”…Många kan vara med och problemlösa tillsammans…”

Under ett besök i Härryda fick jag möjligheten att testa på Osmo väldigt kort. Och jag blev nyfiken på om någon testat och kunde berätta om sina erfarenheter av verktyget. Det har Ingemar Nielsen, pedagogisk ledare på Hydroparkens förskola i Oslo, gjort och därför har jag bjudit in honom för ett gästinlägg!

Håll till godo!

”…Blev helt förälskad direkt…”

Vad köper man till sin dotter i 2 års present? Leksaker lägger sig på hög här hemma och vi ville köpa något som hon kunde växa med och utmanade hennes sinnen. Samtidigt letade jag efter ett pedagogiskt verktyg till iPad som vi kunde använda på förskolan som jag jobbar på. Efter lite googlande hittade jag Osmo och blev helt förälskad direkt, äntligen ett verktyg där man inte bara trycker på iPaden för att utforska en app.

”…I Osmo får du använda kroppen och använda sinnena för att utforska och lösa problem som dyker upp…”

Osmo består om flera olika appar där du kan utforska och leka i olika världar. Jag ska gå igenom de olika apparna och beskriva vilka tankar och erfarenheter jag har fått när jag använt dessa i förskolan.

Baspaketet med Osmo består av stället som du sätter iPaden i och en spegel som man sätter ovanpå kameran till iPaden. Spegeln gör att arbetsytan framför iPaden blir en del av iPaden, Osmo ser det du gör framför iPaden. Det baspaketet som vi köpte innehöll tre st olika spel; Word, Numbers och Tangram. Vi köpte även till Osmo Coding som innehåller ett kodningsspel där man följer en karaktär som heter Awbie.

”…Jag tycker att Osmo har gjort en smart lösning i att man kan skapa profiler till väldigt många. Detta gör att varje barn har sin egna profil där progressionen till varje barn sparas så att de kan fortsätta där de sist avslutade…”

Detta gör att de vuxna lätt kan följa och dokumentera det barnen gör så vi kan se barnets utveckling i spelet. På min förskola har vi 18 olika profiler som vi pedagoger kan följa.

Words är ett alfabetsspel där du ska stava och pussla ihop ord med hjälp av bokstavsbrickor. Här kan du skapa dina egna ord och göra olika svårighetsgrader för barnen. Problemet med words är att det är ett amerikanskt alfabet så ÅÄÖ är inte med. Detta gör att uttalet som läses upp på de fasta ordbilderna är med engelsk brytning eller på engelska.

Numbers är ett matematiskt spel där barnen med hjälp av brickor, med siffror på eller tärningsprickar, ska sätta ihop rätt antal så det bildar den siffra som visas på iPaden. Appen utspelar sig i en miljö där de ska para ihop rätt antal med siffror som befinner sig i bubblor. När man klarat att spräcka en bubbla faller den ned och fyller på ett akvarium. I några bubblor finns det växter, fiskar och i andra mat till fiskarna. Under spelets gång matar man fiskarna och till slut kommer det en bubbla med en nyckel i som låser upp nästa nivå. Här har vi i förskolan projicerat upp appen på en vägg. Detta har gjort att flera barn kan vara med och spela samtidigt. Det blir många reflektioner om siffror, fiskar, mat och vilken siffra man ska skjuta på.

Tangram är ett pusselspel där barnen med hjälp av former ska pussla ihop olika bilder som kommer upp på iPaden. De olika former som används är triangel, rektangel och kvadrat. Barnen kan själv välja vilken svårighetsgrad som de vill ha, de olika svårigheterna kan vara att färgerna på brickorna inte syns på iPaden. Den lättaste svårighetsgraden visar två händer som för ihop brickorna, detta gör att spelet kan användas på småbarnsavdelningen hos oss. Här projiceras spelet upp på storskärm så barnen kan hjälpa varandra. För de största barnen ligger utmaningen i att klara av så många bilder som möjligt vilket gör att man kommer längre i den värld som Tangram förhåller sig i. Barnen kan spela sig in i olika borgar och lösa problem genom bilderna för att komma längre.

