Slow flow som puls

Jag är en ganska driven person som gillar att köra på, starta upp och göra…kanske något som lyser igenom i mina sociala medier. Jag ser det som en styrka för mig själv – att göra. Oftast när jag gör är det för att jag, genom en impuls, hamnar i ett flow. Mitt flow kan handla om att jag visualiserar en process framför mig, möjliga vägar den skulle kunna ta och möjligheter som kan komma där ur men jag kan också hamna i flow när jag bygger strukturer, strukturer som skapar ordning i min tanke eller praktik. Jag gillar flow och jag är ganska styrd av att VARA i flow. Fördelen är att jag lätt hamnar i flow annars hade mitt liv varit svårt…men vad är flow då?

Flow är ett begrepp inom psykologin. Det är ett medvetandetillstånd som inträffar när en individ blir helt uppslukad av en aktivitet och går bortom sin reflekterande självmedvetenhet samtidigt som den får en djup känsla av kontroll. Flow blev till ett allmänt känt begrepp efter att Csikszentmihalyi beskrev det i sin bok ”Beyond Boredom and Anxiety” utgiven 1975. Csikszentmihalyi skapade begreppet flow 1975 efter att ha studerat lek, kreativitet och olika konstnärers personligheter i flera år. Han ville förstå vad det är som gör att vissa aktiviteter blir så motiverande för människan. Flow är en positiv erfarenhet och associeras med njutning. Det är också ett mycket funktionellt tillstånd som korrelerar med framgång i kreativa aktiviteter, studier och sport och på det sättet leder till kompetens- och personlighetsutveckling. Flow leder till engagemang i utmanande aktiviteter eftersom individen måste sätta allt högre standarder för sig själv för att behålla flow. Därför ses flow som en nyckel till ett rikt och produktivt liv samt till den kulturella evolutionen. Koncept som liknar flow är lek (Piaget), optimal stimulering (Hebb och Berlyn), peak experience (Maslow), personal causation (DeCharms), sparks (Benson) och personal expressiveness (Waterman).

Kännetecken för flow…Aktivitet och medvetandet smälts samman. Man ser inte på sig själv som separerad från det man gör. / Uppmärksamheten ökar och centreras kring en begränsad mängd stimuli, det känns som att resten av världen försvinner. / Självmedvetenheten upphör, tankar om sig själv blir irrelevanta för individen. Det kan beskrivas som att man tappar bort sitt ego, går bortom personligheten eller blir ett med världen. / Man upplever en känsla av inre styrka och kontroll över det man gör och över kraven från miljön och omgivningen. / Mål och strategier för att uppnå dem hänger logiskt samman, reaktion övergår till handling automatiskt, utan reflektion och tvekan. Feedback och krav man får är klara och icke tvetydliga. / Externa mål och belöningar behövs inte, aktiviteten i sig är en anledning till att fortsätta med den (d.v.s. flow har en autotelisk natur). Csikszentmihalyi menade att flow-konceptet hjälper oss att förstå motivationen hos människan eftersom vi ofta gör saker utan att få någon belöning utifrån. / Tidsupplevelsen blir förvrängd vilket ofta betyder att tiden går fortare än vanligtvis. (saxat från Wikipedia)

Visst är det intressant? Och att flow kan jämföras med lek? Jag tror vi alla hamnat i flow någon gång, när tiden bara sådär rusat iväg och med en känsla efteråt av att man varit med om något särskilt.

I pedagogiska processer kan flow vara både en fördel och nackdel. Fördelen av att hamna i flow där saker bara händer, till exempel i projekt, gör att vi liksom följer med av bara farten, barn och vuxna, för att det är stimulerande och vi upplever som att det ger oss alla något meningsfullt. Det händer saker som vi upplever större än oss själva. Den känslan är fantastisk att få men ack så saknad när flowet ebbar ut. Då kan man nästan känna att det man gör känns otillräckligt eller meningslöst för att det inte genererar samma känslor, det genererar inte flow.

Bild Pixabay

Jag tänker att flow också uppträder när vi gör kullerbyttor. Vi lär oss något nytt och i vårt eget flow försöker vi skapa förändringar som kanske inte står i relation till vår verksamhet. Och ibland är vi pedagoger i flow men barnen är inte med. Flow är en fantastisk men också vilseledande drog.

Samtidigt är flow något vi ska eftersträva tillsammans med barnen. Flowet måste vara en del av ett projekterande förhållningssätt, flowet synkar våra processer och får oss att hålla kvar i saker.

