Vackra reflektioner sådär med sommarens sista puff

Alla är inne i den där sista andningen innan sommaren, när kroppen och själen säger ”vila min vän”… Jag hör det hos pedagogerna, jag hör det hos barnen, jag hör det hos föräldrarna… Men sen är det vissa saker som ska utföras, som ska in i den sista delen av terminen – saker som är minst lika roliga och spännande som allt annat – om inte mer spännande! Saker som förskolans kvalitetsredovisning.

Jag har fått privilegiet att för andra året vara med och skriva vår kvalitetsredovisning med min chef. Och för mig som gillar organisationens lärande är det mycket givande att få ta del av verksamhetens utveckling. Jag kan se tydligt hur pedagogerna har arbetat med det som de förra året fann outforskat eller där det behövs mer djupdykning, och hur de utmanar barnens lärande genom sitt egna lärande. Att vi nu har en organisation med en röd tråd i utformandet av lärande och organisation gör att tecknen på hur verksamhetens utvecklats blivit ännu tydligare – och det är i sann anda en lärande organisation. Som kollega, förskollärare, som människa, som pedagogista – blir jag så stolt, glad – själaglad, hoppfull, framtidsnyfiken, över att ha så duktiga, grymma och drivande pedagoger runt mig!

Men hur får vi en dialog med samhället om förskolans arbete – barnens arbete? Hur tar förskolan plats? Hur visar vi politiker att kompetenta, nyfikna, medforskande pedagoger arbetar med ett fördjupat lärande med barnen, läser de kvalitetsredovisningarna? Hur ser politikerna och samhället förskolans vikt? Återigen – hur tar förskolan plats? Hur synliggör vi, liksom våra pedagogiska dokumentationer, lärande? Vilka processer lever på förskolan och hur får vi dessa processer att lämna förskolans väggar och ut på ”torgen”?

Det är dags, nu! Ge samhället något att bita i! Tag plats! Erövra!

20130626-222703.jpg

Demokrati eller anarki

Var inne på Facebook ikväll och läste ett inlägg av Linda Linder. Många parallella tankar spinner i mitt huvud, hjulen därinne rullar igång lite extra…

20130521-225615.jpg

Demokrati eller anarki?

Jag tror jag förstår vad Linda menar, jag har letat ord för detta, för jag har också sett vad hon syftar på.
I sin jakt på ett demokratiskt förhållningssätt är det en fin gräns innan det går över till anarki – när barnets rätt att bestämma blir viktigare än att vara en del av ett kollektiv som fattar beslut tillsammans och respekterar varandra, och när det pedagogiska ledarskapet faller. I all välmening tänker man att barnen faktiskt har inflytande och bestämmer över sin egen vardag – men det handlar inte om demokrati. Som Carla skriver att demokrati är något som måste fostras. Jag tror att vi återigen hamnar i att plagiera något från Italien, i detta fall demokratiska värden, vi plagierar utan vare sig reflektion eller kritiskt tänkande. Missförstå mig rätt – självklart ska barnen få bestämma över sin vardag men jag har sett verksamheter där det faktiskt är barnen som bestämmer över pedagogerna, där barnen lämnas själva i att reda ut demokratibegreppet och där det inte har gått så bra – där gruppen består i första hand av starka individer (där de starkaste dikterar verksamheten) istället för en känsla av att vara en del av något större, ett kollektiv.

20130521-231941.jpg

Jag tänker på min resa till Italien – hur väl förberedda pedagogerna var på att möta barnen. De lämnar inte processer åt slumpen, de är förberedda och de ansvarar för ett pedagogiskt ledarskap! Återigen verkar vi inte vara förberedda att möta barnen ur ett demokratibegrepp. Hur har vi undersökt demokratibegreppet?

Och likaväl kan det ju faktiskt vara tvärtom, att vi tycker oss ha en tillåtande verksamhet, där barnens åsikter lyft som viktiga – i våra teorier men i praktiken fallerar det och barnen styrs istället av vuxnas förväntningar och dolda ”regler”. Svårt, svårt…

20130521-231606.jpg

Jag kopplar till hur vi använder IKT; dator, lärplatta etc. Hur lämnar vi barnen i tekniken? Är det okej att låta barnen klicka runt på youtube utan en vuxen i närheten? Vilka processer uppstår vid tekniken när vi vuxna försvinner? Är det goda processer eller blir det något annat? Demokrati betyder inte att vi lämnar barnen, det betyder att vi vuxna finns som resurser för barnen och deras läroprocesser – och resurser som är viktiga – ur såväl demokratibegrepp som ur ett pedagogiskt ledarskap/fostran. Och det handlar om fostran – men med ett demokratiskt utgångsläge istället för ett auktoritärt. Hmmmm… Låter lite invecklat men jag hoppas ni hänger med i mina tankar.