Programmeringsspelet Osmo Coding har används flitigt på vår förskola. I Coding följer barnen en figur som heter Awbie som har tappat bort sina husdjur. Awbie älskar jordgubbar och under spelets gång ska barnen samla jordgubbar och få ut frön som de planterar i sin trädgård. Awbie har en egen trädgård och ett ställe där man kan bygga saker genom att samla material i världen utanför. Genom brickor där man kan vrida på en pil som bestämmer riktning dit Awbie ska gå, hoppa, eller ta saker så kommer man sig vidare i spelet. Till en början får man hjälp där händer visar vilka brickor man ska sätta ihop för att ta sig vidare men ju längre man kommer i spelet ju svårare blir det och man måste själv räkna ut vilka brickor man behöver använda.

skarmavbild-2017-02-25-kl-00-17-03

”…I vår förskola projicerar vi upp spelet så flera kan hjälpas åt att lösa problemen Awbie står inför..”.

Osmo har fler spel som man kan köpa till men det är bara dessa som vi provat på förskolan. Monster, Osmo Pizza, Newton och Masterpiece är några av de spelen.

Osmo har skapat ett verktyg med många möjligheter som vi i förskolan kan använda i vår verksamhet. Min dotter hemma älskar att spela med Osmo för att hon inte bara sitter med iPaden utan använder kroppen samtidigt som hon spelar.

Osmo är problemlösande, roligt, lärorikt och nyskapande. Det väcker nyfikenhet och framför allt många kan vara med och lösa problemen tillsammans. Detta gör att Osmo passar in i förskolan och vi kommer bort ifrån att iPaden bara blir att sitta och trycks på utan här får barnen använda kroppen och tanken för att lösa olika uppgifter. 

skarmavbild-2017-02-25-kl-00-16-51Ingemar Nielsen
er pedagogisk leder i Hydroparken barnehage, og er opptatt av at barnehageansatte må ta i bruk ny teknologi sammen med barna.  Han vil vektlegge hvordan digitale verktøy kan bidra til lek, kommunikasjon og innhenting av kunnskap og vil ha fokus på hvordan vi kan jobbe sammen med barna om teknologi i hverdagen.

Kontakt: ingemar.nielsen@hydroparkenbhg.no

Appanalys

Det är många som efterfrågat min appanalys så jag lägger ut den här igen!

20131108-194626.jpg

Vad ska vi kalla den?

– Jaha! Och det här är en data alltså?
Expediten nickar. Men blir sedan tveksam och skakar istället snabbt på huvudet.
– Ja…eller, ja, alltså det är en iPad. En del kallar den ”tablet” och andra kallar den ”surfplatta”. Det finns olika sätt att se på det där…
Ove tittar på expediten som om expediten precis tilltalat honom baklänges.
– Jaha!
Expediten nickar villrådigt.
– Jaaa…
Ove skakar på kartongen.
– Är den bra då, den här?
Expediten kliar sig i hårbotten.
– Ja. Eller…hur menar du?
Ove suckar och börjar prata långsamt. Artikulerar orden som om det enda problemet med den här diskussionen vore att expediten lider av nedsatt hörsel.
– Är. Den. Braaa? Är det en bra data?
Expediten kliar sig på hakan.
– Alltså…ja…den är jättebra…men det beror ju på vad för slags dator du vill ha.

(Ur boken ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman)

iPad, surfplatta, lärplatta, läsplatta…

Vad ska vi kalla den? Är det viktigt? Ja, det ÄR viktigt! För ordet signalerar ett innehåll, ett syfte – det är ett begrepp för det tekniska verktyget. Det handlar också om hur vi som vuxna, pedagoger och föräldrar, förhåller oss till verktyget.

Surfplatta? Surfar vi bara?
Läsplatta? Läser vi bara?
Lärplatta? I hope so!

Kallar man verktyget för iPad blir det ett märkesnamn, ett namn på en spelmaskin, ett sätt för barnen att leka själva. iPaden som uppehållare är vanligt förekommande – och det är inte så den ska fungera på förskolan. Den ska vara lika genomtänkt som våra miljöer. Det ska vara en lärplatta, ett verktyg för lärande.

