Slow flow som puls

Jag är en ganska driven person som gillar att köra på, starta upp och göra…kanske något som lyser igenom i mina sociala medier. Jag ser det som en styrka för mig själv – att göra. Oftast när jag gör är det för att jag, genom en impuls, hamnar i ett flow. Mitt flow kan handla om att jag visualiserar en process framför mig, möjliga vägar den skulle kunna ta och möjligheter som kan komma där ur men jag kan också hamna i flow när jag bygger strukturer, strukturer som skapar ordning i min tanke eller praktik. Jag gillar flow och jag är ganska styrd av att VARA i flow. Fördelen är att jag lätt hamnar i flow annars hade mitt liv varit svårt…men vad är flow då?

Flow är ett begrepp inom psykologin. Det är ett medvetandetillstånd som inträffar när en individ blir helt uppslukad av en aktivitet och går bortom sin reflekterande självmedvetenhet samtidigt som den får en djup känsla av kontroll. Flow blev till ett allmänt känt begrepp efter att Csikszentmihalyi beskrev det i sin bok ”Beyond Boredom and Anxiety” utgiven 1975. Csikszentmihalyi skapade begreppet flow 1975 efter att ha studerat lek, kreativitet och olika konstnärers personligheter i flera år. Han ville förstå vad det är som gör att vissa aktiviteter blir så motiverande för människan. Flow är en positiv erfarenhet och associeras med njutning. Det är också ett mycket funktionellt tillstånd som korrelerar med framgång i kreativa aktiviteter, studier och sport och på det sättet leder till kompetens- och personlighetsutveckling. Flow leder till engagemang i utmanande aktiviteter eftersom individen måste sätta allt högre standarder för sig själv för att behålla flow. Därför ses flow som en nyckel till ett rikt och produktivt liv samt till den kulturella evolutionen. Koncept som liknar flow är lek (Piaget), optimal stimulering (Hebb och Berlyn), peak experience (Maslow), personal causation (DeCharms), sparks (Benson) och personal expressiveness (Waterman).

Kännetecken för flow…Aktivitet och medvetandet smälts samman. Man ser inte på sig själv som separerad från det man gör. / Uppmärksamheten ökar och centreras kring en begränsad mängd stimuli, det känns som att resten av världen försvinner. / Självmedvetenheten upphör, tankar om sig själv blir irrelevanta för individen. Det kan beskrivas som att man tappar bort sitt ego, går bortom personligheten eller blir ett med världen. / Man upplever en känsla av inre styrka och kontroll över det man gör och över kraven från miljön och omgivningen. / Mål och strategier för att uppnå dem hänger logiskt samman, reaktion övergår till handling automatiskt, utan reflektion och tvekan. Feedback och krav man får är klara och icke tvetydliga. / Externa mål och belöningar behövs inte, aktiviteten i sig är en anledning till att fortsätta med den (d.v.s. flow har en autotelisk natur). Csikszentmihalyi menade att flow-konceptet hjälper oss att förstå motivationen hos människan eftersom vi ofta gör saker utan att få någon belöning utifrån. / Tidsupplevelsen blir förvrängd vilket ofta betyder att tiden går fortare än vanligtvis. (saxat från Wikipedia)

Visst är det intressant? Och att flow kan jämföras med lek? Jag tror vi alla hamnat i flow någon gång, när tiden bara sådär rusat iväg och med en känsla efteråt av att man varit med om något särskilt.

I pedagogiska processer kan flow vara både en fördel och nackdel. Fördelen av att hamna i flow där saker bara händer, till exempel i projekt, gör att vi liksom följer med av bara farten, barn och vuxna, för att det är stimulerande och vi upplever som att det ger oss alla något meningsfullt. Det händer saker som vi upplever större än oss själva. Den känslan är fantastisk att få men ack så saknad när flowet ebbar ut. Då kan man nästan känna att det man gör känns otillräckligt eller meningslöst för att det inte genererar samma känslor, det genererar inte flow.

Bild Pixabay

Jag tänker att flow också uppträder när vi gör kullerbyttor. Vi lär oss något nytt och i vårt eget flow försöker vi skapa förändringar som kanske inte står i relation till vår verksamhet. Och ibland är vi pedagoger i flow men barnen är inte med. Flow är en fantastisk men också vilseledande drog.

