Slow flow som puls

Jag är en ganska driven person som gillar att köra på, starta upp och göra…kanske något som lyser igenom i mina sociala medier. Jag ser det som en styrka för mig själv – att göra. Oftast när jag gör är det för att jag, genom en impuls, hamnar i ett flow. Mitt flow kan handla om att jag visualiserar en process framför mig, möjliga vägar den skulle kunna ta och möjligheter som kan komma där ur men jag kan också hamna i flow när jag bygger strukturer, strukturer som skapar ordning i min tanke eller praktik. Jag gillar flow och jag är ganska styrd av att VARA i flow. Fördelen är att jag lätt hamnar i flow annars hade mitt liv varit svårt…men vad är flow då?

Flow är ett begrepp inom psykologin. Det är ett medvetandetillstånd som inträffar när en individ blir helt uppslukad av en aktivitet och går bortom sin reflekterande självmedvetenhet samtidigt som den får en djup känsla av kontroll. Flow blev till ett allmänt känt begrepp efter att Csikszentmihalyi beskrev det i sin bok ”Beyond Boredom and Anxiety” utgiven 1975. Csikszentmihalyi skapade begreppet flow 1975 efter att ha studerat lek, kreativitet och olika konstnärers personligheter i flera år. Han ville förstå vad det är som gör att vissa aktiviteter blir så motiverande för människan. Flow är en positiv erfarenhet och associeras med njutning. Det är också ett mycket funktionellt tillstånd som korrelerar med framgång i kreativa aktiviteter, studier och sport och på det sättet leder till kompetens- och personlighetsutveckling. Flow leder till engagemang i utmanande aktiviteter eftersom individen måste sätta allt högre standarder för sig själv för att behålla flow. Därför ses flow som en nyckel till ett rikt och produktivt liv samt till den kulturella evolutionen. Koncept som liknar flow är lek (Piaget), optimal stimulering (Hebb och Berlyn), peak experience (Maslow), personal causation (DeCharms), sparks (Benson) och personal expressiveness (Waterman).

Kännetecken för flow…Aktivitet och medvetandet smälts samman. Man ser inte på sig själv som separerad från det man gör. / Uppmärksamheten ökar och centreras kring en begränsad mängd stimuli, det känns som att resten av världen försvinner. / Självmedvetenheten upphör, tankar om sig själv blir irrelevanta för individen. Det kan beskrivas som att man tappar bort sitt ego, går bortom personligheten eller blir ett med världen. / Man upplever en känsla av inre styrka och kontroll över det man gör och över kraven från miljön och omgivningen. / Mål och strategier för att uppnå dem hänger logiskt samman, reaktion övergår till handling automatiskt, utan reflektion och tvekan. Feedback och krav man får är klara och icke tvetydliga. / Externa mål och belöningar behövs inte, aktiviteten i sig är en anledning till att fortsätta med den (d.v.s. flow har en autotelisk natur). Csikszentmihalyi menade att flow-konceptet hjälper oss att förstå motivationen hos människan eftersom vi ofta gör saker utan att få någon belöning utifrån. / Tidsupplevelsen blir förvrängd vilket ofta betyder att tiden går fortare än vanligtvis. (saxat från Wikipedia)

Visst är det intressant? Och att flow kan jämföras med lek? Jag tror vi alla hamnat i flow någon gång, när tiden bara sådär rusat iväg och med en känsla efteråt av att man varit med om något särskilt.

I pedagogiska processer kan flow vara både en fördel och nackdel. Fördelen av att hamna i flow där saker bara händer, till exempel i projekt, gör att vi liksom följer med av bara farten, barn och vuxna, för att det är stimulerande och vi upplever som att det ger oss alla något meningsfullt. Det händer saker som vi upplever större än oss själva. Den känslan är fantastisk att få men ack så saknad när flowet ebbar ut. Då kan man nästan känna att det man gör känns otillräckligt eller meningslöst för att det inte genererar samma känslor, det genererar inte flow.

Bild Pixabay

Jag tänker att flow också uppträder när vi gör kullerbyttor. Vi lär oss något nytt och i vårt eget flow försöker vi skapa förändringar som kanske inte står i relation till vår verksamhet. Och ibland är vi pedagoger i flow men barnen är inte med. Flow är en fantastisk men också vilseledande drog.