Rollen som pedagogista/pedagogisk samordnare handlar om att utveckla processer tillsammans med pedagogerna. Ofta kan man få rollen att driva på och leda processer framåt, att se till att saker händer – vilket man som pedagogista egentligen inte kan göra eftersom det är något som måste göras tillsammans med och av pedagogerna. Men som pedagogista kan man hjälpa till att hålla ihop trådarna, att binda ihop det vi kollektivt tänker. Kanske påbörja en tråd…som pedagogerna upplever viktig att ta vid.

I min egen utveckling som pedagogisk samordnare och i möte med pedagogerna kan jag uppleva att när verksamheten gör kullerbyttor, såväl pedagoger som organisation, så händer just det jag skrev ovan – man vill liksom börjar GÖRA direkt det som man nu håller på att erövra. Vilket i sig kan leda till att man stressar processer och ibland går det snabbt framåt, man landar inte i det som händer NU utan man ser snarare på allt man vill göra och flowet gör att vi rusar på.

Jag kände så väl igen mig i Martina Lundströms ord i höstas när hon under en föreläsning lyfte dilemmat av pedagogistans roll som många gånger snarare blir att bromsa än att driva pedagogernas processer. Att få processerna att landa, gå på djupet och se till att vi inte bara springer på. En pedagogistakollega, Vera Rojas, lyfte för ett tag sedan att de plockat ut ”långsamhet” som ett värdeord för sina förskolor. Det började spinna lite i mitt huvud då…

Två begrepp har växt inom mig under det senaste halvåret. Begreppen använder jag regelbundet med våra pedagoger när jag sitter i handledning. Och när pedagogerna själva börjar använda begreppen, fyller dem med egna tolkningar, när begreppen används på till exempel på möten för att beskriva deras upplevelser så känns det gott – för då börjar vi prata samma saker. Samtidigt som jag lyft begreppen så har vi tillsammans gett de ett värde.

Begreppen jag använder är:

Mellanrummet: Mellanrummet, för mig, innebär att vi behöver stanna upp och se vad det är vi tror sker och det som faktiskt sker genom att till exempel använda oss flera gånger av våra observationer, filmer och bilder. Att det som vi tolkar och tycker oss se i barnens lärande och på förskolan, grundar sig i att vi tittat många gånger för att försöka upptäcka det där mellanrummet. Tolkningar vi väljer att lyfta och synliggöra, måste grunda sig i ett ställningstagande av att titta många gånger på vad som sker i verksamheten. Ett ställningstagande som innebär att vara nyfiken på det som verkar ske och öppen för att vi vill se det som sker från flera olika perspektiv.

Slow flow: Det andra begreppet jag använder mycket är något jag kallar för ”SLOW. FLOW”. Med det begreppet vill jag inkorporera det som jag skrivit om ovanför. Det innebär för mig att det finns ett flow i till exempel projektet eller i en process men att flowet måste hänge sig åt långsamhet. Om flowet har ett högt tempo kan vi tendera att missa möjligheter att komma djupare men om det finns ett långsamt tempo, fortfarande med ett flow eller en puls, så kan vi i långsamheten upptäcka saker som vi inte trodde fanns eller som kan vara ett stöd i att öka vår förståelse och erfarenhet av det vi försöker förstå. Med ett slow flow kan vi också fånga upp mellanrummen lättare.

Med andra ord, kan vi hålla fast i en puls eller ett flow, men göra det med en hängivenhet till långsamhet så kan det hända stora saker. Att vi lägger en tillit till att även om det visserligen går långsamt så finns det också ett värde i det. Slow flow blir som en puls och som ni vet kan vi påverka hur snabbt och långsamt vår puls slår – men den slutar aldrig att slå…

Mod att avvakta för att möta en kreativ process tillsammans med barnen

Första veckan på terminen har gått. Det är så roligt att träffa barn och medarbetare efter ett långt uppehåll. Så många nya intryck, erfarenheter och spännande äventyr som passerat våra liv under en väldigt kort tid.

Uppehåll och pauser kan vara bra för det kreativa sinnet. Jag tror inte att det alltid är så lätt att utifrån se den lust, glädje och kreativitet som brinner hos förskollärarna efter sommaren. Att varje år i augusti starta upp eller komma tillbaka till en verksamhet, en verksamhet där det krävs mycket kreativitet. Jag ser hur mina kollegor från dag ett är laddade och fulla av idéer för att kunna möta de barn som kommer till avdelningen, med kraft och mod förändrar och förfinar de miljöerna. Några avvaktar, några kastar sig in i förändringen – tillsammans vill de skapa en miljö som är utmanade och inspirerande för barnen. Lösningsinriktade trollar de med det som finns och använder sin kreativitet till att återanvända något uttjänt och göra en skatt av det. Den kraft som används till detta är otrolig, och efter sommaren så slår den alltid till med full kraft!