Samtidigt är flow något vi ska eftersträva tillsammans med barnen. Flowet måste vara en del av ett projekterande förhållningssätt, flowet synkar våra processer och får oss att hålla kvar i saker.

Rollen som pedagogista/pedagogisk samordnare handlar om att utveckla processer tillsammans med pedagogerna. Ofta kan man få rollen att driva på och leda processer framåt, att se till att saker händer – vilket man som pedagogista egentligen inte kan göra eftersom det är något som måste göras tillsammans med och av pedagogerna. Men som pedagogista kan man hjälpa till att hålla ihop trådarna, att binda ihop det vi kollektivt tänker. Kanske påbörja en tråd…som pedagogerna upplever viktig att ta vid.

I min egen utveckling som pedagogisk samordnare och i möte med pedagogerna kan jag uppleva att när verksamheten gör kullerbyttor, såväl pedagoger som organisation, så händer just det jag skrev ovan – man vill liksom börjar GÖRA direkt det som man nu håller på att erövra. Vilket i sig kan leda till att man stressar processer och ibland går det snabbt framåt, man landar inte i det som händer NU utan man ser snarare på allt man vill göra och flowet gör att vi rusar på.

Jag kände så väl igen mig i Martina Lundströms ord i höstas när hon under en föreläsning lyfte dilemmat av pedagogistans roll som många gånger snarare blir att bromsa än att driva pedagogernas processer. Att få processerna att landa, gå på djupet och se till att vi inte bara springer på. En pedagogistakollega, Vera Rojas, lyfte för ett tag sedan att de plockat ut ”långsamhet” som ett värdeord för sina förskolor. Det började spinna lite i mitt huvud då…

Två begrepp har växt inom mig under det senaste halvåret. Begreppen använder jag regelbundet med våra pedagoger när jag sitter i handledning. Och när pedagogerna själva börjar använda begreppen, fyller dem med egna tolkningar, när begreppen används på till exempel på möten för att beskriva deras upplevelser så känns det gott – för då börjar vi prata samma saker. Samtidigt som jag lyft begreppen så har vi tillsammans gett de ett värde.

Begreppen jag använder är:

Mellanrummet: Mellanrummet, för mig, innebär att vi behöver stanna upp och se vad det är vi tror sker och det som faktiskt sker genom att till exempel använda oss flera gånger av våra observationer, filmer och bilder. Att det som vi tolkar och tycker oss se i barnens lärande och på förskolan, grundar sig i att vi tittat många gånger för att försöka upptäcka det där mellanrummet. Tolkningar vi väljer att lyfta och synliggöra, måste grunda sig i ett ställningstagande av att titta många gånger på vad som sker i verksamheten. Ett ställningstagande som innebär att vara nyfiken på det som verkar ske och öppen för att vi vill se det som sker från flera olika perspektiv.

Slow flow: Det andra begreppet jag använder mycket är något jag kallar för ”SLOW. FLOW”. Med det begreppet vill jag inkorporera det som jag skrivit om ovanför. Det innebär för mig att det finns ett flow i till exempel projektet eller i en process men att flowet måste hänge sig åt långsamhet. Om flowet har ett högt tempo kan vi tendera att missa möjligheter att komma djupare men om det finns ett långsamt tempo, fortfarande med ett flow eller en puls, så kan vi i långsamheten upptäcka saker som vi inte trodde fanns eller som kan vara ett stöd i att öka vår förståelse och erfarenhet av det vi försöker förstå. Med ett slow flow kan vi också fånga upp mellanrummen lättare.

Med andra ord, kan vi hålla fast i en puls eller ett flow, men göra det med en hängivenhet till långsamhet så kan det hända stora saker. Att vi lägger en tillit till att även om det visserligen går långsamt så finns det också ett värde i det. Slow flow blir som en puls och som ni vet kan vi påverka hur snabbt och långsamt vår puls slår – men den slutar aldrig att slå…

Gemenskap eller kollektiv

”I gemenskaper lär sig människor för att få vara med. I kollektiv är människor med för att lära sig.

Gemenskaper får sin styrka av att de skapar en känsla av tillhörighet, medan kollektiv får sin genom deltagande.”