Samtidigt är flow något vi ska eftersträva tillsammans med barnen. Flowet måste vara en del av ett projekterande förhållningssätt, flowet synkar våra processer och får oss att hålla kvar i saker.

Rollen som pedagogista/pedagogisk samordnare handlar om att utveckla processer tillsammans med pedagogerna. Ofta kan man få rollen att driva på och leda processer framåt, att se till att saker händer – vilket man som pedagogista egentligen inte kan göra eftersom det är något som måste göras tillsammans med och av pedagogerna. Men som pedagogista kan man hjälpa till att hålla ihop trådarna, att binda ihop det vi kollektivt tänker. Kanske påbörja en tråd…som pedagogerna upplever viktig att ta vid.

I min egen utveckling som pedagogisk samordnare och i möte med pedagogerna kan jag uppleva att när verksamheten gör kullerbyttor, såväl pedagoger som organisation, så händer just det jag skrev ovan – man vill liksom börjar GÖRA direkt det som man nu håller på att erövra. Vilket i sig kan leda till att man stressar processer och ibland går det snabbt framåt, man landar inte i det som händer NU utan man ser snarare på allt man vill göra och flowet gör att vi rusar på.

Jag kände så väl igen mig i Martina Lundströms ord i höstas när hon under en föreläsning lyfte dilemmat av pedagogistans roll som många gånger snarare blir att bromsa än att driva pedagogernas processer. Att få processerna att landa, gå på djupet och se till att vi inte bara springer på. En pedagogistakollega, Vera Rojas, lyfte för ett tag sedan att de plockat ut ”långsamhet” som ett värdeord för sina förskolor. Det började spinna lite i mitt huvud då…

Två begrepp har växt inom mig under det senaste halvåret. Begreppen använder jag regelbundet med våra pedagoger när jag sitter i handledning. Och när pedagogerna själva börjar använda begreppen, fyller dem med egna tolkningar, när begreppen används på till exempel på möten för att beskriva deras upplevelser så känns det gott – för då börjar vi prata samma saker. Samtidigt som jag lyft begreppen så har vi tillsammans gett de ett värde.

Begreppen jag använder är:

Mellanrummet: Mellanrummet, för mig, innebär att vi behöver stanna upp och se vad det är vi tror sker och det som faktiskt sker genom att till exempel använda oss flera gånger av våra observationer, filmer och bilder. Att det som vi tolkar och tycker oss se i barnens lärande och på förskolan, grundar sig i att vi tittat många gånger för att försöka upptäcka det där mellanrummet. Tolkningar vi väljer att lyfta och synliggöra, måste grunda sig i ett ställningstagande av att titta många gånger på vad som sker i verksamheten. Ett ställningstagande som innebär att vara nyfiken på det som verkar ske och öppen för att vi vill se det som sker från flera olika perspektiv.

Slow flow: Det andra begreppet jag använder mycket är något jag kallar för ”SLOW. FLOW”. Med det begreppet vill jag inkorporera det som jag skrivit om ovanför. Det innebär för mig att det finns ett flow i till exempel projektet eller i en process men att flowet måste hänge sig åt långsamhet. Om flowet har ett högt tempo kan vi tendera att missa möjligheter att komma djupare men om det finns ett långsamt tempo, fortfarande med ett flow eller en puls, så kan vi i långsamheten upptäcka saker som vi inte trodde fanns eller som kan vara ett stöd i att öka vår förståelse och erfarenhet av det vi försöker förstå. Med ett slow flow kan vi också fånga upp mellanrummen lättare.

Med andra ord, kan vi hålla fast i en puls eller ett flow, men göra det med en hängivenhet till långsamhet så kan det hända stora saker. Att vi lägger en tillit till att även om det visserligen går långsamt så finns det också ett värde i det. Slow flow blir som en puls och som ni vet kan vi påverka hur snabbt och långsamt vår puls slår – men den slutar aldrig att slå…

Stärker programmering ett linjärt tänkande? #fundra

Jag är otroligt nyfiken på att förstå den nya modeflugan programmering som nu är inskriven i läroplan för grundskola och gymnasiet. Även om jag börjat förstå hur programmering kan ses i många sammanhang, med andra ord skulle man kunna säga att vi egentligen bara synliggjort en viktig kunskap i samhället men som också är en del av demokratiarbetet. Där man som medborgare blir medveten om den värld vi lever i och hur stor plats och infomation det digitala tar och ger. 

