånat dessa för att stötta upp våra pedagoger i Gråbo. Min tanke är att titta på dessa och att vi testar för att ställa oss i relation till de här stationerna och att vi inför nästa års introduktioner skulle kunna utveckla våra tankar mer. För jag tror att vi ofta lägger lite för lite tid på det där med introduktionens innehåll. Vi hamnar så lätt i att möta vårdnadshavaren och alla möten, papper och det som ska organiseras runt introduktionen att vi glömmer vem det är som ska introduceras och att vi även faktiskt behöver en organisation kring innehållet redan i juni. För vi vet alla hur det är de första veckorna efter semester. Vi som pedagoger körs direkt in i en verksamhet som ska vara genomtänkt från dag ett även om vi som kollegor inte hunnit prata ihop, eller att ens alla har kommit tillbaka från semestern. Och där i dörren står det helt plötsligt nya barn och vårdnadshavare.

Då gäller det att ha en struktur för introduktionen och det tar jag med mig från Ann Åbergs (pedagogista Bromma) tid på scenen. Denna gigant av giganter… jag skulle vilja ha Ann som mentor. Klok människa det där! Hennes föreläsning inleds med att hon ställer oss frågan om vad vi vill att barnen ska bära med sig från sin tid i förskolan – glädje såklart! Per Bernemyr kallade det under sin föreläsning för livsaptit. Det gjorde att jag utvecklade detta processhjul för pedagogerna att kunna förhålla och arbeta med under introduktionen, och även äldre barn som kommer tillbaka kan detta användas till. Detta är ett ihopkok av input från Ann Åberg, Lena Edlund och Sofia Hedins föreläsningar. Notera att det är ett arbetsmaterial som jag delar…

Liksom Lena lyfte Ann vikten av att visa respekt för det barnen försöker berätta för oss. Med hjälp av praktiken beskriver hon ett exempel på när barnen hela tiden plockade ner dokumentationen från väggen. Pedagogerna blev frustrerade och såg det som ett problem, ett problem som jag tror vi är många som känner igen oss i. Hur ska vi göra för att dokumentationen ska få sitta kvar och vara tillgänglig för barnen? Ann menade att vi måste vända på problemet så att det inte längre är ett problem att barnen tar ner dokumentationen. Att vi istället funderar kring vad det är barnen försöker berätta för oss när de plockar ner dokumentationen och hur kan vi säga ja till det. Pedagogerna ifråga gjorde dubbletter på dokumentationerna. Ett ex som satt på väggen och ett ex som barnen kunde bära med sig.

”Vad är det som vill göra sig själv hört?” (Ann refererar till Gunilla Dahlberg)

Eftersom det är introduktionen som är i mina tankar blir Anns föreläsning också konkret i ett görande. Tankestrukturer under de första veckorna, ett sommaruppdrag som redan innan vi möts på förskolan har satt igång tankar hos barn, pedagoger och vårdnadshavare. Som får våra tankar i rörelse, ett hav av tankar som vi sedan kan guppa runt i när vi möts i augusti och september innan vi bestämmer oss för en ö, av många, att kliva ur båten för att utforska tillsammans.

”Barns lärande är alltid ett svar på lärandets möjlighetsvillkor.” Ann Åberg

Jag kommer nu att gå in lite i organisationen i mötet med barnens tankar som de för med sig till förskolan. ”Öppna dörrar, dörrar på glänt eller dörrar som ska stängas” lyfter Sofia Hedin (pedagogista Linköping) under sin föreläsning och dessa begrepp som introduceras blir en inspiration i struktur för mig. När jag tittar tillbaka i mina anteckningar lyfter även Ann detta men det är konstigt hur man ”hör” saker. Oavsett är det ett begrepp som kan göra saker synliga för oss och som håller oss i flöde. Så vad menas med dessa dörrar? Barns lärande, nej människors lärande, är rhizomatiskt, och det gör att ett dokument med löpande text inte kan synliggöra våra tankevägar och därför är tankekartor/mindmaps ett bra verktyg för att se en helhet och utan att göra ett val för tidigt i processen. När vi skriver i dokument och mallar har våra tankar tendenser att påverkas till att forma våra processer in i linjära spår och då ser vi inte alla vägar som kan vara möjliga. Sofia lyfter in att vi måste vara kreativa även i våra egna processer som pedagoger och där är ett sätt att arbeta med tankekartor. När man väl skissat på tankekartan, alltså skrivit upp det vi ser barnen möts kring eller som verkar vara viktigt för de att berätta för oss, kan vi använda oss av begreppen ”Öppna dörrar, dörrar på glänt eller dörrar som ska stängas” för att utveckla det vi ser. Om vi tar exemplet med lådorna ovan, verkar det vara ett stort intresse hos många barn så är det en ”öppen dörr” och här lägger vi vårt projektfokus där vi dokumenterar och fördjupar innehållet, skulle intresset vara lite halvsvalt men ändå lite intresse för det så är det en ”dörr på glänt” som vi ska hålla lite koll på och med tiden kanske vi ”stänger dörrar”. Men när vi har allting uppskissat på en tankekarta är det lättare att kunna gå tillbaka till såväl dörrar på glänt som stängda dörrar med tiden för att se vad som kan användas för att gå vidare med barnen eller kanske ser vi saker som gör att dörrar på glänt blir vidöppna dörrar.