En ny lärandekultur; Douglas Thomas & John Seely Brown

20140110-205359.jpg

Mod att avvakta för att möta en kreativ process tillsammans med barnen

Första veckan på terminen har gått. Det är så roligt att träffa barn och medarbetare efter ett långt uppehåll. Så många nya intryck, erfarenheter och spännande äventyr som passerat våra liv under en väldigt kort tid.

Uppehåll och pauser kan vara bra för det kreativa sinnet. Jag tror inte att det alltid är så lätt att utifrån se den lust, glädje och kreativitet som brinner hos förskollärarna efter sommaren. Att varje år i augusti starta upp eller komma tillbaka till en verksamhet, en verksamhet där det krävs mycket kreativitet. Jag ser hur mina kollegor från dag ett är laddade och fulla av idéer för att kunna möta de barn som kommer till avdelningen, med kraft och mod förändrar och förfinar de miljöerna. Några avvaktar, några kastar sig in i förändringen – tillsammans vill de skapa en miljö som är utmanade och inspirerande för barnen. Lösningsinriktade trollar de med det som finns och använder sin kreativitet till att återanvända något uttjänt och göra en skatt av det. Den kraft som används till detta är otrolig, och efter sommaren så slår den alltid till med full kraft!

Det pågår en egen aktiv liten ReMida-verksamhet på förskolorna.

Att se på när en stark kreativ kraft brusar kan vara svårt och det är lätt att dras med i den. Den kreativa kraften att vilja förändra och utveckla är en styrka men det finns också ett mod i att avvakta, att vänta in och att inte stressa fram en förändring. Precis som i våra projekt. Att vänta in de barn, den grupp som kommer att förhålla sig till miljön. Allt för ofta tror jag att vi införlivar barnen i en fast kultur – utan en tanke eller nyfikenhet på det som varit, det som finns i barnets ryggsäck när det kommer till förskolan. Visst finner vi en nyfikenhet på barnet men den nyfikenheten utgår från det sammanhanget barnet befinner sig i på förskolan och i barngruppen. Hur kan vi ta vara på barnens ryggsäckar? Hur blir förskolan till en gemensam kultur som skapas och omskapas – inte fast värld dit barnet kommer? Hur bjuder vi in barnets historia? Dess familj? Det som inte sker på förskolan men som till fullt är lika stor del av barnets liv?

20130811-144257.jpg

(Bild: http://www.barnresebutiken.se/varumärken/littlelife/littlelife-alpine-4)

Vackra reflektioner sådär med sommarens sista puff

Alla är inne i den där sista andningen innan sommaren, när kroppen och själen säger ”vila min vän”… Jag hör det hos pedagogerna, jag hör det hos barnen, jag hör det hos föräldrarna… Men sen är det vissa saker som ska utföras, som ska in i den sista delen av terminen – saker som är minst lika roliga och spännande som allt annat – om inte mer spännande! Saker som förskolans kvalitetsredovisning.

Jag har fått privilegiet att för andra året vara med och skriva vår kvalitetsredovisning med min chef. Och för mig som gillar organisationens lärande är det mycket givande att få ta del av verksamhetens utveckling. Jag kan se tydligt hur pedagogerna har arbetat med det som de förra året fann outforskat eller där det behövs mer djupdykning, och hur de utmanar barnens lärande genom sitt egna lärande. Att vi nu har en organisation med en röd tråd i utformandet av lärande och organisation gör att tecknen på hur verksamhetens utvecklats blivit ännu tydligare – och det är i sann anda en lärande organisation. Som kollega, förskollärare, som människa, som pedagogista – blir jag så stolt, glad – själaglad, hoppfull, framtidsnyfiken, över att ha så duktiga, grymma och drivande pedagoger runt mig!

Men hur får vi en dialog med samhället om förskolans arbete – barnens arbete? Hur tar förskolan plats? Hur visar vi politiker att kompetenta, nyfikna, medforskande pedagoger arbetar med ett fördjupat lärande med barnen, läser de kvalitetsredovisningarna? Hur ser politikerna och samhället förskolans vikt? Återigen – hur tar förskolan plats? Hur synliggör vi, liksom våra pedagogiska dokumentationer, lärande? Vilka processer lever på förskolan och hur får vi dessa processer att lämna förskolans väggar och ut på ”torgen”?

Det är dags, nu! Ge samhället något att bita i! Tag plats! Erövra!

20130626-222703.jpg

Vilka glasögon sätter du på dig?