I förskola ser vi framförallt de små bluebots och beebots i första hand när vi pratar programmering. Man kan programmera digitalt och analogt. När jag pratar med pedagoger som kommit igång med programmering i förskola så är de ofta lyriska och otroligt inspirerande att lyssna till. När jag hör de berätta om att programmering finns i allt så förstår jag att det finns ett större syfte med programmering, ett syfte jag vill greppa, förstå och känna mig förankrad i. Inte bara i tilltro men också till styrdokment och didaktiska tankar.

”…Att ta sig från A-Ö och tänka den logiska och smartaste vägen dit…”

Ibland kan jag dock få en känsla av att det linjära tänkandet (det vi ständigt matas med där det är slutresultatet som är det viktiga) är det mer styrande sättet att arbeta med våra små bots. Att ta sig från A-Ö och tänka den logiska och smartaste vägen dit. Till exempel kan man köpa grids till botsen med bokstäver, siffror och kartor. Jag ser också banliknande arbete med start och mål, med lite inklämda hinder på vägen. I arbetet med barnen kommer det mycket att handla om att kunna tänka banan, att visualisera och förstå hur man ska göra för att komma till målet.

”…Där fokus inte ligger på att barnen ska lära sig programmering för programmeringskunskapens skull utan där programmering används för att utforska sin värld och aktuella frågor…”

En oro kan då infinna sig hos mig kring hur man får ihop det, hur man lämnar utrymme för det outforskade, för det man inte kan veta. Att skapa ett kreativt tänkande där processen inte är linjär, när det inte finns någon slutprodukt eller mål. När programmerigen stödjer det barnen utforskar. Där fokus inte ligger på att barnen ska lära sig programmering för programmeringskunskapens skull utan där programmering används för att utforska sin värld och aktuella frågor. För jag tänker givetvis att programmering i sig är viktig men hur får vi ihop det med ett transdiciplinärt och multimodalt lärande? Där det inte finns gränsdragningar eller färdiga svar. Där vårt tänkande lutar mer åt det rhizomatiska hållet, utan att för den delen tappa styrfart
För att få lite input vände jag mig till Karin Nygårds (eftersom hon är den jag vänder mig till för att få koll på det här med programmering). Hon menade att programmering visst kan vara kreativt och öppet. Att vi ofta gör det för svårt med programmeringen, antagligen för att vi själva lär oss mer.

”…För att programmering ska gå från happening till verktyg krävs att pedagogerna har en digitaldidaktisk kompetens…”

Jag tänker att i grunden så hamnar mycket på de enskilda pedagogernas kompetens och förståelse. För att programmering ska gå från happening till verktyg krävs att pedagogerna har en digitaldidaktisk kompetens. Vilket återigen ska vara genomsyrande i allt vi gör som lärare – den didaktiska kompetensen som problematiserar och reflekterar kontinuerligt i verksamheten vare sig det är papper och penna eller en beebot. Superviktigt att inte vika från de didaktiska frågorna.

  • Hur får ni till det med programmeringen?
  •  Sammanfogar ni programmering med andra pågående tankar i barngruppen? 
  • Eller är det ren programmering ni är i? 
  • Hur tar ni programmeringen ett steg vidare? 

Berätta! Dela med er!

Skriv i kommentarsfältet!

Bild: Pixabay

Gemenskap eller kollektiv

”I gemenskaper lär sig människor för att få vara med. I kollektiv är människor med för att lära sig.

Gemenskaper får sin styrka av att de skapar en känsla av tillhörighet, medan kollektiv får sin genom deltagande.”

En ny lärandekultur; Douglas Thomas & John Seely Brown

20140110-205359.jpg

En ny lärandekultur

20140110-061221.jpg

”De började se skillnaden mellan att lära sig och att bli undervisade” #ennylärandekultur

Vad ska vi kalla den?

