Erika Kyrk Seger

Ett blogginlägg om boken ”Professionsutveckling och kollegialt lärande” av Steven Katz och Lisa Ain Dack önskades…här kommer mina tankar. Jag ska verkligen försöka att inte återberätta boken, vilket är lätt när man är i bearbetning utan jag ska istället ta med de tankar som väckts i mig i stora drag, och min tolkning ska också sägas. Jag har fått en tanke kring kompetensutveckling som jag måste erkänna skakar mig lite och lämnar mig med frågan om vad som skulle kunna ske när vi öppnar upp för andra sätt att göra som kanske bryter mot det vi känner oss trygga i.

Vad är då lärande? Det är något Katz och Ain Dack mantrar boken igenom och det är bokens fokus. Hur skapas lärande? Som formulering använder de sig av en begreppsförklaring på lärande utifrån Woolk, Winnie och Perry (2012). Lärande är…

…den process genom vilken erfarenhet leder till en bestående förändring i kunskap och beteende.

Katz & Ain Dack (2019) s. 27

Det Katz och Ain Dack gör i sin bok är att såga genomgående många av de olika kompetenstuvecklingsinsatser som sker inom skolvärlden, såväl storföreläsningar, skuggning och regelbundna möten. Och de gör det genom sin tes om att alla dessa olika insatser är aktiviteter som många gånger skapas för att åtgärda något som egentligen inte är ett behov för lärande i verksamheten. Alla dessa leder också till en upplevd förändrad verksamhet och därför gör vi dem om och om igen. Dessutom lyfter de också en massa barriärer som står i vägen för lärande som vi måste finna strategier för att bryta.

Vi är för snabba och identifierar inte behovet för lärande

Katz och Ain Dack menar att den främsta anledningen till detta är att skolan, jämfört med till exempel läkaryrket, snabbt hoppar över analysen av det som behöver utvecklas och genom det missar vad det egentligen är för underliggande behovs som finns i verksamheten. Därefter skapar vi aktiviteter som vi många gånger redan är välbekanta med och som vi sedan också bekräftar oss själva i att de fungerar men att dessa aktiviteter och insatser egentligen bara gjort oss bättre på det vi redan vet och kanske inte gör någon riktig reell skillnad för barnen.

Vi brister i analysen

Analysen, lyfter Katz och Ain Dack som avgörande för att riktigt lärande ska kunna ske. Den ska vara ett utredande av vad som är ett behov av lärande som finns hos barnen, vilket lärande efterfrågas i barngruppen. Fokus är inte vår undervisning utan barnens lärande. Där måste analysen ha sin djupaste utgångspunkt. För det är när vi gör ett lärande som vi också kan förändra vår undervisning. Därför behöver pedagogerna fundera på vad de behöver lära sig för att kunna möta barnens behov. De behöver tillsammans ställa sig frågor, skapa ett gemensamt undersökande som utmanar det man redan vet, som utmanar tanke och handling. De behöver skapa en slags kultur av samarbete med fokus på att få en djupare förståelse. Sedan kommer såklart rektorn in i bilden – som skapar förutsättningar för en organisation som möjliggör lärande genom att stödja, utmana och utveckla samt resursfördela för att lärarnas lärande ska kunna ske. Katz och Ain Dack trycker också på att den här analysen måste få ta mycket tid.

En tanke om självstyrning

De trycker på begreppet självstyrning som handlar om tilliten till pedagogens egna drivkraft. Att pedagogerna kan styra innehållet i tex sin undervisning, utifrån den gemensamma frågan, och även att tanken om ”tid för att” inte är något som ligger i fronten för diskussionen – utan innehållet dvs ”tid för vad”. Detta leder till en inre motivation och bättre prestation.

Att spräcka kontrollen och det förgivettagna – mina tankar

Okej, detta var en kort utläggning om boken…men det händer mycket inom mig kopplat till organisationstankar som jag gillar att vila i. Min tanke som jag är mest fylld av är självstyrningen och tilliten till pedagogerna. Jag är, liksom majoriteten av förskoleSverige, fast i den kultur som Katz och Ain Dack sågar. Vi pratar om vikten av att göra saker tillsammans, ha en gemensam bas tex genom en storföreläsning, regelbundna möten kopplat till vårt utvecklingsarbete men utifrån denna bok så faller ju denna tesen då vi kanske är lurade i att tro att det är en gemensam bas och utveckling vi gör men eftersom det inte finns något gemensamt dilemma, något att försöka förstå, så blir det inte en likvärdig bas. Den här storföreläsningen eller studiebesöket kommer att göra skillnad för vissa men inte för alla. Jag har fått till mig tidigare att det egentligen är en ekonomisk förlust att sätta 400 personer på samma föreläsning istället för att satsa på mer kvalitativa kompetensinsatser (som iofs också kan leda till noll om vi inte skapar en organisation för att fånga upp dessa). Men vi kanske måste tänka om…vi pratar mycket i förskolan om att stärka olikheter samtidigt som vi parallellt ställer oss frågan om hur olika får man tänka i samma verksamhet.

