Mod att avvakta för att möta en kreativ process tillsammans med barnen

Första veckan på terminen har gått. Det är så roligt att träffa barn och medarbetare efter ett långt uppehåll. Så många nya intryck, erfarenheter och spännande äventyr som passerat våra liv under en väldigt kort tid.

Uppehåll och pauser kan vara bra för det kreativa sinnet. Jag tror inte att det alltid är så lätt att utifrån se den lust, glädje och kreativitet som brinner hos förskollärarna efter sommaren. Att varje år i augusti starta upp eller komma tillbaka till en verksamhet, en verksamhet där det krävs mycket kreativitet. Jag ser hur mina kollegor från dag ett är laddade och fulla av idéer för att kunna möta de barn som kommer till avdelningen, med kraft och mod förändrar och förfinar de miljöerna. Några avvaktar, några kastar sig in i förändringen – tillsammans vill de skapa en miljö som är utmanade och inspirerande för barnen. Lösningsinriktade trollar de med det som finns och använder sin kreativitet till att återanvända något uttjänt och göra en skatt av det. Den kraft som används till detta är otrolig, och efter sommaren så slår den alltid till med full kraft!

Det pågår en egen aktiv liten ReMida-verksamhet på förskolorna.

Att se på när en stark kreativ kraft brusar kan vara svårt och det är lätt att dras med i den. Den kreativa kraften att vilja förändra och utveckla är en styrka men det finns också ett mod i att avvakta, att vänta in och att inte stressa fram en förändring. Precis som i våra projekt. Att vänta in de barn, den grupp som kommer att förhålla sig till miljön. Allt för ofta tror jag att vi införlivar barnen i en fast kultur – utan en tanke eller nyfikenhet på det som varit, det som finns i barnets ryggsäck när det kommer till förskolan. Visst finner vi en nyfikenhet på barnet men den nyfikenheten utgår från det sammanhanget barnet befinner sig i på förskolan och i barngruppen. Hur kan vi ta vara på barnens ryggsäckar? Hur blir förskolan till en gemensam kultur som skapas och omskapas – inte fast värld dit barnet kommer? Hur bjuder vi in barnets historia? Dess familj? Det som inte sker på förskolan men som till fullt är lika stor del av barnets liv?

20130811-144257.jpg

(Bild: http://www.barnresebutiken.se/varumärken/littlelife/littlelife-alpine-4)

Vackra reflektioner sådär med sommarens sista puff

Alla är inne i den där sista andningen innan sommaren, när kroppen och själen säger ”vila min vän”… Jag hör det hos pedagogerna, jag hör det hos barnen, jag hör det hos föräldrarna… Men sen är det vissa saker som ska utföras, som ska in i den sista delen av terminen – saker som är minst lika roliga och spännande som allt annat – om inte mer spännande! Saker som förskolans kvalitetsredovisning.

Jag har fått privilegiet att för andra året vara med och skriva vår kvalitetsredovisning med min chef. Och för mig som gillar organisationens lärande är det mycket givande att få ta del av verksamhetens utveckling. Jag kan se tydligt hur pedagogerna har arbetat med det som de förra året fann outforskat eller där det behövs mer djupdykning, och hur de utmanar barnens lärande genom sitt egna lärande. Att vi nu har en organisation med en röd tråd i utformandet av lärande och organisation gör att tecknen på hur verksamhetens utvecklats blivit ännu tydligare – och det är i sann anda en lärande organisation. Som kollega, förskollärare, som människa, som pedagogista – blir jag så stolt, glad – själaglad, hoppfull, framtidsnyfiken, över att ha så duktiga, grymma och drivande pedagoger runt mig!

Men hur får vi en dialog med samhället om förskolans arbete – barnens arbete? Hur tar förskolan plats? Hur visar vi politiker att kompetenta, nyfikna, medforskande pedagoger arbetar med ett fördjupat lärande med barnen, läser de kvalitetsredovisningarna? Hur ser politikerna och samhället förskolans vikt? Återigen – hur tar förskolan plats? Hur synliggör vi, liksom våra pedagogiska dokumentationer, lärande? Vilka processer lever på förskolan och hur får vi dessa processer att lämna förskolans väggar och ut på ”torgen”?