– Jaha! Och det här är en data alltså?
Expediten nickar. Men blir sedan tveksam och skakar istället snabbt på huvudet.
– Ja…eller, ja, alltså det är en iPad. En del kallar den ”tablet” och andra kallar den ”surfplatta”. Det finns olika sätt att se på det där…
Ove tittar på expediten som om expediten precis tilltalat honom baklänges.
– Jaha!
Expediten nickar villrådigt.
– Jaaa…
Ove skakar på kartongen.
– Är den bra då, den här?
Expediten kliar sig i hårbotten.
– Ja. Eller…hur menar du?
Ove suckar och börjar prata långsamt. Artikulerar orden som om det enda problemet med den här diskussionen vore att expediten lider av nedsatt hörsel.
– Är. Den. Braaa? Är det en bra data?
Expediten kliar sig på hakan.
– Alltså…ja…den är jättebra…men det beror ju på vad för slags dator du vill ha.

(Ur boken ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman)

iPad, surfplatta, lärplatta, läsplatta…

Vad ska vi kalla den? Är det viktigt? Ja, det ÄR viktigt! För ordet signalerar ett innehåll, ett syfte – det är ett begrepp för det tekniska verktyget. Det handlar också om hur vi som vuxna, pedagoger och föräldrar, förhåller oss till verktyget.

Surfplatta? Surfar vi bara?
Läsplatta? Läser vi bara?
Lärplatta? I hope so!

Kallar man verktyget för iPad blir det ett märkesnamn, ett namn på en spelmaskin, ett sätt för barnen att leka själva. iPaden som uppehållare är vanligt förekommande – och det är inte så den ska fungera på förskolan. Den ska vara lika genomtänkt som våra miljöer. Det ska vara en lärplatta, ett verktyg för lärande.

Under SETT lyssnade jag på Markus Bergenord, digitalista på Katarina Västra förskola i Stockholm. Han berättade att genom att välja bort de typiska spelen som Toca Boca, att arbeta i Word och andra riktiga program på datorn – försvann ifrågasättningen av tekniken och de behöver inte förklara syftet. Men jag ställer mig fortfarande frågande till det… Förstår han ståndpunkt men jag tror också att vi måste ta in barnens erfarenheter – även i den digitala världen. Eller som Christian Fabbi säger: ”Vi ska aldrig ta bort, vi ska lägga till.”

Införandet av teknik har alltid varit ett laddat ämne – beroende på våra egna erfarenheter som vi tar med in i diskussionen. Motstånd mot teknik, hur vi själva använder teknik, att vi faktiskt inte förstår hur den kan vara ett verktyg för lärande i ett större perspektiv, hur det är vår skyldighet i förskola och skola att ge barnen tillgång till teknik. När datorn kom skedde samma sak men skillnaden är att inom förskolans värld slog datorn aldrig riktigt igenom – i alla fall inte på samma sätt som lärplattan. Därför har vi aldrig tidigare behövt diskutera eller arbeta med hur vi förehåller oss till teknikens möte med barn, eller oss själva.

Lyssnade på radion häromdagen, kommer inte ihåg vem som pratade utan snappade upp bitar. De diskuterade kring teknikens utveckling kontra ett ”vi”. Har för mig att de pratade om att de scannat in texter och sökt på återkommande ord. Spännande men oroande är att ju mer teknik vi får desto mer individualiserade blir vi. Innan dagens teknik kom så skrev man texter utifrån en gemenskap, ett vi. Men idag är det mer ”jag”. Det verkar alltså som att det enkla i att ta kontakt nu hindrar oss från att tänka som ett kollektiv.

Tekniken har skapat många nya frågor…men som med allting annat måste vi ha en dialog med tvivlet när vi står mellan förnuft och känsla och på den skakiga grund som uppstår däremellan försöka finna en väg som är rätt för oss, men framförallt det som är rätt gentemot barnen.

20130828-221125.jpg

(Bild Skolverket)

Mod att avvakta för att möta en kreativ process tillsammans med barnen

Första veckan på terminen har gått. Det är så roligt att träffa barn och medarbetare efter ett långt uppehåll. Så många nya intryck, erfarenheter och spännande äventyr som passerat våra liv under en väldigt kort tid.