Erika

Digitala gränssnitt i Reggio

Under SETT mässan i april nämndes

digitala gränssnitt

som ett begrepp – det handlar om att vi kommer närmare tekniken – från en dator med mus och tangentbord till en ipad där teknik kommer närmre människan. Teknik – detta laddade ämne i Sverige var det som pratades om under dagens föreläsning. Liksom våra reflektioner kring lärplatta/iPad i förskolan reflekterar även pedagogerna i Italien.

ödmjukhet

är dagens nyckelord. Ödmjukhet för att det finns saker pedagogerna här inte är klara med. Ödmjukhet att be andra, i detta fallet oss, om hjälp. Att kunna lära av varandras processer!

Processen i Reggio liknar vår men de är mer förberedda, genomtänkta kring vad, varför, hur och återkommer hela tiden till reflektion. Den förskola vi var på idag har man närmat sig digital teknik genom att framförallt tillgängliggöra digitalkamera men innan bearbetades såklart pedagogerna noga omständigheter kring ämnet;

vilka relationer har barn med digital teknik idag?
vad betyder digitalt?
hur mycket känner vi till om det digitala?

Man intervjuar föräldrar, går fortbildning, skapar hypoteser – med andra ord förbereder man sig noga! Syftet med digitalkameran i sig handlade inte om vad barnen fotade utan det som dokumenterades var barnens närmande till teknik – och då utgick man från dialogerna för där finns ledtrådarna.

Tankar som liknar våra:
vi vuxna måste skapa en relation med teknik
– det är ett lättläst verktyg för barnen att tyda
– direkt verktyg
– digital natives/digital immigrants

Det handlar också om att ge barnen tillgång till ett språk de använder nu och ska använda i framtiden. Och vi som vuxna måste sätta oss in i teknik för att kunna ställa motfrågor. Och återigen…

förberedelse

Här vände sig pedagogerna sig till oss – var är vi och våra tankar? Kan vi ha ett utbyte? Vi må ha kommit långt i teknikfrågan men kanske skulle vi behöva backa bandet…här är det stor skillnad mellan Sverige och Italien.

Förskolan Zenit

Förskolan vi besökte idag projekterar kring teknik. För mig gav detta besöket otroligt mycket. Jag fick möjlighet att prata med en pedagog, dels kring teknik, men också kring morgonmöte och hur man delar upp sig. Jag fick ord på layout och dokumentation. Lite mer ”hands on”.

Återkommande vid studiebesöken trycks det på historien som en del av förskolans identitet. Och det är i historien förklaringen till alla stora panåer på förskolorna finns – de sitter under en längre tid och självklart undrar man vad är det för dokumentationer som får stanna kvar så länge? Svaret kom idag – det handlar återigen om

att relationera till sin historia

. De väggfasta dokumentationer som är upptryckta på panåer handlar oftast om relation till en plats och då finns ett större skäl till att det kan hänga längre för den blir en del av platsens historia. Layoutmässigt kopplar man ihop stil, storlek etc till projekt, de som deltar i stora som små projekt, barn och vuxna, avgör vilken stil som ska användas.

Andra tankar

– att barnen får sätta egna rubriker till projekt, foton och kreationer
– vi har väldigt olika organisationer, hur gör vi för att berika vår organisation och se möjligheter före hinder?
– problematik med att få åldershomogena grupper, precis som vi, de funderar över förflyttning av personal, precis som vi, och de tar med ödmjukhet kring det
– åldersintegrerade grupper okej men i projektet åldrshomogent

20130510-012921.jpg

20130510-012934.jpg

20130510-012952.jpg

20130510-013131.jpg

20130510-013141.jpg

Att skapa en respekt för materialet för att kunna projektera

Idag har vi dels varit på två förskolor i

Novellare

, en för äldre och en för yngre. Dessa förskolor låg närmare oss där vi är. Mycket intryck! Som bäst kan beskrivas i bilder… Tyvärr har hotellet superdåligt wifi. Men tankar kan jag få med:

I vår ateljé hemma upplever vi att det är mycket produktion, man gör saker på saker. I ateljéerna här fanns, både igår och idag, material som inte verkade användas till skapande i den bemärkelsen att spara och ta hem en produkt utan material som ska leva i processer. Hur kommer man dit? Lägger vi fram prismor tar de slut med en gång. Simone, som är atelierista på dessa förskolor svarar att det handlar om respekt för materialet. Dessa barn har sedan tidigt haft tillgång till materialet, lärt känna materialets språk under flera år därför behöver de inte producera eller lära känna materialet som våra barn gör. Det våra barn gör i sin massproduktion är att fortfarande lära känna materialet – någonting vi verkligen kan ta med oss när vi arbetar åldershomogent.