Under SETT lyssnade jag på Markus Bergenord, digitalista på Katarina Västra förskola i Stockholm. Han berättade att genom att välja bort de typiska spelen som Toca Boca, att arbeta i Word och andra riktiga program på datorn – försvann ifrågasättningen av tekniken och de behöver inte förklara syftet. Men jag ställer mig fortfarande frågande till det… Förstår han ståndpunkt men jag tror också att vi måste ta in barnens erfarenheter – även i den digitala världen. Eller som Christian Fabbi säger: ”Vi ska aldrig ta bort, vi ska lägga till.”

Införandet av teknik har alltid varit ett laddat ämne – beroende på våra egna erfarenheter som vi tar med in i diskussionen. Motstånd mot teknik, hur vi själva använder teknik, att vi faktiskt inte förstår hur den kan vara ett verktyg för lärande i ett större perspektiv, hur det är vår skyldighet i förskola och skola att ge barnen tillgång till teknik. När datorn kom skedde samma sak men skillnaden är att inom förskolans värld slog datorn aldrig riktigt igenom – i alla fall inte på samma sätt som lärplattan. Därför har vi aldrig tidigare behövt diskutera eller arbeta med hur vi förehåller oss till teknikens möte med barn, eller oss själva.

Lyssnade på radion häromdagen, kommer inte ihåg vem som pratade utan snappade upp bitar. De diskuterade kring teknikens utveckling kontra ett ”vi”. Har för mig att de pratade om att de scannat in texter och sökt på återkommande ord. Spännande men oroande är att ju mer teknik vi får desto mer individualiserade blir vi. Innan dagens teknik kom så skrev man texter utifrån en gemenskap, ett vi. Men idag är det mer ”jag”. Det verkar alltså som att det enkla i att ta kontakt nu hindrar oss från att tänka som ett kollektiv.

Tekniken har skapat många nya frågor…men som med allting annat måste vi ha en dialog med tvivlet när vi står mellan förnuft och känsla och på den skakiga grund som uppstår däremellan försöka finna en väg som är rätt för oss, men framförallt det som är rätt gentemot barnen.

20130828-221125.jpg

(Bild Skolverket)

Demokrati eller anarki

Var inne på Facebook ikväll och läste ett inlägg av Linda Linder. Många parallella tankar spinner i mitt huvud, hjulen därinne rullar igång lite extra…

20130521-225615.jpg

Demokrati eller anarki?

Jag tror jag förstår vad Linda menar, jag har letat ord för detta, för jag har också sett vad hon syftar på.
I sin jakt på ett demokratiskt förhållningssätt är det en fin gräns innan det går över till anarki – när barnets rätt att bestämma blir viktigare än att vara en del av ett kollektiv som fattar beslut tillsammans och respekterar varandra, och när det pedagogiska ledarskapet faller. I all välmening tänker man att barnen faktiskt har inflytande och bestämmer över sin egen vardag – men det handlar inte om demokrati. Som Carla skriver att demokrati är något som måste fostras. Jag tror att vi återigen hamnar i att plagiera något från Italien, i detta fall demokratiska värden, vi plagierar utan vare sig reflektion eller kritiskt tänkande. Missförstå mig rätt – självklart ska barnen få bestämma över sin vardag men jag har sett verksamheter där det faktiskt är barnen som bestämmer över pedagogerna, där barnen lämnas själva i att reda ut demokratibegreppet och där det inte har gått så bra – där gruppen består i första hand av starka individer (där de starkaste dikterar verksamheten) istället för en känsla av att vara en del av något större, ett kollektiv.

20130521-231941.jpg

Jag tänker på min resa till Italien – hur väl förberedda pedagogerna var på att möta barnen. De lämnar inte processer åt slumpen, de är förberedda och de ansvarar för ett pedagogiskt ledarskap! Återigen verkar vi inte vara förberedda att möta barnen ur ett demokratibegrepp. Hur har vi undersökt demokratibegreppet?