De tredjedelar som jag tagit med mig från Trollet lyfter både Ann och Sofia i sina föreläsningar. Många gånger lägger vi så mycket fokus på själva genomförandet så när vi sedan följer upp det vi gjort blir det efterkonstruktioner. Sofia lyfte vikten av att alla delar är lika viktiga. Planeringen och förberedelsen är det som vi måste titta emot när vi lyfter såväl själva genomförandet som efterarbetet. Nyckeln ligger i att ge värde åt alla tre delar för de påverkar varandra. Utan en av dem blir lärandet för såväl barn som pedagoger fattigare. Jag tänker att det också har att göra med att (i alla fall i Reggio inspirerade kretsar) med missförståndet om den passiva pedagogen som hela tiden följer barnet. Som pedagog behöver processerna ske i växelverkan mellan barn och pedagoger – det är först då vi pratar undervisning. Jag tänker också på begreppen målrelationell (som Per lyfte under sin föreläsning) kontra målrationellt. Det som också skiljer olika teoretiska perspektiv från varandra. Att vara målrelationell handlar om värdet i det vi möts kring medan målrationell handlar mer om att uppnå kunskapsmål. Kopplat till Sofias tankar om tredjedelar handlar det om att det ska finnas en jämvikt. Min tolkning av ett målrationellt arbete är att man lägger mycket vikt på planeringsdelen – vad är det barn ska lära medan i ett målrelationellt arbete handlar det om att i en aktivitet förhåller vi oss till dels varför vi gör något (värdet) och det vi lär genom detta.

Sist men inte minst vill jag lyfta in Emelie Moberg som arbetar på Stockholms Universitet tillsammans med Cecilia Caiman (som skulle föreläst). Hon binder ihop det här blogginlägget eftersom det hon gör, liksom de andra föreläsarna, lyfter relationens vikt men i detta fallet barns relation till naturen. När vi pratar miljö med barnen menar Emilie att barnen pratar om natur och för barn är naturen allt som finns utanför fönstret. Hon uppmanar oss att utgår från barnens närmiljö när vi arbetar kring hållbarhet och naturvetenskap i förskolan. Att skapa relationer till den i första hand. Emelie hänvisar till Cecilia när hon berättar att barn tidigt har en empati för djur och natur, på ett sätt vi vuxna kanske tappar med åren. Det gör barnen kreativa i att hitta lösningar om naturen och djuren när dilemman uppstår och är det då något som finns där, utanför förskolans fönster så finns det redan en relation att bygga på.

Och det sammanfattar egentligen konferensen för mig – att vi behöver skapa relationer till de yngsta, till våra tankar om de yngsta. Kanske göra en sån där tankekarta med hur vi tror att barn lär, observera och se vilka dörrar stängs framför vår näsa och vilka dörrar är vidöppna och kanske, kanske finns det en hel del dörrar på glänt som bara väntar på att slängas upp…om vi vågar!

---

Litteraturtips:

Lyssnandets pedagogik; Ann Åberg

”I Lyssnandets pedagogik beskriver Ann Åberg arbetet med att utveckla den pedagogiska praktiken i en förskola. Med hjälp av inspirerande exempel ur sin egen vardag beskriver författaren gruppens erfarenheter av förändringsarbetet. För att ge ett teoretiskt perspektiv på frågeställningarna har Hillevi Lenz Taguchi, lektor på lärarhögskolan i Stockholm, bjudits in som gästförfattare i boken. Resultatet är en rikt illustrerad bok som väver samman beskrivningar av ett konkret vardagsarbete med ett teoretiskt tänkande.”

Läroplanen och de yngsta; Lena Edlund

”Alla pedagoger ska arbeta utifrån förskolans läroplan – men hur omsätter man innehållet i praktiken med de allra yngsta barnen? Hur kan man förstå barns kunnande och lärande innan de kan prata? Kan ettåringar arbeta i projekt eller vara med och bestämma hur verksamheten ska se ut? I De yngsta barnen och läroplanen ger Lena Edlund praktiska exempel på hur arbetet kan förankras i läroplanen och delar med sig av sina erfarenheter och tankar när det gäller till exempel introduktion, förskolans miljö, pedagogisk dokumentation och undervisning med de yngsta. Hon ger också tips och verktyg som underlättar pedagogernas viktiga arbete.”

Det är som vanligt… scrollar i mitt flöde och jag möter en fråga som jag bara måste lyfta! Det här med att vi som pedagoger lägger ut bilder på barn i sociala medier – ska de vara där och isf vilka bilder använder vi? Här kommer lite söndagsfrustration i ett helt vanligt krumelurigt tänkande a la Erika Kyrk Seger.

