Skummar igenom Lärarnas tidning nr 8/13…
Ur ledarstick (s3):
”I en ny undersökning säger föräldrarna att barnen inte utvecklar sin digitala kompetens i skolan utan i hemmet…Det handlar om att ge alla elever likvärdiga chanser och förbereda dem för ett digitalt kunskapssamhälle.”
Ur 14 dagar (s9):
”Dessutom är det färre grundskolor som har en IT-strateg idag jämfört med 2008. Var tredje rektor anser sig inte heller ha tillräcklig IT-kompetens för att leda skolans IT-strategiska arbete.”
Detta får mig att reflektera kring flera saker…
Först och främst – hur fördjupar och problematiserar vi arbetet med digitala verktyg? Vilken information ger vi föräldrar kring vårt arbete med digitala verktyg? Hur skapar vi en samsyn mellan hem och skola kring digitala verktyg? Hur går lärplattan till att bli ett digitalt verktyg och inte en spelmaskin – och fördjupar digital teknik lärande?
Och varför lämnas pedagoger vind för våg i den stormvåg av digitalitet? Det handlar faktiskt inte bara om man är ”van” vid smartphones eller inte – det handlar om att skapa didaktiska förhållanden kring digitala verktyg och där är vi alla noviser som behöver mötas! Det är oroväckande att digital teknik används ganska oreflekterat i våra verksamheter, och att ledning och riktlinjer kring skolans arbete inte lägger någon vikt vid att få fortbildning kring digitala verktyg eller nätverkande i vårt användande av IKT.
Hur skapar vi en didaktisk relation med IKT?
När blir digitala artefakter ett verktyg för fördjupat lärande?
Hur synliggör vi detta?
Vilken vision har vi kring IKT?
Så många frågor – hur kan vi stötta varandra på jobbet? Hur fördjupar vi vårt vuxenlärande kring digitala verktygs potentialer? Hur blir de verktyg för lärande som kompletterar vår verksamhet?
Hur tänker du?
Erika K Seger 