Och likaväl kan det ju faktiskt vara tvärtom, att vi tycker oss ha en tillåtande verksamhet, där barnens åsikter lyft som viktiga – i våra teorier men i praktiken fallerar det och barnen styrs istället av vuxnas förväntningar och dolda ”regler”. Svårt, svårt…

20130521-231606.jpg

Jag kopplar till hur vi använder IKT; dator, lärplatta etc. Hur lämnar vi barnen i tekniken? Är det okej att låta barnen klicka runt på youtube utan en vuxen i närheten? Vilka processer uppstår vid tekniken när vi vuxna försvinner? Är det goda processer eller blir det något annat? Demokrati betyder inte att vi lämnar barnen, det betyder att vi vuxna finns som resurser för barnen och deras läroprocesser – och resurser som är viktiga – ur såväl demokratibegrepp som ur ett pedagogiskt ledarskap/fostran. Och det handlar om fostran – men med ett demokratiskt utgångsläge istället för ett auktoritärt. Hmmmm… Låter lite invecklat men jag hoppas ni hänger med i mina tankar.

Erika

”ET phone home”

E.T. är min inspiration till dagens inlägg.

20130516-185829.jpg

E.T. som en metafor för teknik och Elliott, pojken, en metafor för människorna.

På flera håll hör man frustrerade pedagoger som nästan anklagande hänvisar till lärplattan som en kaosskapare. Nästan i personifierande ordalag.

”iPaden skäl fokus från barnens lek”

Vi har kommit närmare tekniken de senaste åren, det digitala gränssnittet har förändrats. Vi behöver inte längre tangentbord, mus eller konsol för att styra tekniken. Ett finger, en rörelse – ”and the world is yours”. Och det ÄR häftigt! Mäktigt! Och skapar tekniken kaos i våra verksamheter behöver vi fundera kring varför! Och är det ett lärorikt kaos? Kan vi vrida tärningen? Kan vi skapa ett kreativt och positivt kaos istället för ett negativt? Kan vi använda teknik för att gå framåt i lärandet?

så talar en del av mitt hjärta…

Och samtidigt finns det något klokt i att vara kritisk.

Vad händer med det mänskliga snittet?

Att mötas öga mot öga, hand mot hand, fysiskt fattbart skapande? I mig finns, liksom hos många andra, ett naturligt motstånd mot teknik för jag är en digital immigrant och i mitt inre ligger ett tvivel. Ett tvivel som väckts av reflektioner kring ”upplevandet” – vad hände med att vara i nuet, i flow, mindfullness? Att alltid fota, att alltid blogga, att alltid kolla facebook – teknik slukar tid och tanke – eller?

Blicka inte bakåt på den väg du redan gått

Rikta blicken framåt där du inte gått

Framtiden är mycket mer spännande

Digitala gränssnitt i Reggio

Under SETT mässan i april nämndes

digitala gränssnitt

som ett begrepp – det handlar om att vi kommer närmare tekniken – från en dator med mus och tangentbord till en ipad där teknik kommer närmre människan. Teknik – detta laddade ämne i Sverige var det som pratades om under dagens föreläsning. Liksom våra reflektioner kring lärplatta/iPad i förskolan reflekterar även pedagogerna i Italien.

ödmjukhet

är dagens nyckelord. Ödmjukhet för att det finns saker pedagogerna här inte är klara med. Ödmjukhet att be andra, i detta fallet oss, om hjälp. Att kunna lära av varandras processer!

Processen i Reggio liknar vår men de är mer förberedda, genomtänkta kring vad, varför, hur och återkommer hela tiden till reflektion. Den förskola vi var på idag har man närmat sig digital teknik genom att framförallt tillgängliggöra digitalkamera men innan bearbetades såklart pedagogerna noga omständigheter kring ämnet;

vilka relationer har barn med digital teknik idag?
vad betyder digitalt?
hur mycket känner vi till om det digitala?

Man intervjuar föräldrar, går fortbildning, skapar hypoteser – med andra ord förbereder man sig noga! Syftet med digitalkameran i sig handlade inte om vad barnen fotade utan det som dokumenterades var barnens närmande till teknik – och då utgick man från dialogerna för där finns ledtrådarna.