Material som lättläst och tillgängligt; material skall ha en plats för att kunna skapa kaos! För att kunna skapa kaos måste det finnas ordning. Men material måste få migrera!

Ljudmiljö och tankar om piazzan vävs ihop; ljudnivån är otroligt hög jämfört med svenska förskolor. Flera undrar över hur de ställer sig till den. Pedagogistan på denna förskola hänvisar till olikheter, för henne är svenska förskolor för tysta, vi bär med oss vår kultur. Piazzan togs upp, används den som matsal? Nej! Barnen måste få vara högljudda vid maten, är det högt ljud betyder det att barnen har saker att prata om, något som pedagogerna tolkar som positivt. Men även för dem skulle ljudet på piazzan vid en matsituation inte bli bra. Trots piazzans stora utrymme på Arcobaleno används den av få barn i taget.

På den här förskolan har man arbetat med sin utomhusmiljö i ett projekt de senaste 9 åren. Men de har ett helt annat tänk än vi. Man har lyckats få på barnen gummistövlar när de är ute men när det pratades om att vara ute när det regnar sade en del föräldrar att de heller är hemma ifall de går ut när det regnar.

Återkommande under veckan:

”För förskolorna härnere är man rädda för att gå ut, i Sverige är vi oroliga när barnen leker med krossat glas.”

Projektering som redskap för demokrati inom utbildning

På eftermiddagen hade vi en föreläsning om projekt i kommunfullmäktiges vackra sal i Casa Novellara, ett slott vi sett barnen måla på flera av avdelningarna. En pedagogista berättar om projekt, varför vi ska befinna oss i ett projekterande… Det handlar om ett förhållningssätt och inte en arbetsmetod. Ett förhållningssätt som en strategi för att bringa ordning i kaos, där åsikter får mötas och ses som resurser. Andra reflektioner:

– kunskap inte som sökande efter sanning men för att hantera osäkerheten och göra den till en resurs

– programmera kontra projektera; programmera är en rak linjär process där jag ger dig info, projektera handlar om resan och processen

projektets avsikter:
(tema) forskningsområde?
(bas) var står vi här?
vilka frågor ställer vi till barnen?
Att alltid börja utifrån oss själva och inte barnen. Ex genus – vad tänker vi om genus? Mina tankar, erfarenheter och känslor kommer spegla av sig därför måste jag vara medveten om dem.

jobba i små grupper men glöm inte att det finns ett värde i att återkoppla och berätta inför den stora gruppen, att sätta namn på det man skapar tillsammans handlar om att värdesätta

”projektera, är en form av verbet älska”

AG. Fronzoni, designer

20130508-234536.jpg

Incontro – möte med demokratiska värden i Reggio

Första dagen till ända!
Mycket tankar!
Reflektion men också en bekräftelse…

vi tänker åt samma håll!

Vi har idag haft en introduktionsföreläsning med Christian Fabbi och en föreläsning kring Bassa Reggianas pedagogiska filosofi med Tania Bertacchi och Alessandra Ferrari, två pedagogistor. Jag har hört Fabbi och Bertacchi tidigare under min pedagogistautbildning och det var trevligt att möta Ferrari – ödmjuk pedagogista.

Reflektioner jag tar med mig från dagen:

Introduktion

– projekt handlar inte om att hitta svar utan om att kunna ställa nya frågor
– det var föräldrar och pedagoger som arbetade fram yrkesrollerna pedagogista och atelierista
– man har börjat tänka om kring atelieristan, istället för att ha en nyckelkompetens vill man ha den som kompetens hos flera av pedagogerna därför har yrkesrollen atelierista minskat i Bassa Reggiana
– precis som i Sverige har man nu fokus på att utvärdera kvalitet i förskolan
att rösta (någonting som vi tolkar som en demokratisk handling) gör man inte i barngruppen, man anser att minoriteten då påtvingas ett beslut av majoriteten – istället diskuteras lösningar fram
– Italien har problem med demokrati och därför vill förskolorna ge barnen detta tidigt och Fabbi utvecklade detta med att när barnen kommer till skolan försvinner demokratin och man hamnar i en roll som går ut på att bara lyssna
– för att kunna fatta kollektiva beslut behöver man känna sig som en del av gruppen

!!! Landet är i ekonomisk kris som resten av Europa och trots att Bassa Reggiana är ett av de områden som klarat sig bäst möter man upp människorna i staden genom gemensamma örtagårdar – för att arbeta mot ett gemensamt mål, att skapa ett nätverk. !!!