Länk till film

Vilka glasögon sätter du på dig?

Är det glasögonen som visar de söta barnen som har så roligt?

eller är det…

glasögonen som visar

– glädje, nyfikenhet och utforskande

– funktion och varande

– det sociala samspelet

– reflektion

– hur hypoteser testas

– tekniska undersökningar

– gummibandets språk

…. Listan kan göras lång….

”It’s all in the eyes of the beholder”

Ljus/skugga – attraction

Fredagsreflektion i sinnlig kreativ form…

Ljus/skugga

Incontro – möte med demokratiska värden i Reggio

Första dagen till ända!
Mycket tankar!
Reflektion men också en bekräftelse…

vi tänker åt samma håll!

Vi har idag haft en introduktionsföreläsning med Christian Fabbi och en föreläsning kring Bassa Reggianas pedagogiska filosofi med Tania Bertacchi och Alessandra Ferrari, två pedagogistor. Jag har hört Fabbi och Bertacchi tidigare under min pedagogistautbildning och det var trevligt att möta Ferrari – ödmjuk pedagogista.

Reflektioner jag tar med mig från dagen:

Introduktion

– projekt handlar inte om att hitta svar utan om att kunna ställa nya frågor
– det var föräldrar och pedagoger som arbetade fram yrkesrollerna pedagogista och atelierista
– man har börjat tänka om kring atelieristan, istället för att ha en nyckelkompetens vill man ha den som kompetens hos flera av pedagogerna därför har yrkesrollen atelierista minskat i Bassa Reggiana
– precis som i Sverige har man nu fokus på att utvärdera kvalitet i förskolan
att rösta (någonting som vi tolkar som en demokratisk handling) gör man inte i barngruppen, man anser att minoriteten då påtvingas ett beslut av majoriteten – istället diskuteras lösningar fram
– Italien har problem med demokrati och därför vill förskolorna ge barnen detta tidigt och Fabbi utvecklade detta med att när barnen kommer till skolan försvinner demokratin och man hamnar i en roll som går ut på att bara lyssna
– för att kunna fatta kollektiva beslut behöver man känna sig som en del av gruppen

!!! Landet är i ekonomisk kris som resten av Europa och trots att Bassa Reggiana är ett av de områden som klarat sig bäst möter man upp människorna i staden genom gemensamma örtagårdar – för att arbeta mot ett gemensamt mål, att skapa ett nätverk. !!!

Bassa Reggianas pedagogiska filosofi

barndom; vem är barnet för oss? vad betyder det att vara ett barn? vad innebär barndom? vad innebär växa för oss? hur växer man? vilka kompetenser och rättigheter har barn?
– barn är kompetenta men inte utifrån att de klarar saker utan att de är kompetenta i sin egen process att upptäcka – hur tänker vi när vi hänvisar till att barn är självständiga?
– det besvärliga barnet, det kreativa barnet tar plats i jakt på lärande
– spegelneuroner, forskning visar att samma neuroner som finns hos ett aktivt barn uppstår hos det barn som observerar det aktiva barnet
– Gardners tankar om multipla intelligenser, som en smältdeg berikas dem inom mig och tillsammans med andra människors intelligenser
– Reggio har tidigare arbetat mycket inomhus men arbetar nu med att arbeta utomhus (kan de inspirerats av Sverige)
– återvinningsmaterial handlar inte bara om kreativitet och fantasi utan också genom att erbjuda mycket material ge barnen möjlighet att komma så nära som möjligt sin bild i huvudet av det de skapar
– tänka kompetens inte utifrån det vi tycker barnen ska klara utan kompetenta i sina egna processer
– vuxna som resurser inte domare

incontro = möten

valore = värdegrund

Vad tar jag med mig?

Reflektion kring vad självständighet är – på vilka grunder blir/är man självständig i vår verksamhet?

Hur får vi barnen att se oss som resurser och inte domare? Handlar inte det mer om vår process än barnens? Hur mycket går vi in som domare? Omedvetet eller medvetet?

Det vackra i att stötta familjerna i ett land i kris, att se den större bilden och att förlita sig på sin historia där kollektivets styrka byggt landet, att ta ett samhällsansvar!

Vårt demokratibegrepp – vad är demokrati? På vilka villkor? Är det majoriteten som äger demokratin?

20130506-225738.jpg

20130506-225744.jpg