Det pågår en egen aktiv liten ReMida-verksamhet på förskolorna.

Att se på när en stark kreativ kraft brusar kan vara svårt och det är lätt att dras med i den. Den kreativa kraften att vilja förändra och utveckla är en styrka men det finns också ett mod i att avvakta, att vänta in och att inte stressa fram en förändring. Precis som i våra projekt. Att vänta in de barn, den grupp som kommer att förhålla sig till miljön. Allt för ofta tror jag att vi införlivar barnen i en fast kultur – utan en tanke eller nyfikenhet på det som varit, det som finns i barnets ryggsäck när det kommer till förskolan. Visst finner vi en nyfikenhet på barnet men den nyfikenheten utgår från det sammanhanget barnet befinner sig i på förskolan och i barngruppen. Hur kan vi ta vara på barnens ryggsäckar? Hur blir förskolan till en gemensam kultur som skapas och omskapas – inte fast värld dit barnet kommer? Hur bjuder vi in barnets historia? Dess familj? Det som inte sker på förskolan men som till fullt är lika stor del av barnets liv?

20130811-144257.jpg

(Bild: http://www.barnresebutiken.se/varumärken/littlelife/littlelife-alpine-4)

Vilka glasögon sätter du på dig?

Länk till film

Vilka glasögon sätter du på dig?

Är det glasögonen som visar de söta barnen som har så roligt?

eller är det…

glasögonen som visar

– glädje, nyfikenhet och utforskande

– funktion och varande

– det sociala samspelet

– reflektion

– hur hypoteser testas

– tekniska undersökningar

– gummibandets språk

…. Listan kan göras lång….

”It’s all in the eyes of the beholder”

Ljus/skugga – attraction

Fredagsreflektion i sinnlig kreativ form…

Ljus/skugga

Provokation – hur utmanar vi Reggio?

Idag har vi varit på studiebesök på en förskola för 0-3 åringar samt varit på Malaguzzicentret där vi fick en guidad tur av atelieristan Simon, en svensk kille som ursprungligen kommer från Stockholm men som är bosatt och verksam som atelierista på Malaguzzicentret och på förskolor.

Besöket på förskolan

Rodari

var spännande, har längtat efter att komma ut i förskolorna och få ”se”. Det var flera avdelningar, upplevelsen var lite att vi störde men barnen är vana vid att det kommer besök. Det positiva var att det kändes återigen att det inte var något nytt utan att det mer berikade det vi redan gör. Och jag tror att om vi fick tänka ihop kunde vi berika varandra mycket mer. Tania Bertacchi, pedagogistan som guidade oss, berättade att det inspirerats av oss i Sverige och våra tankar kring måltider och utomhusmiljö – där vi tänker helt olika.

Spännande reflektioner
– de dokumenterar inte lärande som i ”vad lär vi oss” utan ”hur vi lär”, ett skiftbyte där inga produkter är med i dokumentation utan processen, vi är väldigt duktiga i Sverige på att redovisa resultat i form av vad barnen lärt. Ex: vi har inte arbetat med matematik utan vi har använt vårt matematiska språk i vårt utforskande.
– Bassa Reggiana har inspirerats av förskolorna i Reggio Emilia, förskolorna i staden Reggio Emilia är de enda förskolor som kan kalla sig Reggio Emilia förskolor.
– ena delen av förskolan tillkom för tre år sedan så Tania varnade för att den skulle kunna kännas lite tom, jag tänker kring hur vi ofta stressar i processer, hos oss kanske en avdelning efter tre år skulle varit gammal…

Frågor som kom upp under besöket från gruppen:
Digitalitet – hur arbetar de med digitala verktyg och används digitala verktyg gentemot föräldrar? På äldrebarnsavdelningarna har barnen fått börja använda digitalkameror, ingen typ av blogg eller interaktivt föräldraforum.
Dokumentation tillbaka till barnen – ges dokumentationen tillbaka till barnen? Nej, däremot så upplever de att barnen är trygga med att de vuxna dokumentera, tar kort och skriver ner barnens tankar. De kan till och med be pedagogerna om att skriva ner eller ta foto. Jag tänker att det sätt barnen får ta del av dokumentationen är det infoblad och dagbok som sitter utanför avdelningen.
Utvecklingssamtal – har man utvecklingssamtal kontinuerligt som i Sverige? Nej, man har introduktionssamtal samt ett överlämningssamtal när man byter förskola. Annars förs information vi föräldramöten etc. Givetvis har man möte med enskilda föräldrar om det finns ett behov av det.
Piazzan – hur använder ni piazzan? Grundtanken är möten, en plats för hela förskolan men de har inte kommit dit än utan nu används den framförallt för de äldre barnen och när man arbetar i projekt där man behöver större ytor.