När jag arbetade som förskollärare (innan GDPR) så använde vi oss av sociala medier på min avdelning. Det var ett grymt bra sätt att dela det vi gjorde med barnen till vårdnadshavare för på något sätt så tryckte sig barnens värld in i vårdnadshavarnas instaflöde. Vår relation till vårdnadshavarna stärktes och utvecklades till viss del med hjälp av vårt instakonto.

Kontot var stängt och enbart tillgängligt för just vårdnadshavare och barnen på avdelningen. Bilderna som lades ut var oidentifierbara och det var bilder på händer i process eller andra bilder som representerade det som skedde runt det som bilden inte visade men aldrig bilder på barnens ansikten. Barnen var med och valde ut bilder och vi som pedagoger var ”gate keepers” för att bilderna som lades ut var okej att lägga ut och att de var avidentifierade.

Idag är det många som är aktiva inom förskolan som använder sociala medier. Och det är fantastiskt kul att barnens vardag syns på det sättet MEN etiken (och faktiskt estetiken också) verkar ha blivit utslängd genom fönstret.

Jag ser ansikten på barn med upptryckta smileys eller som är blurrade, för ett tag sedan var det till och med någon som hade tagit en pennfunktion och bara ritat ett nystan av sträck över barnets ansikte. Vad hände med respekten och etiken? Är barnen bara ett objekt att visa upp? Vad är det vi vill berätta genom sådana bilder?

Varför gör man det?

Sedan flera år tillbaka har jag under mina föreläsningar känt ett behov av att lyfta det här med vilka bilder som vi lägger ut. Jag trodde att GDPR skulle ha större effekt på förskolans arbete med sociala medier men den lagen verkar ha svept över huvudet på flera av oss. Kanske kan Lpfö18 påverka lite med sitt innehåll som ålägger oss att visa respekt för barnet gällande dokumentation.

”Barnens rätt till kroppslig och personlig integritet ska också respekteras. Det gäller bland annat i den dagliga omsorgen och i frågor om dokumentation.” Lpfö18

Vad menar jag då?

Det här delandet av barn på sociala medier, varför gör vi det? För vem gör vi det? Varför BEHÖVER ansiktena ens vara med? Om vi inte kan visa barnens ansikten så ska vi ju inte göra det eller hur? Vad händer med det vi vill visa om vi sätter smileys på barnens ansikten? Vad tror vi att barnen säger? Ja, kanske att de skulle det vara roligt men är de i förståelse av att den bilden sedan ska delas till andra? Och vilka värden är det vi förmedlar till barnen genom att göra på det sättet?

Förresten – har du tänkt på i vilken app du gör det? Är DEN GDPRsäkrad? Vet du var bilden i appen lagras? Är tex Piccollage GPDRsäkrad? Nej, för bilden kanske lagras på nätet på ett icke säkert sätt. Så du kan inte heller bara använda en app och ”lösa” grejen på det sättet – då kan det vara så att du bryter mot lagen…

Dessutom så gör det inte det som vi vill berätta synligt. En bilds ”uttryck” förstörs av smileys och utsudderier för det är det som ögonen kommer att fastna vid först.

När vi sätter oss vuxna i samma sits blir det nästan lite absurt, låt mig visa dig! Jag använder mina kollegor som exempel för detta eftersom de har sagt ja till bilden och är i full förståelse vad det innebär att dela den.

Jag har tagit den här bilden:

Nu vill jag dela den men låt oss ponera att en av mina kollegor säger att de inte vill vara med på att delas i mitt flöde. Notera att här får de vuxna ett val, får barnen det?

Sjävklart lyssnar jag in min kollega så jag använder mig av smileys istället och jag gör också en version av att blurra och en med att rita över:

Skulle min kollega tycka att någon av dessa bilder var mer ”okej”? Tror inte det…

Alla tre bilderna drar våra ögon till det som är onaturligt i bilden, dvs smileysarna och de blurrade ansiktena. Så vad var syftet med bilden? Jag vill dela denna för att visa på ett sammanhang och en process som jag och mina kollegor var inne i. Skulle jag kunna ha tagit en annan bild?

Såklart! Jag kan till och med klippa ner bilden för att få med en ”symbol” för det den representerar.

Sedan kommer min pedagogiska gärning in – när jag förklarar vad som sker runt bilden. Det som ”läsaren” av bilden inte ser men som jag vill berätta om.

Ett till exempel (från samma grupp) med en mer ”symbolisk” bild av det som sker:

Jag hoppas att det här har gett dig som läser en tankerunda men också att du fått idéer till hur du fortfarande kan visa det där du vill berätta om men på ett mer etiskt sätt.

För vi ska fortsätta att dela och lyfta förskolans röst i sociala medier men vi behöver bara tänka på huret. Har du en bild som du måste göra åverkan på innan du lägger ut den så har jag ett tips:

Lägg inte upp bilden, då hör den inte hemma på sociala medier!

Med lite söndagsfrustration över detta ämne önskar jag dig en härlig dag!