Det är dags, nu! Ge samhället något att bita i! Tag plats! Erövra!

20130626-222703.jpg

Fatta mod och omfamna dig själv så älskar också barnen sig själva

Den viktigaste delen för mig i mitt arbete med barnen är att låta dem växa och tro på sig själva, att känna att deras åsikt är viktig och att den behövs i samhället – och att det går att förändra och påverka. De människor som varit del av alla upplopp som pågått den senaste tiden i Sverige, kan inte ha känt så. Förskolor och skolor påverkar hur barnen växer i vårt samhälle, en av våra uppgifter är att synliggöra barn och ungdomar i samhället, synliggöra deras värde både för andra och för sig själva. Men hur ofta sviktar inte vi vuxna i vårt egenvärde? Hur många gånger låter inte vi oss påverkas av andras åsikter? Och om vi inte ser vårt egenvärde – hur kan vi då ge det till barnen? Och hur kan vi tänka en öppenhet för olikheter om vi inte själva har en öppenhet för olikheter?

”powermusik”

Ni vet sådan musik som gör att jag känner mig stark, att jag är värdefull och att mina tankar är viktiga. Jag tror inte att jag är den enda som tvivlar på mitt egenvärde ibland – men jag är medveten om det och jag jobbar på det. Här kommer låttextutdrag ur min powermusik:

Fatta mod, människa! Du är viktig!

Read all about it; Emeli Sandé

You’ve got the words to change a nation
But you’re biting your tongue
You’ve spent a life time stuck in silence
Afraid you’ll say something wrong
If no one ever hears it how we gonna learn your song?
So come on, come on
Come on, come on
You’ve got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Baby we’re a little different
There’s no need to be ashamed
You’ve got the light to fight the shadows
So stop hiding it away
Come on, Come on

I wanna sing, I wanna shout
I wanna scream till the words dry out
So put it in all of the papers,
I’m not afraid
They can read all about it
Read all about it, oh

Yeah, we’re all wonderful, wonderful people
So when did we all get so fearful?
Now we’re finally finding our voices
So take a chance, come help me sing this
Yeah, we’re all wonderful, wonderful people
So when did we all get so fearful?
And now we’re finally finding our voices
Just take a chance, come help me sing this

Olikheter är en tillgång och din förgyller världen!

True Colors; Cyndi Lauper

But I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that’s why I love you
So don’t be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow

Att göra misstag är en del av att vara mänsklig och i misstag växer man som människa
– och vem vet, ett misstag kan bli ett under!

Missarna; Wille Crafoord

Ingenting blir som man själv bestämt
Drar man en vits, blir man själv ett skämt
Man är fel man på fel plats nästan jämt
Men ett felsteg på fel sätt som går snett
Kan bli rätt
Så rasar allt runt om dig
Visst blir man låg, men kom ihåg

Det är missarna som gör det
Missarna man minns
Och nu när de ju ändå finns
Vad kan man göra åt det?
Det må väl va’ förlåtet
Om segern inte alltid vinns
Och kysser du en groda
Kan kyssarna va’ goda
Fast det inte blir nån prins
Det är så lätt att man glömmer
Att det är missarna man minns

Just när man står som ett fån
I ett dån utav hån
Så klart man vill bort därifrån
Typ emigrera
Men tänk dig så trist för en perfektionist
Utan en endaste brist att korrigera
Nej allt det för korrekta, blir aldrig lika äkta
Som ett och annat litet spill
En enda liten blunder kan leda till ett under
Det var väl så man själv blev till
Columbus var en sopa, det vet vi allihopa
Han seglade till fel provins
Det är så lätt att man glömmer
Att det är missarna man minns

20130526-124625.jpg