Jag ska nu försöka skapa en alternativ tanke till vårt arbete med lärmiljö i våra förskolor. Vi har egentligen inte formulerat något problematik med dem mer än att vi vill utveckla dem. Vi har utgått ifrån att detta är något som vi tillsammans, pedagoger och ledning, tycker är viktigt och skrivit ett ställningstagande för detta utifrån barnens rättigheter. Därefter har vi gjort en plan (med aktiviteter) för att kunna ”lyssna” på lärmiljöarbetet bättre. Vi har egentligen inte ställt oss frågan om vad vi försöker att förstå, vi har inte iscensatt för ett lärande bland pedagogerna genom en frågeställning. Jag undrar om vi kanske har lagt frågeställning som något som får växa fram…och det kanske iofs är bra!? Att våren blir ett slags dilemmasökande så att vi till hösten kan göra en analys av dessa tankar – och med Katz och Ain Dack i bakhuvudet, låta analysen ta mycket tid.

Men tillbaka till en alternativ tanke om lärmiljöarbetet. En våra aktiviteter är ett studiebesök för att få input i de processer som pågår. Studiebesöket (som nu i coronatider är uppskjutet) ska vara en gemensam upplevelse och inspiration utifrån processerna och då vill vi såklart alla ska vara med, att alla får möjlighet till denna kompetensutveckling. Men då….om jag leker med tanken, kopplat till Katz och Ain Dack. Vad hade hänt om vi hade lämnat över ännu mer tillit till pedagogerna. Vad hade hänt om vi hade sagt att studiebesöket är tillgängligt för de som upplever att det är det de behöver i sitt lärande för lärmiljöutvecklingen men också att likväl ge pedagogerna möjligheten att tacka nej utifrån att de har en medveten och pedagogisk tanke om varför och i relation till deras lärande. De kanske behöver göra något annat. Tänk om det kan vara så att en avdelning kanske skulle ha mer nytta av att arbeta tillsammans istället för ett studiebesök… Såklart dessa pedagogiska val hos pedagogerna vara väl förankrat i argument och kunskap om den egna processen… ja, jag vet inte.

Den här tanken gör mig både nyfiken men den skaver också. För inom mig så känner jag starkt att vi behöver det gemensamma men kanske är det så att vi bygger upp gemensamma aktiviteterna inte ett gemensamt lärande…och vad skulle det då innebära rent krasst? Är vi så fast själva i organisationen att vi gör samma saker vi alltid gjort och att vi ser samma resultat som vi alltid gör? Att vi lyfter upp undantagen, de avdelningar som tex gjort enorma framsteg i lärmiljön och tar deras process som en som sker överlag men som kanske egentligen är just undantagen, det kanske bara är fyra av 21 avdelningar? Då blir ju frågan om det verkligen har skett den förändring vi tänker oss ska ha skett?

Det utmanar…

Hur mycket tillit kan vi ha till en process?

Vilket förtroende har vi för pedagogernas inre drivkraft?

Hur stort behov har vi av att styra?

Det måste skava lite

Katz och Ain Dack menar att nummer ett är att utveckling måste skava lite, den måste göra oss osäkra. Osäkerheten är det som gör att vi faktiskt har möjlighet att tänka ett varv till. Dock menar de att vi ofta inte gillar att vara i den där osäkerheten, hjärnan är lat och ovillig till förändring, därför misslyckas utvecklingsarbete för att vi kanske backar när vi känner oss osäkra, att vi gör det vi alltid gjort och har kontroll och därmed inte möter den förändring, eller kanske lärande, som skulle kunna vara möjligt. De menar att istället för att bli orolig när det skaver istället tänka att det skaver för att det är ett lärande i antågande. Och vi måste skapa en lärandekultur där det får skava, där vi ska känna oss trygga i det osäkra – en organisation som gör sårbarhet till en styrka.

Så vad är det för dörr vi öppnar om vi släpper tanken om den traditionella fortbildningen/professionsutvecklingen och istället pratar om professionellt lärande som mer fokuserar på en inre process som leder till en förändrad tanke eller handling?