Bassa Reggianas pedagogiska filosofi

barndom; vem är barnet för oss? vad betyder det att vara ett barn? vad innebär barndom? vad innebär växa för oss? hur växer man? vilka kompetenser och rättigheter har barn?
– barn är kompetenta men inte utifrån att de klarar saker utan att de är kompetenta i sin egen process att upptäcka – hur tänker vi när vi hänvisar till att barn är självständiga?
– det besvärliga barnet, det kreativa barnet tar plats i jakt på lärande
– spegelneuroner, forskning visar att samma neuroner som finns hos ett aktivt barn uppstår hos det barn som observerar det aktiva barnet
– Gardners tankar om multipla intelligenser, som en smältdeg berikas dem inom mig och tillsammans med andra människors intelligenser
– Reggio har tidigare arbetat mycket inomhus men arbetar nu med att arbeta utomhus (kan de inspirerats av Sverige)
– återvinningsmaterial handlar inte bara om kreativitet och fantasi utan också genom att erbjuda mycket material ge barnen möjlighet att komma så nära som möjligt sin bild i huvudet av det de skapar
– tänka kompetens inte utifrån det vi tycker barnen ska klara utan kompetenta i sina egna processer
– vuxna som resurser inte domare

incontro = möten

valore = värdegrund

Vad tar jag med mig?

Reflektion kring vad självständighet är – på vilka grunder blir/är man självständig i vår verksamhet?

Hur får vi barnen att se oss som resurser och inte domare? Handlar inte det mer om vår process än barnens? Hur mycket går vi in som domare? Omedvetet eller medvetet?

Det vackra i att stötta familjerna i ett land i kris, att se den större bilden och att förlita sig på sin historia där kollektivets styrka byggt landet, att ta ett samhällsansvar!

Vårt demokratibegrepp – vad är demokrati? På vilka villkor? Är det majoriteten som äger demokratin?

20130506-225738.jpg

20130506-225744.jpg

Molto bambini!

På söndag har jag fått möjligheten att åka ner till Guastalla i Italien tillsammans med kollegor. I den mån det går reflekterar och delger jag mina tankar här på bloggen! Har hört att wifi:t på hotellet inte är det bästa men jag hoppas det ska funka.

Men för att ha det lite skoj i helgen får ni två coola länkar att titta på (tipsad om dessa på facebook):

Kvinnliga superhjältar ur flickors perspektiv

99 saker som du har och som gör livet otroligt mycket lättare och roligare!

Trevlig helg!

20130504-000459.jpg

Digital skola (och förskola) kräver strategi

Skummar igenom Lärarnas tidning nr 8/13…

Ur ledarstick (s3):

”I en ny undersökning säger föräldrarna att barnen inte utvecklar sin digitala kompetens i skolan utan i hemmet…Det handlar om att ge alla elever likvärdiga chanser och förbereda dem för ett digitalt kunskapssamhälle.”

Ur 14 dagar (s9):

”Dessutom är det färre grundskolor som har en IT-strateg idag jämfört med 2008. Var tredje rektor anser sig inte heller ha tillräcklig IT-kompetens för att leda skolans IT-strategiska arbete.”

Detta får mig att reflektera kring flera saker…

Först och främst – hur fördjupar och problematiserar vi arbetet med digitala verktyg? Vilken information ger vi föräldrar kring vårt arbete med digitala verktyg? Hur skapar vi en samsyn mellan hem och skola kring digitala verktyg? Hur går lärplattan till att bli ett digitalt verktyg och inte en spelmaskin – och fördjupar digital teknik lärande?

Och varför lämnas pedagoger vind för våg i den stormvåg av digitalitet? Det handlar faktiskt inte bara om man är ”van” vid smartphones eller inte – det handlar om att skapa didaktiska förhållanden kring digitala verktyg och där är vi alla noviser som behöver mötas! Det är oroväckande att digital teknik används ganska oreflekterat i våra verksamheter, och att ledning och riktlinjer kring skolans arbete inte lägger någon vikt vid att få fortbildning kring digitala verktyg eller nätverkande i vårt användande av IKT.

Hur skapar vi en didaktisk relation med IKT?
När blir digitala artefakter ett verktyg för fördjupat lärande?
Hur synliggör vi detta?
Vilken vision har vi kring IKT?

Så många frågor – hur kan vi stötta varandra på jobbet? Hur fördjupar vi vårt vuxenlärande kring digitala verktygs potentialer? Hur blir de verktyg för lärande som kompletterar vår verksamhet?

Hur tänker du?

20130429-192609.jpg