Vad ska vi kalla den?

– Jaha! Och det här är en data alltså?
Expediten nickar. Men blir sedan tveksam och skakar istället snabbt på huvudet.
– Ja…eller, ja, alltså det är en iPad. En del kallar den ”tablet” och andra kallar den ”surfplatta”. Det finns olika sätt att se på det där…
Ove tittar på expediten som om expediten precis tilltalat honom baklänges.
– Jaha!
Expediten nickar villrådigt.
– Jaaa…
Ove skakar på kartongen.
– Är den bra då, den här?
Expediten kliar sig i hårbotten.
– Ja. Eller…hur menar du?
Ove suckar och börjar prata långsamt. Artikulerar orden som om det enda problemet med den här diskussionen vore att expediten lider av nedsatt hörsel.
– Är. Den. Braaa? Är det en bra data?
Expediten kliar sig på hakan.
– Alltså…ja…den är jättebra…men det beror ju på vad för slags dator du vill ha.

(Ur boken ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman)

iPad, surfplatta, lärplatta, läsplatta…

Vad ska vi kalla den? Är det viktigt? Ja, det ÄR viktigt! För ordet signalerar ett innehåll, ett syfte – det är ett begrepp för det tekniska verktyget. Det handlar också om hur vi som vuxna, pedagoger och föräldrar, förhåller oss till verktyget.

Surfplatta? Surfar vi bara?
Läsplatta? Läser vi bara?
Lärplatta? I hope so!

Kallar man verktyget för iPad blir det ett märkesnamn, ett namn på en spelmaskin, ett sätt för barnen att leka själva. iPaden som uppehållare är vanligt förekommande – och det är inte så den ska fungera på förskolan. Den ska vara lika genomtänkt som våra miljöer. Det ska vara en lärplatta, ett verktyg för lärande.

Under SETT lyssnade jag på Markus Bergenord, digitalista på Katarina Västra förskola i Stockholm. Han berättade att genom att välja bort de typiska spelen som Toca Boca, att arbeta i Word och andra riktiga program på datorn – försvann ifrågasättningen av tekniken och de behöver inte förklara syftet. Men jag ställer mig fortfarande frågande till det… Förstår han ståndpunkt men jag tror också att vi måste ta in barnens erfarenheter – även i den digitala världen. Eller som Christian Fabbi säger: ”Vi ska aldrig ta bort, vi ska lägga till.”

Införandet av teknik har alltid varit ett laddat ämne – beroende på våra egna erfarenheter som vi tar med in i diskussionen. Motstånd mot teknik, hur vi själva använder teknik, att vi faktiskt inte förstår hur den kan vara ett verktyg för lärande i ett större perspektiv, hur det är vår skyldighet i förskola och skola att ge barnen tillgång till teknik. När datorn kom skedde samma sak men skillnaden är att inom förskolans värld slog datorn aldrig riktigt igenom – i alla fall inte på samma sätt som lärplattan. Därför har vi aldrig tidigare behövt diskutera eller arbeta med hur vi förehåller oss till teknikens möte med barn, eller oss själva.

Lyssnade på radion häromdagen, kommer inte ihåg vem som pratade utan snappade upp bitar. De diskuterade kring teknikens utveckling kontra ett ”vi”. Har för mig att de pratade om att de scannat in texter och sökt på återkommande ord. Spännande men oroande är att ju mer teknik vi får desto mer individualiserade blir vi. Innan dagens teknik kom så skrev man texter utifrån en gemenskap, ett vi. Men idag är det mer ”jag”. Det verkar alltså som att det enkla i att ta kontakt nu hindrar oss från att tänka som ett kollektiv.

Tekniken har skapat många nya frågor…men som med allting annat måste vi ha en dialog med tvivlet när vi står mellan förnuft och känsla och på den skakiga grund som uppstår däremellan försöka finna en väg som är rätt för oss, men framförallt det som är rätt gentemot barnen.

(Bild Skolverket)