Malaguzzicentret – upptäcka ljus i ljusateljé

Simon, atelierista, guidade runt oss i en stor ljusateljé dit allt från förskolor till gymnasielklasser kommer för att få uppleva, upptäcka och utforska teorier om ljus. Ljusateljén har funnits i flera år och bygger dels på projektarbete i förskolorna men också av en grupp beståendes av pedagogistor, atelieristor, forskare, och konstnärer som skapades parallellt för att få flera olika infallsvinklar.

Men varför ville man arbeta med ljus och barn? Av tre skäl:

1. Tillgänglighet – otillgänglighet
Ljus är tillgängligt på det sätt att vi kan se varifrån det kommer och var det landar men vad händer däremellan? Ljuset gör världen synlig och världen gör ljuset synligt.
2. Omvandling
Ljus och mörker, kan omvandla material, ljus kan vandra under dagen, vi kan omvandla vår miljö med hjälp av ljus, men också omvandla ljuset genom att låta det möta många material.
3. Tvärvetenskapligt
Estetik och fantasi men också vetenskapliga aspekter, binder ihop, inte ämne men en uppsjö av uppslag för tolkning.

De vill ge barnen många sätt att närma sig ljus på, de 100 språken, att kunna möta många sorters lärande.

utmana = provokation

Problemsetting

kontra problemlösning – där problemsetting handlar om att skapa miljöer där problem uppstår kontra att presentera ett problem. Barnen formulerar frågor i sin lek, formulerar hypoteser, konfronterar och delar, provar, stämmer de överens – för oftast samman sina hypoteser. Simon tryckte på de generativa frågorna, men de lämnar inte barnet, kanske ställer de frågan till hela gruppen eller ger en annan fråga, ”om vi provar ett annat material och se om det är likadant?”

På kvällen föreläste även Tim Waller, professor vid Anglia Ruskin University i England, som kommer ha ett samarbete med Bassa Reggiana, Barnpedagogiskt Forum. Han pratade om att de sedan 10 år tillbaka arbetat i ett projekt där man använt sig av utemiljön, då engelska förskolor och skolor inte ser sin utemiljö lika självklar som sin innemiljö. Chrisitan Fabbi var också med och kommenterade att även deras förskolor behöver arbeta med sin utemiljö – han hänvisade till Sverige och att vi har mycket att lära av varandra. Några svenska pedagoger fick göra sina röster hörda, utmanande frågor som ”Vad är ni rädda för med att vara utomhus?” med svaret om att den italienska kulturen känner starkt för att skydda barnen och att de går igenom generationerna, barnen kan bli kalla och blöta utomhus. Waller kopplade deras projektarbete till tre frågor som uppstått kring projektet (där studenter, pedagoger och forskare deltagit):

1. Var finns skola? Överallt, på många ställen
2. Vad är skola? Demokrati, relationer
3. Varför har vi skola? Är skola ett gammalt begrepp? Vi vet mer om lärande och lärandeförhållanden än på 1800:talet men vi är fortfarande i samma ”hus”

Spännande, lång och givande dag. Men det jag framförallt, tillsammans med mina kollegor, tar med oss är att vi i Sverige faktiskt har utvecklat en egen gren av pedagogiska tankar och förhållningssätt. Vi är inte reggioinspirerade men vi har influenser från Reggio och vi ska inte bara ta emot från Reggio – vi har något att delge Reggio. De har mycket att ge oss i teori och tankar – och vi har mycket att delge dem kring praktik och tankar. Vi behöver nätverka! Vi behöver provocera varandra!

Rolig koppling jag inte visste…

ReMida = kung Midas, allt man rör vid blir till guld

20130508-233420.jpg20130508-235648.jpg20130508-235701.jpg

20130508-235737.jpg

20130508-235725.jpg

Incontro – möte med demokratiska värden i Reggio

Första dagen till ända!
Mycket tankar!
Reflektion men också en bekräftelse…

vi tänker åt samma håll!