Tankar som liknar våra:
vi vuxna måste skapa en relation med teknik
– det är ett lättläst verktyg för barnen att tyda
– direkt verktyg
– digital natives/digital immigrants

Det handlar också om att ge barnen tillgång till ett språk de använder nu och ska använda i framtiden. Och vi som vuxna måste sätta oss in i teknik för att kunna ställa motfrågor. Och återigen…

förberedelse

Här vände sig pedagogerna sig till oss – var är vi och våra tankar? Kan vi ha ett utbyte? Vi må ha kommit långt i teknikfrågan men kanske skulle vi behöva backa bandet…här är det stor skillnad mellan Sverige och Italien.

Förskolan Zenit

Förskolan vi besökte idag projekterar kring teknik. För mig gav detta besöket otroligt mycket. Jag fick möjlighet att prata med en pedagog, dels kring teknik, men också kring morgonmöte och hur man delar upp sig. Jag fick ord på layout och dokumentation. Lite mer ”hands on”.

Återkommande vid studiebesöken trycks det på historien som en del av förskolans identitet. Och det är i historien förklaringen till alla stora panåer på förskolorna finns – de sitter under en längre tid och självklart undrar man vad är det för dokumentationer som får stanna kvar så länge? Svaret kom idag – det handlar återigen om

att relationera till sin historia

. De väggfasta dokumentationer som är upptryckta på panåer handlar oftast om relation till en plats och då finns ett större skäl till att det kan hänga längre för den blir en del av platsens historia. Layoutmässigt kopplar man ihop stil, storlek etc till projekt, de som deltar i stora som små projekt, barn och vuxna, avgör vilken stil som ska användas.

Andra tankar

– att barnen får sätta egna rubriker till projekt, foton och kreationer
– vi har väldigt olika organisationer, hur gör vi för att berika vår organisation och se möjligheter före hinder?
– problematik med att få åldershomogena grupper, precis som vi, de funderar över förflyttning av personal, precis som vi, och de tar med ödmjukhet kring det
– åldersintegrerade grupper okej men i projektet åldrshomogent

20130510-012921.jpg

20130510-012934.jpg

20130510-012952.jpg

20130510-013131.jpg

20130510-013141.jpg

Digital skola (och förskola) kräver strategi

Skummar igenom Lärarnas tidning nr 8/13…

Ur ledarstick (s3):

”I en ny undersökning säger föräldrarna att barnen inte utvecklar sin digitala kompetens i skolan utan i hemmet…Det handlar om att ge alla elever likvärdiga chanser och förbereda dem för ett digitalt kunskapssamhälle.”

Ur 14 dagar (s9):

”Dessutom är det färre grundskolor som har en IT-strateg idag jämfört med 2008. Var tredje rektor anser sig inte heller ha tillräcklig IT-kompetens för att leda skolans IT-strategiska arbete.”

Detta får mig att reflektera kring flera saker…

Först och främst – hur fördjupar och problematiserar vi arbetet med digitala verktyg? Vilken information ger vi föräldrar kring vårt arbete med digitala verktyg? Hur skapar vi en samsyn mellan hem och skola kring digitala verktyg? Hur går lärplattan till att bli ett digitalt verktyg och inte en spelmaskin – och fördjupar digital teknik lärande?

Och varför lämnas pedagoger vind för våg i den stormvåg av digitalitet? Det handlar faktiskt inte bara om man är ”van” vid smartphones eller inte – det handlar om att skapa didaktiska förhållanden kring digitala verktyg och där är vi alla noviser som behöver mötas! Det är oroväckande att digital teknik används ganska oreflekterat i våra verksamheter, och att ledning och riktlinjer kring skolans arbete inte lägger någon vikt vid att få fortbildning kring digitala verktyg eller nätverkande i vårt användande av IKT.

Hur skapar vi en didaktisk relation med IKT?
När blir digitala artefakter ett verktyg för fördjupat lärande?
Hur synliggör vi detta?
Vilken vision har vi kring IKT?

Så många frågor – hur kan vi stötta varandra på jobbet? Hur fördjupar vi vårt vuxenlärande kring digitala verktygs potentialer? Hur blir de verktyg för lärande som kompletterar vår verksamhet?

Hur tänker du?

20130429-192609.jpg