Stärker programmering ett linjärt tänkande? #fundra

Jag är otroligt nyfiken på att förstå den nya modeflugan programmering som nu är inskriven i läroplan för grundskola och gymnasiet. Även om jag börjat förstå hur programmering kan ses i många sammanhang, med andra ord skulle man kunna säga att vi egentligen bara synliggjort en viktig kunskap i samhället men som också är en del av demokratiarbetet. Där man som medborgare blir medveten om den värld vi lever i och hur stor plats och infomation det digitala tar och ger. 

I förskola ser vi framförallt de små bluebots och beebots i första hand när vi pratar programmering. Man kan programmera digitalt och analogt. När jag pratar med pedagoger som kommit igång med programmering i förskola så är de ofta lyriska och otroligt inspirerande att lyssna till. När jag hör de berätta om att programmering finns i allt så förstår jag att det finns ett större syfte med programmering, ett syfte jag vill greppa, förstå och känna mig förankrad i. Inte bara i tilltro men också till styrdokment och didaktiska tankar.

”…Att ta sig från A-Ö och tänka den logiska och smartaste vägen dit…”

Ibland kan jag dock få en känsla av att det linjära tänkandet (det vi ständigt matas med där det är slutresultatet som är det viktiga) är det mer styrande sättet att arbeta med våra små bots. Att ta sig från A-Ö och tänka den logiska och smartaste vägen dit. Till exempel kan man köpa grids till botsen med bokstäver, siffror och kartor. Jag ser också banliknande arbete med start och mål, med lite inklämda hinder på vägen. I arbetet med barnen kommer det mycket att handla om att kunna tänka banan, att visualisera och förstå hur man ska göra för att komma till målet.

”…Där fokus inte ligger på att barnen ska lära sig programmering för programmeringskunskapens skull utan där programmering används för att utforska sin värld och aktuella frågor…”

En oro kan då infinna sig hos mig kring hur man får ihop det, hur man lämnar utrymme för det outforskade, för det man inte kan veta. Att skapa ett kreativt tänkande där processen inte är linjär, när det inte finns någon slutprodukt eller mål. När programmerigen stödjer det barnen utforskar. Där fokus inte ligger på att barnen ska lära sig programmering för programmeringskunskapens skull utan där programmering används för att utforska sin värld och aktuella frågor. För jag tänker givetvis att programmering i sig är viktig men hur får vi ihop det med ett transdiciplinärt och multimodalt lärande? Där det inte finns gränsdragningar eller färdiga svar. Där vårt tänkande lutar mer åt det rhizomatiska hållet, utan att för den delen tappa styrfart
För att få lite input vände jag mig till Karin Nygårds (eftersom hon är den jag vänder mig till för att få koll på det här med programmering). Hon menade att programmering visst kan vara kreativt och öppet. Att vi ofta gör det för svårt med programmeringen, antagligen för att vi själva lär oss mer.

”…För att programmering ska gå från happening till verktyg krävs att pedagogerna har en digitaldidaktisk kompetens…”

Jag tänker att i grunden så hamnar mycket på de enskilda pedagogernas kompetens och förståelse. För att programmering ska gå från happening till verktyg krävs att pedagogerna har en digitaldidaktisk kompetens. Vilket återigen ska vara genomsyrande i allt vi gör som lärare – den didaktiska kompetensen som problematiserar och reflekterar kontinuerligt i verksamheten vare sig det är papper och penna eller en beebot. Superviktigt att inte vika från de didaktiska frågorna.

  • Hur får ni till det med programmeringen?
  •  Sammanfogar ni programmering med andra pågående tankar i barngruppen? 
  • Eller är det ren programmering ni är i? 
  • Hur tar ni programmeringen ett steg vidare? 

Berätta! Dela med er!

Skriv i kommentarsfältet!

Bild: Pixabay