Vi har idag haft en introduktionsföreläsning med Christian Fabbi och en föreläsning kring Bassa Reggianas pedagogiska filosofi med Tania Bertacchi och Alessandra Ferrari, två pedagogistor. Jag har hört Fabbi och Bertacchi tidigare under min pedagogistautbildning och det var trevligt att möta Ferrari – ödmjuk pedagogista.

Reflektioner jag tar med mig från dagen:

Introduktion

– projekt handlar inte om att hitta svar utan om att kunna ställa nya frågor
– det var föräldrar och pedagoger som arbetade fram yrkesrollerna pedagogista och atelierista
– man har börjat tänka om kring atelieristan, istället för att ha en nyckelkompetens vill man ha den som kompetens hos flera av pedagogerna därför har yrkesrollen atelierista minskat i Bassa Reggiana
– precis som i Sverige har man nu fokus på att utvärdera kvalitet i förskolan
att rösta (någonting som vi tolkar som en demokratisk handling) gör man inte i barngruppen, man anser att minoriteten då påtvingas ett beslut av majoriteten – istället diskuteras lösningar fram
– Italien har problem med demokrati och därför vill förskolorna ge barnen detta tidigt och Fabbi utvecklade detta med att när barnen kommer till skolan försvinner demokratin och man hamnar i en roll som går ut på att bara lyssna
– för att kunna fatta kollektiva beslut behöver man känna sig som en del av gruppen

!!! Landet är i ekonomisk kris som resten av Europa och trots att Bassa Reggiana är ett av de områden som klarat sig bäst möter man upp människorna i staden genom gemensamma örtagårdar – för att arbeta mot ett gemensamt mål, att skapa ett nätverk. !!!

Bassa Reggianas pedagogiska filosofi

barndom; vem är barnet för oss? vad betyder det att vara ett barn? vad innebär barndom? vad innebär växa för oss? hur växer man? vilka kompetenser och rättigheter har barn?
– barn är kompetenta men inte utifrån att de klarar saker utan att de är kompetenta i sin egen process att upptäcka – hur tänker vi när vi hänvisar till att barn är självständiga?
– det besvärliga barnet, det kreativa barnet tar plats i jakt på lärande
– spegelneuroner, forskning visar att samma neuroner som finns hos ett aktivt barn uppstår hos det barn som observerar det aktiva barnet
– Gardners tankar om multipla intelligenser, som en smältdeg berikas dem inom mig och tillsammans med andra människors intelligenser
– Reggio har tidigare arbetat mycket inomhus men arbetar nu med att arbeta utomhus (kan de inspirerats av Sverige)
– återvinningsmaterial handlar inte bara om kreativitet och fantasi utan också genom att erbjuda mycket material ge barnen möjlighet att komma så nära som möjligt sin bild i huvudet av det de skapar
– tänka kompetens inte utifrån det vi tycker barnen ska klara utan kompetenta i sina egna processer
– vuxna som resurser inte domare

incontro = möten

valore = värdegrund

Vad tar jag med mig?

Reflektion kring vad självständighet är – på vilka grunder blir/är man självständig i vår verksamhet?

Hur får vi barnen att se oss som resurser och inte domare? Handlar inte det mer om vår process än barnens? Hur mycket går vi in som domare? Omedvetet eller medvetet?

Det vackra i att stötta familjerna i ett land i kris, att se den större bilden och att förlita sig på sin historia där kollektivets styrka byggt landet, att ta ett samhällsansvar!

Vårt demokratibegrepp – vad är demokrati? På vilka villkor? Är det majoriteten som äger demokratin?

20130506-225738.jpg

20130506-225744.jpg

Djupdyka i vår läroplan

Fick ett tips om ett av Anne-Marie Körlings blogginlägg… I detta inlägg (länkat nedanför) ger hon ett förslag på en övning för att djupdyka ner i våra läroplaner.

”Ta en mening ur läroplanen som du tycker om eller grubblar över. Skriv ned den. Undersök läroplanen utifrån den meningen.”

Jättebra övning som får oss att reflektera runt en gång till i våra processer! Synliggör också våra tankar för varandra, vilka värderingar har vi? Ser vi på målen på samma sätt? Problematiserar och den får oss att sätta ord på det vi kanske inte alltid når i våra reflektioner!

Ska verkligen testa den – fast då kopplad till förskolans läroplan.

Trevlig Valborg!