Uppehåll och pauser kan vara bra för det kreativa sinnet. Jag tror inte att det alltid är så lätt att utifrån se den lust, glädje och kreativitet som brinner hos förskollärarna efter sommaren. Att varje år i augusti starta upp eller komma tillbaka till en verksamhet, en verksamhet där det krävs mycket kreativitet. Jag ser hur mina kollegor från dag ett är laddade och fulla av idéer för att kunna möta de barn som kommer till avdelningen, med kraft och mod förändrar och förfinar de miljöerna. Några avvaktar, några kastar sig in i förändringen – tillsammans vill de skapa en miljö som är utmanade och inspirerande för barnen. Lösningsinriktade trollar de med det som finns och använder sin kreativitet till att återanvända något uttjänt och göra en skatt av det. Den kraft som används till detta är otrolig, och efter sommaren så slår den alltid till med full kraft!

Det pågår en egen aktiv liten ReMida-verksamhet på förskolorna.

Att se på när en stark kreativ kraft brusar kan vara svårt och det är lätt att dras med i den. Den kreativa kraften att vilja förändra och utveckla är en styrka men det finns också ett mod i att avvakta, att vänta in och att inte stressa fram en förändring. Precis som i våra projekt. Att vänta in de barn, den grupp som kommer att förhålla sig till miljön. Allt för ofta tror jag att vi införlivar barnen i en fast kultur – utan en tanke eller nyfikenhet på det som varit, det som finns i barnets ryggsäck när det kommer till förskolan. Visst finner vi en nyfikenhet på barnet men den nyfikenheten utgår från det sammanhanget barnet befinner sig i på förskolan och i barngruppen. Hur kan vi ta vara på barnens ryggsäckar? Hur blir förskolan till en gemensam kultur som skapas och omskapas – inte fast värld dit barnet kommer? Hur bjuder vi in barnets historia? Dess familj? Det som inte sker på förskolan men som till fullt är lika stor del av barnets liv?

20130811-144257.jpg

(Bild: http://www.barnresebutiken.se/varumärken/littlelife/littlelife-alpine-4)

Vackra reflektioner sådär med sommarens sista puff

Alla är inne i den där sista andningen innan sommaren, när kroppen och själen säger ”vila min vän”… Jag hör det hos pedagogerna, jag hör det hos barnen, jag hör det hos föräldrarna… Men sen är det vissa saker som ska utföras, som ska in i den sista delen av terminen – saker som är minst lika roliga och spännande som allt annat – om inte mer spännande! Saker som förskolans kvalitetsredovisning.

Jag har fått privilegiet att för andra året vara med och skriva vår kvalitetsredovisning med min chef. Och för mig som gillar organisationens lärande är det mycket givande att få ta del av verksamhetens utveckling. Jag kan se tydligt hur pedagogerna har arbetat med det som de förra året fann outforskat eller där det behövs mer djupdykning, och hur de utmanar barnens lärande genom sitt egna lärande. Att vi nu har en organisation med en röd tråd i utformandet av lärande och organisation gör att tecknen på hur verksamhetens utvecklats blivit ännu tydligare – och det är i sann anda en lärande organisation. Som kollega, förskollärare, som människa, som pedagogista – blir jag så stolt, glad – själaglad, hoppfull, framtidsnyfiken, över att ha så duktiga, grymma och drivande pedagoger runt mig!

Men hur får vi en dialog med samhället om förskolans arbete – barnens arbete? Hur tar förskolan plats? Hur visar vi politiker att kompetenta, nyfikna, medforskande pedagoger arbetar med ett fördjupat lärande med barnen, läser de kvalitetsredovisningarna? Hur ser politikerna och samhället förskolans vikt? Återigen – hur tar förskolan plats? Hur synliggör vi, liksom våra pedagogiska dokumentationer, lärande? Vilka processer lever på förskolan och hur får vi dessa processer att lämna förskolans väggar och ut på ”torgen”?

Det är dags, nu! Ge samhället något att bita i! Tag plats! Erövra!

20130626-222703.jpg